Att rädda det oräddbara

Svpol publicerade ikväll en artikel om hela den här grejen med att ta debatten, och den har hittills rönt viss diskussion både i kommentarerna och annorstädes. Den har fått visst ros, visst ris, och en del blandad kritik.

Det är en lite smålurig artikel, då den handlar om Politiskt Inkorrekt utan att för den skull bry sig särskilt mycket om vare sig invandrare, muslimer eller någonting annat som PI gillar att prata om. Förutom PI självt, då, och deras take på hur en ansvarsfull och nyanserad nyhetsrapportering ser ut.

En övning som vi retoriker har för oss lite då och då är att tänka oss in i hur det skulle vara att argumentera för åsikter vi inte nödvändigtvis har. Detta för att på så vis förstå hur de tänker och vilka argument de kan tänkas komma med från sitt sätt att se på saken. Så jag funderade - hmm, om jag skulle vilja diskutera invandrarfrågor, vad skulle jag tänka då?

En första tanke var att - shit, PI finns, och de har lagt beslag på frågorna så hårt att jag måste arbeta som ett djur bara för att inte omedelbart sammanblandas med PI-packet. Om jag vill ha någon som helst trovärdighet i det jag säger så måste jag först lägga en fast grund som någonting annat än en sådan som gillar att läsa om hur invandrare rånar etniska svenskar minst en gång om dagen. Och än mer komma loss ur hela "muslimerna invaderar"-paketet - så fort jag ens antyder någonting om det så är allt annat jag har att säga rökt. Inte minst så här snart efter Breiviks eskapader.

Om jag vill diskutera invandrarfrågor så måste jag först baxa undan PI och deras närmast monopolliknande ställning över frågorna. Etablera mig som en vettig men oliktänkande person, och SEDAN försöka diskutera invandring utifrån mer gängse termer. Termer som inte är kulturberikare, kulturmarxist eller PK-maffia, och som därmed också går att använda utan att skriva in sig i PI:s kultursfär.

Därefter måste jag etablera att jag, utan vidare omsvep, respekterar mänskliga rättigheter även för utlänningar. Detta är mycket viktigt, eftersom jag annars kommer delegeras till den hord av vrålande näthatare som återfinns i diverse kommentarsfält överallt. Annars -

Kort sagt - om jag skulle vilja diskutera invandringsfrågor så skulle jag behöva hoppdansa något oerhört i mina texter för att inte omedvetet diskvalificera mig som ännu en PI-proselyt som upptäckt att det går att blogga gratis på det däringa internätet.

När jag gick igenom den här övningen så slog det mig plötsligt att det som håller invandringsfrågor borta från mainstreammedierna inte är en hemlig konspiration mellan de olika mediemogulerna. Det är det faktum att PI växt sig så stort och så allomfattande inom diskursen om invandring att de brandat den. Så fort någon säger "muslimer" så tänker folk omedelbart på hela PI:s paket med koordinerad och systematiskt massinvandring, och avskrivs som orealistiska just därför. Det blir omöjligt att diskutera frågan rationellt utan att behöva göra tusen ritualistiska åtbörder.

Formuleringen "jag är inte rasist, men" räknas inte till en av dem.

Om du vill diskutera invandring - mass- eller bara vanlig sådan - på ett rationellt och gångbart sätt så måste du först komma ut ur PI:s sätt att föra debatt. De är, som Svpol-artikeln visar, fast i ett destruktivt sätt att vara, och kommer fortsätta vara det så länge den kan hålla sig vid liv genom att vara det. Så länge frågan om invandring är kopplad till frågan om PI så kommer du inte att kunna diskutera det ena utan att behöva försvara det andra.

Och om du verkligen vill föra diskussionen om invandringen framåt, så skulle ditt bästa sätt vara att säga att PI har fel i sin antiintellektuella hållning. Ty det enda sätt som diskussionen om invandring ska kunna bli relevant för andra än PI-läsare är om PI försvann som ett extremt närvarande alternativ.

Det enda sättet att rädda frågan om invandringen från att ghettofieras är att låta Politiskt Inkorrekt dö.

Den ljuva ungdomstid - denied

Kommer ni ihåg hur det var att vara femton? Världen låg för ens fötter, allting var möjligt och framtiden var ett oskrivet blad av saker att åstadkomma. En tid av framtidstro, identitetsskapande och begynnande frihet - den ljuva ungdomstiden!

Ni som är eller nyss har varit femton vet att det där är mer myt än sanning, och att hela den där ungdomsglorifieringsmyten på det hela taget gör sig bättre som litteraturgenre än som livsföring. Och, än mer, att vardagen precis som alltid kretsar kring görandet av normala saker och hanterandet av vardagskriser av varierande grad. Ungefär som vuxentiden, fast med mindre pengar och mer skola.

Men i teorin ligger världen för ens fötter, allting är någorlunda möjligt och framtiden är bara skissad i konturerna.

Att teori och praktik inte hör ihop är dock inte ett argument för att föredra praktiken. Särskilt inte när praktiken är att femtonåringar dras inför rätta för någonting som en övervägande majoritet av ens vänner också gör. Ännu mindre när samma praktik leder till att det finns konkreta och empiriska belägg för att det är direkt farligt att vara ärlig för vuxenvärlden, och att det är bättre att lära sig vilka lögner som är bäst att dra när kontakt ändå måste ske.

Idag ställs en femtonåring inför rätta för att ha berättat för skolan att hen hade virus på sin skoldator. Det gynnar inte bilden av samhället som en rättvis, god och hoppfull plats att befinna sig.

Vare sig i teorin eller praktiken.

Minnesbilder från en samtid nära oss

Det finns scener som sätter sig i hjärtat på en, och för evigt utgör en referenspunkt för allt annat en gör. Som dyker upp i ens tankar lite då och då och påminner en om vad det är en egentligen håller på med, varför en gör det en gör.

En av mina är när Cicero går över Forum en morgon, på väg till en rättegång där hen är försvarare. Det är inte vilken morgon som helst, dock. Det är en morgon efter att många års oroligheter i Rom kommit till någon slags kulmination, och undantagstillstånd utlysts. De vanliga folksamlingarna är frånvarande, alla affärer är stängda, all kommers upphävd - en tryckande tystnad råder där det vanligtvis är allt annat än tyst.

För första gången sedan det senaste inbördeskriget står legionärer på Roms gator, och medan Cicero går kan hen se hur solen glimtar till i soldaternas hjälmar.

Soldater. På Forum, republikens hjärta.

Det är inte vilken rättegång som helst, heller. Cicero har chansen att hålla sitt livs bästa tal, och briljera på alla sätt och vis. Prestigen hänger i luften. Alla kommer att vara där, och inte en enda själ i hela det oroliga Rom kommer att missa det som sägs. Det är morgonen till dagen då världens bäste retoriker ska göra sitt bästa försvar av Roms lagar och ära någonsin - en liten högtid mitt i allt kaos. En stor dag.

Men samtidigt. Soldater, på Forum. Inte för att Senaten sagt att de ska vara där, utan för att de på grund av oroligheterna tvingats ge en man tillfälliga extraordinära befogenheter för att kunna komma tillrätta med situationen. Motsatsen till allt Rom står för, och därmed också vad Cicero står för.

Ju närmare Cicero kommer sin stora chans att briljera, desto tyngre blir hens hjärta. Hen ska försvara republiken och de traditionella romerska värderingarna, men för varje soldat hen passerar så blir insikten om att inget av detta finns kvar längre desto starkare. Den stora dagen blir en sorgens dag.

Väl framme vid rättegången kan Cicero - den store Cicero - inte göra mer än att stamma osammanhängande på grund av känslorna. Den store Cicero, rörd till mållöshet.

Soldater. På Forum.

Det är en sån där scen som sätter sig, och som ständigt påminner mig om vad det är jag håller på med. En påminnelse om vad som är viktigt här i världen, och en inspiration till att fortsätta hålla både låga och toga högt.

Jag vet inte riktigt vad som inspirerar Aschberg att göra det hen gör, men någon Cicero är hen inte.

Gud är aldrig på vår sida

Ibland undrar jag en smula över inför vem folk argumenterar. Särskilt när jag stöter på folk som försöker göra poänger som inte förändrar någonting även om de råkar stämma - detaljer av detaljer i ett annat sammanhang. Det verkar inte vara någonting i själva poängen som motiverar dem, utan snarare någonting annat.

En vilja att vara rätt inför gud, månne. Och att inte vilja lämna några lösa trådar i hans anteckningsblock.

När jag säger gud menar jag inte Gud, så som bibelen beskriver fenomenet. Men väl den där känslan en går omkring och har av att det på något vis finns någonting som ser det en gör, och som genom seendet ställer vissa krav på en. Ens liv är en slags skådespel inför en publik, och denna är varierande grader av välvillig. Och den har ett långt minne, och en framtida förmåga att agera på detta.

I brist på bättre metaforer får gud duga.

Ibland verkar det inte bättre än att folk agerar inför denna sinnesbild, och än mer argumenterar inför den. Vilka andra som råkar vara närvarande är mindre viktigt; gud har redan hört standardargumenten, och att dra dem igen är bara slöseri med gudomlig tid. Vilket gör livet svårt för oss som försöker förstå våra första intryck av människan i fråga - vi får retroaktivt rekonstruera vad som varit genom att skärskåda det som händer.

På ett personligt plan stämmer detta mer eller mindre för oss alla. Det hjälper en smula att bli påmind om att den där betraktaren är vi själva, den delen av oss som vi nästan men inte riktigt är medvetna om. Det ingår i det mänskliga villkoret, och vi gör oss själva en tjänst genom att komma underfund med vår inre gudomlighet.

