Skoldebatt mot bättre vetande

På sistone har en gammal trend fått ny aktualitet i skoldebatten. Återigen har det blivit dags för flumskolan att veta hut, och den gamla fina ordentliga ordningen ska återställas. Nytt för den här omgången är att det börjat sättas datum på när förfallet började: nittiotalet.

Nittiotalet var intressant ur ett pedagogiskt perspektiv, eftersom det förde med sig en ny läroplan. Denna läroplan hade ett uttalat mål att fostra demokratiska medborgare, och skolan skulle som ett led i denna fostran vara genomsyrad av demokratiska värderingar. Det räckte med andra ord inte med att läroböckerna sade att demokrati var bra och rätt, utan detta skulle förmedlas genom skolan som levd erfarenhet. Demokratin skulle, för att använda en annan metafor, sitta i väggarna.

Detta reser den kontraintuitiva frågan om vad det betyder att få underkänt i en skola vars mål är att fostra demokratiska medborgare. Det tål onekligen att tänkas på.

Om du som läsare tänker att detta är flum och trams, så är det okej. Vi har alla olika åsikter om vad skolan är till för, och som vuxen medborgare behöver du inte hålla med om läroplanen om allt.

Om du däremot tänker att detta är flum och trams som introducerades i och med nittiotalets nya läroplan, så är det inte okej. Detta av den enkla anledningen att åttiotalets gamla läroplan också innehöll liknande tankegångar (om än inte lika uttalade). Det finns en påtaglig kontinuitet, och väldigt många formuleringar som fanns i nittiotalets läroplan går att spåra till liknande formuleringar i dess motsvarighet från åttiotalet. Åttiotalet tog aldrig slut, så att säga.

Det som var flum och trams på nittiotalet torde ha varit det även på åttiotalet. Eftersom det är samma tankegods i läroplanerna från båda årtiondena.

Den som vill delta i en samtida debatt om hur det var bättre förr och sämre nu, måste kunna specificera vad som förändrats, när och hur. Det duger inte att bara slentrianmässigt hålla med om att det var bättre förr och sämre nu. Det är inte den typ av medborgare du skolats att vara. Enligt kursplanerna (dåtida såväl som samtida) i svenskämnet kan du bättre.

Med detta i bakhuvudet blev jag väldigt förvånad när Jonas Linderoth, professor i pedagogik, häromsistens skrev en debattartikel där hen bad om ursäkt för nittiotalets pedagogik. Utan att gå in närmare på vad eller hur konstaterade hen att det blivit sämre sedan dess. Nittiotalet förde med sig så radikala förändringar att den tidigare undervisningen förbyttes till trams och flum.

Det märkliga med utspelet är att den enda rimliga sättet att jämka det med verkligheten är att tolka det som att nittiotalets läroplan inte radikalt nog bröt mot åttiotalets läroplan. Alla tendenser Linderoth beklagar fanns redan i åttiotalets dokumentation, och vad nittiotalets uppdatering gjorde var att ta fasta på de centrala aspekterna i sin föregångare för att formulera dem utförligare. Om förfallet började i början av nittiotalet, så beror det inte på att skolan banade ny mark, utan tvärtom på att den gjorde mer av vad den redan gjorde.

Detta är svårt att förena med Linderoths huvudtes att den förändring som skedde i början av nittiotalet var av radikal art. Kontinuerlig vidareutveckling av redan etablerade sätt att bedriva undervisning är i det närmaste motsatsen till radikal förändring.

Därmed inte sagt att det inte skedde förändringar i skolvärlden på nittiotalet. Men det är inte dem hen ber om ursäkt för, eller anför som skäl till skolans försämring.

Det hela blir desto märkligare när mindre meriterade personer än professor Linderoth okritiskt håller med om att skolan blivit sämre på grund av den radikala förändringen i början av nittiotalet. Det faktum att den radikala förändringen inte hände så som Linderoth sade att den hände spelar ingen roll. Det är nästan som att det inte behövs någon faktakunskap för att hålla med resonemanget - det händer av bara farten, av gammal vana.

Mot bättre vetande.

(Läroplanerna finns att läsa online: Lgr 80/Lpo 94/Lgr 11)

Yttrandefrihet, men för allas bästa

Yttrandefrihetens fundament är att ord har betydelse. Detta är så självklart att inte behöver sägas, och därför är det desto märkligare att det tydligen behöver sägas. Inte minst i dessa tider, när allt dummare saker sägs allt högre av allt fler.

En av de högljuddaste har femtio procents chans att bli amerikansk president. Betänk.

De klassiska argumenten för yttrandefrihet har väldigt lite med individuella uttryck att göra. De handlar inte om individers rätt att vara dumma i huvudet offentligt, utan om de positiva effekterna av att den offentliga debatten inte inskränks av de offentliga instanser som nämns i den. Specifikt då diverse kungamakter med varierande grad av envälde.

En av dessa positiva effekter är att allmänheten, genom att ta del av den offentliga debatten, har ett stabilt underlag att basera sina åsikter på. Efter att ha läst ett flertal välformulerade inlägg både för och emot en viss given ståndpunkt, står de rustade att efter eget förnuft skrida till sitt demokratiska dagsverke. De är insatta i frågan, de förstår vilka dess aktörer är, och de kan agera utifrån bästa förmåga. Vare sig kungen (eller förvisso statsministern) håller med eller inte.

Den halvt uttalade premissen för detta är förstås att debatten förs på goda grunder, och att dess deltagare förmår informera läsarna om vad som står på spel. Debattens funktion är både att utbilda och mobilisera befolkningen kring de frågor som är aktuella för dagen. Om detta inte uppfylls så blir saker och ting snedvridna. Allmänheten baserar sina beslut på sämre information än de borde, och den demokratiska följden blir därefter.

Detta är en radikalt annorlunda tanke om yttrandefrihet än den nihilistiska friheten att få säga vilka dumheter som helst. Det kanske känns bra för stunden att stå på torget och skrika "KUKJÄVEL" ända från tårna, men som inlägg i debatten är det inte särskilt konstruktivt. Ingen förståelse genereras eller förmedlas av sådana tilltag, och det ligger nära till hands att utgå från att det finns intressantare saker att säga.

Detsamma gäller självidentifierade nazister. Deras svårigheter att övertyga ligger inte i att allmänheten bara behöver höra en bättre version av deras argument. Det är inte så att folk inte hört deras argument, och skulle ändra åsikt om de bara fick tillfälle att höra dem i sin korrekta kontext. Tvärtom: argumenten har redan framförts i sin mest fulländade form. Historien har redan lärt av detta, och det finns ingenting att tillägga.

Med denna förståelse i bakhuvudet, blir det svårt att ta självutnämnda provokatörer på allvar i yttrandefrihetsfrågor. Än mindre blir det försvarligt att hjälpa dem sprida sina dumheter.

Vi vet bättre nu. Det vore oförskämt mot tidigare generationers bruk av yttrandefriheten att förkasta detta bättre vetande.

Två oanvändbara analyser om brexit

Så här dagen efter beskedet om brexit - tillika dagen efter midsommar - är förvirringen fortfarande stor kring vad som har hänt och vad som kommer att hända. Många bollar har kastats upp i luften, och det är oklart vilka som kommer att fångas upp och vilka som kommer att landa. Framtiden är, minst sagt, osäker.

Därför är det viktigt att närma sig framtiden med en användbar analys av situationen. Nyckelordet är användbar. Även om det är frestande att kasta sig in i apokalyptisk frenesi, så är det inte det mest användbara en kan göra. Det kanske känns bra för stunden, men den apokalyptiska stämningen till trots så går solen upp i morgon också, och hur bakfulla vi än är behöver vi vara funktionsdugliga även då.

Det finns två populära analyser som är allt annat än användbara i sammanhanget. Dessa två är att vänstern har fel i sitt EU-motstånd, och att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt.

Analysen att vänstern har fel i sitt EU-motstånd är oanvändbar av två anledningar. För det första eftersom "vänstern" som analytiskt begrepp är så ospecifikt att det utan vidare kan bytas ut mot "utomjordingar". Den som kritiserar "vänstern" kritiserar inte någonting specifikt, utan gör en svepande gest som inkluderar allt som eventuellt kan tänkas inkluderas av de ord som följer efter rent grammatiskt. Som analys betraktat är det en tautologi.

För det andra så kan denna analys enbart användas för att klumpa ihop folk som inte håller med en till en enda stor dumgrupp. "Vänstern" är dum som kritiserar EU, precis som de många nationalistiska rörelser som nu mobiliserar inför ytterligare folkomröstningar om att lämna EU. Alltså är bägge lika dumma, och följaktligen samma sak. Och således kan alla som kritiserar EU viftas undan eftersom de är dumma.

Detta är inte ett användbart sätt att se på samtiden. Om du vet med dig att du använder en sådan analys, så gör du dig dummare än du behöver. Jag har fullt förtroende till din förmåga att inse varför detta inte är någonting positivt.

Den andra populära analysen - att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt - är oanvändbar eftersom den stannar där. Ingenting följer på konstaterandet, och all vidare diskussion om vad Storbritanniens utträde innebär avfärdas som irrelevant eftersom det är bra att de lämnat detta ondskefulla nyliberala ekonomiska projekt. Alla som eventuellt försöker sig på sådana diskussioner avfärdas av samma anledning.

