Sanningen är socialt irrelevant

Är du upprörd över rubriken? Är du fylld av en vilja att säga emot? Är du redo att rycka ut som en sanningens försvarare nu när den är under attack?

Coolt.

Tillåt mig att i all stillsam ärlighet fråga dig: var du lika redo att skrida till sanningens försvar för fem minuter sedan, eller uppstod beredskap först när någon kom och påpekade att den var socialt irrelevant?

Svara ärligt. Sanningen är på din sida, precis som du är på dens.

Problemet med sanningen är att den är socialt irrelevant. Det finns ingen anledning att prata om sanna saker förrän någon aktualiserar dem i ens sociala närhet. Inte för att de inte är sanna, utan för att de inte står på agendan. De är sanna, men det finns ingen anledning att prata om dem. Sanningen är stum.

Detta är enormt viktigt, eftersom vi bygger gemenskaper genom att prata om saker. Det är så beslut fattas, vänskaper uppstår, förståelser delas. Genom pratandet finner vi varandra, och genom varandra definierar vi vad som är viktigt.

Vad är viktigt? Tja, det vi pratar om.

Väldigt mycket politiskt arbete består av att göra saker socialt relevanta. Det är poängen med reklam - den tränger in i vardagen och gör sig till ett samtalsämne. Och helt plötsligt uppstår diskussioner om ämnen som aldrig skulle diskuteras annars: de fattiga barnen i Afrika, nackdelarna med valjakt, vem som skulle vinna i en fight mellan Stålmannen och Batman...

Att det finns fattiga svältande barn i Afrika är sant. Att valjakten har brutala nackdelar är också sant. Och att Batman skulle vinna är en ofrånkomlig sanning. Men så länge det inte finns någon anledning att prata om dem, så finns det inte heller någon anledning att agera på dem. Att barnen svälter är inte en uppmaning till handling i sig självt - det blir ett imperativ när du konfronteras med det i din levande vardag.

När någon gör dem socialt relevanta.

Allt detta placerar dig i en maktposition. Du kan göra saker socialt relevanta genom att ta upp dem, påminna om dem, påpeka dem, och på det stora hela göra dem till föremål för diskussion. När de diskuteras tvingas folk ta ställning till dem, och när de tar ställning till dem tvingas de att tänka på dem. Och det är där politisk förändring sker - i människors tänkande.

Du är mäktigare än du tror.

Ett enkelt sätt att använda denna makt är att inte prata om idiotiska dumsaker. Exempelvis genom att undvika att sprida saker av typen "hörrni, kolla hur dumt det här är!" i sociala medier. Det enda som händer när en delar sådana saker är att dumheterna får mer uppmärksamhet, och du mår bättre av att vara i en miljö som inte bondar över att glädjas åt hur dumma alla andra är.

Ett annat sätt är att påpeka när andra säger dumma saker. När någon säger något rasistiskt - konfrontera det, och påvisa att det som sades inte är okej. Gör det klart för dem att de just uttryckt en åsikt som inte delas. Gör det socialt relevant att deras rasism inte är okej.

Ett tredje sätt är att ge komplimanger - stora såväl som små. Det ger oerhört mycket att höra att en är en uppskattad del av gemenskapen, och inget är effektivare i att bygga gemenskap än att göra uppskattning socialt relevant.

Sanningen är socialt irrelevant. Men du har makten att göra den relevant.

Använd denna superkraft väl.

Ta debatten - men inte med rasisterna!

De flesta är överens om att det goda samtalet är någonting eftersträvansvärt. De kanske har olika exakta definitioner av hur detta samtal ser ut, men det brukar kretsa kring formuleringar liknande de Habermas en gång i tiden använde: det bättre argumentets icketvingande övertygande makt, det ömsesidiga utbytet av åsikter och perspektiv, det lika ömsesidiga lyssnandet och försöket att förstå den andre på dennes egna premisser.

Det välvilliga sökandet efter sanning i sällskap med medmänniskan.

Det är goda ideal att ha. Ha dem. Efterlev dem. Sprid dem.

En dialog behöver dock två parter. Det blir en monolog annars, trots allt. Och i detta behov finner vi någonting lika ofrånkomligt som bortglömt: hur samtal utspelar sig beror till hälften på vem vi samtalar med.

Och vilka vi inte samtalar med.

Det finns gott om rasister som är förtjusta i att använda uttrycket "ta debatten". Gärna med hänvisningar till det goda samtalet som nämndes ovan. De vill uppmana oss alla att ta debatten, men inte vilken specifik debatt som helst, och inte med vem som helst.

De vill att folk ska ta debatten om det de kallar invandring, med dem. Och bara dem.

Now, samtal består som sagt till hälften av den en samtalar med, och om hälften av alla samtal som pågår kring ett visst tema förespråkar en viss ståndpunkt, så förskjuter det perspektivet en smula. De blir defaultläget, normaltillståndet. Den bakgrund som allt annat jämförs mot.

Hur framstår högern med rasismen som bakgrund? Hur framstår vänstern med rasismen som bakgrund? Hur framstår konservatismen med rasismen som bakgrund?

Det spelar mindre roll än att rasismen är alltings måttstock. Och ännu mindre än att de som försöker närma sig rasismens nolläge för att se bättre ut i jämförelse per automatik blir mer rasistiska, hur de än gör.

Det är inte en god utveckling. Inte heller ett gott samtal.

Så. Håll dessa ideal nära hjärtat. Och håll goda samtal om rasismen - med andra än rasisterna. Bjud in dem emellanåt, för att se ifall de lyssnar, men våga även ta ordet utan dem. De är inte huvudpersonerna i det här samtalet, och deras största skräck är att de en dag ska upptäcka att samtalet klarar sig helt finemang utan dem. Utan att de behöver nämnas eller åsyftas.

Rasisterna kommer aldrig att hålla med dig om att rasism är en dålig idé. Men det finns gott om andra som gör det.

Håll samtalet vid liv.

Men män då!

Den gode Opassandes inlägg om mansförbund genererar respons. Vilket är trevligt och bra - folk borde över lag ge mer respons på bra inlägg de läser i vardagen. Bekräftelse på brahet är kungsvägen till att se mer av det i framtiden, trots allt.

Det märkliga med just den här responsen är att jag, i minst fem mer eller mindre oberoende instanser, sett invändningen "men feminister kommer klanka ner på det hela". Vilket månne kan förstås i termer av att feminismen används som en diskursiv soptipp, och att alla invändningar mot allt som är gott med omedelbarhet förskjuts till feminister rent generellt (utan att vara specifik om någonting alls). Så för att skingra förvirringen, så vill jag nu ta tillfället i akt att klargöra vad feminismen har att säga om mansförbund:

Skitbra! Gört! Bilda dem! Heja! Det finns hjälpsamma böcker och länkar på temat - här är de! Vi stöttar och uppmuntrar! Lycka till, ha kul!

Now, som invändning är det här ytterst förvirrande. Som ett uttryck för tummen upp, däremot, är det mer begripligt. Det är den intuitiva läsningen, trots allt.

Nu kanske någon frågar sig: var gör ett mansförbund?

Det finns något av ett missförstånd om att det handlar om någonting i stil med MRA - mänsrättsaktivister som gör allt för att flytta fram männens position i ett inbillat krig mellan könen. Det är inte vad detta handlar om. Det är väldigt mycket mer down to earth, och om det ska sammanfattas i en rad, så blir det denna:

Det handlar om män som samlas för att prata om känslor.

Jag ser i detta nu ett stort antal läsare som fnissar, tycker det hela låter fånigt/fjolligt, och inte minst tycker det hela vara extremt onödigt. Varför skulle män vilja prata om känslor, liksom?

För att de har massor av dem. Och för att det i samtiden finns ytterst få arenor där de kan samlas för att diskutera dem, och de vardagsrelaterade problem - stora som små - som uppstår kring att hantera dem.