Ni som skriver har mycket att vinna på att välja en annan målgrupp än gud. Det må vara bekvämt att ha en läsare om förlåter dina misstag, förstår dina avsikter och som har artigheten att skratta på rätt ställe, men även om det är en dygd att tro gott om människor så tenderar de att vara snäppet mindre än gudomliga. En god målgruppsanalys tenderar att vara hälften av det goda skrivandet, och desto mer av det goda läsandet.

På ett politiskt plan är det desto värre, dock. Ty ibland verkar det som att politiska skrifter är skrivna inför gud, i någon form, och att det är viktigare att få alla aspekter och nyanser rätt än att försöka göra politik. Politik är någonting skapat av människor, och som sådan kommer den alltid att vara bristfällig. Säkerligen på lång sikt, men även på den lite kortare sikt vi är vana vid.

Vi behöver inte driva en gudomlig politik. Eller ens formulera en. Det räcker med en mänsklig.

Ändå verkar ambitionen ligga där uppe i molnen. Alla punkter i programmet måste ligga rätt, alla potentiella frågor måste lösas på förhand, de lösa trådarna måste knytas ihop, scenen måste beredas perfekt och intet tvivel lämnas i guds eller partiets sinne. När allt är sagt ska intet ha lämnats ogjort.

Det säger inte sig självt att detta är ett gravt orealistiskt sätt att se till det politiska. Även om de deadlines som de politiska valen sätter upp tenderar att ge en skarp indikation om att det eviga samvetet inte är den politiska processens primära målgrupp.

För att inte tala om väljarnas.

Månne behöver vi kliva bort från elfenbenstornet en stund, och påminna oss om vad vi har att göra med. Gud och hens perfekta förståelse får vänta tills vi gjort ens en minimal insats i den eviga kampen mot livets inte helt perfekta missförståelser.

Utan sådana behövs ingen politik, trots allt.

Näthets

En aspekt av näthatsdebatten som tenderar att glömmas bort är att saker eskalerar väldigt fort i nätdiskussioner. Det tar inte överdrivet lång stund för saker att övergå från att handla om specifika fall till att handla om generella principer, och när det handlar om generella principer är det väldigt lätt att bli emotionellt investerad i det hela.

Det här missbrukas förstås något oerhört. Ett av de klassiska trick troll använder är att posta någonting så obscent att det är närmast garanterat att tas bort - och sedan börja gasta om censur när den ansvarsfulle moderatorn gjort sitt jobb.

Det spelar ingen roll vad det stod i meddelandet. Så fort du kan peka på att någonting tagits bort, så kan du invokera stora ord som censur, yttrandefrihet och deras likar. Och som ni vet så är alla på internet och deras hund (och katt) engagerade i sådana frågor, vilket innebär att du omedelbart har med dig folk i din nyfunna kamp mot förtrycket.

Ni anar att mången episk diskussion om demokrati inletts på detta sätt. Och att desto färre avslutats.

Det är så gruppdynamiken fungerar, och det är så ett stort antal av de internetgräl som uppstår, uppstår. Någon säger något, någon annan svarar, någon tredje drar in ett stort ord och vips så har stunden hettats upp. Och innan någon vet ordet av så är alla arga på minst någon.

Ibland sker det trollmedvetet. Men för det mesta så sker det av sig självt, som ett oavsiktligt resultat av att någon i all välmening tror på sina principer. Och inte riktigt kan tro eller gå med på att deras medmänniskor inte gör det.

Så nästa gång du hamnar i någonting som skulle kunna bli ett nätgräl - ta ett djupt andetag, analysera situationen och ställ dig frågan om det verkligen behövs mer drama. Om ja, bring in the cavalry! Om nej, så lämna de där stora orden på hyllan och håll dig på en ytterst lokal och specifik nivå, och utgå från att dina medmänniskor också tror på demokratins grundprinciper även när de inte bankar dig i huvudet med dem.

Det borde gå.

Förändring, modell mindre

Saker är i rörelse när det gäller sociala normer. Gamla sådana är inte riktigt applicerbara på rådande förhållanden, och nya sådana uppstår när de gamla inte riktigt räcker till.

Inom piratrörelsen finns det, exempelvis, ett fenomen som kallas "baggy pants". När någon, i ett distraherat ögonblick, lämnar sin dator eller mobiltelefon obevakad utan att ha loggat ut från saker och ting, fnns alltid risken att någon annan tar tillfället i akt att skriva - well, vad som helst. För det mesta roliga saker, men bland desto elakare sådana.

De flesta tenderar att anse att den som varit tankspridd nog att lämna sitt konto obevakat får skylla sig själv när elaka saker händer. Pirater skriver dock "I have baggy pants", och väntar på att personen ska komma tillbaka till sin senaste kommunikation. Beroende på vem det rör sig om så är nästa steg antingen ett "åååååh" eller en förklaring om vikten att inte lämna sin digitala identitet obevakad.

Att det är just säckiga byxor är en historisk tillfällighet, men normen att skriva någonting harmlöst och sedan förklara varför är ändå viktig. Den påminner om att en skulle kunna ha skrivit vad som helst, men ändå valde att göra en pedagogisk erfarenhet av det hela - och efter hand blir gemenskapen som sådan desto bättre på att inte lämna datasäkerheten vind för våg. En kan lita på att pirater inte skriver om någonting annat än säckiga byxor, men en borde inte lita på att resten av världen har samma normer och värderingar.

En annan norm i förändring - som inte är exklusiv för piratrörelsen - är det här med att tacka för senast. Det är ett fenomen som inte finns i min generation, och det eftersom det är anpassat för en tid med väldigt mycket lägre grad av kommunikation än vår. Förr träffades folk med ojämna mellanrum, och det var viktigt att ha en ursäkt att göra sig påmind - och att tacka för de där tillfällena var en fenomenal ursäkt. Nuförtiden finns alla alltid i facebook-, twitter- eller RSS-flödet, och att hålla kontakten är lite mindre arbete än det brukade vara.

Den latenta kommunikationen förändrar saker. Den ständiga kommunikationen likaså.

Och det är inte underligt att vi människor också gör det. Det vore nästan märkligare om vi inte gjorde det.

Marginell yttrandefrihet

Det händer ibland att någon läser någonting jag skrivit och får för sig att jag är mot yttrandefrihet. Jag ska inte gå i svarsmål på specifika responser jag fått, men jag ska däremot göra livet lite svårare för dig som vill hävda att det alltid är kategoriskt rätt att värna om allas rätt att yttra sig.

Tänk er att det finns en lokal speakers corner. En väl använd, stimulerande och vardagsutbildande inrättning som vem som helst har tillgång till, och som vid varje givet tillfälle alltid har en publik att tala till.

Vanligtvis brukar folk ställa sig inför sina medmänniskor, se lite nervösa ut, framföra sin grej och sedan gå ner när de är klara. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men det finns ett flyt och en cirkulation till det hela. Den som vill tala behöver inte stå i kö allt för länge, och det brukar inte kännas så länge när en väl står och lyssnar på sina företalare.

Men så en dag kommer en inte helt stabil person och intar scenen, och börjar tala i någonting väldigt likt tungor. I ena stunden är det judarnas fel, i nästa muslimernas, i nästa feministernas, i nästa bankirernas,  nästa mediernas, i nästa skräpmatproducenternas - och det blir aldrig riktigt klart vad det är personen vill säga. Men hen säger det högt, mycket och framförallt länge - så länge att det efter ett tag börjar spontantwittras om att hen nu stått och inte sagt någonting alls i tre timmar.

Och dagen efter kommer hen tillbaka. Och dagen efter. Och dagen efter det. Och när en grupp bekymrade åskådare försöker tala med talaren så inser de rätt snart att det inte går att tala med denne, i och med att någonting mellan öronen och förståelsen förvanskar det sagda till att bli ett angrepp på dennes person. Inga argument når fram, och hur pedagogiska de än lyckas vara så blir hen alltid förolämpad. Vilket nästa dag föranleder vår långpratare att under tydliga former förkunna att publiken är en lögnaktig, värdelös och oduglig skara konspiratörer som borde avrättas på fläcken.

Dagarna går, och publiken blir glesare och glesare. En nervös stackare som försökt få ordet i flera dagar ser äntligen en chans att inta scenen - bara för att några sekunder senare se vår långtalare springa upp och påbörja vad som tycks vara sin längsta utläggning någonsin.

Den svåra frågan här är - vad göra med den här människan? Vi kan inte resonera med henom, vi kan inte förstå vad som sägs eller varför, och vi kan inte vinna i en offentlig debatt eftersom hen inte erkänner våra argument som giltiga.

What to do?

Ordning på torpet

Jag får feedback om att min serie om klass är svår att omsätta i verkligheten. Vilket inte är helt märkligt, eftersom jag försöker ge er tillgång till begrepp snarare än övertyga er om att jag har rätt. Det är en väldigt akademisk sak att göra, och som sådan är det lite ovant så här i den mer öppna och begreppskaotiska delen av världen.

Ja, jag ställer krav på er. Learning by doing gäller, och det enda sättet att hänga med i svängarna är att försöka normalisera sitt habitus tills ens kulturella kapital höjs en smula i ett aha-ögonblick. Hutt hutt.

Men när en väl gjort det så är det det lättaste i världen att omsätta dem i verkligheten. Så som när det gäller skolpolitiken.

Vi kan alla hålla med om att skolan ska forma demokratiska medborgare. Som överkursmål brukar vi ibland säga goda människor, men det blir oerhört märkligt om vi har det som politiskt mål (och ännu märkligare om det skrivs in i läroplanen), så demokratiska medborgare får duga.