Den enda denna analys kan användas till är att göra sig själv irrelevant för vidare diskussioner. Detta är förvisso selektivt användbart, men den som till äventyrs vill delta i diskussionen behöver ta till andra analyser.

Framtiden är osäker, och det är inte helt självklart vad den bär med sig. Men en sak är säker, och det är att vi kan förbättra oddsen genom att inte medvetet hänge oss åt oanvändbara analyser som inte leder någonstans. -

Propagandan i din vardag och vad du kan göra åt den

Ditt tänkande domineras av propaganda. Detta är inte en karaktärsbrist eller en kritik av din personlighet – det är ett ofrånkomligt faktum som följer av att leva i ett modernt samhälle. Som dominerad person kan du antingen acceptera denna dominans eller göra motstånd mot den. Något tredje alternativ finns inte.

Om du vill hålla fast vid tanken att du är en fri rationell individ opåverkad av yttre krafter, kan och bör du sluta läsa redan nu. Om du vill göra motstånd, rekommenderar nio av tio tandläkare dig att fortsätta läsa.

Du har hört den frasen förr. Den är populär. Den är långt populärare än de tandkrämer den används för att sälja. Den är ett prima exempel på propaganda i användning, och dessutom en direkt uppföljare till Edward Bernays kampanj att öka försäljningen av bacon. I stället för att kommunicera förträffligheten av bacon direkt, rådfrågades ett stort antal läkare om det var bättre att äta en stadig frukost än en energifattig dito. När dessa läkare svarade att det är bättre att äta rekorderligt än energifattigt, publicerades dessa svar i anslutning till artiklar om att bacon och ägg är en av de rekorderligaste frukostarna som finns. Försäljningen av bacon ökade markant.

Att läkarna själva tillfrågades om rekorderligare frukostar rent generellt, och inte bacon specifikt, är inte relevant. Kombinationen av ett indirekt rekommenderande och ett direkt påpekande hade önskad effekt, och Bernays kunde använda läkarnas auktoritet för att påverka människors frukostvanor. Propagandan fungerade.

Om du vill invända att det finns en skillnad mellan propaganda och marknadsföring, så kan jag göra livet enklare för dig redan nu. Bernays skrev först böcker med ordet ”propaganda” i sina titlar. När ordet hamnade i dålig dager efter andra världskriget, snabbskrev hen en bok med namnet ”Public relations”, där innehållet var identiskt med de tidigare böckerna. Den enda märkbara skillnaden mellan före och efter är vad böckerna och strategierna kallades – deras tänkande och utförande förblev desamma.

Det faktum att läkares åsikter kan kidnappas för att sälja bacon är onekligen oroväckande. Om det kan göras en gång, så kan det göras fler gånger. Om välutbildade människor så som läkare kan koopteras på det här viset, så finns det stor risk att även andra grupper kan får att rekommendera de mest slumpvisa saker. Nio av tio tandläkare rekommenderar att människors och folks vilja respekteras.

Just folkets vilja är en av de mest kidnappade viljorna. Dels för att det är populärt för sittande regeringar att hävda att de har makten eftersom folket vill det, och dels för att det är precis lika populärt för stående icke-regeringar att hävda att folket vill att saker ska förändras. Det är inte en slump att folket alltid vill samma sak som den som talar om folkets vilja säger att folket vill – det är en medveten strategi. Om alla andra vill något är det svårt att säga emot, och de som representerar folkets vilja har onekligen ett bra case för att fortsätta göra det de gör.

Det största problemet med att folkets vilja kidnappas hit och dit är inte att den kidnappas. Det största problemet är att den inte finns. ”Folket” är inte en homogen mängd kloner som alla vill samma sak, utan en komplex heterogen sammansättning av olika sociala sammanhang som befinner sig i geografisk, politisk och ekonomisk närhet till varandra. Både statsministern och stadens hemlösa är förvisso medborgare i samma samhälle, men deras åsikter (och vardagar) om saker tenderar att vara radikalt olika. ”Folket” är en artificiell konstruktion som enbart finns när den omtalas, och så fort talet om folkets vilja tystnar så försvinner folkviljan likt den illusion den är. ”Folket” finns bara för att legitimera den argumentation som förs för tillfället, och upplöses sedan till de olika individer som befolkar våra städer och byar.

Detta har onekligen besvärliga konsekvenser för teorier som hävdar att politisk legitimitet kommer ur folkets acceptans och medgivande. Om folket inte finns – vem är det då som legitimerar den rådande ordningen genom att godkänna den?

Konsekvenserna för propagandisten är uppenbara. Att övertyga ”folket” är meningslöst, eftersom folket inte finns. Det är fruktbarare att övertyga och påverka specifika målgrupper i stället, eftersom de faktiskt finns, och därmed kan påverkas. Vare sig det handlar om statsministern eller stadens hemlösa, är det lättare att skrida till verket att propagera när målgruppen är fastställd. Även om det förmodligen är långt billigare att rikta sig till de senare snarare än den förre.

Varje målgrupp är en grupp. Det vill säga en samling människor med gemensamma värderingar, verksamheter och världsbilder. Den som vill påverka dessa grupper – vilka de än må vara – behöver identifiera dessa verksamheter, värderingar och världsbilder, och därefter agera utifrån dessa. Ju relevantare ens agerande är för gruppen, desto effektivare är det – eftersom det per definition är relevant för de människor som ingår i dessa grupper.

Detta ställer krav på propagandisten. Människor är sociala och meningsskapande varelser, och grupper av människor tenderar att skapa mening tillsammans. Det propagandisten gör tolkas utifrån gruppens delade meningar. För att uppnå önskad effekt måste propagandisten därmed förstå dessa meningar, och agera på ett sådant sätt att tolkningsarbetet eventuellt leder fram till det avsedda målet. Vilket är precis lika omständligt och indirekt som det låter.

För att uttrycka det i andra termer: människor har vanor, och tenderar att göra samma saker upprepade gånger. Dessa upprepade aktiviteter kan förutsägas, och om de kan förutsägas så kan de även förändras. Om de kan förändras på ett förutsägbart sätt, så är det bra nyheter för propagandisten. Det enda propagandisten behöver göra är att införa de förändringar som leder fram till det önskade förutsägbara resultatet.

Detta är propagandans kärna.

När Bernays frågade läkarna om deras åsikt om rekorderliga frukostar, var hen inte intresserad av deras åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa. Hen var intresserad av att vanliga människor tenderar att respektera läkares åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa, och att en rekommendation från en läkare (verklig eller inbillad) väger långt tyngre än en slumpmässig dussinreklamannons. När en läkare säger att någonting är en bra idé, så tenderar det att vara en bra idé. När väldigt många läkare säger samma sak, så tenderar det att vara en väldigt bra idé; de är trots allt experter på ämnet, och om de säger att bacon är en bra frukost, så är det förmodligen en bra frukost.

Nio av tio tandläkare rekommenderar att du äter bacon till frukost, lunch, middag och kvällsmacka.

Ett mer närliggande exempel är ordet ”fredagsmys”. Det utgår från den delade erfarenheten att arbetsveckan tar slut på fredagar, och att fredagskvällar är en tid att umgås med familjen under avslappnade former. Genom att skapa ett begrepp för att beskriva dessa avslappnade former – fredagsmys – skapas även förväntningar kring detta. Därmed går det även att antyda att ens produkter har en positiv effekt på dessa situationer, och att införskaffandet av dessa är både önskvärt och förväntat. Det går ju trots allt inte för sig att anordna ett halvdant fredagsmys.

Det finns en paradox i propagandistens arbete, i det att denne behöver både respektera och underminera sina mottagares autonomi för att vara effektiv. Å ena sidan måste propagandaarbetet utgå från gruppens delade meningar och värderingar för att vara effektivt, och dessa skapas av gruppen själva; å andra sidan leder skickligt propagerande till resultat som gruppen själv inte valt. Målgruppen må vara autonom, men målbilden är det inte.

Å tredje sidan går det att få vissa antifeminister att tro nästan vad som helst genom att hävda att en feminist sagt eller gjort något. Vad det än handlar om, tycker de helst plötsligt tvärtom. Huruvida det finns någon autonomi att respektera eller underminera är en öppen fråga.

Allt detta pekar åt ett och samma håll: sanningen är socialt irrelevant. Eller, rättare, de sanningar som inte kan göras socialt relevanta räknas inte. De görs inte till föremål för diskussion, och de utgör således inte underlag för gemensamt fattade beslut. Det som inte syns finns inte, och det som inte omtalas syns definitivt inte.

Sett i det här ljuset är det fullt förståeligt att symbolfrågor är viktigare än så kallade ”riktiga frågor”. Det ena är socialt relevant, det andra är ett icke-ämne. Syns inte, finns inte, är omöjliga att föra på tal.

Det är i det här ljuset vi behöver se vad som sker och sägs ske i samtiden. Det finns människor ibland oss vars världsbild är så inskränkt av propaganda att de knappt är socialt funktionsdugliga längre. Ge dem chokladbollar, och de börjar orera om negerbollens vara eller inte vara. Prata om hur Anne Frank flydde från nazisterna, och de ämnesbyter omgående till att flyktingarna håller på att ta över landet. Fråga dem om när påsken inträffar, och de lyckas på något vis tolka det som en uppmaning att prata om hur onda muslimer är. Hela deras vardag definieras av hotbilder någon annan har pressat in i deras allt ont anande hjärnor, och allt de gör sker i skuggan av det påhittade hot som gömmer sig bakom vardagens bedrägliga fasader.

