Saturday, November 26, 2011

K16: Strukturering

När jag vill ge mina medmänniskor någonting att tänka på, så brukar jag be dem att betrakta den närmaste bit väg som råkar befinna sig i närheten. Inte för att det är någonting speciellt med just den vägstumpen, utan för att det bara finns en enda väg - ett enda vägnät. Hela grejen med att ha vägar bygger trots allt på detta - att det går att börja nästintill var som helst och ta sig till var som helst annars.

Vägen till Rom?  Du tittar på den!

Tänk en stund på saken. Du kommer förmodligen inte att tänka någonting nytt. Men du kommer däremot att vara lite mer beredd att förstå vad som menas med en struktur - ty vad är vägnätet om inte en väldigt påtaglig, väldigt enorm och inte minst väldigt framkomlig struktur? Bokstavligt såväl som metaforiskt.

Det största pedagogiska hindret den som vill tala om överindividuella strukturer möter är den omedelbara reaktionen många har på fenomenet. Den mer extrema varianten är att utbrista i ett "jag är en individ, inte en pusselbit!" - Vilket onekligen är ett pedagogiskt förhinder av guds nåde. Det är också aningen bredvid poängen, vilket ni som någonsin försökt ta er från en plats till en annan i en bil vet.

Såvida du inte är en sådan som förvandlas till en zombie så fort du sätter dig bakom ratten. Det vore mer än bara ett rent pedagogiskt hinder, onekligen.

Now, din individuella autonomi minskar inte för att det finns en struktur på plats. Snarare ökar den - om det inte fanns en komplex socioekonomisk struktur som gjorde det möjligt att ta en bil från här till långtbortistan så skulle du vara bunden till andra transportmedel, företrädesvis långsammare sådana. Men det gäller bara om du håller händerna på ratten och hjulen på vägen - dina ökade möjligheter att ta dig överallt finns bara så länge du följer de regler strukturen sätter upp för dig.

På samma sätt är det med andra strukturer som finns i samhället. De gör det å ena sidan möjligt att göra saker som en inte skulle kunna göra utan dem - och å andra sidan så kräver de att en följer dess regler. Och om vi lämnar vägen så finner vi att dessa strukturer finns överallt - när det gäller utbildning, språk (grammatik, baby), ekonomi, mode, kön, klass, you name it. De är inte alltid lika överskyltade som när det gäller vägnätet, så uttalade som kursplanen eller så dokumenterade som grammatiken, men de finns där.

Och genom hela vardagstillvaron så både använder och anpassar vi oss till ett otal sådana. Ibland med mer medveten eftertanke än annars, men för det mesta av gammal vana. Som när du läser den här meningen, och använder dina kunskaper om de grammatiska strukturerna för att förstå vad som råkar sägas just här och nu.

Det märkliga med överindividuella strukturer är att de inte bryr sig särskilt mycket om oss individer. Vägnätet ligger där det ligger vare sig vi åker på det eller ej; grammatiken är densamma vare sig vi förstår den eller inte. Vi kan ta oss längre om vi använder oss av endera, men de har ändå en existens oberoende av vårt förhållningssätt till dem. De försvinner inte även om vi bestämmer oss för att cykla och bara prata med kroppsspråk resten av livet - de ställer sig över våra individuella handlingar, utan vidare pardon.

Vilket gör sig oerhört påmint när det kommer till klass. Vi går alla omkring och använder/anpassar oss till vår position i klasshierarkin varje dag, på tusen omärkliga vardagsvis. Vi tänker förmodligen inte på det, och blir också desto effektivare på det just därför.

Den användning/anpassning som ligger närmast hjärtat är förstås självidentiteten, det sätt vi tänker på oss själva. Om våra jag är summan av det vi går omkring och gör, så är våra jag ett resultat av den ständiga förhandlingen med de strukturer som dominerar våra liv. Vi är inte determinerade av strukturerna i fråga, men vi är inte oberoende av dem heller. Och i den där ständiga kampen mellan att bara göra det som förväntas av oss och att göra det vi vill göra - där finner vi oss. Och vårt habitus.

Alla vägar leder till Rom, och alla vägar leder till ett habitus. Det innebär inte att en måste åka till Rom varje gång en använder en väg, eller att en alltid blir enligt klassmodell 1A, men väl att det finns en logik till hur vägnätet och klassystemet fungerar. Och att de går att förstå, utan att det för den skull upphäver individen som samhälleligt fenomen.

Såvida du faktiskt inte blir en zombie varje gång du sätter dig bakom ratten, förstås.

Det här är del sexton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

Flattr this

2 comments:

  1. "Om våra jag är summan av det vi går omkring och gör, så är våra jag ett resultat av den ständiga förhandlingen med de strukturer som dominerar våra liv."

    Det är därför viktigt att de strukturer som dominerar våra liv kännetecknas av valmöjligheter, av sann information och är "kommunicerande" med "olika" med utgången "öppen".

    Just vägnätet som exempel, generellt trafikpolitiken, är ett väldigt bra och viktigt exempel på en sådan struktur, därför att de flesta människor konfronteras med den så gott som varje dag. Det *skulle kunna* vara en förhandling som pedagogiskt ledde allas våra jag till att söka valmöjligheter, kommunikation och "öppna" lösningar på problem. Istället lär den ut "huvudleder", förbjuder "smitvägar" och inpräntar avspärrningar och apartheid som metoder för problemlösning.

    Våra jag tar skada av den förhandlingen med en patologiskt inspirerad fysisk miljö. Avspärrningar och apartheid smittar som tankar.

    Jag vill ha en annan trafikpolitik med en annan pedagogik.

    ReplyDelete
  2. Nu finns det förstås vissa fördelar med att förhandlingsutrymmet i trafiken oftare än inte är noll. När ett stort antal föremål vägandes ett ton styck rör sig i höga hastigheter i förhållande till varandra så är strukturell förutsägbarhet ett stort plus, och det ingrepp i den personliga autonomin det innebär att inte få köra på vänster sida av vägen vägs upp av att det blir så mycket framkomligare på höger sida.

    Strukturen tar, strukturen ger.

    Sedan har den, på lokalare nivå, en alldeles egen klasshierarki, med bilar i toppen och fotgängare i botten. Och de olika klasspositionerna utvecklar sina egna respektive habitus, utifrån sina vardagar och förhandlingar med den konkreta fysiska miljön och varandra.

    Om vi nu använder begreppen "kapital" och "fält" så har vi snart gjort en hel analys av trafikmaktsordningen. Helt okynnes. ^^

    ReplyDelete