Smajlisar vs vuxenvärlden

Det finns en viss risk att du missat att det är no smiley week den här veckan, och därmed förmodligen också att det ibland sporrat upp små minidebatter på temat lite varstans; det är en smått obskyr företeelse. Vissa säger "ooh, en utmaning!". Andra fnyser att de inte använder smajlisar ändå. Vissa småfnissar lite innan de fortsätter som inget. Andra fernissar om att de sannerligen inte sysslar med sådant (oklart om "sådant" är smajlisar eller okynnesbojkotter). Och ett antal begår en veritabel epic rage (se bild) där de åkallar Götterdämmerung för att visa hur superarga de är på det hela.

Det är som vanligt när det gäller diskursetiska spörsmål, med andra ord.

Den stora ironin ligger förstås i att det är de som skriker högst om att de inte tänker följa godtyckliga påbud om vad de får och inte får göra som styrs mest av just godtyckliga påbud om vad de får och inte får göra. De som fnissar en stund och sedan gör det där de gör när de inte gör någonting särskilt drabbas ju trots allt mindre av det hela än de som aktivt gör en grej av det hela.

Vi kan, elakt nog, tala om diskursiva offerkoftor. Och till skillnad från när det gäller komplicerade socioekonomiska skeenden som fungerar enligt principen om cirkulära processer med kumulativa effekter, så kan de som brusar upp mest inte riktigt skylla på någonting annat än sig själva.

Sorry, inte ens Marx hjälper i det här fallet. Feuerbach och så vidare.

Det är en sån där brutal sak som jag bankar in i mina stackars läsare gång på gång på gång: du är ansvarig för allt du säger, så tänk på det du säger innan du säger det du tänker. Att du inte tänker på vad du säger är tyvärr ingen förmildrande omständighet.

Now, om du absolut måste begå verbal bärsärkargång - gör det. Men det beror då inte på smajlisar, godtyckliga påbud eller ens på din taskiga bakgrund, utan helt och hållet på dig.

Och om du tycker att detta är lite för benhårt för att vara etiskt - fråga dig då vilket som är värst. Att utgå från att ens medmänniskor vet vad de säger, och kan konsten att tala för sin sak som vuxna och medvetna människor - eller att de inte kan det?