Vad behöver demokratiska medborgare?

De behöver kunna the basics om hur det politiska systemet fungerar. De behöver kunna diskutera och samordna med andra medborgare. Och de behöver kunna göra sina röster hörda i den offentliga debatten.

Inga märkligheter, som synes.

Vi kan med enkelhet göra skolpolitik av det hela genom att säga att skolan ska förse eleverna med så pass mycket lingvistiskt och digitalt kapital att det inte blir en klassfråga vilka av dem som blir fullvärdiga medborgare vid skolans slut. Att skolan ska forma elevernas habitus på ett sådant sätt att alla kan uttrycka sig med en självklarhet som bara grundmurad vana kan ge - och därutöver vara utformad så att de som av någon anledning inte träder in i skolan med mindre kapital än andra inte automatiskt träder ut med lägre än andra.

Det konkreta förslag som följer på detta är att införa retorik och praktisk datakunskap i skolan. Det senare då mer i termer av "hur sätter jag upp en blogg och hur fungerar sociala medier?" snarare än "hur fungerar Word?".

Nu kanske du tänker - men behöver vi verkligen just begreppen kapital och habitus för att ställa sådana krav?

Svaret är förstås nej. Men vi behöver dem - eller andra, likvärdiga - för att förstå varför vi ställer dem, och än mer för att förklara för andra varför vi gör det. Utan en teoretisk grund att basera våra krav på blir det bara en tom förhoppning om att skolan levlar upp angående datorundervisningen, snarare än ett lite mer relevant krav på att skolan ska vara en grogrund för en demokratisk morgondag.

Att jag utgår från just Bourdieu, Foucault och den person som kommer härnäst (förmodligen Weber) beror på att jag råkar kunna dem, och en måste ju trots allt börja någonstans i sina begreppsgenomgångar.

Vart de slutar, vet ingen. Men om du är otålig så kan du sätta igång redan nu. -

#ac4e: När internet händer

Någonting intressant hände just. Jag och några envetna kvarlevor i #svpol - hoppet är det sista som överger en - började helt okynnes prata om prospektet att bilda ett band. Impulsen kom från den eviga konspirationsteorin om PK-maffian, och de eviga anklagelserna om att vi är den. Vi tog det helt enkelt på orden och tänkte - hey, visst vore det lite småcoolt att göra någonting under namnet PK-maffian?

Sedan morphade diskussionen en smula, och namnet byttes ut mot det självklara Awkward C4 Eskimo, eller #ac4e. Till slut såg det ut så här:

Viss lulzfaktor, som ni ser.

Poängen här är inte att påpeka att det här hände, eller att det är någonting ovanligt. Snarare är det så här internet fungerar - någon slänger ur sig en random kommentar, någon annan svarar, någon tredje spinner vidare, och vips så är saker igång. Om det inte hade varit mitt i natten och alla varit på glatt skämthumör, hade vi kanske varit i full gång med att sätta upp en blogg i detta nu. Eller skriva ett manifest, eller what have you.

Steget från idé till handling är kortare än kort, och många goda initiativ har påbörjats av just såna här infall.

Nu gjorde vi inte mer än att riffa på fördomar om obskyra storproduktioner och märkliga musikaliteter, men om vi hade varit på språng och på humör så hade vi - ett par personer som inte riktigt kände varandra - kunnat vara igång med någonting som innan någon vet ordet av förändrar världen.

Det är så internet fungerar. Det är däri dess revolutionära, mobiliserande potential till förändring ligger.

Hur använder du ditt internet?

Klass, del XV: Lärdomar från Bourdieu

Tänk dig att vi plötsligt en dag råkade lyckas. Allt det där vi kämpar för - hände. Helt plötsligt lever vi i ett fulländat paradis, en juridisk utopi. Alla institutioner är perfekt utformade och balanserade för att förvalta demokratin snarare än att överförmynda människor. Alla lagar är formulerade på ett sådant sätt att det är omöjligt att någon missgynnas. För första gången i världshistorien är alla medborgare lika inför lagen, och för första gången någonsin råder verklig jämlikhet.

Jag anar hur flera men formas i era huvuden

Det största menet som formuleras torde vara att det krävs mer än bara lagar och institutioner för att skapa reell jämlikhet, och att det mycket väl kan råda formell rättvisa samtidigt som en ytterst informell orättvisa dominerar folks vardag. Att det förvisso är en bra sak med formell jämlikhet, men att detta är ett delmål snarare än en ändstation i resan mot framtiden, och att det behövs lite mer arbete med de där informella faktorerna innan vi kan sätta oss ner och pusta ut.

Människor är olika. Vi kan inte förändra detta, men vi kan förstå de effekter som systematiskt uppstår på grund av detta. För att inte tala om mildra de avarter som obönhörligen uppstår - alla olikheter är inte jämlika, trots allt.

Betrakta internet. Det är, på det stora hela, det mest formellt jämlika som finns. Över en viss bandbredd är vi alla identiska i våra varanden. En anslutning ser på det stora hela rätt identisk ut med en annan, och om vi bortser från det fåtal tjänster som försöker hålla sig geografiskt begränsade så kan vem som helst ströva omkring var som helst på lika villkor. www. - välkommen!

Ändå tycks det som om vissa lyckas få ut mer av sin nätvaro än andra. Vissa hittar miljonpubliker från sina vardagsrum, medan andra knappt kan hitta en sökruta. Vissa twittrares ord blir samtalsämnen för en hel dag, medan andra kämpar förgäves för att få ens någon att bry sig. Vissa bloggare kan skriva "test" och få fler kommentarer än vad andra får under ett helt år.

När den formella jämlikheten väl når praktiken verkar det inte bättre än att vissa är mer jämlika än andra. Och det blir inte bättre av att de gamla ojämlikheterna fortfarande spökar i bakgrunden.

Kommer ni ihåg hur det var på den gamla tiden? Då det var möjligt att bli försenad till sociala tillställningar, snarare än bara fördröjd? Då det krävdes en hel del samordning och förberedelser för att anordna ens ett litet meetup? Då det faktiskt fanns telefonkiosker, och bristen på mobiltelefoner var en anledning att använda dem?

Det var andra tider.

Det var tider av extremt låg social mobilitet, med dagens mått mätt. Att träffa nya vänner var ett heltidsjobb, att behålla dem ett sisyfosarbete, och det här med att umgås över sociala, kulturella och än mer nationella gränser var så pass arbetsintensivt att många förpassades till sina befintliga sociala umgängeskretsar av rent praktiska skäl. Skomakare, bliv vid din läst - du hinner knappt göra skor för att föda familjen som det är, än mindre umgås med främlingar som inte är kunder!

Det säger sig självt att förutsättningarna för att göra sin röst hörd inte var jämnt fördelad. Att inte ha tid nog för att hinna ta ledigt och tänka på vad en ska säga är en sak; att inte ha pengar nog för att trycka upp tillräckligt många trycksaker för att kunna säga det till någon annan än sina närmaste en annan. Att ens veta vem en ska säga saker till en tredje. En hel uppsättning svårigheter ställer sig mellan den vanliga människan och effektiv kommunikation med sina medmänniskor.

Vi kan avrunda dessa svårigheter till termer av kapital. Mestadels brist på det, och då mest i form av ekonomiskt sådant. Men även i andra former, så som socialt, symboliskt, lingvistiskt eller utbildningsmässigt kapital.

Skillnaden mellan den gamla tiden och nutiden är att dessa kapitalformer har blivit mindre relevanta för den reella möjligheten att yttra sig effektivt i det offentliga. Det krävs inte längre en bemannad tryckpress och en komplicerad social organisation för att nå ut till en masspublik; det krävs snarare en dator, en blogg och en kvantitet tid att kombinera de tu.

Eller, rättare: med en mindre mängd digitalt kapital går det att åstadkomma vad som tidigare krävde ohemult mycket av de andra kapitalformerna.

Now, det viktiga här är inte att det blivit billigare rent ekonomiskt att prata med folk. Det viktiga är att detta är en aspekt av hur internet påverkat världen, en av många,  och att det är nödvändigt att se till de olika kapitalformerna för att förstå varför blogg A inte har lika många läsare som blogg B, trots att bägge har samma tillgång till internet. De må ha exakt samma anslutningshastighet, men de lyckas ändå inte ha samma effekt med det de faktiskt gör när de är anslutna. Även om de ibland råkar göra precis samma sak.

Formell jämlikhet är inte med nödvändigtvis reell jämlikhet. Och med kapitalbegreppen kan vi se hur, och varför.

Ett av de mer spektakulära exemplen på hur saker och ting förändrats är piratkopiering. Det är utan tvekan bland det enklaste i världen att ladda hem någonting om en bara besitter ett minimum av digitalt kapital, och detta för med sig en brutal mängd förändringar när det gäller tillgång till saker och ting. Inte för att det var omöjligt förr - bandspelare fanns, trots allt - men väl för att det blivit så väldigt mycket enklare. Och billigare.

Det skulle kunna ses som ett generellt framsteg för mänskligheten. Men stora steg för människan tenderar att trampa minst någon på tårna, och när en kapitalform devalveras i relation till en annan så tenderar den som investerat i fel form att försöka förhindra förändringen. Vanligtvis genom att mobilisera de resurser som finns - i piratkopieringsfallet de ekonomiska och symboliska sådana. Fältet - den komplicerade uppsättning institutioner som skapar och distribuerar kapital, i det här fallet kulturdistributionsindustrin - gör sitt bästa för att behålla sin betydelse.

