Det enda inlägg du behöver läsa om debatten om svenska värderingar

Det är inne att tala om svenska värderingar nuförtiden. Det är förvisso alltid inne att tala om svenska värderingar, men verkar det vara mer inne än vanligt. Det talas till höger, det talas i mitten, det talas till vänster - det talas så mycket att det är möjligt att bygga sig en kammare med fullt surroundljud och bo i den på heltid.

Vi skulle kunna kalla det en ekokammare.

Det märkligaste med diskussionen om svenska värderingar är att det sällan betraktas som en empirisk fråga. Det debatteras flitigt hit och dit om exakt vilka de svenska värderingarna är, vilka värderingar som är svenska, och huruvida det finns någonting sådant som svenska värderingar. Debattens hetta är ibland glödhet, och jag misstänker att en icke ringa mängd fjärrvärme utvinns därur. Men hettan till trots så tenderar debatten att springa på stället. Den kommer ingenvart. Den ena värderingen efter den andra tas upp som exempel (ibland gott, ibland dåligt, oftast bägge i olika omgångar), och beroende på vilket ämne som är ajour för dagen ligger betoningen på olika aspekter av de svenska värderingarna. Badhus dyker upp som diskussionsämne överraskande ofta.

När allt är sagt och gjort har väldigt få insikter vunnits om de svenska värderingarnas egentliga natur. Eftersom det enda som hänt är att saker sagts snarare än gjorts.

Det ligger i sakens natur. Poängen med att debattera svenska värderingar är inte att utröna vilka dessa värderingar är eller hur de ser ut. Poängen är att vinna över motståndaren. Att anlägga ett empiriskt synsätt vore förödande, eftersom det innebär en påtaglig sänkning av ens förmåga att svara på dagsaktuella frågor. Empiri tar tid, och den som är långsam förlorar debatten per automatik.

I jakten på klick gäller det att ha någonting att klicka på. Snabbt. Och ofta. Fler klick är fler poäng. Flest poäng vinner.

Sålunda är debatten om svenska värderingar.

Den som vill anlägga ett empiriskt synsätt på svenska värderingar behöver göra två antaganden: att det finns svenska värderingar, och att vi kan ta reda på vad dessa är.

Detta kan verka som en självklarhet, men som så mycket annat blir det mindre självklart när det väl har sagts högt.  Det är exempelvis möjligt att förneka premissen att det finns svenska värderingar, men fortfarande delta med oförminskad vigör i debatten om svenska värderingar. Omvänt är det möjligt att förneka premissen att vi kan ta reda på vilka dessa värderingar är, och likväl delta i debatten med till synes outtömlig energi. Likaså är det möjligt att förneka båda premisserna men ändå vara ständigt närvarande i debattens mitt. Dessa tre olika positioner är märkliga på sina egna specifika vis, men kan bäst förstås i termer av att det ger fler fördelar att delta i debatten än att ta reda på hur landet egentligen ligger.

Om vi godtar antagandet att det finns svenska värderingar, och att vi kan ta reda på dem, ställs vi inför en metodologisk fråga. Om de finns, så måste de finnas någonstans. Beroende på var de finns, så blir olika metoder relevanta för att ta reda på hur de ser ut.

Ett exempel: om svenska myndigheters agerande är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera dessa myndigheters agerande över tid. De dokument vi behöver för att ta reda på hur myndigheterna agerat (och varför) finns lagrade i arkiv av olika slag, och i många fall finns de tjänstemän som var delaktiga när det begav sig fortfarande ibland oss, tillgängliga för intervjuer om så behövs.

Ett annat exempel: om svensk populärkultur är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera svensk populärkultur över tid. Förvisso är populärkulturen mindre väldokumenterad än myndighetsutövning, men likväl finns den där, tillgänglig för empiriska undersökningar.

Ett tredje exempel: om det svenska folkets konsumtionsvanor är ett uttryck för svenska värderingar, så kan vi ta reda på hur dessa värderingar ser ut genom att studera dessa konsumtionsvanor över tid. Förvisso kan det vara bekymmersamt att få tillgång till dessa siffror, men likväl finns de, och kan studeras för att nå insikt om hur läget förhåller sig.

I dessa tre exempel lämpar sig olika metoder olika väl för att nå de resultat vi vill ha. Att djupdyka i myndighetsarkiv kräver andra metodologiska överväganden än att sätta sig in i samtida och historisk populärkultur, och att studera förändringar i konsumtionsmönster över tid kräver i sin tur sina egna överväganden. Beroende på var vi förlägger de svenska värderingarna, blir olika metoder relevanta för att komma till klarhet. Dessa tre exempel är på intet vis de enda platser där de svenska värderingarna eventuellt kan återfinnas och undersökas. Det finns ett otal andra platser att undersöka, med ett otal olika metoder, beroende på vad som passar i varje enskilt fall.

Det som förenar alla dessa ansatser är att de kräver en lång tids systematiskt arbete. Det krävs månader, ibland åratal, av hårt arbete för att sammanställa materialet och formulera det på ett sådant sätt att det blir läsbart (och läsvärt) för allmänheten. Det räcker inte med en eftermiddags slöläsande för att utföra en dylik undersökning ordentligt; en eftermiddag är med nöd och näppe tillräckligt för att ta reda på om en själv har någon slags åsikt om saken eller inte.

Detta gör att debatten om svenska värderingar med nödvändighet handlar om någonting annat än vad vi vet empiriskt om svenska värderingar. Det vare sig finns eller ges tid för att undersöka dessa värderingar ordentligt, och de systematiska undersökningar som likväl utförs tenderar att förbli olästa när det senaste klickbetesinlägget flyger förbi. Ibland handlar dessa om badhus, ibland handlar de om biblioteksböcker, ibland handlar de om stenlejon Den enda egentliga empiri som finns tillgänglig i debatten om de svenska värderingarna är, märkligt nog, debatten om de svenska värderingarna.

Vi skulle kunna kalla det en ekokammare.

Så här kan Förintelsen hända igen

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dödades i den. Det är förvisso skrämmande i sig självt - allt som lämnar miljontals döda efter sig förtjänas att fruktas - men vad som är än mer skrämmande är det vapen som användes för att döda. Och den brutala effektivitet detta vapen hade när det applicerades på industriell skala.

Det är värt att påpeka att Förintelsen inte var ett infall hos ett par överinspirerade galningar med överdrivna ambitioner. Sådan inspiration och sådana ambitioner finns i överflöd hos fler människor än det borde, men de flesta kommer till insikt innan de kommer till skott. Och även de som väl kommer till skott lyckas inte skjuta särskilt många i jämförelse - även om varje död är en tragedi, så blir till och med den största masskjutning en marginalanteckning i dödssiffrorna. Det går inte att skjuta miljontals människor, hur stora ens vanföreställningar än är.