Det finns något av en tendens att fnissa åt, förlöjliga (fånigt/fjolligt) och förringa fenomenet. Bevisligen, om du till äventyrs sitter och fnissar åt det löjliga i det hela.

Ett mansförbund syftar till att skapa sociala arenor där dessa saker kan diskuteras. Inte att tvinga dit folk, men väl att skapa förutsättningar för samtal som i mångt och mycket inte förs idag. Samtal som behöver föras.

Samtal och bekräftelse är vägen framåt. Gört.

Konsten att debattera dåligt

Kommunikation är svårt. Det svåraste av allt ligger i att förstå att det en inte säger inte sägs, och inte heller hörs. Vilket kan verka självklart, men det är det inte. Det är motsatsen till engelskans uttryck "that goes without saying".

Om det inte sägs, hörs det inte.

Om du använder sociala medier som bygger på att tjuvlyssna på folk - Twitter och Facebook, exempelvis - så har du förmodligen sett ett märkligt fenomen. Folk som enligt allt sunt förnuft borde hålla med varandra i full färd med att bråka om - någonting. Det är inte helt klart vad bråket handlar om, men de inblandade är väldigt engagerade i det. Mycket och länge.

Jag tänker drista mig till att de inblandade kommunicerar dåligt.

Skeendet tenderar att se ut så här: någon säger någonting. Någon annan finner någonting de inte håller med om, och kommenterar detta. Svarsmål händer, och hundrafemtio utbyten senare så verkar det som att evighetsmaskiner inte är så omöjliga trots allt.

Oftare än inte är den inledande avsikten att säga någonting i den här stilen: "jag håller med om 95% av vad du säger, och du formulerar dessa 95% ytterst väl, men du verkar ha missat denna aspekt av helheten. Du har förmodligen tänkt på det, och glömt det i din iver att formulera allt annat, men det vore intressant att höra dina tankar på saken." Det sägs dock inte, och hörs därmed inte heller. Det som sägs och hörs ligger mer i linje med detta: "du har fel." Och om det vill sig illa, med tillägget: "och du är dålig också".

Jag tror du ser skillnaden mellan avsikt och budskap. Det bidrar väldigt mycket till att bråk uppstår - och fortsätter. Särskilt om endera parten drar in stora ord i sammanhanget - demokrati, rättvisa, frihet osv. Helt plötsligt är det inte ett övervägande medhåll, utan ett frontalangrepp. Det som börjar som ett "jag håller med, men" övergår till ett "du är ett hot mot den demokratiska ordningen, har fel och är dålig".

Det är svårt att medge eventuella fel i ett sådant sammanhang. Onekligen.

Som tur är så finns det sätt att förebygga denna händelseutveckling. Det enklaste är förstås att minska skillnaden mellan det som avses och det som sägs. Exempelvis genom att helt formulera sig så här: "jag håller med om 95% av det du säger, och ger det tummen upp. Men jag ställer mig frågande till den här aspekten - kan du förklara närmare?".

Det är väldigt mycket mindre dramatiskt, och ger den andre en chans att förklara eventuella tankegångar kring den relevanta aspekten. Om det visar sig att ni håller med varandra, så kan det konstateras och handskakas. Om det visar sig att ni inte håller med varandra, så har du chansen att lägga ut texten om varför du inte håller med.

När du lägger ut texten, så finns det en poäng i att förklara varifrån du kommer och vad du uppfattar att den andre säger. Säga "det här är jag, så här tänker jag, och utifrån detta upplever jag dig säga detta. Stämmer det överens med vad du tänker?".

Det som händer när du gör detta är att din invändning sätts in i ett sammanhang. Det blir lite mindre "du är dålig" och lite mer delad förståelse - lite mer kommunikation.

Nu kanske du tänker att detta verkar vara väldigt mycket jobb, och att det tar ett tag att göra allt detta.  Vilket är precis vad det gör. Jag är dock villig att drista mig till att det kräver aningen mindre jobb än ett genomsnittligt okynnesgräl, och att det är bättre att förebygga än att reparera brända broar i efterhand.

Kommunikation är svårt. That goes without saying.

Övervakning är övervakning

Jag gillar enkla utgångspunkter. De är enkla att förklara, enkla att förmedla och (viktigast av allt) enkla att förstå. Så låt oss utgå från den enklaste av alla enkla utgångspunkter:

A är A.

Det är precis så enkelt som det låter. Ett någonting är ett någonting. Ett äpple är ett äpple. Ett övergångställe är ett övergångsställe. Ett monument är ett monoment. Saker är det de är.

Sunt förnuft rakt igenom, med andra ord. Det krävs inga som helst vidare förklaringar för att förstå denna utgångspunkt. Du är redan så fullt införstådd i det hela att du vid det här laget vill komma förbi självklarheterna till någonting intressantare.

Så som, säg, rubriken. Övervakning är övervakning. Låter rättframt nog - det behövs inga större intellektuella manövrar för att inse att så är fallet. A är A.

Ändå verkar det som om någonting går fel i tänkandet när det handlar om just övervakning. Väldigt många verkar få för sig att övervakning inte är övervakning när det handlar om personer de inte gillar eller i all ärlighet inte bryr sig om.

Så som, säg, kvinnor.

Redan här kan jag höra hur läsare reser sig upp i protest. Jag behöver bara nämna ett enda ord för att det helt plötsligt ska bli väldigt mycket mindre självklart att A är A, att övervakning är övervakning.

Som om det sunda förnuftet inte gäller när det vore opassande att ta det som sunt och förnuftigt.

Som det inte vore övervakning att varje andetag, rörelse, handling, steg och val en gör hålls under noggrann uppsikt av människor som - utan att tveka - kan och kommer att vråla "hora!" så fort någonting är fel. Eller upplevs vara fel. Eller upplevs ta sig friheter som denne enligt den övervakande inte har rätt att ha.

Som om det inte vore övervakning att ständigt behöva tänka på allt. Eftersom allt betraktas, bedöms, kritiseras och används som grund för bedömning av ens sociala ställning. Eftersom ett enda ögonblick av odisciplinerad ärlighet kan rasera ens möjligheter till att ta sig vidare i livet. Eftersom respektabla människor inte är slampor.

Som om övervakning inte vore övervakning. Som om det inte vore det bara för att det drabbar personer du känner så brutalt påtagligt att det är svårt att tänka sig deras liv utan det. Och att du skulle tvingas till ett enormt omtänkande av ditt liv och leverne om du råkade missta det sunda för förnuft.

Du är fullt välkommen att komma med komplicerade och intrikata bortförklaringar för varför övervakning inte är övervakning. Slingra gärna till det riktigt ordentligt, så pass att A blir B, äpplen blir päron, övergångsställen blir autostrador och monument blir farthinder.

Det hjälper förvisso inte mot övervakning, och ger den reellt existerande övervakningen av reellt existerande människor tillräckligt med bränsle för att fortsätta en dag till - men hey.

Den som inte är ful har väl inget att dölja, eller hur var det?

Relationsanarki

Jag har fått frågor om relationsanarki (även känt RA) på sistone, sedan jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Vilket till en början förvånade mig - alla känner väl till det? Sedan insåg jag att, nä, det är bara jag som börjar ta saker för givna igen.

Så, vad är detta relationsanarki för någonting, och vad betyder det att vara relationsanarkist?

Det enklaste sättet att förklara är att börja med dess motsats: mononormen. Tanken att det här med kärlek är någonting som sker mellan två individer, enbart, och att dessa förälskade tu bildar ett Förhållande. Detta förhållande ska sedan hålla så länge som möjligt, och alla behov de tu råkar ha i livet ska tillfredsställas av den andre. Kärlek är någonting som enbart och endast sker mellan två individer - no more, no less.