Att ett fält blir mindre viktigt betyder inte att fält som sådana försvinner, dock. Det finns mycket att säga om varje historiskt specifik förändringsprocess, men när allt är sagt och gjort så kommer en ny uppsättning fält att finnas. Och de kommer inte att ha samma inträdeskrav för alla.

All html är skapad lika, men inte alla läsare. Det finns hierarkier även bland formellt jämlika. Vilket ni som någonsin förundrats över att Underbaraclara och Blondinbella tycks nå ut till ohemult många läsare har full inblick i. Och det är inte utan att en frågar sig - varför? What gives?

Skillnaderna uppstår som ett komplicerat resultat att hur de framväxande fälten tagit sig form, hur de enskilda aktörerna använt sina respektive kapitalresurser, och hur fru Fortuna varit närvarande under tidens gång. Främst de första tu, men alla konkreta framgångar har någon form av slumpmässigt lucky break.

Men den viktigaste faktorn för vår del ligger i vardagen. Hur folk är när de inte är något särskilt, och går omkring och gör det där de gör när kalendern är tom. Deras habitus. Det är där grunden för vår förståelse av morgondagens klassamhälle ligger, tillsammans med kapitalen och fälten.

Ty när de flesta går omkring och har ett habitus som förser dem med precis så mycket digitalt kapital att de andra kapitalformerna blir devalverade, är omfattande sociala förändringar oundvikliga. Alla kan nå världen från sitt vardagsrum, och de som tidigare haft ett intresse i att vara ensamma om detta kommer att streta emot, försöka hålla kvar folk i deras gamla (lönsammare) sätt att vara. Och under tiden kommer de som av någon anledning lever utan digitalt kapital att bli fattiga på helt nya sätt.

Gamla ojämlikheter slätas ut, nya skapas; gamla ojämlikheter förstärks, nya förändras.

Det här är inte en analys, utan en begreppssammanfattning. Du kan ta begreppen habitus, fält och kapital, och analysera vad som helst - bokstavligen, om du är envis nog. Jag råder dig att läsa igenom de tidigare delarna i den här serien, särskilt då de om just dessa begrepp, och sedan se på internet. Inte som den stora utjämnaren av skillnader mellan människor, men väl som den stora förändraren. Lokalt såväl som regionalt som globalt.

Världen var annorlunda förr. Människor är fortfarande annorlunda nu. Internet till trots.

Det här är del femton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället, och en sammanfattning av tidigare inlägg om Bourdieus begreppsapparat. Du finner alla tidigare inlägg här.

Kom ihåg att komma ihåg!

En sak som slagit mig mer och mer de senaste dagarna är att de enda anledningarna att inte vet vad någonting är numera är estetiska, strategiska eller onödiga. Estetiska i det att en föredrar att vänta på att innebörden ska uppenbara sig naturligt under diskursens gång, så som när det gäller filmer; strategiska i att det finns direkta fördelar med att inte veta vissa saker; och onödiga, i att det fortfarande finns de som inte riktigt insett att en kan ta reda på ALLT med en enkel googling och lite läsförmåga.

Bokstavligen allt. Det finns ingen anledning att undra över när etruskerna levde, när Napoleon gjorde sin grej eller hur många delstater det finns i USA. Internet vet, och i förlängningen vet du också.

Det här har brutala implikationer för vårt sätt att se på världen. Den som vet mest är inte den som sitter med flest memorerade fakta bakom ögonen, utan den som är flitigast på att få upp informationen på skärmen framför dem.

Och den som vet minst är den som i all ärlighet frågar "vad är det?".

Nu finns det förstås goda skäl att inte veta saker. Att ta reda på hur en film slutar strax innan en ser den för första gången - en behöver inte ta reda på det. Den som är ärkeantifeminist och vill fortsätta göra det har ett strategiskt intresse av att inte leta upp och läsa feministiska bloggar som skriver övertygande. Och vi har nog alla ett direkt intresse av att inte titta på porr jämt och ständigt. Trots att det räcker med en snabb sökning.

Men den där skillnaden mellan folk som omedelbart reagerar på okända ting med en googling, och de som inte gör det, är ändå enormt stor. Där ett okänt begrepp för den ena kategorin är ett mindre fartgupp som kan hanteras, är det för den andra ett långt större hinder. Ibland ett oöverkomligt sådant.

Vi kanske borde göra någonting åt detta. Hjälpa folk som fastnar i vardagsdödlägen i onödan.

Det är sådana tankar som slår mig lite då och då. Följt av tanken att jag tar så väldigt mycket för givet utan att egentligen tänka på det.

Tills jag gör det. Och lägger dessa tankar på en plats Google hittar. -

Livet som genre

Det finns en genre för livet. Det finns förvisso otaliga genrer för hur en beskriver livets gång - i litteratur, film, musik, what have you - men det finns även en genre för livet som sådant. En stiliserad uppsättning sociala förväntningar som på sitt osynliga sätt gör sig påminda i allt en gör - vad en än råkar få för sig att göra med sitt liv.

Ni vet hur den är, ni kan den. Födas, vara barn, gå i skolan, gå klart skolan, träda in i gymnasiet, vara osäker ungdom, gå klart, flytta hemifrån, leva vuxenungdomsliv, skaffa jobb, leva jobb, bilda familj, skaffa barn, leva föräldraliv, se barnen växa upp, renovera villan, se fram emot barnbarnen, vara morfarförälder, bli gammal och, eventuellt, dö i någon slags åldersrelaterad sjukdom.

Inga märkligheter, med andra ord. Villa-Volvo-vovve. Ni kan förmodligen också refrängerna till de olika delarna, och håller på att skriva nya strofer till era egna livsverk.

Now, det är rätt bra att det finns ens genre för livet. Det ger en något att förhålla sig till, och håller anomin borta i de där ögonblicken en undrar vad en lever för och vad allt går ut på. En kan tänka efter en smula, jämföra och se hur livet och livsgenren passar ihop. Det ger ett sammanhang.

Problematiken - det finns alltid en problematik - ligger i att genren på det stora hela är anpassad efter en tillvaro som inte finns längre, och var missanpassad redan när den fanns. Den förutsätter kärnfamiljer, arbetsliv, barn, och ett helt paket av småborgerliga dygder, och en behöver inte ens vara vänster för att börja känna sig alienerad. Det räcker med att vara homosexuell, inte gilla skolan, inte vilja ha barn, avsky tanken på att bo i villa eller bara råka vara arbetslös för att hela den klassiska narrativen ska börja te sig rätt deprimerande.

En genre är ju trots allt en stiliserad uppsättning sociala förväntningar. Med betoning på det sista ordet, förväntningar.

Jag tror vi behöver uppdatera saker och ting en smula. Dra den kollektiva bilden av det goda livet ut ur nittonhundratalet, putsa till den och göra den lite mer vardagsanpassad. Annars hamnar vi i det märkliga läget att konkreta liv, fullvärdiga i sin egen rätt, börjar betraktas som ovärdiga. Och, än värre, börjar betrakta sig själva som ovärdiga, trots att de gör gott i världen.

Det känns lite onödigt. Världen är större, trots allt.

Nya revolutioner, gamla medier

Twitter är just nu helt abuzz (teknisk term) med nyheter, rykten, bekräftanden, motbekräftanden och nya rykten om vad som just nu pågår i Libyen. Rebellerna intar Tripoli, Ghadaffi har flytt, har blivit fångad, nej det var en av hens söner, hen har blivit fångad igen, nej det var en annan son -

Motstridiga rykten galore. Många gånger samma rykten från olika håll, från folk som hört dem för första gången och sprider dem vidare. Informationstätheten är total, och alla talar i mun på varandra - och ingen vet egentligen mer än någon annan, men sammantaget så har alla en ungefärlig stenkoll på vad som händer. Och det tar bara några minuter för en nykomling att orientera sig i samtiden.

Samtiden uppdaterar sig i en vrålsnabb realtid, och när gammelmedierna väl kommer över sin inneboende redaktionella långsamhet skriver de bara vad alla redan vet.

Det är sådant som får en att ställa sig frågor som - vad behöver vi gammelmedierna till?

Det säger sig självt att uppgiften att vara först med det senaste är överspelad redan vid utgångsläget. Gammelmedierna kommer aldrig att kunna vara först och snabbast längre - twitter och andra sociala medier kommer alltid att vara snabbare, eftersom de bemannas av alla som råkar vara på plats där världen händer. När nyheter når redaktionerna så når de dem samtidigt som resten av världen - och om den redaktionella processen bara skapar repetitioner av det som redan har sagts, är den onekligen en smula redundant.

Ni har förmodligen haft känslan av att läsa en tidning och inse att du redan läste allt igår kväll. Det ger inte direkt mersmak för att läsa morgondagens tidning.

Vad morgondagens tidning - den som dagens arbete leder fram till - behöver erbjuda är inte nyheter. Nyheterna finns redan i ens vardag, som en funktion av latent kommunikation. Snarare behövs redaktionell input på nyheterna. Vad betyder det att x har hänt? Varför händer x? Har det hänt förr? Hur förhåller sig x till y som hände igår? Kan vi utifrån detta förutsätta z?

Ett klassiskt värde hos journalistiskt skolade personer är att en text ska vara läsbar. Det är fortfarande en viktig punkt, men framöver förutspår jag att det kommer bli desto viktigare att utöver detta även vara läsvärd. Att tillföra och förädla, snarare än att bara förmedla. Att göra de långsamma, kontextuella analyserna som av förståeliga skäl inte får plats i ett tweet.