Nazisterna försökte till en början utföra förintelsen med skjutvapen. Rada upp judarna och skjut dem. Pang. Ett skott, en död jude. Enkel matematik, kan tyckas. Efter ett tag upptäckte de att detta medförde oväntade problem i form av dålig PR och dålig arbetsmiljö. Det är svårt att hålla en befolkning lugn när delar av den rutinmässigt förs iväg till ett närliggande fält och avrättas, och hanteringen av lik blir i längden ett väldigt synligt logistiskt problem. Det är ännu svårare att upprätthålla skjutandet i längden, eftersom de som utförde avrättningarna gick sönder psykologiskt och behövde bytas ut. Att se massdöd är förödande för psyket även på frontlinjerna, och det är än mer förödande när det sker hemma i vardagen. Om den slutgiltiga lösningen skulle hålla i längden, behövdes effektivare vapen.

De hittade ett effektivare vapen. De använde det med brutal systematik och omfattande detaljplaner. De mobiliserade enorma resurser i syfte att finna ännu effektivare sätt att använda detta vapen, och skred till verket lika obönhörligt som måndagsmorgonens antågande.

Detta vapen var den vanliga arbetsdagen, och vanliga arbetare som levde vanliga, dygdiga arbetsliv.

Det är oerhört svårt att ge ett vapen till en civilperson och be dem skjuta en obeväpnad person som är oförmögen att göra motstånd. De flesta har en inbyggd moral som skriker att detta är det mest felaktiga de över huvud taget kan göra, och även soldater behöver genomgå träning för att kunna skjuta tillbaka mot fiender som aktivt skjuter mot dem. Instinkten att inte döda är en fundamental del av det mänskliga psyket, och de som vill utrota ett stort antal människor behöver ta detta i beaktande om de ska kunna lyckas med sina ambitioner. Det krävdes en mer rationell arbetsdelning för att få jobbet gjort.

Med detta i åtanke åtskilde nazisterna sina offer från det samhälle de skulle utrotas från. Dels i form av ghetton, och dels i form av koncentrationsläger. När offren väl var borta från de platser där civilbefolkningen levde sina liv, kunde de dödas med brutal effektivitet utan att det skapade vare sig PR-bekymmer eller arbetsmiljöproblem. Det gamla uttrycket "syns inte, finns inte" får en morbid underton när det som inte syns är det rutinartade dödande av miljontals människor.

Rutinen var huvudingridiensen i Förintelsen. Det tar tid att läsa miljontals namn (om du börjar nu och läser relativt fort så är du klar om en vecka eller två, beroende på om du behöver sova eller inte), och det tar ännu längre tid att omsätta dessa namn i praktisk handling. Det går inte att göra som en impulsiv spontanhandling, och det måste planeras. Det måste administreras, Tågen måste hållas rullande, löner måste betalas ut, budgetar måste upprättas - en lång rad aktiviteter måste utföras som i sig själva inte är vare sig särskilt intressanta eller dödsbringande.

Förintelsens största vapen var att rekrytera stora delar av civilbefolkningen att utföra små delar av den, en liten delaktig bit i taget. Att reparera tåg kan tyckas vara ett moraliskt neutralt jobb, men när dessa tåg har destination Auschwitz framstår saken i annat ljus. Att sitta på ett kvavt kontorsrum och administrera lönerullor kan tyckas vara det minst mordlystna yrke som finns, men även SS-soldater är avlönade. Budgetar är något av det tråkigaste som finns, men när statens utgifter innehåller posten koncentrationsläger är det mer än bara dödligt tråkigt.

Detta är bara tre exempel på ett stort antal sysslor som behövde utföras för att Förintelsen skulle kunna hända. De allra flesta av dem krävde inte mer av de som utförde dem än att de utfördes med halvdan entusiasm och medioker effektivitet. De krävde ingen speciell ideologisk övertygelse, och så länge de utfördes kunde dödandet fortsätta. Så länge vanliga människor fortsatte utföra sina vanliga jobb under vanliga arbetsformer, kunde Förintelsen lägga in ännu en arbetsdag till sin resultaträkning.

Under dessa förhållanden kunde massdödandet pågå i skymundan, alltmedan civilbefolkningen fortsatte leva sina liv så gott det gick i skuggan av kriget. Vanliga människor kunde fortsätta gå till jobbet, gå på bio och leva så gott de kunde, utan att ens tänka på att judar fortfarande fanns (annat än som ännu ett obegripligt inslag i propagandan). De hade annat för sig, och när de efter krigets slut sade sig inte veta vad som pågick, sade de förmodligen detta eftersom de faktiskt inte visste. Det var inte en del av deras vardag, och det som inte syns finns inte.

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dog i den. Det mest skrämmande är att helt samhälle under rutinartade former ställdes om till att massproducera dessa människors död, och att massproduktionen bestod av varje arbetande medborgares individuella ansträngningar. En tråkig arbetsdag i taget.

Det blir än mer skrämmande om vi kommer ihåg att "ett hederligt dagsverke" fortfarande är ett positivt laddat begrepp än idag. Att gå till jobbet, göra sin plikt och förtjäna sitt uppehälle framställs som positiva målsättningar, och vi har haft regeringar vars uttryckliga mål är att sätta fler människor i arbete. Arbeit macht frei.

När det sägs att Förintelsen kan hända igen, så ska det inte förstås i termer av att hat mot judar och andra folkgrupper fortfarande finns kvar. Det ska förstås i termer av att vanliga, dygdiga människors vardagsarbeten kan användas för att utföra massmord på industriell skala utan att någon märker det, och att de eventuella whistleblowers som påpekar det drunknar i den absurda mängd andra hemskheter som pågår i världen just nu.

Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att goda människor inte gör någonting särskilt.

Du kan börja ha ångest nu.

Effektiva åtgärder mot piratkopieringen

Helt plötsligt dyker det upp försök att få bukt på the Pirate Bay. Helt plötsligt blir det åter aktuellt att försöka stoppa dessa ligister innan de förstör all mänsklig kultur för all framtid.

Det är åter dags att stoppa det fenomen som de senaste fyra decennierna aktivt misslyckats med att förstöra all mänsklig kultur för all framtid, trots att dess teknologiska kapacitet mångfaldigats sedan blandbandens dagar.

Piratkopieringen.

Det behöver nog inte sägas att kulturen inte dött riktigt än. Och att det eventuella sambandet mellan kulturdöd och piratkopiering har, för att uttrycka det milt, klent empiriskt stöd.

