Det finns inga ursäkter längre

Det har uppstått viss diskussion rörande mitt senaste inlägg i diverse backchannels. Vissa blir förfärade av att det är ett dåligt inlägg ("för ovanlighetens skull"), medan andra försvarar det genom att påvisa hur jag försvarar folkets och demokratins väsen genom att synliggöra hur stor skillnaden mellan lekmän/experter är.

Det senare är dumt, eftersom jag skrev ett dåligt inlägg och sedan klistrade på ordet "demokrati" längst ner som en ursäkt för att kunna komma undan med det. Att det fungerar, och att smarta människor aktivt går (med) på det är smått oroande.

Det antyder att det går att övertyga om långt värre saker än mina bottennapp, oroväckande nog.

Om vi tar oss en titt bakåt i tiden så ser vi att de flesta ursäkter redan är använda för att utföra det mesta. Det är alltid nationens säkerhet, demokratin, folkets bästa, det Sanna, Goda & Sköna, överlevnaden, tillväxten, det objektiva statsintresset, livsrummet, rättigheterna, resurserna, strategiska fördelar, miljön eller vilket positivt ord som helst - det har inträffat tillräckligt många hemskheter för att alla goda ursäkter ska ha använts minst en gång.

Sådana tankar får det att börja krypa i skinnet. Det innebär ju, trots allt, att det inte finns någonting vi kan säga som inte redan använts som förevändning för brott mot mänskligheten. Eller, med andra ord - det finns varken ursäkter eller giltiga anledningar att föra politik längre.

Kriget mot terrorismen dödar oskyldiga människor i demokratins namn. För folkhälsans bästa spärrades konstiga människor in i mentalsjukhus på godtyckliga grunder. För att skydda barn slängs deras föräldrar i fängelse för ringa narkotikainnehav. För att rädda artisterna kriminaliseras en hel ungdomsgeneration. För att rädda proletärerna från kapitalismens förtryck infördes ett helt nytt system för att göra den lilla människan totalt maktlös.

Att vara en demokratisk republik är ingen garanti för någonting alls. Arbete skapar frihet.

Ingenting vi säger är nytt, och inga ideologier, argument eller bevekelsegrunder fungerar som ursäkter för att föra politik. De har alla blod på sina metaforiska händer.

Det är den intellektuellt hederliga analysen. Den empiriskt bekräftade och mer gångbara analysen är att dessa ursäkter fortfarande fungerar, och därmed både kan och ska användas närhelst passande. Behöver ett impopulärt beslut fattas? Släng in några passande nyckelord på strategiska platser och se hur respektive nyckelords främsta förespråkare kastar sig över varandra utan att orka bemöda sig över den inte längre särskilt relevanta sakfrågan.

Inte underligt att politiker bränner ut sig och springer in i väggen. De försöker förstå en situation, lyckas, och tackas genom en käftsmäll rakt i magen. Och upplysningen att sanning och förståelse är direkta handikapp i maktens korridorer. Det enda som behövs och kan försvaras någorlunda hederligt är det som fungerar; resten är så neddränkt i gyttja och historia att det i praktiken används som en idealisternas elefantkyrkogård. Idealisterna kan springa omkring i sina moderna ruiner tills de behövs för nästa avledande manöver.

Tror du på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?

Grattis. Det är det svåraste du någonsin kommer att göra. Och det svåraste ställningstagande du aldrig kommer att kunna ursäkta.