Vi har alla vårt eget TT i webbläsaren, i telefonen och i twitterflödet. Vi behöver inte ett till i tidningen.

Men det finns onekligen plats för någonting mer. Och jag tror också det finns ett behov, som kan fyllas med precis tillräckligt mycket lönsamhet för att det inte ska behövas en revolution även på redaktionen. -

Klass, del XIV: Lärdomar från Foucault

Det finns en tradition inom mer postmoderna kretsar att börja sina texter med exempel som ligger så absolut långt bort från det förväntade som det bara är möjligt, bara för att på så sätt visa hur det en skriver om är relevant på de mest oväntade av vis. Denna tradition leder ibland till väldigt genomskinliga (på det dåliga sättet) inledningar, som mer utgör genremässiga ursäkter än någonting annat. Men ibland blir det riktigt, riktigt bra, på ett sådant sätt att det blir omöjligt att tänka sig vardagen utan det introducerade, så som hermeneutisk textanalys. Eller någonting annat som vanligtvis tenderar att självklassificera sig som "irrelevant för mitt liv" hos så kallade vanliga läsare.

Foucault lämpar sig oroväckande väl för detta, i och med att hen skriver om saker som inverkar direkt i vardagen. Sorgligt nog lämpar hen sig även för tolkningen att vara den mest irrelevanta av alla irrelevanta författare - vem bryr sig om vad en död fransk homosexuell pseudostrukturalist skrev för trettio år sedan?

Foucault skulle ha väldigt mycket att säga om den frågan. Ty det är det större delen av hens verk handlar om; vem bryr sig, och varför?

Om du redan här börjar ana en parallell till Piratpartiets kamp för intresse och legitimitet, så läser du paralleller bättre än de flesta.

Den största anledningen till att frågorna om frihet och integritet tenderar att förskjutas i bakgrunden ligger i att de vanligtvis tar sig ytterst banala uttryck. Det är sällan en regering förklarar grundlagen upphävd och stationerar skarpladdade legionärer på varje torg i varje stad. Snarare tenderar de att infinna sig som ett brev på posten, vanligtvis i form av ett formulär som måste fyllas i. Det enskilda formuläret är i sig en ytterst liten sak, som det är svårt att argumentera mot annat än som en generell ilska mot byråkratin i allmänhet. Vilket många gånger är en överreaktion på den lilla ansträngning som krävs för att fylla i de där rutorna och skriva under; det är lättare att bara lyda än att dra med sina närmaste tio tusen vänner och spontandemonstrera.
Där varje litet steg i processen är relativt oskyldigt, är slutresultatet det inte. En enskild blankett dör ingen av, och oftast finns det sunda skäl för att just den finns. Men varje enskild detalj ger staten desto fler möjligheter att bestraffa den som av någon vardaglig anledning glömt att göra det som göras bör, och det säger sig självt att en överdriven mängd små enskilda kontrollmoment i längden leder till en extrem kontroll över individen.

Alla detaljer måste stämma, trots allt. Att ljuga i pappersarbetet är en modern synd.

Det luriga med det här är att kontrollmekanismerna förskjuts från kollektivet till individen. Det är ditt ansvar att ha papprena i ordning, det är ditt ansvar att hinna deklarera i tid, det är ditt ansvar att följa de lagar som finns. Och alla vet om att det är alla andras ansvar att göra det som måste göras - och att de enskilda avvikare som misslyckas, misslyckas i egenskap av individer. Om den totala summan av krav på individen är större än den rimligtvis borde vara, framgår det inte i individens beteende. Det är inte kraven som är för höga, utan individen som är för svag.

Den individuella friheten och integriteten förskjuts i ett ständigt kollektivt imperativ. Du måste, eftersom alla måste; och det är enbart och endast ditt fel om du misslyckas. Vilka heroiska stordåd som än förväntas av dig, och hur mycket alla andra än kämpar så in i det sista för att inte avslöjas för att vara precis lika misslyckade som du.

Kontroll och övervakning sker inte via de uppenbara metoder som gör sig så bra på film. De sker snarare via de subtilare metoder som klipps bort - de långa pappersexerciserna, de oskyldiga kraven, de oskyldiga standardmåtten. De som duger, duger, men de duger bara tills nästa gång; de som av någon anledning inte duger bestraffas och utesluts från det system som hela tiden försöker finna fel på dem.

Och som hela tiden säger åt dem att det är deras fel ifall de blir fula på passfotot.

Det dubbelt luriga med detta är att samma mekanismer som orsakar detaljkontrollen av individen, också förser denne med en avsevärd makt över sig själv. Självdisciplin är ett tveeggat svärd - å ena sidan är du disciplinerad att göra någonting specifikt, och å andra sidan så är självdisciplin en förutsättning för att få någonting konkret gjort över huvud taget. Det som ena stunden gör dig till en fenomenal kugge i maskineriet gör dig i nästa till en desto fenomenalare träsko - inkastad rakt i kontrollmekanismen, motverkandes det med en envishet bara en fenomenal kugge kan uppvisa.

Kuggar är verktyg som kan användas för både gott och ont, och om du väl blivit ett verktyg så kan du få saker gjorda. Att de råkar vara goda är en bonus.

Det som gör den långsamma marschen mot övervakningssamhället så otäck är inte att den är osynlig eller banal, utan att den är så brutalt effektiv. Varje del av vardagen har hamnat under lupp, och vid varje moment av vardagslevandet tänker du ständigt på att du borde göra saker och ting. Och du lyder - med en effektivitet som får användandet av naket våld att framstå som precis så ociviliserat det är.

Våldet sker i ditt huvud. Men din vana vid det gör dig desto bättre på det; övning är färdighet.

Piratpartiet är traditionellt sett emot de brutalt uppenbara formerna av övervakning och kontroll. Att myndigheter får rota igenom ens privata datatrafik, att kameror sätts upp överallt, att vanliga människor måste oroa sig för att föras till domstol för saker som människor gör till vardags - det är extremfall av processer som pågår även i mindre uppenbara former, latent. Extremfall som dessutom är logiska fortsättningar av dessa processer - för att kunna fortsätta disciplinera individer som av någon anledning avviker från normen måste desto mer finkänsliga mätinstrument installeras i vardagen.

Dessa nya mätinstrument ger dock individen desto större makt över sin självdisciplinering. Med en enveten vilja kan ett planlöst preferenskartläggande surfande på Facebook förvandlas till ett systematiskt opinionsarbete. Den övervakade datatrafiken är i sig självt ett verktyg av oanade mått, och när självdisciplinen blir stark nog vänder den sig till beteenden som är precis så grundade på mätinstrumenten att den kan ignorera dem.

Kryptering är en väldigt disciplinerad form av kommunikation, trots allt.

Den som vill förstå Piratpartiet gör väldigt rätt i att börja hos Foucault. Ordning, normalisering/disciplin, övervakning, bestraffning, makt - byggstenar som utan vidare kan förklara varför det är så viktigt att göra någonting åt både de extrema och de mindre extrema stegen i marschen mot övervakningssamhället.

Det börjar i vardagen. Och det stannar i vardagen. Och alla former av motstånd kommer att ske, just det, i vardagen. Ty överallt där det finns makt, finns även motstånd.

Det här är del fjorton i en serie om Piratpartiet, klass och framtiden. Det här är också det sjätte och sista inlägget i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.

Nuet med Janus ögon

Det finns saker en kan säga för att göra folk helt stumma av förvirring. Saker som dessutom är både grammatiskt korrekta, semantiskt giltiga och sagda på ett indoeuropeiskt språk.

Vem som helst kan förvirra genom att vara nonsensobegriplig eller prata danska. Det är lite mer utmanande att göra det på riktigt, dock.

Eller, tja. Det räcker för det mesta med att säga att en jobbar som medieanalytiker och arbetar med att utarbeta strategier för att skapa virala plattformar för varumärken inom sociala medier. Och specialiserar dig på att bygga subkulturer som är specifikt mottagliga för raffinerandet och spridandet av memer vinklade för att stimulera emergenta intressebaser för varumärket i fråga.

Det är fortfarande på svenska, det är grammatiskt korrekt och det betyder faktiskt någonting. Det är bara det att de flesta inte har några referensramar för det just sagda bortom de rent grammatiska nödvändigheterna ("och" tenderar att förstås även när allt annat är obegripligt). Allt det där andra är bara ord, ord, ord, och det faktum att en använder så många av dem får i de flesta sociala sammanhang duga som bevis för att den talande vet någonting om vad de betyder.

Ibland känns det lite som att det där glappet mellan vardagsspråk och specialiserat språkbruk har blivit synnerligen ambitiöst, och satsat på att göra Grand Canyon till det exempel en använder som näst sista steg i kedjan av exempel på "stora raviner". Vardagsspråket talar om saker som om världen vore kvar i något slags odefinierat förflutet - skomakare, bliv vid din läst. Den mer specialiserade jargongen tycks å sin sida leva i någon slags framtid som inte riktigt blivit realiserad ännu, men som ändå tycks vara på väg att självgenerera sig själv in i existensen.

Det är både spännande och läskigt samtidigt.

Det spännande ligger förstås i att sådana saker som LHC byggs. Enorma experimentanläggningar med bokstavligen astronomiska ambitioner, där möjligheten att finna oändligheten i en vattendroppe är mer än bara en okynnesciterad diktstrof. To boldly go where no man has gone before!

Det läskiga ligger i att det finns gott om folk som tror att forskarna bokstavligen håller på att förstöra universum där inne. Och i att vissa av dessa är beredda att agera utifrån denna tro.