Men. Kampen mot piratkopieringen går vidare. Och visar inga tendenser på att inte fortsätta gå vidare. Så låt oss gå vidare med ett tankeexperiment.

Låt oss experimentera med tanken att vi vill få bukt på piratkopieringen. På riktigt. Inte bara i marginalen som hittills, utan på bred front. Effektiva åtgärder, utan pardon eller enkla sätt att ta sig förbi dem. Effektiva åtgärder som gör det svårt för vanligt folk - konsumenter - att fortsätta piratkopiera. The real deal.

Hur skulle sådana åtgärder se ut?

Låt oss börja detta experiment med att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att kriminalisera fenomenet har inte avskräckt det stora flertalet, inte heller att dela ut dryga böter, eller ens att sätta personer i fängelse. De straffrättsliga åtgärder som står till buds idag är inte effektiva. Inte heller torde de vara effektiva om straffen blir hårdare: skadestånden är redan idag på en sådan nivå att en vanlig konsument inte kan betala av dem under sin livstid. Månne kan det argumenteras att även fängelsestraffet borde vara livstid, i stället för de max två år som i dagsläget. Och som det parlamentariska läget ser ut idag, så är dödsstraff en helt annan diskussion.

Med det konstaterat, låt oss gå vidare till civilrättsliga åtgärder.

De åtgärder som nu föreslås handlar om att tvinga bredbandsleverantörer att blockera hemsidor, så som the Pirate Bay. En lösning som försökts i flera länder, och som i praktiken inneburit att hemsidorna fortsatt varit tillgängliga med minimal ansträngning för den som verkligen vill komma åt dem. (Om du kan komma in på den här hemsidan, så har du all teknisk kunskap du behöver för att komma runt en blockering av den typ de pratar om. Din hacker.) Vilket, för att återigen använda ett milt uttryck, är motsatsen till effektivt.

För att inte tala om besvärligt för de bredbandsleverantörer som drabbas av dessa åtgärder - dels är civilrättsliga mål ett gissel för alla inblandade, och dels tar det resurser från effektiva åtgärder.

Målet var dock hitta effektiva åtgärder.

För att få bukt med problemet på riktigt, och inte bara på låtsas, skulle vi kunna sätta in tekniska åtgärder. Det vill säga inte straffrättsliga eller civilrättsliga åtgärder, utan åtgärder som gör det svårt att piratkopiera rent tekniskt.

Vilket, återigen, tvingar oss att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att göra skivor svårlästa och kräva mycket specifika hårdvaruuppsättningar för att spela upp dem har inte varit effektivt; att göra mjukvara svårläst och kräva mycket specifik hårdvara har inte heller fungerat. Det har följt samma mönster som de blockeringar som nämnts ovan: mycket besvär till liten effekt. Inte bara har pirater kunnat ta del av skivorna och mjukvaran med enkelhet - de konsumenter som betalat har drabbats av diverse buggar som gör att deras upplevelse blivit sämre.

Att piratkopian är en bättre upplevelse än originalet är även det motsatsen till effektivt.

Vi börjar närma oss någon slags slutsats. Högre straffsatser är inte lösningen. Civilrättsligt trassel är inte lösningen. Tekniska lösningar skapar fler problem än de löser.

Det finns bara en sak att göra:

Filtrera internet i realtid.

Analysera den datatrafik som konstant färdas på informationsmotorvägarna, se ifall den är laglig eller inte, och stoppa det som inte uppfyller kriterierna för laglighet. Om någonting är en piratkopia - pow! Stoppa det innan det når sin mottagare. Övervaka allt, stoppa det som är suspekt, och håll ett vakande öga på allt som inte är det. Låt ingen dataström vara fri från algoritmernas vakande analys, och låt ingen pirat komma undan med sin vedervärdiga verksamhet!

Det är måhända en öppen fråga om detta ska kombineras med dagens skadeståndsnivåer och fängelsetid. Jag lämnar det osagt.

Nu kanske du tänker att detta är att gå lite för långt. Att det finns någon slags gräns som passerats när all kommunikation övervakas - inklusive personlig kommunikation mellan medborgare - för att komma åt piratkopieringen. Att medlet måhända inte är proportionellt med målet. Särskilt inte när övervakningen måste ske under administration av privata aktörer, det vill säga rättighetsinnehavarna. Inte folket, inte polisen, inte artisterna. Rättighetsinnehavarna.

Tja.

Det är vad som krävs. I alla fall om ambitionen att få bukt med piratkopieringen är menad på allvar. Åtgärder som är av mindre skala än total övervakning är inte effektiva - vilket bevisas inte minst av att de hittills inte fungerat i någon som helst utsträckning. Om vi vill vidta effektiva åtgärder, så är detta vad som krävs.

Vill vi vidta effektiva åtgärder? Vill vi verkligen gå så långt?

Vad är vårt demokratiska kulturarv värt i sammanhanget?

Ett populistiskt inlägg som fiskar röster

Förtidsröstningslokalerna har öppnat, röstkorten har anlänt och valdagen närmar sig en dag i taget. Jag har har inte varit allt för framåt med att berätta att jag står som namn 38 på Piratpartiets riksdagslista och som namn två på kommunlistan till Örebro. Och är, mig veterligen, den ende som någonsin kallat sig 'sofist' på en valsedel. (Bevis på motsatsen mottages tacksamt.)

År 2014 har kallats ett supervalår, och därmed hade jag tänkt att likt en val dyka upp ur djupet och förkunna min närvaro. Vilket nu är gjort. Rösta på mig!

Now, det duger förstås inte bara med att säga "rösta på mig" och sedan känna sig nöjd med det. Det behövs lite mer än så. Så som, exempelvis, någon slags anledning att rösta på en. Eller, ännu bättre, en anledning till varför en ställer upp.

Så. Vad är då anledningen till att jag ställer upp?

Den kan kortast summeras så här: för att jag inte vill.

Jag vill hellre ta över världen i Europa Universalis. Jag vill hellre läsa om misslyckade försök att ta över världen genom historien. Jag vill hellre lära mina medmänniskor att ta över världen med hjälp av sina nyfunna retoriska superkrafter. Jag vill hellre göra allting annat än att smörja ett politiskt maskineri som i slutändan kommer att krossa min själ och sälja det som blir över som smörjmedel.

Det kan tyckas vara en märklig anledning att ställa upp. Det verkar mer vara en anledning att inte ställa upp.

Vilket det också är. Det är en så pass övertygande anledning att väldigt många låter bli just därför, för att i stället ägna sig åt någonting annat. Någonting mer mänskligt, med mer själ och värdighet.