Det här kanske inte låter som någonting märkligt, men det är faktiskt oerhört märkligt. Tänk vad stort ansvar som förskjuts till den andra - och enbart den andre! - i en parrelation. Emotionella, sexuella, vardagliga behov - allt du kan tänka dig ska och måste ske inom ramen för relationen mellan dig och den andre. Allt annat är inte bara otänkbart - all hype om otrohet och dylikt visar att det dessutom är brutalt förbjudet i de fall det råkar hända.

Vilket kan vara svårt att hantera i de lägen där endera parten av någon anledning inte riktigt kan leva upp till rollen som Partnern. Så som när hen har en riktigt dålig dag eller vad som helst - och inte riktigt är på humör för att bära världen på sina axlar just där och då.

Mononormen - tanken att alla problem, glädjeämnen och allt däremellan i världen bara får delas med en enda person, och att alla andra eventuella kärlekar måste undertryckas.

Relationsanarki, å sin sida, är tanken om att världen är lite för stor för att delas med bara en enda person. Och, än mer, att det är möjligt för människor att känna kärlek till fler än en person i taget - att detta är något av ett normaltillstånd. Det avvikande är inte att människor tycker om varandra, utan försöket att stänga in detta omtycke i små fördefinierade lådor - Förhållanden - som sedan används som utgångspunkt för alla interaktioner i vardagen. Och, än mer, tanken att kärlek inte är värt någonting bara för att någon annan råkade hinna före.

Ni kan säkert relatera till det sista.

Nu kanske någon vill invända att RA bara är en ursäkt för folk att knulla runt helt okynnes. Vilket säkert är sant för någon där ute i världen. Grejen är dock att en ensidig relationsanarki är en relation byggd på brist på förståelse, och än mer en brist på respekt - det krävs två för att dansa tango, och det fungerar inte riktigt om den ena dansar jitterbugg.

Det viktiga i RA är inte att en är fri från den gamla tidens begränsande uppfattningar om kärlek. Det viktiga är snarare att en ser den andre så som den är, och sedan utgår därifrån. Inga om, men eller "jag utgick från" - alla individer är individer, och inga två relationer är identiska. Och det är därför upp till dig (i samarbete med den andre) att bygga någonting som fungerar för er bägge. Alldeles oavsett vilka andra relationer som råkar vara i farten parallellt.

Och om kärlek råkar uppstå mellan en mononormativ och en RA-normativ - well, då har de onekligen någonting att tala om.

Det finns en viss ironi i att så många uttryck blir väldigt mycket mindre laddade. "Vi måste prata" är ett sådant; "jag har träffat en annan" likaså. Alla dessa uttryck för relationsexistentiell ångest blir helt plötsligt väldigt mycket mer positiva -

Om en bara vågar ta steget utanför relationsboxen.

Visst, det är mycket jobb, mycket emotionell bearbetning och väldigt mycket nyfunnen tillit som måste till - men när en väl vågar lita på att ens människor inte kommer att försvinna bara för att de råkar umgås med andra, så blir den tid en spenderar tillsammans desto mindre ångestfylld.

Det är värt en tanke. Onekligen.

Anarkonormalitet

Det finns olika sätt att alienera sig från samhället. Det sämsta sättet är att göra det ensam. Det bästa sättet är att tillhöra en subkultur där avvikande beteende inte bara är tillåtet, utan även uppmuntrat. Så som, säg, en subkultur där alternativa kläduttryck är normen; det normala i ingruppen blir inte helt normalt i resten av samtiden. En får så att säga både social acceptans och alienation samtidigt.

Beroende på exakt vad det är ens subkultur gör annorlunda gentemot normen, så tar sig ens alienation olika uttryck. Om det bara är kläder det handlar om så brukar ens annorlundaskap krossas av en stunds socialt umgänge; med tillräckligt mycket artighet försvinner alla ytliga illusioner om annorlundaskap. Det är inte ens (så som ungdomarna uttrycker det) skin deep.

Kläderna gör inte människan; de gör bara ett första intryck.

Det blir lite lurigare när det kommer till värderingar eller religiösa spörsmål. Så som, säg, kopimister, som egentligen inte vare sig vill eller behöver bry sig om att ingå i någon slags etablerat normaltillstånd. Världen är en enda stor remix, och alla försök att etablera en specifik remix framför andra måste bedömas på rent estetiska grunder. Är det användbart, kan det göras bättre, kan vi se det sanna, sköna och goda reflekteras i just den här iterationens aspekter?

Det säger sig självt att det radikala remixandets hållning inte helt låter sig översättas till det beständigas traditionella tankegångar. Inte ens dess modernistiska manifestationer.

Lurigast av allt blir det när en gör ett break med de mest fundamentala normerna. Särskilt de som har med sex och samlevnad att göra. Så som, säg, relationsanarkister, som betraktar monogami som en alldeles förlegad form av social organisation, och helt okynnes struntar fullständigt i denna. Varför begränsa sig till en person - och samtidigt begränsa både sig själv och den andra till de ytterst snäva ramar det innebär att placera parförhållandets alla krav på en enda person - när världen är så mycket större?

Ni har förmodligen inte märkt det, men premissen bakom tusen kärlekssånger vråldör omedelbart. "Evigt trogen." "Bara din." "Jag har äntligen funnit den rätte." - Fint, men neurotiskt. Vad för slags mentalitet är det där egentligen, och vad har det med mig och mina förhållanden att göra?

Om en vill göra någon slags alienationens overkill, så kan en alltid kombinera. Märkliga kläder, en radikalt annorlunda hållning gentemot allt heligt, och ingen som helst respekt för parförhållandets framträdande ställning som social identitetsmarkör?

Jodå, herr politiker som fortfarande tänker i termer av klara sociala identiteter, bestående samhällsnormer och kärnfamiljens helgd. Du är fortfarande relevant för samhället. Om vi bara bortser från de allt större delarna av det som inte ens kan fås att komma ihåg varför de en gång i tiden brydde sig om dessa ack så omhuldade grundpelare.

Vi har kommit långt ifrån stadiet där alienation är ett klädval. Du får gärna börja bäva en smula om det verkar vara en oroande utveckling. Ty utveckling är precis vad det är.

#95teser #18 - Det evigt effektiva samtalet

Ibland händer det att jag springer in i folk från nätet när jag är ute i ränner i världen. Vilket, onekligen, alltid är en trevlig överraskning - särskilt när det gäller valet av samtalsämnen vi råkar diskutera. Ty vanligtvis handlar det om någonting jag delat med mig av, men glömt bort sedan dess.

Ni som följer mitt twitterflöde vet att jag tipsar om ohemult många saker. Särskilt genom att retweeta saker - att kopiera är heligt, trots allt.

Nu senast råkade det halka in på Thought Catalog - denna underbara sida. Som lever på att folk skriver in sina personliga reflektioner eller märkligheter, och på att andra författare/läsare sedan tipsar världen om dessa texter genom det mirakel som är sociala medier.

Det fungerar, bevisligen.

Och det fungerar så till den grad att det går att bygga hela affärsmodeller på det. Inte minst sedan många av oss slängt ut både radio och teve - och inte heller orkat skaffa oss någon tidningsprenumeration - och inte längre är mottagliga för reklam i traditionell bemärkelse.

Men det som kommer till oss med en tillhörande rekommendation via de nyare kanalerna fungerar desto bättre.

Och däri ligger poängen i tes #18: Companies that don't realize their markets are now networked person-to-person, getting smarter as a result and deeply joined in conversation are missing their best opportunity.

Och det bästa är att du kan använda detta, redan här och nu. Om du ser någonting bra på internet - berätta för alla du känner om det! Ju mer du berättar om det, desto större spridning får denna bra sak. Och innan du vet ordet av det så kommer du att hamna i spontana konversationer om det. När du som minst förväntar det.

Ingen betalar mig för att skriva om Thought Catalog. Men det händer ändå. Och ingen betalar mig för att skriva om just dig och dina projekt.

Men det skulle kunna hända ändå.

Andra spontana tipsare: Erik, Marie och Christer.