Vi kanske skulle må lite bättre om det där glappet minskades en smula. Särskilt de bland oss som slipper känna oro över att världen håller på att gå under. Och än mer särskilt hos personer som kommit över atombombskräcken och inte behöver påminnas i onödan om att världens undergång är en reell möjlighet.

Någonstans behöver historien och framtiden sätta sig ner och börja finna någon slags gemensamma mellanlägen. Annars kan nuet få för sig att bli väldigt, väldigt märkligt, väldigt väldigt fort.

Jag är lillebror

Jag vet inte om jag sagt det förut, men jag har en alldeles egen lillebrorssetup. Till skillnad från storebror så har jag inte en armé av uniformerade beväpnade personer som kan underhålla mina övervakningsfasoner, men jag har däremot en uppsättning verktyg som kan hålla koll på saker på mindre skala.

Visste du exempelvis att om du tweetar ut ett av mina inlägg så ser jag det?

Folk brukar reagera olika när jag berättar detta. Vissa reagerar med ett "whoa!", medan andra inte lyfter riktigt lika mycket på ögonbrynen. Vissa tror det handlar om någon slags mystisk nätvoodoo som bara jag och ett fåtal andra invigda har tillgång till, medan andra ser igenom mina försök att verka nätkunnig med ett enkelt "jaha".

Jag brukar hoppas på det första, och sedan försöka berätta så pass mycket att det nästa gång blir det andra.

Grejen är att det finns en hel hög verktyg som vi vanliga dödliga kan använda för att hålla koll på hur saker och ting ter sig i realtid. De är inte mer komplicerade än att du kan lära dig dem på en eftermiddag, och förmodligen lära dina nära och kära allt om det efteråt. Twittergrejen, exempelvis, går i all enkelhet ut på att jag har en sökning efter ordet "magnihasa" ståendes på permanent tomgång i Tweetdeck. När någon använder ordet - ping.

Det är inte magi, men det är fenomenalt smidigt.

Om du är bloggintresserad så är Knuffs RSS-flöden behändiga. Du kan bokstavligen skapa ett sådant för vilket ord som helst, och därefter få en liten ping närhelst någon använder ordet i fråga. Vilket hjälper något oerhört för den som söker personer som skriver om saker en själv är intresserad av. Det enda en behöver är en RSS-läsare som prenumererar på den här länken. Byt bara ut det sista ordet mot det du är intresserad av, och du är up and running.

Och om du hittar någon bloggare som tycks skriva bra saker mest hela tiden - lägg till deras flöden i samma läsare, så slipper du kolla ifall de skrivit något nytt sen sist.

Jag har ett otal såna här igång, för att hålla koll på diverse obskyra saker i vardagen. Det kan ta lite experimenterande att hitta rätt ord att "prenumerera" på, men när en väl hittat dem så behöver en aldrig leta igen. Informationen kommer till dig, smidigt och automagiskt.

Det är inte utan att jag ibland känner mig lite som en övervakande lillebror. I alla fall när det gäller mina hörn av internet. Men det brukar kännas bättre när jag påminner mig om att jag inte har några superkrafter, och att vem som helst kan göra det jag gör om de bara kommer på tanken att göra det.

Det är inte magi - det är bara lathet.

Det finns mer att säga om denna lathet, men det är ett annat inlägg. Just här och nu vill jag påpeka att du utan vidare förkunskaper kan sätta upp en egen lillebrorssambandscentral.

Använd den väl.

Konkret nätanonymitet

Jag har haft samtal om den konkreta nätanonymitetens för- och nackdelar med folk lite till och från under några dagar nu, och det känns inte mer än rätt att summera det hela till någonting läsbart. Vi kan kalla det en inläggsmaskin, om vi vill matcha tweetmaskinen.

En bra början vore att definiera konkret nätanonymitet. Vilket helt enkelt är hur folk går omkring och är anonyma på nätet rent generellt. De flesta är anonyma minst någonstans - det ligger som en latent funktion av hur många hemsidor fungerar. Ni vet, de som bara tillåter en användare per användarnamn och där "Sven Svensson" tenderar att vara upptaget när en väl hittat sidan i fråga. Redan i interfacet så tvingas en ta något annat än sitt eget namn, och många gånger finns inga som helst krav på att fylla i det namn som står i ens pass någonstans. Kanske krävs eventuellt något namn, men det är lättare gjort än sagt att hitta på någonting och köra på det.

Detta var standard tills ansiktsboken gjorde sitt intåg, och den absolut övervägande majoriteten av sidor med inlogg fungerar fortfarande så. Anonymitet per default, med andra ord.

En skulle kunna tro att detta utgör något av ett problem, men det förpassas oerhört snabbt till den skara saker i vardagen som bara är, utan vidare. Kommunikationen fortsätter att fungera, och de samlingspunkter som uppstår fyller sin funktion även utan att folk går omkring med namnbrickor. Eventuellt börjar umgänge även bortom tangentbordet att ske, och många gånger fortsätter folk att kallas det de kallades online.

Det där namnet i passet blir något av en formalitet, viktigt bara när saker behöver göras under mer organiserade former.

Detta fungerar eftersom den text som genereras innehåller tillräckligt mycket information i sig självt för att föra det sociala samspelet framåt. Om de andra anonyma personerna på plats beter sig så hyfsat att det går att tala med dem, så går det att tala med dem, och ur denna diskussion föds en uppfattning om vilka de andra är. Vilket många gånger är tillräckligt för att utgöra en identitet sans identitet - beteendet identifierar medan det händer, så att säga.

Det är också därför trollande ses med så oblida ögon. Det sticker hål på de där mer eller mindre uttalade överenskommelserna om att låta ord och handlingar tala, och inför ett moment av grus i det kommunikativa maskineriet. Och det är också därför jag intar den något radikala åsikten att det är helt okej att drämma till trollbeteende personer och vänligt men bestämt be henom lära sig uppföra sig som folk till nästa gång.

Nu tycker jag i och för sig att en ska göra det även med folk en kunnat namnet på sedan de var små nyfödingar, men ändå.

Som ni ser så finns det en etablerad kultur här. Mycken bläck (digitalt såväl som fysiskt) har lagts ned på att försöka beskriva, förklara och förstå denna kultur, och vissa går till och med så längt att de kallar det en "ny" kultur. Sorgligt nog, eftersom det finns väldigt mycket mindre nytt i det hela än det kanske verkar.

Och det eftersom mycket bläck (mestadels fysiskt, av förståeliga skäl) redan spillts för att åstadkomma just identifikation via ord och handling. Det är ju ändå det all skönlitteratur går ut på - att förmedla någon slags känsla för person utan att nämnda person går omkring och befinner sig i ens omedelbara omgivning. Författaren spelar för det mesta en ytterst sekundär roll - Don Quixote är sig själv vilket namn som än står på bokpärmen.

Att debatten om anonymitet på nätet tenderar att fastna hos trollen i de djupaste dikena är inte helt oväntat. Debatter tenderar ju trots allt att uppstå när saker och ting inte fungerar, och om det är någonstans saker inte fungerar så är det just där. Men problemet ligger inte hos anonymiteten som sådan, utan på bristen på normer och överenskomna regler.

Och det tenderar att vara ett minst lika stort problem när alla känner varandra. Möjligtvis mer.

På tal om gammelmedier

De senaste dagarna har jag funderat över hur användningen av begreppet "gammelmedia" har förändrats. På den gamla tiden konnoterade det en ovilja att skriva om integritetsrelaterade frågor, och en viss tvekan inför uppgiften att upprätthålla sin funktion som tredje statsmakt. Det fanns även en ytterst riktad underton av "klåpare". Numera har betydelsen glidit till att mer handla om generell redaktionell overhead, långsamhet i jämförelse med sociala medier, och den ohämmade fokuseringen vid intresseväckande men ointressanta småsaker (så som Victorias graviditet).

Det finns en viss nyansskillnad, här.

Någonting som sparkade fart på funderingarna var SvD:s text om nätskeptiker - icke att förväxla med skeptiker på nätet. Argumentationen tycks vara att eftersom en inte omedelbart överöses av arga hoper av kritik så fort en säger någonting negativt om internet, så är internetoptimismen som fenomen på fallrepet. Vilket är en märklig linje att dra, eftersom det då skulle innebära att optimism är ett uteslutande kritiskt projekt gentemot folk som av någon anledning är mindre än optimistiska.

Det är indeed en sån där tanke som kräver en del fundering för att ta sig igenom. Det blir ju trots allt inte helt oproblematiskt att säga att optimism består mestadels av folk som med ett ögonblicks varsel står redo att vräka negativitet mot upplevda avvikare. De positiva och negativa polerna smälter samman på märkliga vis..

Samtidigt går det inte att förneka att saker blivit lite mindre automatkritiska. De enda som på allvar vrålar om "gammelmedia" i den äldre betydelsen är PI-pöbeln, och de har tagit det hela till psykotiska nivåer i sin vision av vänsterfascistmediernas ideologiska hegemoni av medborgarnas tankevardag. Vilket är någonting helt annat än de reflektioner om textproduktion och -distribution som gammelmediediskursens nya strömningar givit upphov till.

En skulle kunna vända på argumentet och säga att nätoptimismen gjort något av ett framsteg, i och med att kritiker (som ibland förvisso är direkt provokationskritiska) kan göra sitt case utan att bli liknade vid Ines Uusman. Saker har levlat upp, och det går att träda in i diskursen utan att anamma hela det estetiska paket som tenderar att göra sig påmint närhelst ett ämne är hett.

Eller, med andra ord - det går att vara någonting så radikalt som en smula tråkig, utan att det alienerar ens insatta läsare från poängen.