Jag ställer upp för deras skull. Så att de inte ska behöva. Så att de ska kunna tänka på samtiden utan att behöva oroa sig för hur deras integritet stjäls från dem av ett system som ser dem som nummer. Som utbytbara delar av en maskin. Som medel som kan brukas och missbrukas hur som helst.

Det är viktigt att göra saker av rätt anledningar.

Jag är politiskt konservativ. Det innebär, i all korthet, att jag anser att förändring bör ske långsamt. Inte att den inte bör ske alls, men väl att den sker på ett ordnat och organiserat vis. Tvära politiska förändringar tenderar att medföra en hel del oönskade sidoeffekter, och ännu mer kaos när de som ska utföra den nya politiken ställer om. Det finns ett värde i kontinuitet, vilket alla som arbetat på en arbetsplats som omorganiserats två gånger per år kan förstå.

Det finns två sätt att omsätta detta till piratpolitik. Två riktningar: bakåt och framåt.

Om vi blickar bakåt, så har vi haft ett bra gig. Offentlighetsprincip, yttrandefrihet, frihet att organisera sig, den svenska modellen, frånvaron av en övervakningsstat som arbetat på en magnitud som DDR bara kunde drömma om i sina vildaste fantasier. Bra saker. Saker som i samtiden håller på att monteras ned i en rasande fart, utan att någon egentligen blivit tillfrågad, och (än värre) utan någon egentlig anledning. Vi har bevisligen lyckats rätt bra hittills, och det är dumt på tusen olika sätt att ge upp den demokratiska kontinuitet vi uppnått.

FRA, datalagringsdirektivet och så vidare - vad är det om inte en radikal helomvändning från vad vi hade förr?

Om vi blickar framåt, så kommer vi ha ett bra gig. Internet finns, och är äldre än de som tar studenten nästa år. Vi kommer att kunna göra massor av positiva saker med kommunikationsteknologi under de kommande decennierna, och våra barn kommer att skratta åt hur primitiva vi gamlingar var på vår tid. Framtiden ser ljusare ut än på länge.

Framtiden kommer dock inte att inträffa av sig själv. Den kommer behöva organiseras och förberedas. Den kommer kräva ett enormt omställningsarbete, och det är viktigt att komma igång med detta så fort som möjligt. På alla nivåer, och med en så genomgående helhetsbild som möjligt.

Ett exempel på hur framtiden inte inträffar av sig själv kan ses i skolan. Det har länge funnits en ambition att använda IT i skolan, och mycket pengar har investerats i många projekt. När ambitionen översatts till verklighet så har det dock ofta visat sig vara samma gamla utbildning som förr, men med ett extra rum för datorer på skolområdet. Det är förvisso bra att detta rum finns, men det är ett långt steg från att integrera datoranvändande som en naturlig och självklar del av skolgången. För att nå dit måste vi göra mer än att reducera IT till en budgetpost.

Det är ett omställningsarbete, och det kommer behöva göras. Det behöver dock göras under former som de berörda organisationerna förstår. Förändring som påtvingas uppifrån tenderar att väcka motstånd, medan förändring som växer fram nerifrån tenderar att redan vara genomförd när politiker till sist får reda på den. Inte bara i skolan, utan i alla organisationer.

Du tänker förmodligen att det finns en dubbelhet här. Å ena sidan är det viktigt att ha en målbild; å andra sidan är det viktigt att låta förändring hända även när den inte kommer från ens egen planering. Det är sant - det finns en dubbelhet. Det finns dock inte nödvändigtvis en motsättning - i idealfallet samverkar planering och organisk förändring för att skapa bättre förutsättningar för att fortsätta verksamheten. I fall som inte är ideala - och det finns många sådana fall - säger kartan en sak och terrängen en annan. Vilket skapar oreda, motsättningar och konflikt, och går ut över de som fångas i mitten.

För att nämna ett skolrelaterat exempel: det är inte lätt att vara elev i Björklunds skola, så många radikala omställningar som hen envisats med att genomdriva. Mot alla protester, och mot bättre vetande.

Framtiden kommer behöva ett rejält omställningsarbete, och det är viktigt att vi kommer igång med det så fort som möjligt. Det är dock precis lika viktigt att ständigt påminna sig själv om de anledningar som motiverar ens agerande - i stort såväl som smått.

Det är det som är politik med integritet, trots allt.

Trots propagandan så finns det inga vinster i den här välfärden

En av de stora lockelserna med uppdelningen höger/vänster är att det finns en närliggande historisk strid att relatera den till. En enorm, episk strid mellan två klart definierade aktörer, som var för sig förkroppsligade den ena eller den andra sidan.

Kalla kriget.

Det är inte helt svårt att förstå varför. På ena sidan har vi USA, kapitalismens och frihetens försvarare. På andra sidan har vi Sovjet, kommunismens och arbetarnas förkämpe. Mellan dem ett kallt krig. Det krävs inte ett överdrivet långt mentalt hopp för att se det som en kamp mellan höger och vänster.

Problemet med att se saker i ljuset av nittonhundratalspropaganda är att det inte riktigt leder framåt. Särskilt inte som verkligheten är väldigt mycket mer komplicerad än den glatt förenklade bilden av en kamp mellan gott och ont, och kombattanterna efter hand kom att likna varandra mer och mer.

Det blir lätt så, när två sidor av samma mynt försöker bestämma sig för vilken sida som är fram och bak.

Kalla kriget var i mångt och mycket modernitetens strid med sig själv.

Moderniteten är, enkelt uttryckt, den utvecklingstendens samtiden följer och har följt de senaste hundra åren. En utveckling mot större centralisering, mer standardisering, allt mer långtgående byråkratisering, brutalare rationalisering och på det stora hela mot större system. En utveckling som kan tyckas abstrakt, men som blir uppenbar när en gör historiska jämförelser mellan nu och då.

För inte allt för länge sedan var in/utvandring inte en komplicerad fråga. Det fanns inga centrala register som höll reda på vem som var medborgare eller inte, och om du begav dig tillräckligt långt bort så fanns det inte heller någon som orkade följa efter dig för att fösa tillbaka dig. Om du lyckades ta dig någonstans och etablera en vardag, så var det där du bodde - oavsett om det var en socken eller en kontinent bort. Så länge du kunde ta dig någonstans så kunde du migrera dit - det var bara en fråga om att stanna kvar. Om lokalsamhället accepterade dig, vill säga.

