Lite poetisk rättvisa

Damn Informationsbyrån. Går och gör det igen. Tar en enkel form och fyller den med innehåll på ett sådant sätt att det blir omöjligt att inte hamna i en hermeneutisk spiral, och sedan lämna en däri tills en är redo att kravla sig upp på egen hand. De nämner till och med form och innehåll i första stycket. Bara för att påvisa att de vet vad de gör.

Dagens ungdom, I say.

För de av er som inte orkar er på poesi - och ja, de nämner poesi också, bara för att irritera och/eller roa de mer initierade av läsare (ännu mer) - så är nyckeln till att förstå vad de gör att de använder samma form hela tiden. De två första raderna i varje segment är alltid samma, förutom de två sista ordet, och den sjunde raden är alltid "min". Tricket ligger i att bara läsa de där sista orden - tillsammans. Det är ingen slump att de kommer i den ordning de gör.

Teve, bil, jobb, skulder, tid, rösträtt, garderob, lycka, intressen - bollhav, poesi.

De första nio orden beskriver, om jag får vara lite fri i tolkningen, modernitetens järnbur. De använder till och med ordet "järnbur", för att uppmuntra det sociologiska tankespåret. Eller, om vi vill slippa snobbspråket, den stereotypa bilden av vad en vanlig människa behöver införskaffa och anpassa sig till för att vara just vanlig.

Teve, bil, jobb - när du är hemma tittar du på teve, när du inte är hemma är du på jobbet, i eventuella mellanlägen färdas du i bil. Skulder, tid, rösträtt - för att ha råd med hus, bil och teve har du skulder, som sedan tvingar dig att arbeta, vilket begränsar din inblandning i det politiska till en röst vart fjärde år. Garderob, lycka, intressen - ve den som klär sig avvikande, lycka är att vara normal, snäva in dina intressen tills du kan klä dig i lyckans normala uniform.

Det går att vara kreativ och koppla ihop orden lite hur en vill. Det viktiga kommer inte förrän ordet bollhav, som åtföljs av följande käftsmäll:

"Du har inget bollhav."

Och därefter väl valda ord om poesi:

"Omständligt, komplicerat, tungrott, onödigt."

Vi är fortfarande kvar i järnburen, i stereotypen. Mellan jobbet, skulderna och lyckan så är det den sista som får stryka på foten - du har inget bollhav, och alla försök att ge uttryck för din saknad möts av ett antipoetiskt "orka". Det du vill är inte viktigt. Du får inte ens ge utryck för det, eftersom du förväntas göra allt det där andra.

För att ge svar på vem som förväntar så använder de ett Heideggerianskt ord, "mannet" (das Man). Mannet är "dom" i meningen "dom säger", eller "alla" i "alla gör det". "Man" måste ha ett jobb, en bil - mannet beordrar dig. Mannet vill att du gör en hel del saker, och genom att använda nio ord sätter författarna fokus på vad det vill.

Mannet vill inte bollhavet, dock. Det passar inte in i bilden. "Man" har inte ett bollhav.

Som synes - form och innehåll. Och för att göra saker ännu lurigare så skriver de in en kritik av större delen av den stereotypa vanlighetens sätt att leva efter varje ord. Teven är inte större än sin yta, bilen är ett fängelse i rörelse, och så vidare. Genom att skriva i en form som inte är helt självklar, lyckas de leverera en käftsmäll till det oreflekterade livet i nio serveringar.

Det är inte utan att jag som redaktör är lite småstolt över att ha så överambitiösa skribenter. De håller mig på mattan, och ger mina läsare mer att bita i än vad de förmodligen bett om.

Now, anledningen till att du ser det här inlägget är inte för att jag vill skryta om hur smarta skribenterna borta på Svpol är. Det behövs inte - de skriver för sig själva, trots allt. Nej, anledningen till att du ser det här är den här responsen jag fick från en, ah, engagerad läsare (allcaps borttaget av förståeliga skäl):

"Varför? Varför publicerar ni sån skit? Dynga! Är ni helt från vettet?"

Det pågick ett tag efter det, men jag anar att det generella sentimentet framgår. Och eftersom jag nu förklarat storheten i "dyngan" i fråga så kan jag svara:

"Ärade läsare. Redaktionens övergripande mål är att skapa ett debattforum som, över tid, kommer att sparka den politiska diskussionen i form. Om det sker i form av gästskribenter som skriver saker som förmodligen kommer att kunna hålla en sysselsatt i några år framöver - so be it."

När målet är att höja nivån - bli inte förvånad när nivån höjs en smula.

Du får gärna skriva av dig angående poesi som ett omständligt, komplicerat, tungrott och onödigt sätt att skriva, men bli inte förvånad om responsen kommer att bli att du därmed bekräftar allt de säger mellan raderna.

Nu återgår jag till redaktionsarbetet, och en dag i taget kommer vi att höja ambitionsnivån i den politiska samtiden en smula. I samarbete med Informationsbyrån, och alla andra som känner för att ta politik på det allvar det förtjänar att tas.

Bollhavet väntar.