Att skicka kunskapens frukt med posten

Jag får frågor om vad moderniteten är för något, egentligen. Att kalla den för ett system av konsekvent upprepade clownerier är månne pedagogiskt effektivt, men det hjälper liksom inte när tentafrågan "vad är moderniteten?" dyker upp.

Så, moderniteten. Vad är det för något, egentligen?

Tänk tillbaka till den gamla tiden. Saker och ting var väldigt mycket enklare då. Särskilt om en ville säga någonting till någon - vanligtvis var det bara att gå till vederbörande och säga det. Alla viktiga personer i ens liv bodde inom gångavstånd från en själv, och under sådana förhållanden behövs inga överdrivet komplicerade system för att prata med folk.

Och de få tillfällen en behöver företa en längre resa innan en hinner säga hejdå, så är det bara att skriva en lapp och be första bästa person att ge den till Patri. Alla känner alla, trots allt, och mer formella instruktioner än så behövs inte.

Det var enklare tider, onekligen.

Now, det som kännetecknar den gamla tiden är att den gick över, och att saker sakta men långsamt blev mer och mer komplicerade. Alla slutade känna alla, och att utgå från att folk automagiskt förstår vem en menar när en säger ett generellt namn slutade sorgligt nog fungera. Sakta men långsamt växte det fram ett behov av ett mer formaliserat system för att kommunicera med sina medmänniskor - och således blev postväsendet en av samhällets viktigaste institutioner.

För att skicka ett brev så måste en följa vissa regler. En måste lägga sin lapp i ett kuvert, skriva adress på den, sätta på (minst) ett frimärke och lägga det i en låda. Eller, rättare, någon måste lägga den i lådan - så länge postsystemets kriterier uppfylls så kommer brevet att skickas vidare. Systemet bryr sig inte om vem du är eller varför du vill skicka någonting - det bryr sig bara om ifall reglerna följs, och är inte villigt att förhandla om saken.

Ni anar övergången här. Från personlig interaktion till opersonlig sådan; från informella regler till formella och järnhårt upprätthållna sådana.

När reglerna hamnar i huvudrollen så blir det desto viktigare vilka dessa regler är. Hela ekonomiska sektorer står och faller med hur reglerna är utformade, och ett otal särintressen bildas för att se till att reglerna antingen behålls eller ändras. Efter hand blir reglerna viktigare än personerna de handlar om, och eftersom det är så mycket pengar, prestige och politik inblandat i varje formulering, så blir varje försök att förändra dem antingen ett angrepp på systemet eller en politisk ståndpunkt.

Även om det bara handlar om någonting så litet som att sänka portot med femtio öre.

Moderniteten är denna övergång från det enkla till det överkomplicerade. På vår mytologiska gamla tid var det bara att göra saker; numera måste en nästan vara fil kand i kulturgeografi för att skicka ett brev. Och detta på grund av de tusen kompromisser och snedsprång som skett i den eviga striden om reglernas utformning, som alla har sett till att göra nuläget lite mer komplicerat än det behöver vara.

Ni som fortfarande har kvar minnesbilden av en clown på vingen - denna clown är en kompromiss som ingen velat/kunnat bli av med, och som bara lever kvar av ren institutionell tröghet. Och i takt med att de opersonliga reglerna blir viktigare och viktigare, så blir också deras exakta utformning viktigare - så till den grad att de som tjänar mest på dem bokstavligen är villiga att gå till krig för att upprätthålla dem.

We must protect our way of life.

Problematiken ligger i att vi inte kan återgå till den enklare, mytomspunna gamla tiden. Världen är för stor för det, och våra vardagar vore omöjliga om vi inte hade de där stora, opersonliga regelsystemen på plats - så som det som gör det möjligt att kunna lita på att det finns mat i affären. Och på att vi även i fortsättningen kommer att ha tillräckligt med pengar för att uppfylla affärssystemets kriterier.

Vi är alla modernitetens barn, och i brist på paradisets frukt får vi nöja oss med snabbköpets.

Närhetens brutala avstånd

I mitt senaste inlägg råkade jag påpeka att det är dumt att berätta sina lösenord till saker och ting för sina nuvarande livspartners. Av säkerhetsskäl. Vilket genererade viss respons - både från folk som håller med, och sådana som inte gör det.

Min ståndpunkt är att en aldrig ska berätta för någon, såvida inte extrema omständigheter gör det nödvändigt. Och, än mer, att det är något av en varningssignal ifall ens livspartner insisterar på att en ska ge dem tillgång till alla ens digitala utrymmen.

Särskilt om det motiveras av brutalt ledande frågor som "men litar du inte på mig?".

Tydligen så är det en öm tå, och en av de mer omedelbara invändningarna är att ömsesidig förälskelse innebär att en automagiskt måste dela allt här i livet, och så även i det digitala. Ibland bokstavligen med gemensamma konton, men för det mesta med ömsesidigt delade lösenord.

Ibland ensidigt delade lösenord, om kontrollbehovet är stort nog.

Problemet med en sådan brutal närhet är att det gör brutala saker med ens sätt att hantera sin digitala vardag. En kanske älskar sin livspartner mer än livet, döden, universum och grannens äppelpaj, - men ändå inte riktigt är redo att diskutera släktens mer dolda patologier inför dennes ögon. Och när - inte om, när - ämnet blir aktuellt så blir det nödvändigt att göra de märkligaste av manövrar för att kunna diskutera frågan. Helt plötsligt måste en börja undvika den andre, och hela poängen med den fullt delade vardagen försvinner.

För att inte tala om att det hela plötsligt kan göras till en fråga om uttalad tillit, med alla undertoner av emotionell utpressning det innebär.

I stundens hetta kanske det verkar vara en bra idé att vara konstant brutalt ärliga mot varandra, men i längden behövs det ett personligt utrymme att dra sig tillbaka till. Inte bara för att det tillhör det mänskliga villkoret att kunna känna att en litar på den andre av ren rutin, utan även för att det en dag kan komma att bli nödvändigt att skiljas åt.

Och att sluta vara digitala sambos kan vara nog så uppslitande som att sluta vara fysiska.

Detta är förstås inget nytt - det är bara en fortsättning av den komplicerade dans mellan närhet och avstånd som alla förhållanden innehåller. Om bägge är aktiva i diverse sociala medier så kommer ni att spendera så väldigt mycket vardag tillsammans ändå att det inte märks, och om bara en av er är det så finns andra arenor att bygga vardag kring.

Ty i slutändan är det ändå det det handlar om. Alla har sina egna rum med sina egna lösenord, och om de inte får vara egna ens där så får de inte vara det någonstans.

Det är en säkerhet som inte bara har med datorer att göra.

Hur rum äger sociala rum

Jag vet inte vad ni tänkte när ni för första gången hörde talas om Ajour, men jag tänkte direkt på Lefebvres The Production of Space. Vilket förmodligen inte är den mest självklara kopplingen en kan göra, och därmed också en fenomenal sak att förvandla till ett inlägg.

Just titelns ordval är också allt annat än självklart. Hur kan space - utrymme, område, yta, rum - produceras? Är inte utrymme någonting som finns redan från början, och sedan fylls med föremål allt eftersom?

För den som läst metafysik/filosofi är detta bekanta frågor. Just här och nu skippar vi de akademiska aspekterna, och konstaterar att den gode Lefebvres poäng är att det finns rum och det finns rum. Och - viktigare - att alla rum inte är skapade lika.

En vas, exempelvis, kännetecknas av att den har vissa former. Delvis på utsidan, men ännu mer på insidan - det som skiljer en vas från ett vasformat föremål är att en vas har ett tomt utrymme på insidan, som en kan fylla med lite vad som helst. Själva syftet med vaser är att skapa en skillnad mellan inuti och utanför, och på så vis skapa ett utrymme som kan användas för allehanda ändamål.