Nuförtiden är det desto svårare att ta sitt pick och pack och dra. Inte bara för att en behöver visa pass vid gränskontrollen, utan även för att platsen en lämnar förföljer en. Hyran behöver betalas vare sig du är i närheten av bostaden eller inte, och skulden kommer att drivas in så länge den består, och växa för varje månad kontraktet inte sagts upp. Platsen du eventuellt lyckas ta dig till kommer dessutom vilja veta var du kommer ifrån, och den kommer att samköra sina register för att se ifall du verkligen är den du säger dig vara. Om du har tur och/eller ett ansikte som ser bra ut i passform, så kan du eventuellt få din närvaro accepterad av en avlönad byråkrat vars enda målsättning är att se till att reglerna följs.

Skillnaden mellan de två föregående styckena är, i all korthet, moderniteten. Med all den centralisering, standardisering, byråkratisering och systematisering som hör därtill.

Både USA och Sovjet anammade dessa tendenser. Inte minst i uppbyggandet och upprätthållandet av enorma arméer. Det räcker trots allt inte med att ge folk vapen och säga åt dem att vara redo för strid dagen då kriget kommer - det behövs ett system av byråkrati och logistik för att hålla igång maskineriet. Byråkrater måste administrera löner, inköp, fastigheter, lager, distributionskanaler, byggnadsprojekt, - listan är längre än Berlinmuren. Vare sig soldater, order, ammunition eller rationer tar sig till fronten på egen hand, och de system som ser till så att de kan ta sig dit med någon som helst jämna mellanrum är både komplicerade och specialiserade.

Över tid blev dessa system desto mer komplicerade och specialiserade. Allt fler uppgifter blev avgränsade till personer med en viss specifik kompetens, och detta byråkratiserades efter hand till krav på att ha genomgått en speciell utbildning. Att administrera logistikkedjor kräver en utbildning, att reparera tankmotorer en annan, att bygga broar som håller för militära ändamål en tredje.

Du anar vartåt det barkar. Centralisering, byråkrati, standardisering. Systemen växer.

USA och Sovjet var förvisso väldigt olika. Men i grunden var de två olika utvecklingslinjer hos samma tendens, två sidor av samma mynt. Vilket syns även idag - inte minst i hur NSA gör anspråk på att vara den mest centraliserade och specialiserade organisation som finns. Bokstavligen hela världen bokförs i deras byråkrati. Moderniteten vann kalla kriget.

Det finns en stor lockelse i att hänföra skillnaden höger/vänster till de två sidorna i kalla kriget. Det är en enkel bild att förstå, och det är därför den är så populär i propagandasyfte.

Dagens höger och vänster förhåller sig bägge till moderniteten. Skiljelinjen mellan dem ligger i vad de ska göra med den.

Högern förespråkar att göra systemen så effektiva som möjligt, för att på så sätt kunna åtnjuta dess fördelar. Anpassa utbildningen efter arbetsmarknaden, strömlinjeforma arbetsplatserna till bristningsgränsen, undanröj faktorer som saktar ner flödet av kapital - se till att systemet blir så snabbgående och effektivt som möjligt, och använd det överskott som genereras för att uppfylla eventuella politiska mål.

I de fall där mål utöver vidare effektivisering över huvud taget finns.

Vänstern förespråkar olika grader av motstånd mot moderniteten. Inte i termer av att montera ner den, men väl i att använda den för 'ineffektiva' ändamål, eller att lindra de sidoeffekter en allt för brutal effektivitet har. Arbetsmiljöregler, exempelvis, tvingar arbetsplatser att vidta åtgärder som inte omedelbart leder till ökad vinst, men som gör att arbetarna kan överleva arbetslivet med livet i behåll. Samma princip gäller även i de större sammanhangen: de byråkratiska och ekonomiska systemen finns för människorna, inte tvärtom.

I de fall där ineffektivitet inte ses som ett självändamål.

Detta är en desto svårare bild att göra propaganda av. Både högern och vänstern vill använda frukterna av en byråkratiserad, standardiserad statsapparat för att uppnå sina politiska mål. Både högern och vänstern förhåller sig till moderniteten. Ingendera kan göra propaganda av att den andre är ond, eftersom bägge använder samma verktyg.

Vilket gör att det kalla kriget fortsätter leva som politisk referensram. Högern kan fortsätta ställa den irrelevanta frågan om motståndaren vill ha det som i Sovjet, och vänstern kan framhäva den svenska modellen som ett väldigt icke-sovjetiskt alternativ som minsann och bevisligen lärt av historien. Som om det var där skiljelinjen låg.

Tydligen är det supervalår i år. Låt oss se hur det kalla propagandakriget fortsätter.

Ett rättviseargument för basinkomst

Rättvisa är ett märkligt ting. Det är svårt att finna någon som är aktivt avog till rättvisa, och varje orättvist system sedan tid urminnes har rättfärdigat sig självt med rättvisan som argument. Till och med slavägarna sade sig vara för rättvisa - det var trots allt bara rätt och propert att respektera den ordning gud instiftat i världen..

Alla säger sig vara för rättvisa. Men ändå manifesterar sig orättvisor på olika vis, i praktiken.

Även i teorin finns det bekymmer med att nagla fast begreppet. Ett minimum till en definition skulle kunna vara en negativ sådan, dvs en definition av vad det inte är: det är inte rättvisa att dra ner alla till samma nivå av misär. Ingen har förvisso mer än någon annan, men att aktivt försämra allt är inte rättvisa - det är bara ren dumhet.

Den minimala definitionen är, som namnet antyder, minimal. Men det är en början.

Med det sagt, så kan vi röra oss ut på en global nivå. Vi behöver inte röra oss så långt för att stöta på orättvisor. Hur vi än vrider och vänder på saken, så kan det inte framställas som rättvist att vissa tvingas slita under slavliknande förhållanden i underutvecklade länder, medan Storbritanniens fem rikaste familjer är värda mer än 20% av befolkningen. Hur vi än vrider och vänder på saken, så stirrar orättvisan oss i ansiktet.

Den omedelbara reaktionen hos dig som läsare torde vara någonting i stil med "någonting behöver göras åt detta". Oavsett om tanken börjar med hos de rikaste familjerna eller hos den fattigaste miljarden, så dyker tanken om att en viss utjämning är nödvändig. Höj golvet, sänk taket - ren anständighet kräver att förändring sker.

Den näst mest omedelbara reaktionen torde vara att stilla undra vad som görs för att få till stånd denna förändring. Det borde vara rätt mycket vid det här laget, inte sant? Det är inte som att det här är några nyheter, eller hur? Redan de gamla grekerna och så vidare?

Njae.