Det är inte en slump att dessa människor ofta hänvisar till ”folket”. Särskilt när de stöter på individer som vågar tycka och tänka någonting annat än vad de gör.

Det kommer en punkt i dessa människors liv när de blir så avgränsade från sina medmänniskor att de ställs inför ett brutalt val. De har att välja mellan att fortsätta umgås med sina medmänniskor, eller de värderingar som de kommit att omhulda. Det är valet mellan att bli radikaliserad och att inte blir det – mellan att bestämma sig för att ens vänner och familj har betydelse, eller att de är underordnade kampen mot Fienden. Det ena valet är det första steget på en lång och svår process att försöka återintegrera sig till samhället igen – det andra valet leder till att en klär sig i helsvart och beger sig ut på stadens gator nattetid för att spöa upp människor som ser fientliga ut.

När landet är ockuperat är väpnat motstånd det enda logiska.

Det mest skrämmande med den subkultur som växer fram kring detta sätt att tänka är att det har blivit en kulturell identitet, med egna vanor, värderingar och pålitliga informationskällor. Människor formas av de personer de omges av, och det är fullt möjligt att omge sig helt och hållet av personer som delar denna kulturella identitet. De läser texter som bekräftar deras världsbild, läser kommentarer under dessa texter som bekräftar att andra delar denna, och röstar på partier som medvetet producerar både texterna och kommentarerna. Den gamla devisen om att någonting blir sant om det bara upprepas tillräckligt många gånger gäller fortfarande, och budskapet att landet är hotat har upprepats till satirens gräns. Propagandabubblan blir en självförstärkande social identitet, och det är oerhört svårt att komma ur den när all annan kommunikation definierats som fientliga försök att hjärntvätta folket.

PK-media ljuger. Bara den egna sidan vågar göra motstånd och säga sanningen.

Det är oerhört svårt att övertyga någon som tänker så här med hjälp av fakta och argument. De utgår inte längre från de utgångspunkter som gör det möjligt att nå dem på den vägen, och varje försök att göra det kommer försvåras av att de ständigt insisterar på att få dig att gå med på dessa utgångspunkter innan diskussionen går vidare. Om du inte går med på att muslimerna konspirerar att ta över landet inifrån med hjälp av aningslösa lakejer i medierna och myndigheterna, så kommer de vägra tala om någonting annat tills du gör det. Detta är deras a priori utgångspunkt, och de ser dig som dum i huvudet som inte ser denna uppenbara sanning för vad den är. Sann.

Å andra sidan är det desto lättare att påverka dem. Det enda som krävs är att en argumentation spelar på de värderingar denna subkultur omhuldar, och de sväljer det med hull och hår. Håll stilen och skriv inom genremarkörerna, och läsarna kommer flockas om att hylla den nya sanningssägaren. Efter ett tag kan den skicklige propagandisten sätta sin alldeles egna personliga prägel på den rasistiska rörelsen. Det enda som krävs är trots allt att en känner sin målgrupp. Och den grupp som baserar sin identitet på genomskinligt propagandaarbete är väldigt lätt att känna indeed.

Nackdelen med detta (förutom att ens själ svärtas ned av det) är att det länder ytterligare en röst till subkulturen, och ger dess medlemmar ytterligare ammunition att använda i deras kamp. Det finns dessutom en risk att råka bli allt för övertygande, och locka med sina vänner i dumheten. Propaganda behöver inte vara sann, utan bara tillräckligt rimlig och sammanhängande för att kunna vara sannolik. Eller, annorlunda uttryckt: den behöver bara kunna uttryckas med tillräckligt mycket självförtroende för att bli trodd. Sanningen är socialt irrelevant.

Det första steget i att agera mot propagandan är att se den för vad den är. Propaganda i stor skala. Det handlar inte om ensamma galningar eller fria individer som oberoende av varandra råkar tänka precis samma sak vid precis samma tillfälle. Det finns ingen anledning att kalla det någonting annat än vad det är, och det finns ingen anledning att behandla det som någonting annat än vad det är. En spade är en spade, även om den har använts för att skyffla dynga.

Det andra steget beror på. Målet är inte att omintetgöra de människor som blivit offer för propagandan, utan att återintegrera dem i de sociala miljöer de brukade umgås i. Vägleda dem tillbaka till en fungerande karta av verkligheten och ge dem de verktyg de behöver för att kunna navigera vardagen igen. Det är väldigt personligt och väldigt arbetsintensivt, men det är det enda sättet att återupprätta den sociala relevansen.

Om du till äventyrs är påverkad av denna propaganda, så vill jag passa på att påminna om det som sades ovan om hur lätt det är att påverka någon som är påverkad av propaganda. Vem som helst kan dyka upp i ditt liv och tuta i dig vilka dumheter som helst, och du kommer att tro på det eftersom de använder rätt ord och anspelar till rätt hotbild. Oavsett om du tror muslimerna håller på att ta över eller ej, så borde denna möjlighet oroa dig tillräckligt mycket för att förtjäna åtminstone en stunds eftertanke. Du har ett direkt intresse av att ha kontroll över vad du tänker. Nio av tio tandläkare uppmanar dig att vara en tänkande och självständig individ.

Än är det inte för sent.

Öresundsbron - en hyperlänk för mycket?

Att kunna göra jämförelser och dra paralleller är en svår men givande konst. Det sätter saker i perspektiv, gör det lättare att överföra lärdomar om det ena till det andra, och ger möjlighet att låta bli att upprepa förutsägbara misstag. Det är på alla sätt och vis en nyttig förmåga.

Låt oss skrida till verket att använda denna förmåga, genom att jämföra åtgärderna mot piratkopiering med ID-kontrollerna vid gränsen mellan Sverige och Danmark.

Båda har det gemensamt att de utgör halvdana åtgärder på problem som skulle kunna omintetgöras helt och hållet. Det är möjligt att helt och hållet stoppa piratkopieringen, och det är precis lika möjligt att förhindra att någon flykting någonsin tar sig från Danmark till Sverige. Lösningen är lika möjlig som enkel, och i bägge fall är det lika oönskvärt.


När det gäller flyktingarna är lösningen att riva Öresundsbron och förklara all trafik över sundet vara samhällsomstörtande aktivitet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser på båda sidor av sundet, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler flyktingar, inga fler dyra kontroller. Problem löst.

När det gäller piratkopieringen är lösningen att riva ner internet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser för alla samhällets sektorer, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler piratkopior, inga fler nedladdningar. Problem löst.

Som synes så finns det en slående likhet, och det är att det kostar alldeles för mycket i både pengar och prestige att faktiskt lösa problemet. I stället införs krångliga åtgärder som gör det onödigt besvärligt (och dyrt) för alla inblandade utan att egentligen lösa någonting alls. Den som vill korsa sundet kan fortfarande lifta eller ta en taxi; den som vill piratkopiera kan fortfarande googla utan större besvär.

Den enda skillnaden är att det i piratkopieringens fall finns de som på fullaste allvar föreslår åtgärder som skulle riva ner det internet vi känner idag, och förvandla det till någonting annat. Om vi ska hålla oss till jämförelsen med Öresundsbron, så ligger det förslag på bordet om att tvinga alla att använda just den specifika bron när de ska in i landet - även om de ska färdas mellan Haparanda och Torneå. Trots att det bevisligen finns snabbare, effektivare och billigare vägar.

Det gäller att sätta saker i perspektiv.

Mota fienden i öregrind!

Idag inleds en ny fas i handelskriget mot Danmark. Alla som reser från Danmark till Sverige måste ha giltig ID-handling, och de som inte har en sådan nekas inträde. Dessa kontroller förlänger restiden mellan länderna med cirka trettio minuter, och det förväntas uppstå byråkratiska komplikationer i de fall giltig identifikation inte kan uppvisas.

Det är inte uteslutet att svenska medborgare förnekas inträde i sitt eget land. Det är oklart vad denna status som inverterade flyktingar kommer innebära rent juridiskt.

De ekonomiska effekterna av dessa kontroller förväntas ske på både kortare och längre sikt. På kort sikt kommer kostnaderna för kontrollerna att skjutas över till den danska staten och dess företag, och både implementeringen och upprätthållandet av kontrollerna kommer tära på den danska ekonomin över tid. På längre sikt kommer det mentala avståndet mellan Sverige och Danmark att öka, och det kommer att bli en allt avlägsnare tanke att samarbeta ekonomiskt över sundet. När svenskt kapital slutat flöda över gränsen, kommer grannlandet stå svagare rustat inför framtida utmaningar.

Det kommer dessutom att medföra betydande arbetsmiljöpåfrestningar för de anställda vars uppgift det blir att utföra kontrollerna. Delvis eftersom de åläggs att utföra uppgiften de inte getts verktyg för, och delvis eftersom ett eventuellt negativt besked riskerar att mötas med ilska eller våld av arga passagerare. Den mänskliga kostnaden för detta kommer över tid att ta sig uttryck i ökad personalomsättning och fler sjukskrivningar.

