När politiken kom till stan

Ni som följt utvecklingen hos Occupy Wall Street vet att det senaste dygnet varit lite hektiskare än vanligt. Polisen har haft en massiv närvaro, och gjort en omfattande aktion i syfte att förflytta ockupanterna en smula. Detta iförda full kravallutrustning, och med en matchande attityd till på köpet.

Svaret var att sjunga följande ramsa mot de överklädda konstaplarna:

You're sexy, you're cute, take off your riot suit!

Som ni ser så är remixkulturen stark och dynamisk på New Yorks gator. Vi har onekligen kommit långt sedan den tid då originalet "fuck the police" var en konstant demonstrationsplåga.

Men den fråga vi alla ställer oss rörande denna dynamiska, motståndskraftiga och inte minst hoppbringande rörelse är inte primärt dess vidareutveckling av gatukulturens och -livets subtilare aspekter, eller ens dess roll som katalysator för en politisk renässans i ett land där begreppen "politik" och "marknadsföring" är så närliggande de över huvud taget kan vara utan att vara direkta synonymer. Nej, den fråga vi ställer oss är snarare:

Hur ska dessa kulturaktiva personer få betalt?

Det händer trots allt en hel del på de gator och torg där Occupy-rörelsen befinner sig. Det anordnas föreläsningar, hands on-workshops i deltagande demokrati, ett massivt utbyte av erfarenheter över alla gränser samhället hittat på, byggandet av bibliotek, organiserandet av sjukvårdsinsatser för både akuta och mindre akuta fall, uppbyggandet av en samhällelig solidaritet som borde göra en renlärig socialdemokrat stolt - kort sagt massor av de saker som tenderar att dyka upp i kommunala planeringsdokument, men som ändå inte riktigt lyckas hända, ambitionerna till trots.

Det finns onekligen både behov, intresse och marknad för deras görande. Ändå förhindras deras verksamhet av ogynnsamma ekonomiska förhållanden. Faktum är att de flesta av dem agerar helt, fullt och utan vidare pardon på egen risk, utan stöd eller ens uppmuntran från samhällets sida.

Vilket är lite småmärkligt, med tanke på hur mycket gott rörelsen för med sig. Det ska ju trots allt löna sig att göra ett gott arbete, right?

Occupy-rörelsen är tänkt att vara en spark i baken på den rådande ordningen, och det den gör lyckas onekligen aktivera tusentals människor som tidigare var politiskt inaktiva. Samtidigt kämpar den rådande ordningen förgäves med att ens formulera frågeställningen om hur den förment apatiska ungdomsgenerationen ska kunna förmanas att delta i den politiska processen. Att kalla det en vattentät politisk segregation av monumentala mått vore inte att vara helt fel ute.

Som representant för dagens ungdom vill jag bara säga: Put your money where your mouth is.

Eller fortsätt för all del formulera policydokument som ingen läser, ingen förväntar sig ska leda någonstans, ingen tar på allvar och ingen egentligen har någon reell anledning att bry sig om. Men bli då inte förvånad över att politiken då tar och förflyttar sig till andra arenor än den förment politiska, som du så högljutt övergivit.

Vi är de nittionio procenten. Förvänta dig oss, förena dig med oss, eller förpassa dig själv till politikens åskådarbänk. Men våga inte gnälla på att det inte finns något politiskt intresse bland dagens ungdom - ty då visar du med all önskvärd tydlighet att du inte längre vet vad politik innebär.