Grejen är ju att vi rika människor gynnas av denna orättvisa. Även om vi tillhör den fattiga delen av den rika världen - som det klassiska uttrycket lyder, det är bättre att vara hemlös i en rik stad än i en fattig. Även om vi inte kan jämföra oss med de stora plånböckerna, så gynnas vi ändå av tillgången på billiga importerade varor från länder där orden "arbetsmiljö" och "facklig organisering" saknar juridisk definition utanför straffrätten.

Det hävdas ibland att Kongo är ointegrerat i den kapitalistiska ordningen, och att det skulle bli bättre om de blev bättre integrerade. Problemet är att de redan i dagsläget är fullvärdiga medlemmar i systemet - flödet av varor därifrån fungerar precis som det ska, och köparna är fullt medvetna om att de produceras under förhållanden som är så pass slavliknande att enbart juridiskt hårklyveri förhindrar oss från att importera dem. Och från att tjäna pengar på dem. Kongo är inte ett undantag från normen - deras slit gör det möjligt för oss att leva det goda livet. Utan att vi behöver oroa oss för vad de kostar, ekonomiskt eller socialt.

Utan deras arbete till självdöds, skulle vår vardag vara sämre. Inte för att de självmant offrar sig för vår skull, utan för att den globala orättvisan tvingar dem.

Med vårt goda minne.

Vi vet precis vad som händer. Vi har vetat länge.  Tillräckligt länge för att en klar strategi för att hantera orättvisan utmejslats i våra organisationers praxis: acceptera, profitera och exploatera. Det finns vinst och bekvämlighet att hämta. Och om vi inte gör det så gör någon annan det - var det än sker i världen.

Det verkar med andra ord som att den globala rättvisan inte kommer buktas inom den närmaste framtiden. Inte när vi står på den sida som gynnas.

Som uppmärksam läsare har du för länge sedan noterat att ordet 'basinkomst' förekommer i rubriken. Nu kommer ämnet på tal. Med hänvisning till någonting annat du reda noterat: den negativa definitionen av rättvisa ovan. Den som säger att det inte är rättvisa att tvinga all att leva i samma misär, utan bara gammal hederlig dumhet.

Om nu världen är orättvis, och vi har accepterat detta genom konkludent handlande, och det är ren dumhet att tvinga folk till misär i onödan - varför tvingar vi då arbetslösa till ren misär när vi redan i dagsläget exploaterar tredje världen så till den grad att vi inte behöver arbeta? Varför är vår hantering av det faktum att vår exploatering gjort lokalt arbete direkt onödigt (vad beror annars arbetslösheten på?) att aktivt försöka göra saker sämre än de behöver vara?

Vi kommer inte sluta exploatera tredje världen inom någon som helst framtid. Samtiden har kommunicerat detta klart och tydligt. Varför är vi då så envetet envisa på att göra livet sämre för folk i onödan? Varför tvinga folk till ångest, usla arbetsvillkor och meningslösa arbetsmarknadsåtgärder?

Vi har råd att låta människor gå arbetslösa. Vi har råd eftersom vi outsourcat arbetet till tredje världen, och kan leva rikt av frukterna som fraktas tillbaka. Vi har objektivt råd att införa basinkomst. Utan krusiduller, omsvep eller några som helst andra argument än rå, brutal ekonomi.

Världen är orättvis. Till vår fördel. Vi kan antingen slösa bort det i ren dumhet, eller acceptera världens orättvisa och använda den till någonting konstruktivt. Ty vad är värst - att världen är orättvis, eller att den är det i onödan?

I en värld av överflöd finns det ingen anledning att aktivt dra ner alla till samma nivå av misär. Och även om vi i praktiken accepterar världens orättvisa, så finns det ytterst få anledningar att samtidigt acceptera upplyst idioti. Bortsett, förstås, från gammalt hederligt förakt för de som har det sämre. Och den rena illviljan som får oss att vilja göra det sämre för dem.

Rättvisa är ett märkligt ting. Men försök inte motivera arbetslinjen med det. Den är, liksom slaveriet, på fel sida av historien.

Vad säger dina tweets om dig?

Enligt ryktet så går det något av en storm kring en person vid namn Omar Mustafa. Jag kan utan vidare medge att namnet inte betyder någonting för mig, och att hela stormen mestadels framstår som ett fall av en synd som straffar sig själv.

Det vill säga att det är så det går när en helt oförhappandes gör ogrundade stadgeändringar mitt under pågående årsmöte. Även för en social demokrati.

Detta är inte intressant i sig. Det intressanta börjar i en bildtext hos Expressen, som antyder att de gått igenom Omars samtliga tweets. För att citera:

Expressen har gått igenom S-politikern Omar Mustafas samtliga inlägg på Twitter och kan visa att han på flera sätt går emot partiets linje.

Slående ord. Ord som får en att fundera. Fundera i banor så som: samtliga tweets, huh? Det lär ha tagit ett tag. Jag undrar om de skulle vara lik ambitiösa när det gäller mina tweets om jag hamnade i en liknande situation. Och vad i hela friden de skulle göra av dessa.

För att illustrera:

Bandit enters the room. Everyone watches in awe as the 665th tweet is written, and then deleted to the sound of #WeirdTwitterCon crying.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

Är detta i linje med partiets uppfattning? Är det i linje med något partis uppfattning om någonting? Är det ens ett uttryck för en åsikt? I vilken kontext är det ens ett begripligt uttalande? Vad är det som händer? Är de döda? Är jag?

Och, än viktigare: vad betyder det i termer av en tidningsredaktion som aktivt letar efter material att placera under rubriken "NYA KONTROVERSER SOM DU VILL LÄSA ALLT OM"?

Det är långt ifrån ett originellt påstående att påstå att vi har större tillgång på information om och av varandra numera. Den mesta av denna information tenderar dock att vara ganska irrelevant för vad som pågår i dagsläget. Folk lär sig nya saker, glömmer gamla saker, mognar och växer, och är på det hela taget ganska mentalt rörliga av sig. Det som sägs nu har kanske eller kanske inte någonting att göra med det som sades för ett år sedan, och det kan mycket väl vara så att det som sades för ett år sedan sades i en kortvarig fas av märklighet, Eller som ett resultat av ett missförstånd, som löstes som ett resultat av de diskussioner som uppstod efter att det sagda var sagt -

Detta är lättare förstått än sagt.

För redaktionens del så finns dock all information - alla tweets, blogginlägg, debattartiklar och allting - tillgängliga samtidigt. Den som aktivt letar efter någonting som potentiellt sett skulle  kunna säga emot någonting som sagts idag har gott om saker att gräva upp, förstora, vinkla och på det hela taget vara kreativt remixiga med. Oavsett kontext, förändrade omständigheter eller förtjänade erfarenhetspoäng.