Och optimism behöver sina tråkiga moment. All social förändring består av tråkiga mellanspel, vardagar och saker som görs med en känsla av att gå igenom rörelserna. Det enda sättet att nå resultat är att vara en envis rackare som får saker gjorda, och när saker väl händer så händer de ordentligt.

Och ironiskt nog så är det just genom att vara envisa rackare som gammelmedierna lyckades göra sin grej. En tidning i brevlådan, varje morgon, vilket väder det än var. Ett morgonkaffe och en morgontidning - det finns en hel genre om att beskriva hur morgonritualer innehållandes tidningsläsande går till. Särskilt hos krönikörer i nämnda morgontidningar.

De skrivs fortfarande. Men den stora skillnaden mellan nu och då är att de flesta nyheter är gamla när de råkar hamna på köksbordet, och att det krävs lite mer ansträngning för att motivera sin existens som nyhetsförmedlande medium nuförtida.

Jag kan inte annat än att se det som en positiv utveckling.

Tänk långsamt

En ständigt närvarande närvaro i bakgrunden närhelst någon talar om att tala om saker är tanken om det spontana och omedelbara uttrycket. Tanken om att om någonting sägs med tillräckligt stor hängivenhet i stunden så är det på något sätt sannare och mer autentiskt än någonting som sägs efter eftertanke och omtänksamt omtumlande funderande.

Eller, med andra ord, att det finns någon slags autentiskt jag inblandat i den kommunikativa processen, och alla former av redigering, omformulering och efterfundering per automatik ställer sig i vägen för detta sanna jag. Och att det därför är bättre att släppa tankarna fria och låta världen få veta vem en är, i all ärlighet.

Det finns tre problem med det här.

Det första är att det vi går omkring och tänker på för det mesta är av fenomenalt fånig karaktär. Fånigt och småsint, som - hmm, jag undrar hur livet vore om jag lärde mig stå på händerna? Är fåglar verkligen glada att se varandra, eller sjunger de bara om kopulering? Borde jag äta en falafel till? Syns fullmånen i motljus?

Brutal ärlighet varar inte längst, men om du tajmar det rätt så varar det rätt länge.

Det andra är att det utgör ett onödigt hinder för folk att vara ärliga på riktigt. Eftersom fokus ligger på det direktupplevda och spontana, blir de där subtilare känslorna diskvalificerade per default. Vilket då är det mesta av det vi känner - precis som med färger så finns det massor av nyanser mellan primärkänslorna, och de flesta tänker vi inte på förrän någon påpekar dem. Efteråt.

Det är svårt att direktuppleva och reflektera samtidigt, trots allt. Och än mer att vara ärlig om det ena när det andra per definition är oärligt.

Det tredje är förstås att om en inte tänker på vad en säger så säger en egentligen ingenting tänkvärt. En bara säger saker som råkar komma ut i en viss ordning, och som lyssnare kan en antingen lyssna eller inte lyssna utan att egentligen missa någonting.

Tankar tar tid att tänka, och desto mer att översätta till någonting språkligt som dessutom är tänkbart för någon annan.

För att inte tala om tänkvärt.

Med Gud på arbetsplatsen

Den som övar upp sina diskursiva muskler genom att jogga genom gamla texter finner ibland de märkligaste av ting. Särskilt om det är såna där texter som folk hänvisar till mest hela tiden utan att för den skull faktiskt läsa särskilt ofta - skillnaden mellan det sätt de hänvisas till och det de själva säger är ibland intressantare än vad endera säger var för sig.

Om du nu omedelbart tänker "aha, arbetslinjen", så tänker du märkliga tankar indeed. Men det är dit vi är på väg. Arbetslinjen, nu vs då.

Nuförtiden är det Moderaternas stora svar på allt, bredvid jobbskatteavdragen. Om alla arbetar så blir världen en bättre plats, och det finns ingen större trygghet än vissheten om att jobbet finns kvar i morgon också. Meningen med livet är jobb, och därför är jobb och jobbskapande svaret på frågan. Vilken den än må vara.

Jag är inget större fan av arbetslinjen.

Någon som däremot diggade arbetslinjen redan innan Moderaterna fanns var John Locke. Hen hade den smått radikala idén att en människa hade rätt till frukten av sitt arbete, och att personlig egendom som förskaffats med egen arbetsinsats är det viktigaste som finns. Den radikala delen är att individen enbart har rätt till frukterna av sitt eget arbete. Det är också den obegripliga delen, eftersom den tycks komma ut ur ingenstans - och jag anar att jag inte är ensam om att alltid ha tyckt att hela den liberala idétraditionens fokus på personlig egendom varit lite smått random.

För Locke är det inte en liberal idé, dock. Det är en teologisk sådan. När Gud skapade världen, blev Hen samtidigt ägare till den. Vilket är en rimlig tanke - om någon äger världen så borde det rimligtvis vara Gud. Problemet är dock att om Gud skapade världen, och allt i det, och alla människor, så blir det svårt att hävda folks äganderätt till saker och ting. Gud är liksom ägare per default, och vi människor lånar bara saker tills vi lämnar tillbaka dem, och det blir fenomenalt svårt att motivera skillnader mellan människor om vi alla är låntagare under Gud.

Som synes behövs det ett teologiskt tillägg för att inte upphäva individens rättigheter och börja förespråka kristen socialism med gemensamt ägande som grundpelare.

Detta tillägg är att människan är skapad som Guds avbild, och därmed är försedd med samma egenskaper som Gud. Mer specifikt - precis som när Gud skapade världen och blev ägare till den, så blir människan ägare till det hen skapar. Men bara det. Och därför blir det viktigt att människor är aktiva och arbetar - det ligger i sakers natur, så att säga.

Om vi går tillbaka till Moderaternas arbetslinje så kan vi direkt se att - hey, det är ju Lockes teologiska argumentation rakt igenom! Gud lever i kulisserna!

Vilket är betryggande på sitt sätt, eftersom det är ett tecken på att allt inte bara är politisk retorik utan grund. Men det får en också omedelbart att ställa sig frågan - har inte saker förändrats sedan Lockes tid? Gud må vara evig och oföränderlig, men den mer profana vardagen tenderar att förändras desto mer, och det särskilt de senaste årtiondena. Det skulle kunna tänkas att vår värld inte är Lockes, och att det är fullt möjligt med en politik som inte baserar sig på guds absoluta äganderätt till allt som inte är arbetslinjerat.

Om du nu tänker att detta även har vissa implikationer för piratkopiering, så tänker du vilda tankar indeed. Men det verkar inte bättre än att väldigt många tänker en mer eller mindre artikulerad variant av Lockes arbetslinje när ämnet kommer på tal, vilket onekligen är en svår sak att argumentera mot. Särskilt som Moderaterna bevisligen går omkring och hamrar in just den tanken, utan att egentligen ha denna aspekt i bakhuvudet.

Det blir onekligen något av en uppgift för Piratpartiet att ta sig förbi detta.

Hursom. En hittar de märkligaste av ting om en joggar omkring lite i gamla texter, och därefter tar sig tid att ta med sig intryck från sin motionsrunda. Samtiden framstår i ett nytt ljus, på så väldigt många sätt.

Nåväl. Bygga framtid, var det. Mycket arbete återstår. -

Argument överflödiga

Jag har funderat över det här med varför just muslimer pekas ut för allt möjligt, och när jag försökte finna underlag för ett argument i en annan text så slog det mig: när en säger någonting om muslimer behöver en inte leta underlag.

Vilket är något av en effektivitetshöjare när det gäller ens förmåga att säga saker, onekligen.

Det stora anledningen till att en inte behöver leta efter empiri ligger i att en på det stora hela kan säga vad som helst och sedan hitta den efteråt. Det finns ju trots allt en och en halv miljard muslimer av olika slag, och med ett så stort urval vore det ju ändå själva den om inte NÅGON, någonstans, råkat göra det en just råkade säga att de gjort.

Och vips så har en ett empiriskt underlag för sitt uttalande. Retroaktivt.

Ni vet, om jag skulle kunna skippa hela det här "vara säker på att det jag säger stämmer"-arbetet som pågår bakom kulisserna så skulle jag kunna massproducera massor av inlägg, helt kynnes.

Fast å andra sidan. Med tillräckligt överdimensionerat urval behövs inga argument, och när det inte behövs några argument har fanatikerna vunnit. De har ju alltid rätt, trots allt. -

Historien om #svpol

Twitter är en märklig sak. En kan bara skriva 140 tecken, och inte ens det om en vill få med alla @, # och smajlies som hör till ett civiliserat samtal. Ändå lyckas det samla, mobilisera och entusiasmera miljontals människor till att tänka, känna och göra saker tillsammans - kanske just för att det är så kort.

Det är dessutom kort i rent tidslig bemärkelse - förutom vissa kändistweets som lyckas få uppmärksamhet i långsammare medier, så är ett enskilt tweets livslängd relativt kort. Där blogginlägg kan locka läsare i flera månader, räknas ett tweets livslängd i minuter. Det krävs en medveten ansträngning för att backa twittertiden mer än några timmar, och ett fenomenalt grävande för att backa längre än så.

Som extra bonus så tenderar twitters inbyggda sökfunktion att glömma allt som är äldre än x tidsenheter, vilket innebär att det hela har karaktären av ett evigt, historielöst nu-nu-nu-nu-nu.

Så för den historiska glädjen i att finna samtida dokumentation om saker och ting, kommer här en kort sammanfattning av historien om #svpol.