Själva utrymmet "som sådant" fanns alltid, men det var först när någon gjorde en vas som det blev ett speciellt/meningsfullt utrymme, - och det är det som menas med produktionen av utrymme.

En behöver inte leta överdrivet länge för att upptäcka att detta spelar en oerhörd roll i våra vardagsliv. All arkitektur handlar exempelvis om skapandet av rum - bokstavligen såväl som sociologiskt. Och när någon ställer sig på en scen så har vi att göra med ett avsiktligt skapat rum, där huvudpoängen väldigt mycket ligger i skillnaden mellan inuti och utanför.

Det som händer på scen är dock inte riktigt detsamma som det som händer backstage. Alla utrymmen är inte skapade lika, och alla utrymmen används inte heller alltid till vad de ämnades för när de skapades. Vilket leder till tanken att saker och ting är som de är av en anledning, och - - Det är väldigt möjligt att förlora sig i den här tanken dagarna i ända.

Nu undrar ni förstås - Ajour? Hur kommer det in i bilden?

Ajour är en vas. Eller en scen. Eller bara ett utrymme, rent generellt - det återstår att se exakt vilken rumslig metafor som passar bäst.

Som alltid med metaforer så spelar det exakta ordvalet mindre roll än det faktum att någon vågat sig på att säga någonting över huvud taget.

Jag vill inte spekulera i vilket innehåll Ajour kommer att råka innehålla. Däremot vill jag säga att jag uppskattar gesten att skapa ett nytt rum, en ny form, en ny scen. Det uppfriskar i en tid där de flesta tycks nöja sig med en enkel ommöblering av de överbefolkade rum som redan finns.

I längden hoppas jag att alla får ett eget rum. För att parafrasera.

Vän av ordning

Ni vet hur det känns när en snubblar över en tanke som borde ha ett ord men inte riktigt har det. En känner att en borde ha någonting på tungan, men kommer inte riktigt på vad.

Det hände mig alldeles nyss, när jag tänkte - hmm, vad kallas det när en får nya vänner/kontakter på köpet genom att skriva på nya vänner/kontakters väggar på ansiktsboken?

Ni har förmodligen drabbats av detta. Ni träffar någon ny person någonstans, lägger till denne, kommenterar på någonting bara för att det är det en gör, och wham! - så befinner en sig i så mycket kommunikation med någon av den nyes vänner att det är lika bra att lägga till hen också. Eftersom en ändå skriver så mycket med denna att det inte direkt finns någon anledning att inte göra det.

Det borde finnas ett ord för detta fenomen.

Emil har föreslagit den generella termen "snowball-effekt". Ergo de mer specifika "refriending" och "bekantvänna". Björn det rättframma "bonusvänner".

Efter en stunds eftersnack har Ergo förslagit snöbollsvänner. Helt kynnes.

Har du några fler förslag? Do skriv dem i en kommentar, så att vi kan sprida ordet. I dubbel bemärkelse.

Tankar efter #ringdans

Ringdans hände. Gamla, barn, ungdomar och mellanting samlades för ett kort ögonblick av gemenskap, för att sedan fortsätta med sina liv lite gladare än de var innan. Nya vänskaper uppstod, nya intryck hände och minst ett minne för livet skapades.

Jag måste tillstå att det var något av en hit.

Många som hörde talas om eventet i förväg reagerade på att det var ett "spontant" sådant. Det ligger lite i sakens natur - hur kan någonting vara spontant och planerat samtidigt? En kan ta sig förbi denna märklighet genom att tänka lite närmare på vad "spontant" innebär.

En första spontanitet ligger i att det hela inte anordnades av någon för att uppnå någonting. Det råkar förvisso ha en initiativtagare, men det är inte riktigt samma sak som en anordnare - och på det stora hela hade ungefär vem som helst kunnat vara den som satte igång allt. Det fanns inte heller något uttalat syfte med det hela - det var inte en politisk manifestation för att uppnå ett visst någonting, eller en fundraiser för att stödja någonting, eller ens en räddningsaktion för den stora gula kaninen.

Det bara hände. Någon postade en bra idé på ansiktsboken, andra tyckte att det var en bra idé och spred den - och några dagar senare var dansen ett fait accompli. Spontant.

(Vissa vill göra gällande att Piratpartiet hade någonting med saken att göra. Det är förvisso glädjande att höra, men allt som händer på/genom internet är inte piraternas fel/förtjänst. Internet är större än så.)

En andra spontanitet ligger i att väldigt få som var där kände de andra. Det fanns ett intressant ögonblick innan allting sparkade igång när den vanligaste frågan var "är du här för dansen?", vilket illustrerar den anda det hela hände i. Människor som inte träffat varandra förut samordnas för en gemensam aktivitet, utför den och skiljs sedan åt. Inga ledare, inga planer, ingen hierarki - bara en känsla av att någonting är på gång, och en outtalad överenskommelse om att frivilligt spela med.

Ni anar hur det skiljer sig en smula från den gamla tidens mindre spontana events, där det behövs någon som ställer sig på en (metaforisk eller bokstavlig) scen och talar till församlingen. Vilket som synes inte behövdes - folk började ta varandra i händerna, och dansen var igång.

En tredje spontanitet ligger i att de som vill göra det igen inte behöver vänta på att någon annan utropar att det kommer att hända vid [tid och datum]. Det går hur bra som helst att initiativtaga någonting liknande, och sedan helt enkelt se hur idén sprider sig. Att vänta på officiellt godkännande från ovan är förvisso bekvämt, men det är inte längre nödvändigt.

Bara kreativiteten sätter gränser.

Det finns olika namn för det här fenomenet. Internationellt kallas det för "flash mobs", Informationsbyrån (2.0) kallar det att bygga bollhav, och du kan säkert finna fler namn om du letar en smula. Det viktiga är dock inte vad det kallas, utan vad det innebär.

Vi kan alla åstadkomma förändring, och det krävs inga enorma resurser för att göra världen aningen bättre. Vi har alla blivit lite spontanare i vårt förhållande till vardagen, och om jag hade någon slags baktanke med det hela så var det att ge mina lokala medmänniskor en påminnelse om detta.

Vad som kommer härnäst? Jag är inte helt säker, men om ni hör talas om någonting - berätta gärna, så att jag kan sprida vidare. Det finns till och med en chans att vi ses där.

Helt spontant.

Men så får man väl inte säga i det här landet

Det första som behöver sägas om uttrycket "men så får man väl inte säga i det här landet" är att det befinner sig långt inne i ethosargumentationens rike. Det är inte till för att säga någonting konkret om den samtid som publiken råkar befinna sig i, utan snarare att göra talaren lite mer värd att lyssna på.

Anledningen till att det fungerar ligger i att vi västerlänningar sedan individuell tid urminnes dresserats att anse att underdog är värd att lyssna till i egenskap av att vara underdog, och om en kan ge sken av att vara sådan så blir en per automagik värd att lyssna till.

Just den aspekten är inte överdrivet problematisk. Alla som vill kommunicera måste inleda med att göra sig själva relevanta, och för att göra det så måste en utgå från vad publiken tycker och tänker. Det är naturligt att utgå från det som fungerar, och lämna det som inte fungerar till sådana tillfällen där en är relevant och intressant vad en än säger.

Problemet ligger snarare i att det är en smula korkat om vi tar det at face value. Dels för att det i många fall inte råder ett tabu att säga det som vanligtvis motiveras av uttrycket, och än mer så är det inte ett egenvärde att utmana mer eller mindre explicita tabun bara för att de finns. Oftast finns de av en anledning, och leder till ett bättre liv för den som följer dem än den som inte gör det.

Exempelvis så finns det ett ganska påtagligt tabu mot att gå fram till främmande människor och i detalj beskriva vilka sexuella impulser deras närvaro frambringar i ens tankar. Ni anar själva hur fel det blir om en motiverar sig med ett "men så får man väl inte säga i det här landet".

