Rör inte min Google!

För tid sedan försökte sig Rasmus på att leva en dag utan Google, bara för att se hur det gick. Tydligen så var effekterna större hos andra människor än hos Rasmus själv, intressant nog. Vi behöver inte gräva ner oss i vad dessa effekter var, men det är ändå på sin plats att påpeka att det krävdes viss ansträngning för att helt undvika att använda denna sökmotor.

För lite mindre tid sedan så stod det klart att det finns ambitioner om att lagra alla sökningar alla människor gör via Google och andra sökmotorer på ett sådant sätt att staten - i form av Sverige, EU eller valfritt annat medlemsland - kan lusläsa dessa närhelst de känner för det. Det har skrivits ett stort antal bloggposter om detta på sistone som går igenom problematiken i viss detalj, så jag känner att jag kan utgå från att du läser minst ett av dem före, efter eller - på något sätt - samtidigt som jag går vidare till att lägga ut texten om en mer retorisk aspekt av det hela.

Denna aspekt är att det i princip är möjligt att motivera vad som helst med hjälp av vad som helst, och sedan är det upp till framställningen att göra denna motivering övertygande. Detta är en smula irriterande för den som tror på det rena förnuftet, men det är i praktiken så att om ett förslag läggs fram i rätt form så kommer det att vara övertygande för den som inte redan från början vet vad det handlar om, hur långsökt det föreslagna än är. Formen är många gånger långt viktigare än innehållet.

Formen på den argumentation som förespråkarna för nämnda utökning anför ser ut så här: 1. BARNPORR FINNS. 2. Detta kan förändras. 3. Gör bara så här...

Som ni ser så läggs det en väldig betoning på ettan, bara för att inpränta i åhörarnas sinnen exakt hur hemskt det hela här. När detta väl etablerats som utgångspunkt dyker en ljusglimt upp vid horisonten, i form av en möjlighet till förändring - följt, förstås, av en beskrivning  av exakt hur denna förändring kan komma till stånd.

Det är inte direkt en komplicerad form, men den lider av det lilla problemet att den vid närmare eftertanke kan innehålla vad som helst i led tre. I just det här fallet innehåller det en utökning av datalagringsdirektivet, men det hade lika gärna kunnat vad som helst som på något vis hade kunnat framläggas på ett sådant sätt att det för publiken framstår som om det utgör ett exempel på den förändring som utlovas i led två. Publiken är ju, trots allt, fortfarande kvar i tanken att någonting måste göras åt barnpornografin, och detta "någonting" är något av ett tabula rasa.

För att återigen invokera det rena förnuftet så finns det ingen anledning att acceptera resonemanget att omfattande lagring av folks sökvanor skulle förhindra barnporr på dess egna meriter. Att acceptera dess giltighet bara för att det i vissa fall är övertygande är inte heller ett alternativ - på samma sätt som det inte riktigt fungerar att acceptera Tomtens existens bara för att barn blivit övertygade om denna.

När vi nu skiljt på argumentationens form och innehåll så kan vi konstatera att innehållet inte är direkt logiskt bundet av formen. Precis som det tredje ledet kan innehålla vad som helst, så kan även det första leder göra det. I det här fallet är det barnpornografi, men det hade lika gärna kunnat vara terrorism, ekonomisk stabilitet, moraliskt förfall eller vilken annan hotbild som helst som hade kunnat framläggas som så att den förhindras av den utökade datalagringen.

När vi nu konstaterat att det hela egentligen inte har med barnporr att göra, så kan vi tänka på det hela med lite klarare huvud. Om nu förslaget går ut på att lagra alla de sökningar du gör i alla de sökmotorer du använder till vardags, och det enligt resonemanget ovan är möjligt att motivera vad som helst med vad som helst - vilka sorters argumentationer kan då riktas mot dig utifrån de sökningar du har gjort?

Vi behöver kanske inte gräva ner oss i vilka effekter det skulle ha om de vore av karaktären att du sökt efter, säg, barnpornografi. -