Klass, del X: Normalisering

Tänk dig att du är i skolan. Det är fredag eftermiddag och strålande vårväder utomhus, med fjärilar i både träd och mage. När den här sista lektionen väl är avklarad så har du bestämt dig för att äntligen, till sist, ta mod till dig och ställa den där frågan till den där Någon. Idag idag idag -  idag började igår, för den där frågan har hållit sömnen borta hela natten.

Idag.

Idag är dagen då läraren kommer med de alltid lika fruktade orden "oförberett prov". Och alla i klassen (utom en) tänker de lite mer prosaiska orden "oh shit".

Det är tyvärr inte du.

Medan de fruktade papperslapparna delas ut börjar en tankeprocess sparkas igång hos de bävande. En bild av hur alla andra kommer att sätta igång att skriva i rätt svar på en gång, medan du sitter där och inte riktigt vet vad som förväntas av dig. Kanske en tanke om att en viss någon inte kommer att klara det, innan ett svar börjar dyka upp i bakhuvudet. Och om ett provs viktigaste funktion ska beskrivas rättvist så ligger det inte i att testa elevernas kunskaper, utan i att just sparka igång den där tankeprocessen - hos alla samtidigt.

Det har nämligen viss betydelse att alla i klassen sitter och våndas över samma sak samtidigt. Det tvingar dem att tänka på sig själva, på sin relation med bänkgrannarna, på betygen, på det som förväntas av dem och på hur de lever upp till detta. Det har betydelse, och det har effekter - särskilt för dem som inte tar tillfället akt att följa det inte helt subtila rådet att ha lite mer självdisciplinerad förberedelse på plats inför nästa gång.

Om du vill ha ett begrepp som mången student svettats både blod och bläck över, greppa då tag i "normalisering". Det brukar inte vara förståelsen av begreppet som orsakar ångesten, dock, utan förklaringen - dvs den förklaring de ombetts skriva men som av någon anledning inte riktigt händer.

Ibland hjälper det att påpeka för dem att de drabbats av normalisering. Ibland inte. (Ibland räcker det med att nämna Foucault för att omedelbar mental blockering ska uppstå. Jag låter det vara en öppen pedagogisk fråga om det är normalisering eller någonting annat.)

Svårigheten ligger i att det är en process som gör två motstridiga saker samtidigt. Den likformar, samtidigt som den individualiserar. Dess offer blir mer och mer lika varandra, och de skillnader som ändå kvarstår mellan individerna görs till grund för deras inbördes rangordning. Och ju längre processen pågår desto mer utpräglat lika blir offren för utomstående, samtidigt som de också framstår som helt skilda världar för de inblandade.

Det finns ett skämt om att alla kineser ser likadana ut. Det är en bra början.

Skolan är förstås paradexemplet par excellence för detta. I slutändan står alla med standardiserade, jämförbara och individualiserade betyg - och den värld av skillnad som kan finnas mellan två före detta elever på studentdagen är svår att överdriva. Och som beskrivningen ovan visar så är normalisering någonting som förekommer helt av sig självt, utan lärarens aktiva input. Den blir desto effektivare eftersom läraren inte måste skrika åt dig; det delegeras till den där rösten i ditt huvud.

Anledningen till att det är en så effektiv process ligger i att det vanligtvis är ditt fel om du inte lyckas vara bra nog. (Återigen ett skolexempel: dåliga betyg är svåra att hänföra till någonting annat än eleven.) Det är upp till dig att självdisciplinera dig tillräckligt mycket för att bli godkänd (i dubbel bemärkelse), men det är också upp till dig att ta reda på vad som behöver göras för att bli detta. I skolan är det enkelt; i eftervärlden desto svårare att göra men desto lättare att finna exempel på:

Ser min bak stor ut?

Du måste bära din egen morot och bli din egen piska. Och den som vill skriva en klasskildring eller -historia gör väl i att utgå från vilka normaliseringsprocesser som är legio i vilka sammanhang. Ty även om självdisciplin i sig själv är en god sak att ha, så är de borgerliga dygderna inte borgerliga utan anledning.

Jag tror inte det krävs överdrivet mycket fantasi för att applicera normaliseringsbegreppet på fenomenet "att bygga sitt eget varumärke". För att inte tala om arbetslinjen, eller varför inte massövervakningen som fenomen.

Vad går du omkring och normaliserar/självdisciplinerar dig till i vardagen? Vilket normaliserande ideal jämför/differentierar du dig med/från? Och är det värt det?

Detta är del tio i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är andra delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.