Inför valet år 2010 var alla politiska junkies överentusiastiska att berätta för världen om deras idéer och partiet, och givetvis var twitter en omedelbar arena för detta berättande. Till en början gjorde alla sin grej på var sitt håll, men efter ett tag började ett mönster urskilja sig. Vissa använde taggen #val2010 för att skriva om, well, valet 2010, och med tiden flockades fler och fler dit. Ju närmare valdagen vi kom, desto intensivare blev det, och människor från partipolitikens - och den utomparlamentariska politikens - alla hörn fanns samlade under en och samma tagg.

Och de bråkade så in i norden om precis allt som fanns att bråka om. Moderater och socialdemokrater och folkpartister och piratpartister - om två partiers medlemmar någonsin bråkat om någonting så hände det där och då. Men det fanns ändå någon slags gemenskap - alla fortsatte ju trots allt komma tillbaka.

Sedan hände valet, och taggen började mer anta en eftervalanalyserande ton. Efter hand började det stå klart att, hey, vi har nog sagt det som sägas kan om det där valet nu.

Men att bara låta #val2010 dö och återgå till hur saker var före denna var inte helt önskvärt. Det var ju ändå rätt trevligt att ha någonstans att gå för att få sin politiska fix, även om det politiska kom från andra partier. Och att prata med de egna vännerna hela dagen går ju inte an - twitter är större än ens vänkrets, och det är trots allt därför en använder det hela dagen. Och det krävs ju ändå två för att komma oöverens.

Så sakta men långsamt började #svpol växa fram. Inte utan konkurrenter, förstås - #swpol, #svepol och andra varianter användes i varierande grad. Till och med #val2011 användes om omvalen. Men efter hand blev #svpol informellt korad till vinnare, och innan någon visste ordet av var det den där självklara samlingsplatsen - och åter en del av människors vardag - igen. Om än med ett nytt namn.

Som ni ser så fanns det ingen plan, ingen officiell ledning, ingen beslutande entitet eller ens någonting annat än en informell överenskommelse om att, okay, #svpol är det som gäller för oss politiska junkies. Vi må bråka om precis allt annat, men this one thing kan vi i alla fall komma överens om.

Det är egentligen något av ett politiskt framsteg. Att alla bråkar kommer vi inte ifrån, men att de gör det på en och samma plats, så att vem som helst kan gå in och se vilka diskussioner som är på gång just här och nu - det är en insyn i det samtida politiska livet som det tar absurt lång tid att få annars.

Var det perfekt? Nej. Men det var, och det var vardag, vilket är tillräckligt nära perfekt för att räknas.

Ni som undrar varför jag tycks fixerad över just den här taggen vet nu varför. Förutom då det uppenbara tillägget i att jag är redaktör på Svpol.se, som tog sitt namn just på grund av de många oväntade mötena mellan människor.

Sedan hände Politiskt Inkorrekts berömda uppmaning att varje person med förmågan att läsa instruktioner skulle skriva många och sedan ännu fler tweets, taggade #svpol. Bokstavligen över en natt förändrades det där vardagsrummet från att vara en stökig men ändå organiserad samlingsplats för de mest oväntade av politiskt intresserade, till att bli ett torg i en mindre svensk stad strax efter att barerna stänger och just sålt mer alkohol än någonsin.

Det går förvisso att föra samtal där också, men det eviga indroppandet av människor som upprepar samma osammanhängande tanke gång på gång gör inte det ömsesidiga utbytet av tankar lättare.

Det värsta är nog att de kallar det att "nyansera" debatten. Av alla nyspråkliga absurditeter de har för sig är just den delen den mest anstötliga.

Nu har saker sakta men långsamt börjat återgå till tiden Före igen - de mest hardcore superideologiska personerna tröttnade, och de mindre stenhårt superideologiska börjar mjukna in i den mer vardagliga samtalsstilen. Förhoppningsvis kommer de framöver att se att det tenderar att vara samma politiska junkies på plats mest hela tiden, med tillfälliga inhopp lite då och då, och att det är lika bra att försöka nicka igenkännande åt varandra innan bråkandet sätter igång.

Det var ändå det som var den där informella överenskommelsen. Du gör din grej, jag gör min, hen gör sin - och även om vi inte håller med varandra så är det ändå rätt praktiskt att vi kan göra dem parallellt med varandra. Jag vet vad som är på gång just nu, du vet också, hen med, och vi alla vet att de andra vet, och därför kan vi prata om det.

Det är en värdefull sak. Och det vore synd om vi skulle förlora det bara för att ett par människor inte vet vad de gör men gör det ändå.

Nåväl. Det sista som överger en är hoppet.

När du om trettio år läser detta hoppas jag att du, som nästa tillbakablick, läser om hur saker ordnade sig efter ett tag, så som de alltid gör. Och att vi fortsatte att bråka, sådär som vi alltid gör. -

Angående anonymitet

Det tycks som att jag har gått omkring och tagit någonting för givet igen. Jag och folk jag känner, vilket gör det till något av en gemenskap. Detta något har med nätanonymitet att göra, och anledningen till att det är en fundamentalt bra sak.

Med den senaste tidens debatt om nättroll, näthat och andra saker som finns även utan prefixet nät-, så har en tendens att ifrågasätta anonymitet på nätet dykt upp. Den underliggande tanken har varit att om det enda folk använder sin anonymitet till är att spy ut galla och generellt hat i kommentarsfälten, så är det inte värt att ha kvar och kan lika gärna avskaffas.

När det gäller kommentarsfälten under tidningarna är det förmodligen en bra sak. De skulle må bra av att anställa en community manager som utan vidare omsvep säger åt Rasse Rasist att hålla käften och lära sig stava. (I vanliga fall är det en ohållbar approach, men jag bävar inför tanken att kalla dessa kommentarsfält ett "vanligt fall".) Det är ingen rättighet att vara ohämmat hatfull på någon annans sida, och än mindre att kunna vara det ostraffat.

Grejen är dock att dessa kommentarsfält är en specifik implementering av den generella principen om anonymitet, och som sådana inte är representativa för anonymiteten i sin helhet. Och det blir oerhört märkligt om en blandar ihop detta specifika fall med de mer generella principer som exempelvis Piratpartiet ställer sig bakom - att anonymitet är en förutsättning för den demokratiserande processen i både nya och gamla demokratier. Särskilt i regimer där kritik av det offentliga är belagt med dödsstraff, och en identifiering är detsamma som en dödsdom.

Jag tror ni ser skillnaden här.

Tricket är att inte börja stirra sig blind på träden när det finns en hel skog där ute. Sure, det finns uppenbara problem med att Rasse Rasist viger sitt liv åt att få exakt varje fråga att handla om muslimer, zigenare och vänsterfascister, men lösningen på dessa är inte att kräva att alla internetanvändare ska visa ID-kort vid allt de gör. Den är snarare att tvinga Rasse Rasist att konfrontera sina egna ord, och det kan göras bättre genom en metodisk sågning/genomgång av dessa. Eller, på specifika sidor, någon form medlemshantering där trollande bestraffas.

Jag umgås nog med för många pirater, som inte påminner mig om att såna här tankar inte självklart dyker upp som spontana reaktioner på uttalanden av typen "Anonymiteten skapar trollen".

Nåväl. Mångkultur berikar. En påminnelse i taget.

Att ta idiotin på allvar

Jag reflekterar över Unnis text om hur saker går sönder när idioti och yttrandefrihet möts, och slås av att det som saknas är det gamla hederliga sociala trycket som säger åt folk att de beter sig som idioter när de, well, beter sig som idioter. Den där feedbackloopen som får en att sluta göra det en gör, tänka över sin approach och sedan försöka igen  Och som, över tid, leder till att en lär sig tillräckligt mycket för att bli rätt hyvens. om än av ren självbevarelsedrift.

Vi kan kalla det att befinna sig i gott sällskap.

När en kommer in i ett nytt sammanhang är det sällan en bara brakar in med hull och bull och säger det första som poppar upp i ens huvud. En avvaktar lite, försöker göra en ungefärlig bedömning av sällskapet och situationen: vad som sägs, hur det sägs och vad som verkar vara på gång. Kanske inte medvetet, men en lyssnar lite mer på folk än vanligt, ser detaljer som en vanligtvis inte letar efter. Och efter hand får en en känsla av vad som är passande och opassande, och gör sedan ett försök att hålla sig lite närmare det passande än det opassande.

Det är inga märkligheter på gång. Det är bara gammal hederlig artighet, kombinerat med ett uns sunt förnuft. Du säger inte samma sak till din sambo som till dennes föräldrar, och möhippan har en annan uppsättning förväntningar än den följande vigselceremonin. Och det finns över lag fördelar med att anpassa sig till dessa. Jfr bilden till höger.

Det mer tekniska ordet för detta är "dekorum". Och det Unni förfasar sig över är att folk så brutalt skiter i att ens erkänna att dekorum finns - för att sedan insistera på att dekorum gäller!

En kan ju bli hårslitande förtvivlad för mindre.

Now, den diskursetiska frågan att ställa sig är ifall personerna i fråga vet vad de gör eller inte. Om de vet vad de gör men gör det ändå, så finns det ingen anledning att ta dem på allvar - upplyst idioti är ett mongobeteende, och kan med rätta betraktas som sådant. Om de däremot inte vet vad de gör, så gäller det att applicera biblisk förlåtelse och med goda pedagogiska medel försöka förklara för dem vad de gör och hur de kan göra i stället.

Den mer självkritiska frågan att ställa sig är om en själv beter sig motvallsigt. Som tur är så tenderar folk att vara relativt snabba med att påpeka det för en, och om du går omkring och beter dig som en idiot så kommer du få reda på det.

Om du befinner dig i gott sällskap.