Det har sagts att kontrollerna har någonting med flyktingar att göra. Som synes är de effektivare i termer av ekonomisk krigsföring än någonting annat - betydande skador kan åsamkas den danska staten och danska företag utan att ett enda skott avfyras. Det behövs inte ens en krigsförklaring, då alla vet att flyktingar.

Det kalla handelskriget har börjat. Nu återstår bara att se hur och när det eskalerar.

När det brinner i knutarna gäller det att rädda det viktigaste

Det är i ovanliga situationer som värderingar testas på riktigt. I vanliga situationer går det att hänvisa till rutin och göra som vanligt - inga märkligheter. Men i ovanliga situationer finns det inga rutiner och ingen vanlighet att hänvisa till. Ett beslut måste fattas, och detta beslut fattas på grundval av de värderingar som verkligen betyder något. Det är i ovanliga situationer som verksamheten möter asfalten, och det viktiga skiljs från det oviktiga.

Det kan inte direkt hävdas att det finns en anrik svensk tradition av att bränna flyktingläger. Det kan snarare klassas som en nymodighet. Dessutom en populär nymodighet, med tanke på att brandfrekvensen ökat från nära nog noll om året till en om dagen. Den nuvarande situationen kan därmed klassas som ovanlig.

Bränderna kan dessutom klassas som terrorbrott.

I vanliga fall finns regler och rutiner rörande terrorbrott. All elektronisk kommunikation övervakas i syfte att stoppa terroristernas förmåga att samordna, och alla medborgares elektroniska spår lagras i syfte att göra utredandet av terrorbrott enklare. Om samma mobiltelefon upprepade gånger dykt upp vid olika brottsplatser, så är det en stark ledtråd om att dess ägare/innehavare har något med dessa brott att göra. Om det dessutom står klart att denne kommunicerat i elektronisk klartext rörande liknande brott, så är det en ännu starkare indikation på vilka som kan tänkas ligga bakom brotten. Detta är det uttalade syftet för denna övervakning, och den är tänkt att användas just vid denna typ av brottslighet.

Därför är det intressant att se hur dessa övervakningsverktyg kommer att användas för att stoppa de terrorbrott som nu pågår. Ännu intressantare om de till äventyrs inte används. Vi befinner oss i en ovanlig situation, och det är nu det viktiga skiljs från det oviktiga. Det är nu vi får reda på ifall de verkligen är till för att stoppa verkligt existerande brottslighet, eller om detta bara var ett svepskäl för att införa verktyg som egentligen är ämnade att användas för någonting annat.

Detta reser två frågor:

Om du övervakas i syfte att stävja terrorism, och denna övervakning inte används för att stoppa terrorister när de väl dyker upp - vad är då meningen med övervakningen?

Om polisen är till för att skydda människor från brott, men de inte gör det när brotten drabbar en viss kategori människor - vad är då meningen med polisen?

Vi lever onekligen i intressanta och ovanliga tider.

Det finns inga ensamma galningar

Ensamma galningar är intressanta fenomen. Särskilt som de tycks följa vissa förutsägbara mönster. Mönster som är så pass förutsägbara att en kritisk läsare kan börja misstänka att de faktiskt inte är så ensamma som namnet antyder, eller så galna som en kan förledas att tro.

Det är nästan som att de ensamma galningarna är vare sig ensamma eller galna.

Anledningen till att de kallas 'ensamma galningar' är att dessa ord är lättare att använda än ordet 'terrorist'. Om det bara handlar om en enskild person så behöver inga åtgärder vidtas utöver att omhänderta personen i fråga. Det finns en hel arsenal av psykiatriska metoder att tillämpa på ensamma galningar, och inga större systemiska förändringar behöver genomföras för att undanröja hotbilden. Hotet är oskadliggjort när galningen är inspärrad.

Det kan göras eftersom hotbilden per definition är en ensam galning. En fängelsecell är fullt tillräckligt.

Definitionen av terrorism är det systematiska och strategiska användandet av våld eller hot om våld för att uppnå politiska mål. Det är en planerad och rationellt utförd operation, där mål, syfte och medel har koordinerats för att maximera den önskade effekten. Det kan röra sig antingen om ett enskilt dåd eller en serie dåd utförda över längre tid. Det kan röra sig om antingen enskilda individer eller organiserade grupperingar, men är vanligtvis det senare.

Notera att definitionen av terrorism är motsatsen till definitionen av en ensam galning. Organisationer som systematiskt utför rationellt planerade strategier är 1) inte galna och 2) inte ensamma. De har analyserat situationen och kommit fram till att terror är den bäst lämpade metoden att uppnå organisationens mål, och de har byggt konsensus om att denna metod är godtagbar för att uppnå dessa mål. Kombinationen av rationellt agerande och social acceptans är, i allt väsentligt, så långt bort från ensamma galningar det över huvud taget är möjligt att komma.

De flyktingförläggningar som satts i brand på senaste tiden har inte antänts av ensamma galningar. Det har funnits stort socialt stöd att finna för de som känt tvekan inför att ta tändvätskan i egna händer. Det har funnits ännu mer uppmuntran att finna för de som uttryckt åsikten att det är deras tur att göra det. När Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund publicerar information om var flyktingförläggningar finns så är det inte en passiv olyckshändelse - det är en aktiv handling som kommunicerar klart och tydligt att eldens tid är nu. De hurrarop som hörs varje gång det rapporteras att ännu ett flyktingläger satts i brand är inte heller olycksfall i arbetet - det är en direkt uppmaning att samla sina likasinnade och gå till de platser kartan säger ska brännas ned.

Det är inte en order. Men det är en omisskännlig uppmaning. Och det är långt mycket lättare att tända eld på sina fiender när ens allierade är högljudda i sitt stöttande och uppmuntrande.

Anledningen till att orden "ensamma galningar" fortfarande är i bruk ligger i att de, som sagt, inte uppmanar till större förändringar. Sekunden ordet "terrorist" används, så kräver logiken att åtgärder sätts in för att stoppa de organisationer som valt att använda terror som metod. Det kräver också att åtgärder sätts in för att stoppa ytterligare terrordåd. Dels fysiskt genom polisnärvaro vid flyktingförläggningar, och dels genom att oskadliggöra de organisationer som aktivt uppmanar till och vållar dessa terrorhandlingar.

Att dessa organisationer har representanter i riksdagen är ingen ursäkt att inte göra det. Tvärtom: att använda parlamentariska resurser i syfte att organisera och utföra terrordåd är motsatsen till förmildrande omständigheter.

Tusentals organiserade personer med gemensamma värderingar och målbilder kan per definition inte vara ensamma galningar. De kan dock vara terrorister, och de kan vara terrorister så till den grad att ett ännu starkare ord blir lämpligt:

Landsförrädare.

Politik är det möjligas konst - utom när det gäller flyktingar

Om flyktingkrisen bevisat något, så är det att det finns skillnader mellan människor. Inte minst mellan de som flyr och de som inte gör det. Men än mer mellan de som kan göra någonting åt det, och de som inte kan göra det. Mellan de som kan underlätta flykten, och de som bara kan underlätta för enskilda flyktingar.

Det har skett många insamlingar av olika slag i syfte att underlätta för flyktingar. Pengar, kläder och förnödenheter har samlats in, och i vissa fall så till den grad att det stora problemet varit logistik snarare än insamlandet. Det finns ingen brist på individuella initiativ för att stötta flyktingmottagandet, och varje enskild insats förtjänar att berömmas.

Samtidigt är systemet oerhört skevt. Det finns en diskrepans mellan vad individer och vad organisationer kan göra, och skillnaden mellan dessa är så pass enorm att det är lätt att känna sig maktlös.

Det samlas in filtar och pengar för att köpa dem, för att värma de i flykt. Samtidigt skulle IKEA helt oförhappandes bestämma sig för att dela ut de filtar de har i lager, utan att ens behöva ombudgetera; deras PR-budget är stor nog att förse oss alla med både kataloger och filtar, vare sig vi flyr eller inte. Det vore ett effektivare PR-drag än att köpa reklamplats för miljontals kronor i tunnelbanor och medier.

Det samlas in pengar för att ge mat till de som anländer eller flyr genom landet. Samtidigt slänger stora köpcentrum och affärer massor av duglig mat varje dag, som utan vidare hade gjort bättre nytta i hungriga magar än i kalla sopcontainrar. Det mesta slängs eftersom datummärkningen gått ut - en datummärkning som är satt konservativt för att minimera riskerna. Den övervägande majoriteten av denna mat är fullt ätbar, och affärerna får bokstavligen inte i sälja den. Det finns ingen förlustmarginal - bara slängd mat. (Nu är det förvisso bättre PR att dela ut mat som går ut nästa dag, pga rädsla för deadlines, men poängen kvarstår: massor av pengar samlas in för att köpa någonting som dumpas i stora mängder. Resurser finns.)

Samtidigt som pengar samlas in för att betala flyktingars tågbiljetter, skulle SJ i ett svep kunna undanröja nödvändigheten för sådana insamlingar. De skulle inte ens förlora någonting på det, eftersom det per definition handlar om personer som utför en enda resa. Deras stora inkomster ligger bland pendlare och de som reser regelbundet, och att under en övergångsperiod låta flyktingar resa gratis skulle inte påverka deras ekonomi på lång sikt över huvud taget.

