Att skicka kunskapens frukt med posten

Jag får frågor om vad moderniteten är för något, egentligen. Att kalla den för ett system av konsekvent upprepade clownerier är månne pedagogiskt effektivt, men det hjälper liksom inte när tentafrågan "vad är moderniteten?" dyker upp.

Så, moderniteten. Vad är det för något, egentligen?

Tänk tillbaka till den gamla tiden. Saker och ting var väldigt mycket enklare då. Särskilt om en ville säga någonting till någon - vanligtvis var det bara att gå till vederbörande och säga det. Alla viktiga personer i ens liv bodde inom gångavstånd från en själv, och under sådana förhållanden behövs inga överdrivet komplicerade system för att prata med folk.

Och de få tillfällen en behöver företa en längre resa innan en hinner säga hejdå, så är det bara att skriva en lapp och be första bästa person att ge den till Patri. Alla känner alla, trots allt, och mer formella instruktioner än så behövs inte.

Det var enklare tider, onekligen.

Now, det som kännetecknar den gamla tiden är att den gick över, och att saker sakta men långsamt blev mer och mer komplicerade. Alla slutade känna alla, och att utgå från att folk automagiskt förstår vem en menar när en säger ett generellt namn slutade sorgligt nog fungera. Sakta men långsamt växte det fram ett behov av ett mer formaliserat system för att kommunicera med sina medmänniskor - och således blev postväsendet en av samhällets viktigaste institutioner.

För att skicka ett brev så måste en följa vissa regler. En måste lägga sin lapp i ett kuvert, skriva adress på den, sätta på (minst) ett frimärke och lägga det i en låda. Eller, rättare, någon måste lägga den i lådan - så länge postsystemets kriterier uppfylls så kommer brevet att skickas vidare. Systemet bryr sig inte om vem du är eller varför du vill skicka någonting - det bryr sig bara om ifall reglerna följs, och är inte villigt att förhandla om saken.

Ni anar övergången här. Från personlig interaktion till opersonlig sådan; från informella regler till formella och järnhårt upprätthållna sådana.

När reglerna hamnar i huvudrollen så blir det desto viktigare vilka dessa regler är. Hela ekonomiska sektorer står och faller med hur reglerna är utformade, och ett otal särintressen bildas för att se till att reglerna antingen behålls eller ändras. Efter hand blir reglerna viktigare än personerna de handlar om, och eftersom det är så mycket pengar, prestige och politik inblandat i varje formulering, så blir varje försök att förändra dem antingen ett angrepp på systemet eller en politisk ståndpunkt.

Även om det bara handlar om någonting så litet som att sänka portot med femtio öre.

Moderniteten är denna övergång från det enkla till det överkomplicerade. På vår mytologiska gamla tid var det bara att göra saker; numera måste en nästan vara fil kand i kulturgeografi för att skicka ett brev. Och detta på grund av de tusen kompromisser och snedsprång som skett i den eviga striden om reglernas utformning, som alla har sett till att göra nuläget lite mer komplicerat än det behöver vara.

Ni som fortfarande har kvar minnesbilden av en clown på vingen - denna clown är en kompromiss som ingen velat/kunnat bli av med, och som bara lever kvar av ren institutionell tröghet. Och i takt med att de opersonliga reglerna blir viktigare och viktigare, så blir också deras exakta utformning viktigare - så till den grad att de som tjänar mest på dem bokstavligen är villiga att gå till krig för att upprätthålla dem.

We must protect our way of life.

Problematiken ligger i att vi inte kan återgå till den enklare, mytomspunna gamla tiden. Världen är för stor för det, och våra vardagar vore omöjliga om vi inte hade de där stora, opersonliga regelsystemen på plats - så som det som gör det möjligt att kunna lita på att det finns mat i affären. Och på att vi även i fortsättningen kommer att ha tillräckligt med pengar för att uppfylla affärssystemets kriterier.

Vi är alla modernitetens barn, och i brist på paradisets frukt får vi nöja oss med snabbköpets.