Men så får en väl inte säga i det här landet.

När karaktären krackelerar

Ibland tar jag mig tid att läsa igenom mina gamla inlägg. Efter helgens händelser tog jag mig för att leta efter saker jag skrivit om terrorism, för att se ifall det fanns något som var värt att tänka närmare på en extra gång. Det fanns. Ett antal av dem, som jag nu tänker citera för att till sist komma fram till en poäng. Med början med en formulering från ett inlägg som skrevs för inte mindre än två veckor sedan, som ser ut så här:

Vore det inte coolt om det faktiskt fanns en sådan [muslimsk] konspiration? Tänk på saken. Om den fanns så skulle helt plötsligt alla andra problem i vardagen vara fenomenalt sekundära. Oviktiga. Det är ju ett krig i luften, ett krig vi måste förbereda oss på! Glöm alla de där skitproblemen som du dras med i vardagen - de är oviktiga, de behöver inte skötas, de är irrelevanta, när kriget kommer är det ingen som vare sig kan eller vill minnas dem.

Orden ter sig inte riktigt likadant nu som när jag skrev dem, för att uttrycka det milt. De är, dessutom, på sätt och vis ett återanvändande av andra ord i ett annat inlägg:

Nyckeln till anomibegreppet ligger i att tänka sig att föräldrarna lyckats göra någonting annat än att lära barnen använda och hantera de leksaker som lämnats kvar. I stället tvingas de lära sig på egen hand hur saker och ting fungerar, utan vare sig positiva utrop eller negativa avrådanden vid bra eller dåliga handlingar. Efter hand blir både bra och dåligt, gott och ont, likgiltiga fenomen, omöjliga att skilja åt. Och eftersom de inte betyder någonting så är det ena lika görbart som det andra. [...]

Poängen är inte att vi alla - i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse - är våra samhällens barn, utan den ensamhet som vi moderna människor har en tendens att hamna i lite då och då.

Den största boten mot ensamhet är förstås meningsfullt umgänge med andra. Barn vet detta, men på något sätt glöms det bort med åren; en börjar tänka på sitt liv som om det saknar någonting annat än andra människor. På något vis försvinner den där känslan av ensamhet, och byts ut mot någonting annat - mot ett allomfattande livsmål, mot en stor berättelse om gott mot ont, mot vad som helst som bringar ordning i det ensamma kaos som uppstår i brist på andra människor.

Anomi är ett hemskt tillstånd att hamna i. Det är också ett förvånansvärt vanligt sådant - ytterst få av oss är inte någon grad av anomiska, om än på mindre extrema sätt. Och vi känner alla, ibland, en viss längtan efter att bli extrema. För att stjäla en formulering från ett annat inlägg:

Det finns dagar då jag bara vill utropa ett mindre eufemiserat "fuck this", spränga en mindre viktig staty någonstans och använda social spin för att få in budskapet "vid införandet av nästa övervakningstendens så använder vi större leksaker". Och sedan, när nästa steg mot övervakningsstaten väl tas, spränga någonting halvviktigt i luften, med ett ännu bestämdare efterbudskap. Och därefter fortsätta trappa upp.

Vi har alla våra extremistiska dagar. Sådana ingår.

Som tur är så har de flesta av oss sociala skyddsnät som gör sådana tankar överflödiga. Människor som trollar bort anomin genom att bara finnas, och som påminner oss om varför vi gör det där vi gör till vardags. Men tendensen är ändå att hamna där lite då och då, och det ingår som sagt i det här med att leva. Och den kan hanteras - så som jag gjorde (på ett bakvänt vis) när jag skrev det här inlägget:

Om jag vore en terrorist så skulle inte jag hålla på och larva mig genom att spränga saker eller kapa flygplan eller sprida socialistisk propaganda eller annat strunt. Bomber har väldigt begränsad sprängkraft, att försöka kapa ett flygplan i dagsläget känns onödigt när det är lättare (men förvisso dyrare) att bara köpa ett, och det är på det stora hela mer besvär än vad det egentligen är värt. I stället skulle jag använda andra metoder för att uppnå mina diaboliska mål och syften.

Som ni ser så finns det något av en tendens här. En tendens som på något vis när en slutsats i en formulering från det senaste inlägget:

Nyckeln ligger i att förstå att det alltid kommer att finnas självutnämnda filosofkungar. Människor som är blint övertygade om att ack så många av världens problem kommer att lösas om bara den här enda grejen blir utförd, och som blir så fixerade vid detta att de tar världen i egna händer och utför sin masterplan. Kosta vad det kosta vill - världen må brinna medan jag räddar den.

En enkel lösning på ett svårt problem. En enkel lösning som fixar både problemet och meningslösheten - tills den inte gör det.

Syftet med den här samlingen citat är dels att visa hur viktigt det är att ta sig tid att bekräfta sina medmänniskor - om än så genom de minsta av gester. Men också att visa att vi alla tänker extremistiskt lite då och då, och att det har en orsak. När världen är stor, obegriplig och ensam greppar människor tag i förklaringar som gör den enkel och hanterbar. Enkla sammanhang är mat för en hungrig själ, och om det dessutom finns sällskap vid matbordet så är det inte svårt att förstå varför en inbjudan blir desto mer inbjudande.

Vi är alla samhällets barn. Detta stora, obegripliga och på många vis ensamma samhälle som är så effektivt på att skapa anomi.

Det är lätt att känna sig liten och futtig i vardagen. Som om den inte har betydelse. Men paradoxalt nog så är det i vardagen som de viktiga sakerna händer - och det är där du, jag och alla vi känner kan skapa en värld av betydelse och fösa bort både anomin och terrorismen ur våra liv. Genom meningsskapande och förståelse. Genom att vara de där medmänniskorna som skapar ett bättre sammanhang än extremismens och terrorismens.

Om du någonsin undrat hur kramar räddar liv, så är det så här det händer.

Netroots och jag

Jag har med viss spänning följt debatten om mitt ömma bloggnätverk Netroots de senaste dagarna. Jag har dock inte känt mig manad att uttala mig i frågan förrän nu, när den berömde Laakso ställer sig frågan om huruvida mindre bloggar osynliggörs i nätverket. Vilket alltid är en giltig fråga, även om svaret eventuellt visar sig vara nej - själva frågeställandet leder genom sitt blotta inträffande att folk tänker närmare på det hela, och på så vis blir mer uppmärksamma på ifall det finns tendenser åt det hållet. 

γνῶθι σεαυτόν. Så även här.

Laaksos inlägg innehåller förstås inte enbart frågan om mindre bloggar osynliggörs, utan preciserar frågeställningen en smula. Jag känner mig modig, och vill våga mig på att fritt sammanfatta frågeställningen så här: om nu Netroots är ett så framgångsrikt och effektivt verktyg för samarbete mellan bloggar, hur kommer det sig då att detta samarbete systematiskt tycks vara mer framgångsrikt och mer effektivt inom en viss klick av medlemmar?

Givetvis är det så att vissa bloggare är närmare varandra än annars - det är en del av det mänskliga villkoret att ens omedelbara sociala umgängeskrets får mer av ens uppmärksamhet än resten av världen. Den gode Dunbar argumenterar för att det finns en maxgräns för hur många människor vi är förmögna att ha en empatisk relation till (dvs bry oss om i större utsträckning) som ligger någonstans kring 150. Plus/minus eventuella individuella skillnader. De flesta av dessa människor tenderar att vara familj, släkt, vänner, arbetskollegor och andra som råkar befinna sig i vår mer omedelbara fysiska omgivning. Det kanske kan tyckas lite hårt att säga så, men det finns något av en gräns för hur mycket vi egentligen orkar. Både som människor och bloggare.