Det är inte det att resurser inte finns; det är bara det att de används till att göra annat. Eftersom de används till att göra någonting annat, behöver individer stiga in och fylla tomrummet. Eftersom resurser finns, men de som har makten att använda dem har andra mål än att underlätta flykten från krig, måste individer göra heroiska insatser för att åstadkomma en bråkdel av vad som skulle kunna göras.

Det finns en skillnad i prioritet mellan de som har resurser och de som inte har det. Denna skillnad är på intet vis subtil. Vi medborgare vill underlätta flykten från kriget, men de som verkligen skulle kunna göra skillnad i denna flykt ingår inte i detta "vi".

Håll detta i åtanke. Ty detta är det samhälle vi lever i.

Dumheten är allstädes närvarande

Ibland verkar det som att en stor dumhet vilar över landet. Som om logikens lagar satts ur spel, och alla resonemang om orsak och verkan kan fyllas i med vilka saker som helst utan att något förändras. Som att förnuftet självt givit upp hoppet, och givit oss alla frispel.

På något vis är allt invandringens fel. Och på något vis köper folk denna förklaring.

Du känner igen fenomenet. Du och dina vänner sitter och diskuterar Greklands finanskris, och om hur den omöjligt kan lösas av att strama åt finanserna till obefintlighet. Ni har just kommit fram till att ECB förmodligen bara kommer göra saker värre, när någon bryter sig in och påpekar att det beror på volymerna. Förvirrade frågar ni om hen menar lånevolymerna, men ack nej, hen menar av outgrundlig anledning förra årets svenska inflyttningsstatistik.

Den logiska kopplingen står i omvänd proportion till hens envetenhet. Det kan omöjligt vara sant, men hen insisterar likväl.

Ni försöker igen, med en annan diskussion. Klimatförändringen närmar sig, och det är bättre att börja förbereda sig tidigt än att inte göra det. Det är dessutom mer ekonomiskt (och ekologiskt), eftersom storskaliga förberedelser håller bättre och längre än improviserade nödaktioner i sista stund. Och när ni just kommit in på hur det är bäst att framtidssäkra våra vattennära städer, bryter sig någon in och påpekar att allt beror på muslimerna. Ni frågar försynt hur hen menar, men svaret är lika vagt som allomfattande.

Därefter kommer ni in på den globala finanskrisen, och hur den påverkar den vardag vi lever i. Den ökade tonvikten på vinst framför social stabilitet har lett till att massuppsägningar blivit vanliga, och effektiviseringar i verksamheter leder oftare än inte till att någon friställs än att mer blir gjort. Över tid har detta givit oss enorma lånemarknader, där det viktiga inte är långsiktiga investeringar, utan att snabbt kunna göra sig en hacka. Så länge hackan är tillräckligt stor, spelar lånegraden ingen roll. Även om vinsten kommer ur att krama jobben ur ekonomin.

Vår gemensamme antagonist bryter sig återigen in i samtalet, och påpekar att allt detta beror på att reglerna ändrats på badhuset i Sundbyberg. Med ospelat engagemang.

Dumheten står som sagt i proportion till envetenheten. Och på något vis går vuxna människor, nominellt i besittning av förnuftets krafter och rationella förmågor, med på dessa resonemang. Det finns bara en fråga, och alla andra frågor kan reduceras till denna enda fråga. Något annat gives icke.

Det är märkligt.

En vill tro bättre om folk. Men de envisas med att göra en besviken, gång på gång. -

Vi är alla flyktingar

Det är många flyktingar i rörelse nu i dagarna. Det finns också många anledningar att fly. Krig, svält, misär, terrorism. Hot om att dessa saker kommer att drabba en inom kort. Oron att ens barn inte kommer leva i en god värld.

Som de vise säger: det finns ingen brist på ondska i världen.

Det behöver inte sägas att flyktingar uppmärksammas väldigt mycket i medierna numera. I medierna och i civilsamhället - medborgare är mobiliserade i stor skala för att hjälpa där det behövs med det som behövs. Mat, kläder, förnödenheter. I mängder.

Månne behöver det sägas att det även finns godhet i världen.

Flyktingarna flyr från krig, katastrofer och omedelbar ondska. Det går inte att förneka att det de flyr från är av det objektivt otäcka slaget. Även du skulle fly från det om det drabbade dig och din familj.

De kommer hit i förhoppning om att det inte kommer att göra det. De har hört att detta är ett gott land och att det går att leva ett gott liv här.

Medan arbetet för att hjälpa flyktingarna pågår, börjar ett tvivel gnaga. Det är ett dovt gnagande, men det är envist, och det är konstant. Det är en fråga: är detta verkligen ett gott land att leva i? Går det att leva ett gott liv här?

Du kommer att tänka på din vardag. På det du oroar dig över. På att du kommer att ha hundratusentals kronor i studieskulder i onödan om du inte klarar examen. På att du kommer att förlora jobbet om du inte ler tillräckligt fejkengagerat nästa trötta måndag. På att det bara går att vara försenad med andrahandshyran ett visst antal gånger innan det börjar bli ett problem.

Skuld, arbetslöshet och hemlöshet. Det finns ingen brist på ångest.

Du kommer även att tänka på alla de saker du gör på grund av den ångest du känner över vardagen. På hur mycket den påverkat under ditt livs gång. På skolgången där allt motiverades med att du skulle få jobb efter skolavslutningen. På hur de redan i första klass skällde på dig och sade att om du inte gör som du blir tillsagd så kommer du bli arbetslös när du blir stor.

På att nu när du blivit stor så kommer du också bli arbetslös om du inte gör som du blir tillsagd tillräckligt lönsamt.

På att när någon säger "checka dina privilegier", så är det en påminnelse om att du har det bättre än andra, och att detta är en situation som kan förändras. Snabbt.

På att det liv du lever inte är byggt på en stabil grund, och att steget från vardag till kris är ett misstag bort. Och en olycka händer ju trots allt så lätt. Och att det är lättare att låta bli att ha ett socialt liv, eftersom de olyckor människor för med sig kan vara ödesdigra.

Även du är en flykting. Från ångesten, skulden, arbetslösheten och hemlösheten. Och det finns inget som säger att du kommer att kunna sluta fly inom det närmaste arbetslivet.

Men du är inte ensam. Prekariatet är globalt. Solidaritet finns.

Välkommen till den globala gemenskapen.

Så hur ska artisterna få betalt?

Konkurrens är ett märkligt fenomen. När det bara finns en spelare på plan så är hen fri att improvisera lite som hen vill. När det finns två spelare, så uppstår en helt annan dynamik. När det finns ett helt gäng spelare, så expanderar dynamiken geometriskt.

Det gäller att slå sig fram. Ha vassa armbågar. Vara bäst i mängden. Ge bäst och mest valuta för pengarna.

Pressen på att bli bättre drivs av att alla andra blir det. Det är en självgenererande process, i och med att ens egna framsteg leder till att andra behöver göra liknande framsteg för att hänga med dig. Och, omvänt, andras förbättringar innebär att du behöver hänga med i uppgraderingsracet. Alla ska med, och de som inte ska med konkurreras ut.

Resultatet över tid blir att de som presterar bäst till rimligast pris blir framgångsrikast. Vad som är "bäst" respektive "rimligast" förblir en öppen fråga som besvaras av marknaden.

För att konkretisera: om ett företag tar tre timmar på sig att producera en stol, så måste dessa tre timmar betalas. Dels lönekostnader, och dels de andra diverse utgifter som hör till produktionsprocessen. Vanligtvis översätts detta till ett pris som gör det lönsamt att fortsätta tillverka stolar, det vill säga att betala alla kostnader och lite till. Ingen lunch är gratis, och facket har någonting att invända när det gäller gratis arbete.

Detta leder till att företag som tar sex timmar på sig att producera en stol får svårt att hävda sig i konkurrensen. De måste dels betala för alla timmar de lägger in i produktionen, och dels konkurrera med de billigare stolar deras konkurrenter säljer. Inte nog med att konkurrentens stolar är billigare, det finns dessutom fler av dem, eftersom produktionen går fortare. Konkurrensen pressar priset, och pressar företag att anamma det produktionssätt som är effektivast.

Detta innebär att om någon hittar ett sätt att producera stolar på två timmar, så kommer konkurrensen över tid att leda till att företagen anammar detta sätt. Marknaden ger inga pluspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan, och tesen att det ska löna sig att arbeta gäller inte för improduktiva arbeten. Inte minst som lönekostnader räknas per timme, och måste betalas med de intäkter som genereras av dem.

Det är värt att notera att allt detta gäller för reguljär kontinuerlig massproduktion. Kostnaden för att designa nya modeller ingår inte i kostnaden för att producera gamla modeller. Denna kostnad måste dock betalas, och betalas av de intäkter som generas av produktionen av de gamla modellerna.

När den väl är designad så behöver den inte designas igen. Eller, för att uttrycka det annorlunda: hjulet måste inte uppfinnas två gånger. När det nya sättet väl är satt i arbete, så kan konkurrenterna också sätta det i arbete. Med konkurrensfördelen att de inte behöver betala för design- och uppfinningsarbetet. De kan fritt anamma de effektivare metoderna, och sälja till billigare priser utan att behöva bry sig om hur svårt design- och uppfinningsarbetet var.

