Samvete, sanning och framtid

Det talas väldigt mycket om samvete i denna vår samtid. Jag tänker inte gå in närmare på vad som har sagts om det, utan i stället utgå från att du tagit del av ett antal aspekter av denna diskussion och att du spontant tänker på dessa i detta nu. Väldigt många har sagt väldigt många kloka saker på temat, och det vore en övermänsklig uppgift att försöka samla alla klokskaper på samma plats. Jag ska i stället börja med en viss enskild klokskap, som du kanske eller kanske inte hört förut.

Vi människor är mångsidiga varelser. Vi kan leva i varandras närhet utan att för den skull se alla sidor av vår nästa - väldigt många av människorna i våra liv ser vi bara en viss enskild sida av, eftersom vi bara umgås med dem i vissa specifika situationer. De som sitter i kassan i affären, de som kör morgonbussen, de som arbetar på kontoret bredvid, - de har långt fler sidor än vad vi ser i vår vardag, Vi kan bara spekulera i vad de gör när de inte är där vi är vana att se dem - vilka är deras mål, drömmar, ambitioner, planer, vardagar, favoritfärger? Vilka sidor har de när de inte visar upp den sida den sociala situation vi träffar dem i tvingar dem att visa?

Detsamma gäller även för människor vi umgås med lite mer mångsidigt. Det finns alltid någon sida av andra som vi aldrig riktigt får se, eller ens ana förrän den visar sig med all kraft. Vi kan leva vardagens lugna lunk och vara helt upptagna med alt som måste göras, i all stillhet, utan att misstänka någonting alls. Och sedan, wham, inträffar den - krisen, det oväntade, det katastrofala, det som absolut inte får hända men som händer ändå. Det är då vi får se våra närmastes oväntade sidor - enligt vissa till och med deras sanna jag. Jag skulle inte vilja dra det hela så långt, men det är likväl en insikt i en persons personlighet att se denna sida av någon. Och det är en inblick i ens egen att se hur en reagerar på denna insikt - även om det kanske inte är vi själva som får denna inblick.

Även samhällen följer denna tendens, både i stort och smått. De lunkar på och saker och ting är som de är och händer som de händer, och sedan - wham! Händer det. Och den där sidan som vi inte anade fanns där visar sig i all sin oväntade realitet. Ibland tar den sig uttryck i solidaritet mellan människor som knappt ens visste om varandras existens innan den stora förändringen; ibland inträffar Bjästa. Det är omöjligt att avgöra på förhand, men tendensen till både ondska och godhet ligger inom var och en av oss. Och det enda vi har att göra innan vi hamnar i en sådan situation är att försöka lära av andras exempel - när vi själva befinner oss mitt uppe i krisens centrum så har vi vanligtvis inte särskilt mycket tid över till stillsam reflektion över våra handlingars konsekvenser, och än mindre ta lärdom av andra handlingars konsekvenser.

Jag vill skriva om samvete. Men inte om det vanliga samvetet kring handlingar vi gjort eller inte gjort, utan om vårt intellektuella samvete och vår skyldighet att lära av historien. Inte om det önskvärda i att vi gör det, inte om fördelarna med det, inte om den mentala frid vi inte kommer få av det, utan om den bloody skyldighet vi har att lära av historien och se till att inte göra om samma idiotiska misstag en gång till.

Idag skriver jag om vårt samvete, vår roll i det som pågår och om nödvändigheten i att vi slutar ljuga för oss själva. Idag skriver jag om samvete, sanning och samtid.



Historien lär oss många saker, varav en av de viktigaste är att människor är människor och har alltid varit just människor. Det fundamentalt mänskliga var fundamentalt redan för ett, två, tre, fyra, fem, sex - väldigt många tusen år sedan. Detta säger oss dessutom att det som tenderat att vara de största misstagen genom historien är de tillfällen där den mänskliga naturen ignorerats eller kommit i skymundan bakom någonting annat. Och den varnar oss konstant för att de misstag som begicks då mycket väl kan begås även idag - det är i stort sett samma aktörer i spel, om än på en annan spelplan med andra mål för spelandet. Mänskliga riken uppstår och faller - människan består.

Vi kan därmed inte med gott intellektuellt samvete vifta bort historien som någonting irrelevant, någonting som hände för så länge sedan att det inte spelar någon roll för oss längre, eller att saker och ting är så pass annorlunda nu att vi inte kan dra några jämförelser. Vi kan använda dessa ursäkter som rationaliseringar för att inte blicka bakåt i tiden och se vad som kommit och gott, men vi kan inte anföra dessa som rationella skäl att stänga in oss i vår samtid. Det går inte att vara både samvetsgrann och historielös - själva historielösheten i sig själv är en slags samvetslöshet.

Att blicka bakåt blir att blicka på samtiden med nya ögon. Det kanske inte riktigt fungerar att anamma Napoleons syn på saker och ting som allenarådande sanning, men vi kan ändå lära av att hens misstag - ty vi begår sådana av samma karaktär även idag. Även om det inte tar sig uttryck i att vi försöker invadera Moskva med hjälp av militära strategier av den typ Clausewitz skrev om, så tar ändå våra ambitioner oss till märkliga platser med märkliga verktyg, och även om vi inte blir förvisade till en liten ö någonstans så kan vi helt klart påstå att saker och ting inte alltid blir som vi har tänkt oss. Vissa saker förblir som de har varit.