För den som verkligen vill, så är det lätt att hitta saker. Utan att ens hitta på någonting. Det är bara att citera rätt tweet, trots allt. Någon gång lär minst alla ha sagt någonting värt att göra en rubrik av, och med tillräckligt mycket sensationslystnad -

The thingage thinged the thing. In itself, this was not a big thing.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

...och sen så finns ju twitterflöden som inte är relevanta för den svenska kontexten över huvud taget. Men det är en annan historia.

Poängen här är inte att vi lever i nya tider. Alla tider är nya framtider. Snarare är poängen att kommunikation är multimodal numera, och att detta för med sig märkliga konsekvenser för ganska precis alla. Politiker får sin gärning recenserad utifrån deras twitterflöden, medmänniskor får sina vardagar avslöjade av deras facebookgöranden, och på det stora hela så sker väldigt mycket mer kommunikation mellan formaten än förr. Alla databaser läcker; alla konversationer läcker också. Till sist finns det bara en enda, massiv brontokonversation där alla deltar samtidigt, utan att någon för den skull riktigt vet vad de säger. Om de nu ens säger någonting vid det tillfälle då de säger det de säger -

Det är här det riktigt intressanta börjar.

And grammar. And contextual knowledge. And social implications within a discursive setting. And author functions. And endless recursivity. A
— Johanna Drott (@sargoth) April 8, 2013

Den respektfullt lagbundne radikalen

Jag ser att den gode Ekström börjat röra sig in på intressanta farvatten. Hur förhåller det sig egentligen med partiers förhållande till gällande lagar?

Å ena sidan är det självklart att ett parti måste verka inom det legala ramverk som utgör den kontext vari det är partiskt. Detta är ofrånkomligt, och så självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Å andra sidan är själva poängen med partier att förändra de lagar som finns. Det är deras raison d'etre, och även detta torde vara så pass självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Ur dessa två självklarheter följer intressanta frågeställningar. Så som - är det rätt för partier att bryta mot lagar i syfte att förändra dem? Finns det lägen där det är direkt nödvändigt för partier att begå lagbrott för att kunna förändra gällande lagstiftning? Finns det en avgörande skillnad mellan uttalade diktaturer där partier är uttryckligt förbjudna, och demokratier där de inte är det?

Den sista frågan kan verka ledande, men jag inkluderar den för att poängtera att det i principiella diskussioner är viktigt att inte se det egna landet som den enda utgångspunkten. och att kontext har betydelse. Om det som i en kontext är principiellt fel är principiellt rätt i en annan kontext, så finns det ett intresse i att definiera hur och varför kontexten övergår från den ena kategorin till den andra.

Det här är en diskussion Ekström skulle kunna vidareutveckla. Inte minst i egenskap av journalist, en yrkeskategori som i allra största grad berörs av frågan om kontextuella legala ramverk. Borde journalister exempelvis låta bli att rapportera om oppositionspartier i diktaturer där oppositionen är olaglig, med hänvisning till olagligheten i partiverksamheten?

Ni märker vart jag är på väg. Frige Dawit Isaak.

Ekström går dock inte vidare med denna tanke. Istället förspills tillfället genom att ställa upp den falska dikotomin att fildelning och upphovsrätt inte kan finnas samtidigt. Vilket är en märklig sak att göra, eftersom de ju bevisligen finns samtidigt. Och, än mer, rent principiellt inte har något ömsesidigt uteslutande förhållande sinsemellan.

Även diktaturer kan ha upphovsrätt. För att kontextualisera.

Now, upphovsrätt som generell princip är ett legalt ramverk som reglerar hur olika aktörer på en marknad kan, bör och ska bete sig. Det är månne motiverat av en moralisk tanke om att möjliggöra individuell autonomi genom i sig självt olönsam kulturell verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle, men denna motivering till trots så utgör det ett ramverk för kommersiell verksamhet. Och som generellt ramverk så finns det inga hinder för dess samexistens med specifika kommunikationsformer - så som, exempelvis, torrents av den typ som återfinns på TPB.

Ingen ifrågasätter nödvändigheten i ett sådant ramverk. Däremot finns det allt fog i världen att ifrågasätta att dess omfattning med nödvändighet måste vara av sådan art att det blir omöjligt att använda vissa kommunikationsformer på ett lagligt vis. Det är ju trots allt inte principiellt nödvändigt för upphovsrätten som rättsområde att fildelning kriminaliseras, och det är något av en extrem hållning att insistera på att så är fallet.

Om vi med extrem menar ett förhållningssätt som enbart och endast kan ta vissa av många tillgängliga och realistiskt möjliga alternativ under övervägande.

Piratpartiet intar hållningen att det är fullt möjligt att kombinera upphovsrätt och fildelning. Inte bara på rent principiella grunder, så som visats ovan, utan även med hänvisning till sådana konservativa grundpelare som orden "social stabilitet". Lagstiftning måste ju som bekant vara förankrad i det folkliga rättsmedvetandet för att anses vara legitima, och en lagstiftning som inte är förankrad i rättsmedvetandet måste antingen förändras eller genomdrivas med våld. Med tanke på att det finns upp emot två miljoner fildelare i landet, så är det senare alternativet väldigt radikalt och oerhört samhällsomstörtande.

Det går förvisso att sätta vanliga, i övrigt hederliga människor i fängelse för fildelningsbrott, men efter ett visst antal frihetsberövanden så blir de samhälleliga, sociala och systemiska effekterna negativare än de behöver vara. Kostnaden för att sätta alla dessa människor i fängelse lär inte bli småskaliga (inte minst när de uteblivna skatteintäkterna räknas in), de familjer som splittras av att ena föräldern plötsligt sitter i fängelse låter sig inte repareras ens av de mest nedstängda av piratbukter, och jag bävar inför tanken på en statlig och kommunal förvaltning som inte kan finna tillräckligt med systemadministratörer för att driva de databaser som innehåller våra juridiska identiteter.

Social stabilitet och förutsägbarhet är bra nyckelord att hålla i bakhuvudet när juridiska ramverk ska formuleras.

Det är svårt att inte snegla över på ett närliggande område, nämligen arbetsrättens. Det kanske inte är helt uppenbart att det är ett närliggande område, men betänk: under många och långa år var alla former av fackföreningar förbjudna i lag, och slogs ned på med de brutalaste av medel. Efter hand blev de (inte minst genom verksamhet från partier så som Socialdemokraterna) inte bara lagliga, utan även en integrerad del av det som kommit att kallas den svenska modellen. Detta eftersom det utarbetades ett juridiskt ramverk som säkerställde de former varigenom konflikter rörande arbetsförhållanden kunde förhandlas och lösas.