Som sagts tidigare: det ges inga bonuspoäng till den som tar lång tid på sig i onödan. Marknaden belönar den som kan göra något bäst till rimligast pris, oavsett omständigheter så som vem som uppfann det bästa sättet att göra detta något på. Kostnaden för att producera den första kopian är inte vad som avgör marknadspriset, utan kostnaden för att producera den andra kopian.

För att parafrasera Marx: det är så kapitalismen fungerar, motherfucker.

Allt detta är direkt relaterat till frågan om hur artisterna ska få betalt. Deras arbete består till största delen av att se till att den första kopian blir till. Det är dock inte det som sätter marknadsvärdet, och deras arbete är inte det som belönas av marknaden. De tar oerhört lång tid på sig att producera ett exemplar, som därefter kan kopieras i all oändlighet till en kostnad av noll. Den socialt nödvändiga arbetstiden för den andra kopian av en inspelad låt är noll, och således är dess pris noll.

Frågan om hur artisterna ska få betalt är en direkt utmaning till kapitalismen som samhällelig organisationsform.

Låt oss anta denna utmaning.

Hej kommunister! Hej kapitalister!

Ibland händer det att kommunism och kapitalism diskuteras. Eller, okej, det händer rätt ofta. Upprepade gånger. Många gånger. Så pass ofta och så pass många gånger att det är något av en genre. Jämt och ständigt. Det är omöjligt att undfly det. Det diskuteras överallt.

Ständigt.

Det märkligaste är inte att det diskuteras. Kapitalismen definierar större delen av ditt liv (så som, säg, huruvida du sitter på jobbet eller inte denna förmiddag när detta publiceras), och det finns poänger i att ha koll på sådant. Sätta sin livssituation i perspektiv, få kontext på tillvaron, förstå varför saker är som de är. Det finns ett inneboende behov av sådant. Gör't.

Nej, det märkligaste är att det diskuteras som om det handlade om två fotbollslag. Som om du inte vare sig kan eller får hava någon gud jämte ditt favoritlag, och ditt val av lag definierar allt du har att säga. Om du hejar på team kapitalism, så är kommunister onda varelser som vill utplåna individualitet och göra alla till kloner av varandra. Om du hejar på team kommunism, däremot, så är alla kapitalister giriga exploatörer vars uttalade ambition är att förbruka världens alla resurser för att gå med vinst även denna månad. Något tredje gives ej.

Detta är ett fenomenalt dumt sätt att förstå sin samtid. Det kommer inte hjälpa dig särskilt mycket framöver. Faktum är att det kommer att göra motsatsen till att hjälpa dig.

Om du vill tänka kring kapitalism och kommunism på ett sätt som hjälper dig, så behöver du se dem som två möjliga utvecklingsvägar av samma tendens. Det vill säga att det finns väldigt många likheter mellan dem, och att dessa likheter är långt större än de skillnader som finns.

(Om du nu drabbas av en impuls att skrika DE ÄR INTE ALLS LIKA!!! mot skärmen, så är det en uppmaning till eftertanke. Ta den tid du behöver.)

Både kapitalismen och kommunismen behöver vissa grundpelare för att kunna vara sig själva. Bägge kräver en viss grad av teknologisk utveckling. Bägge förutsätter att det finns ett etablerat juridiskt system som kan upprätthålla dess lagar och genomföra dess påbud. Bägge förutsätter att individen lösgjorts från tidigare sociala ordningar och inordnats i medborgarskapets logik. Bägge behöver ett enormt byråkratiskt maskineri som håller reda på vem som är vem och vad som är vad. Bägge lägger tonvikten på system framför individer. Utan dessa ting faller både kommunismen och kapitalismen, och utan dessa kan de inte uppstå.

Det intressanta i sammanhanget - och det som kommer hjälpa dig mest när det gäller att förstå din plats i sammanhanget - är att se hur dessa grundpelare påverkar dig. Hur moderniteten format det liv du lever nu.

Om du läser detta i Sverige så har du en självklar utgångspunkt, i och med att den svenska modellen är en väldigt distinkt möjlig utvecklingsväg. Det hade kunnat bli annorlunda, men blev inte det. Förutsättningarna fanns för att en renodlat kommunistisk stat skulle ha vuxit fram, men det hände inte. Omvänt kunde en renodlat kapitalistisk ordning ha vuxit fram. Möjligheterna och förutsättningarna fanns. Men i stället hände någonting annat.

Att ta reda på hur, varför och vad det betyder är långt intressantare än att vråla om att det andra laget är ondskan personifierat.

Sätt fildelarna i arbete

Det sägs ibland att fildelning och fildelningsfrågor är irrelevanta för samhällsutvecklingen.

Inget kunde vara mer fel.

Tvärtom. De är en förvarning om vad som komma skall. En utveckling i miniformat som senare kommer ta plats i större format.

Det här är vad som händer i fildelningsfrågan: två klasser växer fram. De som har rättigheter, och de som inte har det. I juridiska termer: de som äger rättigheter och de som inte äger dem. Eller, för att uttrycka det lite mer detaljerat: de som har tillgång till den allt större arsenalen av civil- och straffrättsliga verktyg för att sätta dit upphovsrättsbrottslingar, och de som inte har det.

För inte allt för länge sedan krävdes någon till miljonskadestånd för att ha fildelat ett par filmer. Motiveringen för detta var en lång litania av mer eller mindre relevanta kriterier och uträkningar, som efter många om och men kom fram till att den fildelning som skett orsakat skador i miljonklassen. För enbart ett par filmer.

Mycket kan sägas om detta, men det viktigaste i sammanhanget är att varken du eller jag kommer kunna kräva någon på miljonbelopp inom den närmaste framtiden. Inte ens om våra alster faktiskt drabbats av den grövsta formen av fildelning, och inte ens om vi de facto förlorat miljoner på det. Inte heller kommer vi kunna begära husrannsakan hos slumpmässigt utvalda personer, stänga av lika slumpmässigt utvalda personer från internet eller blockera hemsidor bara för att de misstänkts dela våra alster. Du och jag har inte tillgång till dessa upphovsrättsliga verktyg.

Det finns de som äger rättigheterna, och det finns de som inte gör det. Vanliga människor som du och jag tillhör inte den ägande kategorin.

Det här är vad som händer i arbetslöshetsfrågan: två klasser växer fram. De med jobb, och de utan jobb. De med jobb är en del av samhället, och ses som fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter det för med sig. De utan jobb, däremot, ses inte som en del av samhället, utan snarare som ett problem som måste hanteras. Problem vars medborgerliga rättigheter rutinmässigt sätts ur spel i de allt mer omfattande försöken att hantera arbetslöshetsproblematiken.

Detta trots att det enligt alla objektiva kriterier inte finns jobb till alla. Det är inte den enskilde individens fel att denne inte får ett jobb när tio, femtio, hundra andra sökande söker samma jobb. Per definition kommer nio, fyrtionio respektive nittionio inte få det jobbet, hur välkvalificerade de än är.

Likväl växer klyftan mellan de som har rättigheter och de som inte har det. Att bli arbetslös blir allt mer arbetsintensivt, och kontrollmekanismerna som ser till att arbetslöshetsarbetet utförs blir allt strängare och striktare. Den arbetslöse måste finna sig i att få sin personlighet, vardag och livshistoria granskad i detalj, och de avvikelser från idealet som upptäcks bestraffas med byråkratisk grymhet. Allt inlindat i språk om att de arbetslösa tär på samhället och förstör samhällsbygget genom att bara finnas.

Det finns de som äger rättigheter, och det finns de som inte gör det. Det finns de som ses som legitima subjekt, och det finns de som inte ses som det.

Den utveckling som kan ses rörande upphovsrättsfrågor är samma som tar plats rörande arbetslöshetsfrågor. Det växer fram en allt mindre klass som tar till allt mer drastiska metoder för att behålla sina privilegier. Vare sig det rör sig om högre miljonskadestånd eller hårdare straff för den som inte inlämnar rapport i tid, så är trenden densamma. De som äger rättigheterna är goda medborgare, och de som inte äger dem är potentiellt kriminella som bör hållas så kort som möjligt.

Genom att se hur kraven på hårdare straff mot fildelning blir allt högre och allt hårdare, får vi en inblick i hur kraven om hårdare straff och mer kontroll av arbetslösa kommer att se ut framöver. Det är samma utveckling, om än i olika faser. Ibland används till och med ett identiskt språkbruk: människor ska göra rätt för sig och inte snylta på andra.

Det finns de som har rättigheter, och de som inte har dem.

Renoverade brottslingar

Just nu går det att se samma fenomen utspela sig från två olika håll samtidigt, och det är intressant att beskåda skillnaderna beroende på från vilket håll en ser det.

Å ena sidan planeras en höjning av priset på SLs månadskort. 950 kronor ska det kosta, och för den som är snabb på matte så går det fort att räkna ut att det blir 11400 kronor om året. Vilket är en summa som skulle kunna vara en månadslön efter skatt och avgifter. Eller, med andra ord: det kommer bli objektivt dyrt att åka kollektivt framöver.

Det fattas inte invändningar mot denna höjning. En sådan invändning är att det kommer bli ännu fler plankare framöver, eftersom kollektivtrafiken är en nödvändighet för stadens invånare, och de kommer att åka vare sig de har råd eller inte. När de ställs inför valet mellan nödvändigheterna att äta och att resa kollektivt, så kommer de rationellt nog att äta innan de plankar till jobbet.