Och det enda sättet att undvika att samma sak sker igen är att lära av historien. Det enda.



En av mina absoluta favoritböcker är en sådan med titeln Auschwitz och det moderna samhället av en viss Zygmunt Bauman. Titelns viktigaste ord år också det mest förbisedda: och. Det handlar inte om Auschwitz, det handlar inte om det moderna samhället och det handlar inte först om Auschwitz och sedan om det moderna samhället - det handlar om bägge två, samtidigt, och om hur de obönhörligen hör ihop.

En av de mest skrämmande insikter som kan göras om Auschwitz är hur fruktansvärt modernt det var. Inte i bemärkelsen hur välutrustat det var med samtidens nyaste uppfinningar, utan i hur dess sociala organisation var av sådan karaktär att den återfinns närmast överallt i det moderna samhället. Till att börja med - och det här är en poäng många inte riktigt förstår vidden av - så var alla som var anställda där lönearbetare i statens tjänst. Vilket kanske inte låter märkligt förrän tanken slår en - lönearbetare i statens tjänst. En person som varje morgon vaknar upp och går till jobbet samtidigt som väldigt många andra som också vaknar upp och går till jobbet, och vars lön betalas av skattepengar.

Skattepengar uppstår förstås inte ur tomma intet, och den budget som ett lands styrelse lägger upp för att fördela dessa är långt ifrån en självklar process. Tanken om Auschwitz och det moderna samhället börjar bli riktigt otäck när insikten att det någonstans i budgeten anslogs medel för att finansiera inte bara Auschwitz utan även alla de andra koncentrationslägren infinner sig. När sedan den uppföljande tanken att det, någonstans, företogs utredningar om var de bästa platserna att placera dessa läger på, om de effektivaste sätten att organisera dem, om de snabbaste sätten att transportera människor till dem och bokstavligen tusen andra aspekter av deras verksamhet - att det fanns specialister vars arbete och yrke det var att se till så att alla de aktiviteter som var nödvändiga för att verksamheten skulle fortskrida fortskred - att det fanns bokstavligen miljontals människor som hjälpte till att iscensätta allt detta genom att helt enkelt gå till jobbet varje dag - det är inte utan att både hjärtat, hjärnan, samvetet och hela ens jag skriker STOPP! STOPP! TYST!

När insikten om skalan i det hela slår till så går det inte längre att reducera det hela till en fråga om godhet och ondska, hjältar och skurkar, rätt och fel. Väldigt många av de som deltog i den aktivitet som var nödvändig för att organisera det hela sågs som goda och rättrådiga människor eftersom de var duktiga på vad de gjorde. De såg till så att tågen gick i tid, såg till så att byråkratin hölls igång, såg till så att arbetet på fabrikerna förflöt effektivt, så att vägarna hölls farbara och i gott skick - de var helt vanliga människor som utförde helt vanliga jobb som under normala förhållanden skulle anses vara helt naturliga inslag av även vår vardag. Den sida som uppvisades i väldigt många av deras vardagar är samma sidor som de vi visar varandra, varje dag - och det av samma anledningar som vi gör det.

Anledningen till att det här är en av mina favoritböcker är för att den går vidare där så många andra minnen av det historiska skriker STOPP! INTE MER!. Den utgör det främsta exemplet på det intellektuella samvetet och dess betydelse - inte bara för förståelsen av det som har varit, utan även av det som händer i nuet. Ty om vi skriker STOPP! åt det förflutna så skriker vi desto mindre när det återvänder i det samtida.



Anledningen till att du ser det här inlägget publiceras just idag är för att det är två år sedan beslutet att införa FRA-lagen. Det är också lite över tjugo och ett halvt år sedan muren föll. Muren, som så länge var en taggtråd som gick tvärs genom både en stad och en kontinent, En taggtråd som ärrade så många själar under så många år att själen skriker STOPP! bara av blotta tanken på att försöka räkna dem.

Vi vet att DDR fanns. Vi vet att Sovjet fanns. Vi vet vad den konstanta övervakningen gjorde med folk. Vi vet hur mentalt vanställda de blev. Vi vet - och om vi vill fördjupa oss så har vi mer dokumentation om det hela bevarad än vad någon någonsin vare sig vill eller kan läsa. Vi vet mycket väl vad som skulle hända om det hela skulle upprepas igen - och vi har inga som helst ursäkter för att inte veta. Inga. Alls.

I alla fall inte om vi har någon som helst grad av intellektuellt samvete i våra inre. Eller, för den delen, något samvete alls.

Det sägs ofta att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta. Det är en synnerligen samvetslös sak att säga - särskilt som det drar taggtråden ett extra varv runt våra sinnen och skapar nya ärr.

Samtidigt måste vi älska taggtråden, älska minnet av DDR, älska minnet av Auschwitz, älska minnet av Gulag, älska minnet av alla de saker som ger oss ärr och samvete nog att säga:

Aldrig igen.

Om Piratpartiet och mitt engagemang i det politiska kan sammanfattas i två ord så är det dessa.

Låt oss tillsammans se till så att de inte bara blir två ord som såriga själar skriker i tysta och plågade skrik som ingen hör. Låt oss tillsammans se till så att vår framtid inte blir likadan som vår historia, fast med oss på sitt samvete. -