Likväl. Som medlem i Netroots - jag utgår en smula från att alla medlemmar är lika mycket värda, i egenskap av att vara just medlemmar - så måste jag tillstå att jag inte helt fått ta del av det framgångsrika och effektiva samarbete som bland annat S-Buzz är mån om att måla upp. Nu måste jag förstås erkänna att jag tagit del av nätrotsamarbete även utanför mitt ömma bloggnätverk, men det har onekligen ändå varit väldigt tyst från andra medlemmar sedan just S-Buzz välkomnade mig in i gemenskapen för lite drygt två månader sedan.

Särskilt då som jag, enligt denna sammanställning av populära inlägg publicerade av Netrootsmedlemmar, skrivit det näst populäraste inlägget sedan ett år tillbaka. Det ska förstås nämnas att denna lista är en smått obskyr sådan, och förmodligen enbart känd för oss medlemmar, men likväl - att ha legat där på plats nummer två i den dryga månad som jag gjort borde rimligen ha resulterat i någon slags reaktion. Av något slag.

Jag måste erkänna att jag blev väldigt förväntansfull när mitt välkomstbrev kom med besked om att jag numera var en officiell och legitim del av Netroots. Och lite bävande. Jag såg framför mig en hel del nätverkande, samarbetande och nya kontakter, onekligen, men jag såg också framför mig en hel del tuffa men givande diskussioner som skulle kräva mycken energi från mig men ändå vara givande i slutändan.

Särskilt då som jag i snitt publicerat ett inlägg om dagen på cirka 500 ord om diverse diskussionsvänliga ämnen sedan dess. Som detta, om bloggande och skrivande, detta om hur uppmärksamhet skapas i ett nätverk av bloggare eller detta om bloggandets relation till läsandet. Saker som torde vara relevanta för ett framgångsrikt och effektivt samarbete, onekligen.

Ack ja.

Det är tur att jag är nätrotsaktivist, så att jag inte är helt utom tävlan. Som Laakso gjorde mig uppmärksam på så ligger jag ju trots allt väldigt nära knuffs top 50, en nyhet som gjorde mig glad i mitt bloggande hjärta.

Jag förhåller mig likväl öppen för tanken på ett mer aktivt samarbete med mina medmedlemmar i Netroots framöver. Framgångsrikt och effektivt samarbete kräver trots allt aktiva nätrötter, och - well. Här har ni en.

Vad säger ni - ska vi göra oss ett namn för oss själva, vi nätrötter i Netroots? -

Bloggar: Johan, Martin, Peter, Anna, Johan, Högberg, Claes

Den sexuella rävsaxen

Det finns vissa saker jag sällan funderar på, och sex är en av dem. Ändå skuffade en kombination av Mikus senaste potpurriinlägg i kombination med Tanjas och Johannas inlägg om tjat, samt ett kortare meningsutbyte med Klara mig att tänka åt det hållet. Efter en stund kom jag fram till att det hela är någonting av en rävsax, och att en gör fel vad en än gör eller inte gör.

Eller, rättare, vem man är eller om man inte är. Om ni ursäktar misshandeln av språket.

Ty när en man är i farten med en kvinna så är det hela ett utslag för att mannen som bärare av patriarkatet utnyttjar sin privilegierade ställning för att med någon slags implicit våld få sin vilja gjord över kvinnan. Eller så är han bara ute efter sin egen njutning och bryr sig inte om hennes. Eller så är han oförmögen att tillfredsställa hennes begär. Vilket är både fel och fail.

Och när en kvinna är i farten med en man - icke att förväxla med det ovan sagda - så beror det på en internalisering av samma patriarkala struktur, vilket i sin tur leder till att patriarkatet förevigas genom den sexuella akten. Eller så är hon inte tillräckligt villig. Eller inte tillräckligt, rent generellt. Vilket är både fel och fail.

Nu skulle en förstås kunna svara att dessa två framställningar baserar sig på en feltolkning av vad det här med patriarkatet består av, och att det hela egentligen rör sig om överindividuella strukturer som vi socialiseras in i via vårt konstanta umgänge med en allt mer medialiserad miljö där sex och vulgärfeminism ständigt är på tapeten, men det vore att göra det lite för lätt för sig. Det skulle vara att sätta kartan över terrängen, och förringa att det finns riktiga människor som tänker riktiga tankar och hyser riktiga farhågor av den typ skissas ovan.

Även om det finns en synnerligen väl utvecklad feministisk diskurs rörande sex så hjälper inte det riktigt de verklighetens folk som går omkring och deltar i den sexuella neurosen. De har sex för sällan, på fel sätt, med fel personer och förmodligen med fel teknik också. Om det är riktigt illa så är det fel på dem som kropp också, och inte bara som person; för liten, för stor, för lång, för smal, för kort, för tjock, för på, för av eller bara för mycket. Det viktiga här är inte det att det finns svar på de frågor och neuroser som folk går omkring och har, utan det faktum att de går omkring och har dem - nu, idag, utan att kunna komma undan. Sex är överallt, utan pardon.

Vad värre är så är det fel att inte ha sex också, så att frivilligt dra sig undan och bara säga screw this åt hela neuroskomplexet fungerar inte det heller - i alla fall inte om en vill slippa undan sjukdoms- eller märklighetsstämpeln. Att vara asexuell fungerar bara delvis, eftersom en måste interagera med tusen olika sorters sexuella människor och på något plan förstå vad de håller på med för att förstå dem. Vilket innebär att - wham! den sexuella rävsaxen slår igen och drabbar precis alla. Vad folk än gör, och hur de än gör det, och varför de än gör det, så gör de fel. Är fel.

Vare sig de har sex eller inte.



Nu skulle vi kunna säga att det vore en bra idé om folk släpade iväg sig till biblioteket och började läsa Foucault och Butler och gänget och fick sig någon slags insikt i problematiken, men sådana uppmaningar tycks (historiskt sett) vara brutalt värdelösa. Och dessutom spä på problemet genom att ge folk dåligt samvete eftersom de inte gjort det än. Vilket inte direkt hjälper.

Det första steget mot något av en positiv utveckling torde vara att erkänna att det hela faktiskt ÄR ett neurotiskt komplex, och att det är långt mer komplicerat och omfattande än vad vi till en början kanske tror. Inte nödvändigtvis att inte fortsätta ha det, men väl att erkänna att det är mer inblandat än ett enkelt "de e bar å åk". Det verkar vara en bra utgångspunkt för att ta sig ur denna rävsax, om någon. -

Jämställdhet, you say?

Jämställdhet är inne just i dagarna. Den internationella kvinnodagen börjar allt mer ta formen av något av en nationell semihögtid, vilket kanske eller kanske inte är på gott och ont. Överallt dyker det upp små notiser i marginalerna om att saker och ting inte står rätt till i just marginalerna, och med en välvillig tolkning så skulle det nästan kunna frammanas en viss optimism.

Problemet med marginalanteckningar är ju dock förstås att de försiggår i just marginalerna, medan den "verkliga" eller "egentliga" texten fortsätter förbi som om ingenting. Det är nästan som om tiden kring dagen i fråga börjar motverka sitt syfte, och eventuell kritik av patriarkatet som framförs under denna tid per diskursiv automatik blir mindre radikal än om den hade framförts kring, säg, den åttonde november i stället. Vilket, onekligen, är en smula bakvänt.

Men även den kritik som framförs när det inte är fashionabelt brukar vara en smula bakvänd. Den tar fasta vid sådana saker som att män och kvinnor inte har lön i lika stor utsträckning, att det inte finns en jämn fördelning i diverse beslutsfattande församlingar, eller att det finns en ojämn [och/eller jämn] fördelning av hushållsarbetet. Att säga att det finns något av en slagsida åt fördelningstänkandet vore något av en litotes, och att gräva ner sig i ett skyttegravskrig där det politiska målet är att sänka båten åt andra hållet hjälper inte riktigt det heller. Att kritisera kritiken och på så vis vända den redan bakvända debatten utochin känns inte som vägen framåt - i alla fall inte om vi vill realisera någon slags faktisk jämställdhet inom ramen för vår livstid.