Svaret på denna invändning har inte låtit vänta på sig. Buset ska sättas dit, folk ska göra rätt för sig, ordningen ska upprätthållas. Svaret är ökade kontroller, hårdare straff och mer resurserför att upprätthålla ordningen. Kosta vad det kosta vill - låt inte brottslingarna komma undan!

Å andra sidan, samtidigt, pågår en debatt om huruvida ROT-avdraget ska sänkas eller inte. Det är precis samma debatt, men med olika förtecken. De som argumenterar mot en sänkning argumenterar att det kommer att leda till ökat svartjobb. När det blir dyrare att göra något, så kommer fler personer att välja det billigare alternativet. Även om det är kriminellt.

Det är onekligen intressant att betänka den brutala frånvaron av önskemål om ökade kontroller, hårdare straff och mer resurser för att upprätthålla ordningen. Den logik som åberopas i det ena fallet - att buset ska sättas dit och att folk ska göra rätt för sig - är frånvarande i det andra. Trots att det rimligtvis kan sägas röra sig om samma sak.

Vadan detta? Varför görs denna skillnad på brottslingar och brottslingar?

Postmodernism utan postmodernister

Någonting mycket märkligt är i görningen. Postmodernisterna har återvänt, och de har återvänt med full kraft. De har återvänt med sådan brutal effektivitet att det skrivs mängder av ledartexter och debattartiklar och politiska bloggtexter om dem. Med allt jämnare mellanrum dyker de upp i ens flöden, vare sig en vill det eller inte, och allt som oftast ackompanjeras de av förgrymmade uttalanden om postmodernisternas förfärlighet. Indignationen är enorm.

Det märkligaste med dessa postmodernister är att de enbart och endast förekommer i dessa ledare och blogginlägg. Det är också det mest postmoderna med dem. De finns nämligen inte längre. Men det ständiga återupprepandet av deras framfart konstruerar dem som ett socialt objekt, och som sådant står det vem som helst fritt att skriva om dem. Alla vet vilka de är, alla vet vad som avses när de nämns, och alla kan nicka instämmande med de förgrymmande uttalandena om dem.

Det faktum att de inte finns längre är inte relevant. Tomten finns inte heller, men det går att skriva ledare och debattare om hens årliga eskapader ändå. Budskapet går hem i vilket fall.

Now, det fanns postmodernister en gång i tiden. I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var postmodernismen den nya heta grejen inom den akademiska världen, och ett ohemult stort antal texter skrevs om det hela. Och böcker. Och föreläsningar. Och kurser. Och fler böcker. Och texter. Och så vidare. Allt kunde ifrågasättas, och allt ifrågasattes. Både en och tretton gånger. Allt och alla skulle med. Allt var postmodernt.

I slutet av nittiotalet började dock den akademiska världen tröttna på det hela. Dels för att det är ett gissel med studenter som börjar ifrågasätta sina (samtida och framtida) arbetsvillkor, och dels för att det började gå tomgång på det hela. Det är svårt att vara kritisk mot samtiden och bryta mot tidigare genrer när alla andra kommer fram till samma kritik och begår samma genrebrott som en själv. Efter hand slutade postmodernismen vara den heta nya grejen, och förpassades till (den förvisso väldigt stora) historiedelen av läroböckerna. Postmodernismen stannade av, och akademin fortsatte göra sin grej.

Jag vill understryka hur uttalad denna trötthet var. Om du följer Zygmunt Baumans skriverier genom årtiondena, så var de väldigt explicit postmoderna under de postmoderna åren (boktitlar så som Postmodern etik är något av en giveaway). När trenden bedarrade försvann ordet "postmodern", och det finns många intervjuer där hen uttryckligen säger att det postmoderna projektet kom, hade sin tid, och därefter sjönk undan. Det är inte en subtil övergång. Förorden till eftertidens böcker är inte fulla av fraser så som "det var bättre förr".

Så här tio-femton år senare verkar det dock som om postmodernismens välskrivna lik grävts upp och försetts med nytt liv. Det finns förvisso inga postmodernister, men likväl - de behöver inte finnas för att det ska kunna skapas politisk enighet gentemot deras existens. Alla kan enas om vetenskapens solida förträfflighet gentemot den postmoderna relativismen. Det är en enkel politisk poäng att göra. Det finns ju trots allt ingen som säger emot. Längre.

Det är inte utan att jag ställer mig frågande till vem som vill göra denna poäng. Och varför.

Att bedriva religionskritik

Den gode Rothstein skrev häromsistens en debattartikel som gavs rubriken ""Religionen bidrar inte till ett bättre samhälle"". Vilket onekligen är huvudtesen i artikeln, och det huvudargument som anförs för denna är att det finns statistiskt underlag att luta sig på. Ett huvudargument som skulle behöva utvecklas en smula, men det är trots allt en debattartikel, med begränsad plats och så vidare.

Den gode Bengtson skrev ett svar till denna debattartikel, med rubriken "Religion finns inte i allmänhet!". Huvudpoängen är att begreppet "religion" är ungefär lika brett som Atlanten, och att det därmed är svårt att använda det för att dra slutsatser om vare sig det ena eller det andra. Därmed inte sagt att det inte går att dra slutsatser om religion och religiösa frågor, men en behöver snäva in sig och bli specifikare i vad en avser när en försöker göra dessa slutsatser.

Eller, för att dra till med ett eget exempel: både fotboll och Starcraft är sporter. Det finns likheter mellan dem. Det finns också skillnader, och dessa skillnader är av sådan natur att det som gäller för Starcraft inte nödvändigtvis gäller även för fotboll, och vice versa. Det går förvisso att föra resonemang om sport i allmänhet, men det underlättar för alla inblandade att förtydliga huruvida en tänker på Starcraft, fotboll eller någon annan sport i sitt resonerande.

Jag vill härmed, i förebyggande syfte, be om ursäkt till eventuella läsare som hyser starka religiösa känslor kring sport. Det är inte min avsikt att göra er mer än måttligt upprörda.

Vi lever i en tid där många är engagerade i religionskritik. Eller, rättare, vad de tror vara religionskritik. Specifikt då gentemot islam, som av outgrundlig anledning anses behöva kritiseras mer än andra religioner. "Man måste få kritisera islam!" är ett uttryck som upprepats många gånger, och det går inte att förneka att känslorna kring detta är både starka och genuina.

Men förstår de vad de menar när de använder ordet "religionskritik"?

Som vi sett ovan så är begreppet "religion" både brett och otympligt, och vi behöver inte säga mer om det. Däremot behöver vi säga mer om begreppet "kritik", eftersom det är ett av de minst förstådda begreppen i vår samtid.

Att vråla "ISLAM ÄR EN JÄVLA SKITRELIGION SOM INTE HÖR HEMMA HÄR" är inte att idka kritik. Det är bara ohyfsat, ovårdat och ohemult. Likväl är det detta många menar när de säger att de måste få kritisera islam. Jag vill inte säga att de är ohyfsade, ovårdade och ohemula, men de har fel.

Kritik är någonting som tar tid. Och plats. Bokstavligen. Att kritisera någonting består i att analysera detta någonting (helst i detalj), att relatera detta någonting till någonting annat (som helst också ska vara analyserat i detalj), och att efter allt detta beskriva de likheter, skillnader och beröringspunkter som finns mellan dessa. Allt detta ska göras på ett sådant sätt att alla steg kan förstås av ens eventuella läsare, som efter avklarad läsning förstår både analysen och det som analyserats. Tyngdpunkten ligger inte vid att finna fel och brister, utan vid att förmedla en förståelse för det som kritiserats - inklusive dess fel och brister.

Vilket, utan att gå in allt för mycket i detalj, tar väldigt många ord i anspråk. Kritik och förståelse låter sig inte göras i en handvändning.

Den som till äventyrs vill kritisera islam har onekligen en utmaning framför sig. Först måste de sätta sig in i islam, dess kontext, dess grundvärderingar och dess vardagsnära praktiker. Därefter måste de sätta sig ner och formulera ett sammanhängande ramverk att jämföra denna hårt vunna förståelse med. Och därefter återstår det hårda arbetet att utföra denna jämförelse, och att formulera den på ett sådant sätt att ens förståelse för islam, ens ramverk och ens slutsatser förmedlas till läsaren.

Det vore inte helt orättvist att påstå att de som driver frågan om att de måste få kritisera islam inte riktigt har detta i åtanke. Det de avser är inte kritik. De avser någonting helt annat.

Men om du träffar någon som driver denna fråga, så kan du ge dem en länk till det här inlägget. Så att de får en sportslig chans att förklara vad de egentligen menar.

Patrioter! Hör mig!

Nationen är under angrepp. Den ryska propagandan väller in över oss, och det blir allt svårare att skilja fakta från fabrikation, lögn från sanning, verklighet från fiktion. Det är oklart vad som gäller och vad som händer. Vem är vem, vem gör vad och gör de rätt?

Propagandan lägger sig som ett filter mellan oss och verkligheten, och det är svårt att veta om vi gör rätt. Eller om vi ens vet vad vi vet. Vilket, i försvarspolitiska termer, är halva striden.

