En lugn och sansad debatt, you say?

Jag såg alldeles just en film där världen inte riktigt var så som den såg ut att vara, där systemets hemliga agenter ständigt övervakade en och där bara den som aktivt frigör sig själv kan hjälpa till att frigöra mänskligheten. Lägg därtill att solglasögon spelade en synnerligen märkbar huvudroll, och du kan säkert redan nu börja gissa vilken film det var.

Du skulle kunna bli förlåten om du gissade The Matrix, särskilt eftersom kombinationen av metafysisk skepticism, frigörelse från systemet och solglasögon onekligen är väldigt typisk för just den filmen. Dock gjordes någonting som skulle kunna kallas för en föregångare eller - om vi vill vara elaka - originalet redan 1988 av den ömme regissören John Carpenter - They Live. Det finns vissa skillnader mellan vilka verkligheter som folk flyr till och från i de olika filmerna, men grundpremissen är densamma: saker är inte som de ser ut att vara, och bara ett litet fåtal individer med tillgång till särskilda egenskaper kan se saker som de verkligen är.

Nu lägger förstås Matrix mer krut på det rent metafysiska och They Live på det ideologiska, men det går inte att komma ifrån att det gemensamma temat är vårt förhållande till verkligheten. Jag tror nog dock att det rent retoriskt går hem bättre att säga att det är verkligheten själv det är fel på, snarare än på den ideologiska understruktur som formar det agerande som möjliggör den vardag vi lever i. Inte bara för att den förra vinkeln undviker att alienera folk - att kritisera en ideologi tenderar ju trots allt att ha en viss negativ inverkan på folk som ansluter sig till denna - utan även för att det är enklare att bara säga att det är världen självt det är fel på, snarare än någon aspekt av den.

Eller, kortare uttryckt: där They Live påpekar att det i vårt förhållande till världen finns vissa aspekter som behöver ifrågasättas och utsättas för ideologisk kritik för att inte vissa samhällsgruppers utanförskap ska förevigas som en del av den upplevda naturliga ordningen, så är det i Matrix bara fel på verkligheten rent generellt. Mer pang på rödbetan, med andra ord.

Den här valrörelsen riskerar att bli en av de smutsigaste någonsin, förutspår Kent & Johan, och får visst medhåll från Svensson, Jakob, Mary, Peter och Thomas i sin förhoppning om att risken låter bli att realiseras. Dock, människan är så funtad att det stora flertalet föredrar Matrix framför They Live, och risken finns att de som lockas av höga besökssiffror tar den mer spektakulära vägen att kritisera sina motståndare på ett högljutt och actionspäckat vis. Ibland med miljonbudget, ibland inte.

Problemet är förstås att besökssiffror inte är detsamma som politisk påverkan. Om det vore så så vore modebloggarna - må gud bevara deras yttrandefrihet - den absolut största politiska maktfaktorn på internet, vilket jag tror många av oss kan hålla med om inte riktigt är sant. Vad som dock är sant är att kategoriska påhopp på den totalitet som utgör den konstruerade bilden av motståndarsidan utgör långt effektivare sätt att dra till sig besökare än nyanserade resonemang kring aspekter av frågor där bägge sidor finner både saker som de har gemensamt och som de inte har det. Detta till sorg för tusen filosofer, och till arbetsmöjlighet för tusen filmskapare och propagandamakare.

Now, för att sansa debatten en smula så blir mitt bidrag till det hela att säga så här: om ni som vanligtvis är sansade - eller ser er själva som sådana - börjar kasta sten medan ni befinner er i samma glashus så blir den enda sidan som vinner på det vi i Piratpartiet. De personer som eventuella smutskastare tror sig vinna i sitt smutskastande kommer eventuellt att tröttna på att bli kastade fram och tillbaka, och eventuellt att haka på det lila alternativet i ren protest . Det enda sättet att behålla sina väljare är sålunda att hålla god ton - i alla fall om det finns en ambition att behålla de mer inlästa medborgarnas intresse.

Om inte det är uppmaning till sans nog så vet jag inte vad som är det. -