Att försöka sig på att slå knut på det hela genom att påstå att "kön" är ett resultat av den subjektspositionering som de ständigt pågående diskursiva formeringarna som tar plats i vår omedelbara och upplevda omgivning, där det reala återspeglar på det imaginära via halvt förstådda och dubbelt övertolkade intryck från det symboliska på ett sådant sätt att vi inte kan annat än att se "kön" som fundamentet för vårt ontologiska vara i världen - är inte heller optimalt. Det skulle vara en välgärning om vi göra folk tillräckligt alienerade från språket för att kunna föra fram en sådan poäng på ett sådant sätt att det nuvarande sättet att göra saker på framstår som det orealistiska alternativ det egentligen är, men som läget är nu så hjälper inte denna manöver vare sig debatten eller jämställdheten. Om det hade räckt att berätta hur saker och ting borde göras så hade mången problematik lösts redan när Moses talade från berget.

Om vi ska uppnå någonting på jämställdhetsområdet så får vi ta till andra metoder, med andra ord. Eller kanske till och med utan ord. Om en tillbringar tillräckligt mycket tid i diskurserna som anspelas på i stycket ovan så blir den eventuella slutsatsen att det bästa sättet att komma till bukt med saker och ting inte är att förklara saker för folk, utan snarare att agera på ett sådant vis att de inte kan annat än att reagera, och sedan använda dessa reaktioner för att ge dem en välvillig men nödvändig örfil i rätt riktning.

Ty jämställdhet är inte ett problem i marginalen. Problemet är dock att marginaliserade människor är de som är bäst på det. Jämställdhet är enbart och endast ett problem för de som har någonting att förlora på det - både män och kvinnor. Om vi i all välvilja vill örfila folk i rätt riktning så blir det första steget att göra klart för folk att de inte har något att förlora på att identifiera sig själva med någonting annat än som endera av två godtyckligt konstruerade men ömsesidigt exkluderande kategorier. Att världen är större än uppdelningen man/kvinna, och att livet är lite för kort för att slösas bort på en sådan.

Det blir något av ett socialpedagogiskt och retoriskt problem att få till lite reell jämlikhet häromkring. Frågan är förstås - har det någonsin varit någonting annat?

Asexualitet och dess orsaker

Många av mina random och mer kortvariga läsare kommer hit på en sökning efter orden "asexualitet" och "orsak" i olika kombinationer, böjningar och variationer. Det är ett gott tecken - det innebär att folk hittar hit, och att de har tagit sig förbi chocken över att det faktiskt finns någonting sådant som asexualitet och börjar söka sig förklaringar och förståelse.

Den längsta av tid har jag dock känt mig en aning förlägen över att de tappra själar som hittar hit på dessa premisser inte direkt hittar någonting som svarar på deras nyfikenhet. Så därför tänkte jag i all korthet berätta om mig och mina asexuella äventyr.

Eller, tja, asexuell och asexuell. Jag ser mer på mig själv som exuell - vilket är rättstavat, två bokstäver mindre än asexuell och ett oerhört lokalt ord. Jag är tydligen rätt ensam om att använda det, vilket inte gör särskilt mycket. Likväl, exuell - en sådan som tidigare såg sig som sexuell men inte längre bryr sig om att göra det. Ex-sexuell; exuell.

I den längsta av tider gick jag omkring och trodde mig vara sexuell, och deltog i det sexuella spelet. I den längsta av tider gick jag till och med omkring i ett ytterst sexuellt förhållande och ehm, ja. Ni vet. Och det rätt ofta. Och mycket. Och på köksbordet. Ehm.

Detta förhållande tog slut för fyra år sedan. När det tog slut gick jag omkring och tänkte passivt på allt annat än sex. Att passivt inte tänka på någonting är motsatsen till att aktivt inte tänka på någonting. Att aktivt inte tänka på någonting är det en gör när en får uppmaningen att inte tänka på en rosalila elefant med en liljekonvalj bakom örat och ett matchande paraply; att passivt inte tänka på något är att inte ens behöva komma på tanken att påminna sig själv om att inte tänka på denna elefant. Den är bara - inte närvarande.

Så en dag för ungefär ett år sedan - vi passerade årsdagen för tid sedan - träffade jag en ytterst sexuell människa som, well, insisterade. Medan detta insisterande pågick kände jag mer ångest än upphetsning över det hela, vilket sort of tog död på meningen med hela grejen.

Now, om jag vore sexuell så skulle det vara ett problem. Som (as)exuell - not as such.

Dock. Jag spelade det sexuella spelet tillräckligt länge för att lära mig ett och annat om det. Så som att varje ord som är ett adjektiv, substantiv, verb, interjektion eller tillhör en ordklass kan ges en sexuell innebörd om en bara försöker.

Nu har jag förstås fortfarande inte sagt någonting om orsaker. Välan - det kan vänta ett tag till. -

Hackandets pedagogik

Det smidigaste sättet att lära sig någonting är att spendera aktiv tid med det något. Det spelar ingen större roll vad denna aktiva tid utgörs av - så länge en använder, slår, bankar, problemlöser och utiliserar detta något så pågår lärandet automatiskt. Att ha sönder saker och försöka fixa dem är extremt lärorikt (vilket vi datornördar vet och kan intyga efter MÅNGA timmars problemsökande i jakten på Felet). Det underlättar en smula att ha en hjälpande mentorshand tillgänglig att vägleda en rätt och ge perspektiv åt saken, men huvudparten av inlärningen sker i det egna görandet. Det underlättar något oerhört att ha ett större mängd människor i omgivningen en kan tala med om rörande detta något, också, rent allmänt; det gör att även läroföremålet i fråga blir en del av vardagen, och således någonting en spenderar tid med. Och, indeed, blir förtrogen och kunnig med resp om.

Detta sätt att lära sig saker är smidigt eftersom det är automatiskt. Jag brukar ibland kalla detta automatiska lärande för den pedagogiska processen. Eftersom en är aktiv med saker och ting mer eller mindre ständigt, så pågår den pedagogiska processen ständigt. Vi lär oss nya saker eller bekräftar sådana saker vi redan vet hela tiden, konstant, alltid. Varje vaken och sovande stund är en lärostund. Förvisso inte av sådana saker som av Skolöverstyrelsen definierats som värda att lära, men likväl - all tid är lärorik tid. Även om det vi lär oss ibland är att det är svårt att sova när läraren talar.

Denna konstanta inlärning ger oss en hel arsenal av verktyg och - dare I say - vapen att använda. Om vi kombinerar dessa med vår inneboende mäktighet - du står ett halvt snäpp under Gud själv när det gäller ditt eget liv - så har vi en hel del möjligheter och chanser att sparka världen i rätt riktning. Varje gång vi talar med någon är en chans att lära dem någonting nytt; varje kommunikation är en lektion; varje dag lär sig världen någonting nytt, och du är upphovsmakare till denna lärdom.

Detta gäller förstås även om vi inte försöker sparka på världen. Genom att bara vara på vissa sätt så lär och konditionerar vi vår omgivning till kunskapen om att vi accepterar vissa saker och inte accepterar andra. Om någon gör någonting och direkt får en hejdundrandes negativ feedback på detta görande så går det inte direkt att missa att just detta något inte går att göra ostraffat. Om vi däremot låter bli att reagera alls så kommer den görande att börja anta antingen att ingen bryr sig om henom eller att det är okej att göra just detta något. Positiv feedback, slutligen, är förstås bra att ge rent allmänt, men särskilt till sådana som gör bra saker. Och/eller är någon en tycker om, rent generellt.

Det finns således gott om stora möjligheter, lysande chanser, rätta ögonblick och goda tillfällen att göra världen till en magnifikare plats. Det gäller bara att veta vad en gör och, än mer, lära och leva som en lever och lär. Och att komma ihåg att den pedagogiska processen pågår. Ständigt. -