Som tur är, är vi inte försvarslösa. Vår beredskap är god. I många år har landets nationalistiska krafter envetet stått emot liknande propagandasatsningar, och står nu fullt rustade att genomskåda även dessa nykomlingar. De som med rak rygg och nationell stolthet proklamerat att de genomskådat PK-mediernas lögner och manipulationer, står nu lika stolta och rakryggade till nationens förfogande i dess propagandaförsvar. Deras erfarenhet är vår erfarenhet, och deras skarpa ögon är vår sköld.

Det vore landsförräderi att inte slå vakt mot ryssen.

Det är därför hög tid att dessa våra luttrade antipropagandasoldater mobiliserar sig. Dels genom att systematiskt skärskåda den propaganda som ryssen sänder mot oss och våra potentiella bundsförvanter (Finlands sak är måhända inte längre vår, men den är definitivt inte ryssens). Dels genom att omformulera sina antipropagandastrategier från PK-skärskådande till ryska förhållanden. Det som fungerar för PK-medierna är inte automatiskt användbart på ryssen, men eftersom propaganda är propaganda så följer de ändå samma principer. Erfarenheter från att genomskåda PK-propaganda är användbar när det gäller att skärskåda ryssprogaganda. Slagfältet har skiftat, men vapnen är desamma.

Men mestadels kan de vara till hjälp genom att högt och tydligt proklamera att de inte tänker lyssna till utrikisk propaganda. Nationen är en suverän enhet som inte böjer sig inför främmande lögner, och det finns ingen anledning att förneka detta. Vår beredskap är god, och kan bara bli bättre. Bättre, mer allestädes närvarande och mer otvetydigt formulerad. Med klar stämma proklamerad.

En svensk tiger inte längre. Den tiden är förbi.

Res er, patrioter! Er tid är nu! Er erfarenhet är landets försvar, och er insats dess sköld. Låt inte nationen stå oförsvarad mot det ryska hotet!

Behövs du för demokratin?

Det nyligen inställda extravalet ställer onekligen till det. Det ställer till oreda i planeringen för de som mobiliserat inför tre månaders extra supervalande, och än mer så ställer det viktiga frågor om vår samtid.

Frågor så som: hur står det egentligen till i förhållandet mellan demokratin och republiken?

Om du känner dig förvirrad, så är det helt i sin ordning. Republiken Sverige är inte en demokrati. Och, strängt taget, så är den inte heller en republik heller. Det är som upplagt för förvirring.

Begreppen "republik" och "demokrati" har olika innebörd. De betyder olika saker. Och de betyder överlappande saker. En demokrati tar oftare än inte plats i en republik, men är inte en republik. Omvänt brukar republiker ha en ambition om att även vara demokratier, men brukar generellt (miss)lyckas i olika grad. Och, för att göra det ännu värre, så går det att ha demokrati utan republik och republik utan demokrati.

De betyder olika saker. Och överlappande saker.

Om du i det här läget vill invända att Sverige är en parlamentarisk monarki, det vill säga inte en republik, så har du helt rätt. Det, liksom Hens Majestät Konungen, förändrar dock ingenting i sak. Särskilt inte när det gäller nyvalet och de frågor dess ickeinträffande ställer.

En republik är ett statsskick. Det kännetecknas av att det med jämna rum sker allmänna val, där representanter väljs för att representera folket och/eller väljarna. Dessa val sker under ordnade former, och den representativa verksamhet som de folkvalda företar sig sker även den under ordnade former. Det är ett statsskick som kännetecknas av orden "ordnade former", och tanken är att de folkvalda under ordnade former ska representera på ett sådant sätt att de ordnade formerna representerar väljarna.

Vilket i samtiden tar sig uttryck i att Löfven inte kunde utlysa extraval helt oförhappandes. Det finns regler för sådant, och dessa måste följas. Så är republiken funtad.

Demokrati, å sin sida, kan vara ett statsskick. I de flesta länder (som inte är Schweiz) är det dock mer av en ambition. Det finns en ambition att medborgarna ska vara delaktiga, informerade och på det stora hela tillfrågade i beslutsprocessen. Det finns också ordnade former för hur delaktighet, information och tillfråganden ska ske. Alla ska med, men på rätt sätt, genom rätt kanaler.

Dessa ordningar är som regel inte nödvändiga för att republiken ska kunna göra det den gör. Medborgarnas input behövs inte i beslutsprocessen, och om den eventuellt skulle utebli så uteblir inte beslutsfattandet. Reglerna är redan lagda, processerna utstakade, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen för att få saker gjorda. Med eller utan medborgarinflytande. Beslutet fattas även om ingen remissinstans svarar.

Vilket, onekligen, är fallet i det uteblivna extravalet och decemberöverenskommelsen. Reglerna har följts, processen har respekterats, statsskicket är bevarat. Republiken lever vidare.

Men hur är det nu med relationen mellan republiken och demokratin? Mellan det formellt konstitutionella och den konstituerande befolkningen?

En republik är inte en demokrati. En demokrati är inte en republik. Att prata om nyval är inte nödvändigtvis demokratiskt. Inte heller att faktiskt utlysa ett sådant. Eller att, som Löfven, inte utlysa det. Eller, än mer, att använda det som hot och förevändning att få republiken att göra som hen vill.

Frågan är om det gynnar republiken, demokratin eller förhållandet dem emellan.

Det är som upplagt för att förvirra.

Medborgare, länd mig era öron!

Medborgarskap är i ropet i dagarna. Det talas vitt och brett om grunden för ett medborgarskap, och om vilka som bör inkluderas och exkluderas i ett modernt medborgarskap. Och, än mer, på vilka grunder detta ska ske.

En första ståndpunkt är att medborgarskap är ett juridiskt begrepp, och att det ska förstås som ett sådant. En medborgare är någon som, enligt lagens alla regler, blivit accepterad som sådan. Hur reglerna än ser ut, och hur en än levt upp till dem: genom födsel, invandring, hedersutnämning etc. En medborgare är en medborgare om lagen säger så, och alla medborgare är lika inför lagen. Inga om, inga men.

Detta borde inte vara en kontroversiell eller svårbegriplig ståndpunkt. En medborgare är en medborgare.

En andra ståndpunkt är att medborgarskap är ett socialt/demokratiskt begrepp. Det utgår i viss mån från det föregående, i och med att det förutsätter en juridisk apparat för att skilja medborgare från ickemedborgare, men det går längre än så. Det räcker inte med att vara formell inkluderad i den demokratiska ordningen - en behöver delta i den också. Och för att kunna delta behöver en ha tillgång till de verktyg som krävs för att kunna informera sig om vad som sker - läskunnighet, en fri press som passar denna läskunnighet, ett civilt samhälle som organiserar medborgarna, etc etc.

Deltagande är huvudfokus. I val såväl som i debatter som i lokala beslutsfattande processer. En medborgare är engagerad.

En tredje ståndpunkt är att medborgarskap är någonting genetiskt. Det vill säga att det finns ett land för varje folk, och att detta folk hör hemma där. Var de än föds, var de än bor, var de än känner sig hemma - blodet förenar, och blodet är viktigare än allt. Den som är av rätt blod är medborgare, och den som är av fel blod är på sin höjd invånare.

Det finns en variant av detta, som säger ungefär samma sak men byter ut blod/genetik mot kultur. Vilket, om en skrapar på ytan, visar sig vara samma sak, eftersom kulturbegreppet används synonymt med genetiken. Det finns ett land för varje folk, och det folket hör hemma där eftersom det är där deras kultur/gener bor.

Den första ståndpunkten är rent formell, dvs medborgarskapet följer lagen. Den andra ställer krav på staten att tillhandahålla de medel som behövs för demokratiskt deltagande, i form av allmän skolgång, pressfrihet och liknande. Den tredje snävar in både den första och den andra. Det ska förvisso finnas en juridisk struktur för medborgarskapet, men den ska inte vara blint formalistisk. Och på samma sätt ska de eventuella ytterligare insatser för medborgardemokrati riktas till de som är av rätt sort - blod före ord, så att säga.

Det har skett en lång och ingående debatt mellan ståndpunkt ett och två. Det är, för att förenkla något, den stora debatten mellan höger och vänster, mellan liberalism och socialism. Å ena sidan friheten att göra vad en vill inom ett stabilt juridiskt ramverk som tillförsäkrar en diverse rättigheter. Å andra sidan byggandet av möjligheter att realisera dessa friheter, i form av olika sociala institutioner. Det är en lång och intrikat debatt, som tagit sig olika uttryck i olika länder, där Sverige är ett intressant exempel bland andra.

Nuförtiden tenderar debatten att ske mellan den tredje ståndpunkten och den tredje ståndpunkten. De andra två har kapitulerat och övergett skepp, och lämnat fritt spelrum åt den tredje att appropriera deras språk och (än värre) institutioner. Vilket märks inte minst när yttrandefriheten kommer på tal, vilket den gör med spektakulär precision: när rasisterna vill uttala sig har de yttrandefrihet, när någon annan gör det har de identitetspolitik.

Vissa medborgare är tydligen mer värda än andra. Och ingen säger emot.

Såvida vi inte tar oss i kragen, sätter ner foten och tar bladet från munnen. Tiden för att göra sig hörd är nu. Medborgare, länd mig era öron! Och era röster!