Det hade kunnat stanna vid tanken om att fackliga sammanslutningar är olagliga. Men som tur är så fastnade vi inte i detta begränsade utbud av många tillgängliga realistiska möjligheter.

Jag tror nu inte att Ekström är socialdemokrat. Men det vore intressant att höra Ekström spinna vidare på förhållandet mellan partier och lagar. Månne finns det möjligtvis (förslagsvis) utrymme för tanken att Ekström uttrycker sig mer extremt än hen egentligen menar, och behöver tid för att tänka om sin radikala ståndpunkt?

I sådana fall - all respekt.

Återigen. Frige Dawit Isaak.

Rosor röda av skam

Det är akut #bengt-faktor på Socialdemokraternas senaste stora utspel. Om vi ser bortom den rena dumheten i att vara ett vänsterparti med en affärsplan, så finns det två andra enorma Bengtar att bli hårsliten av.

Den första är att hela paketet är så generellt att det hade kunnat komma från ganska precis vilket mittparti som helst. Jobb, tillväxt, innovation, mer jobb - det enda som avslöjade att avsändarna var socialdemokrater var underskrifterna och den behändigt summerande ingressen.

Jag vill inte vara brutal, men när ett utspel är så genrebundet att det enda som ger någon som helst personlighet till det hela är att någon berättar för en vem som är avsändaren - så är det motsatsen till nydanande. Och om startskottet för en förnyelse är så menlöst att det förblir oklart vem och vad som ska förnyas, så är det för att startskottet utgör motsatsen till förnyelse.

Det andra är att detta utan större redaktionella förändringar hade kunnat skrivas 1970. Ingenstans nämns de senaste årtiondenas omvälvande sociala, ekonomiska och kulturella omställningar, utan det tycks som om saker och ting stannat i en tid där arbetarrörelsen var samhällets högsta prestation. En tid som lever kvar i det nostalgiska mannaminnet, och som sedan en generation tillbaka inte finns längre annat än som en litterär genre.

Jag vill återigen inte vara brutal, men tåg tuffar inte, telefoner ringer bara metaforiskt, och spontan social organisation sker numera på fler dagar än första maj. Och om den utlovade återgången till 1970 nu verkligen är framtiden, så borde den diskuteras i termer av akuta tillbakagångar snarare än som höjden av ideologiskt visionerande.

Tiderna har förändrats. Dessa personligheter som enligt egen utsago är socialdemokrater har det inte.

Om nu Socialdemokraterna verkligen ville avfyra ett startskott för förnyelsen, så skulle de blicka lite mer till samtiden och fråga sig: vad har hänt de senaste femtio åren, och vad kan göras politiskt för att göra det bästa av detta?

Tillåt mig att nämna tre enkla exempel på hur saker kan förbättras konkret redan nu.

1. Byt ut all generell mjukvara i offentlig sektor till fri och öppen sådan. I dagsläget går miljontals (jag vill inte säga miljardtals) kronor om året åt till att betala licenser för användandet av Windows, Word och liknande på statliga myndigheter och institutioner. Skattepengar som utan vidare skulle kunna sättas i bättre användning i de myndigheter och institutioner som helt plötsligt har mer pengar att röra sig med. Utan att några skatter eller avgifter behöver höjas.

I en tid där det råder ständiga budgetunderskott, så torde det minst visionära som kan göras vara att ta till de enkla lösningarna. När nu dessa bevisligen inte ens är värda att nämnas, reser det allvarliga betänkligheter rörande de lite större visionernas relevans.

2. Låt de som är arbetsbefriade dela med sig av sina kunskaper genom att bidra till digitala allmänningar, exempelvis Wikipedia. Alla har kunskaper om olika saker, och de flesta av dessa kunskaper översätts sällan till text. Alla har dessutom nytta av att det finns en självklar tillgång på information, resonemang och kunskaper när de orienterar sig i världen. Det säger sig självt att det är långt konstruktivare att låta människor engagera sig i sina intressen än att mobilisera dem i meningslösa aktivitets- och jobbsökarprogram. Det vore inte ens långsökt att kalla detta för Folkhemmet 2.0.

Det har dessutom den direkta fördelen att det samtidigt utgör en utbildningsinsats. Att veta är en sak, men att strukturera detta vetande är en process som kräver viss invänjning. En invänjning som i slutändan producerar precis de sorters kompetens som arbetsmarknaden skriker efter - förmågan till översikt, problematisering, precisering, konkretisering och inte minst planering. Text vare sig strukturerar eller skriver sig själv, trots allt, och det bästa sättet att lära sig saker är att göra dem.

3. Återgå till de fackliga rötter som en gång präglade den socialdemokratiska rörelsen. Säkerställ att arbetarnas integritet skyddas från både stat och kapital, och ställ det utom allt politiskt tvivel att de rättigheter som de tidigt fackligt aktiva ibland dog för är prioriterade även idag. Låt rätten till privat kommunikation och föreningsfrihet - dessa fundamentala rättigheter för varje facklig ambition - vara precis så centrala som de behöver vara för att spontana mobiliseringar av arbetsplatser ska kunna genomföras.

Jag behöver inte gå igenom fackets historia i detalj, eller göra onödigt övertydliga poänger om hur viktigt det var (och är) att kunna samordna aktioner mot orättvisa arbetsvillkor. Eller hur övervakning på arbetsplatsen var (och är) det största hindret för fackliga aktioner. Vad jag däremot kanske behöver göra är att gå igenom i detalj hur sådana tendenser blivit allt mer närvarande. Datalagringsdirektivet omintetgör både källskydd och meddelarfrihet - att tala med media blir oerhört obehagligt när det loggas och kan användas som skäl för uppsägning. Och kombinationen av FRA och det evigt ändamålsglidande kriget mot terrorismen kommer att ha mycket obehagliga konsekvenser för den dag då störningar i arbetet börjar framstå som terrorism.

Om jag vore obarmhärtig skulle jag gå igenom beslut efter beslut där dagens socialdemokrati röstat för de lagar som nämns ovan. Lagar som de stora namnen i partiets historia skulle anse vara direkt vedervärdiga. Men ni kan er historia bättre än jag ens vill låtsas, så jag överlåter det till era samveten att fylla i detaljerna.

Om nu Socialdemokraterna verkligen vill förnya sig så finns alla möjligheter i världen. Särskilt som Moderaterna inte har några som helst anledningar att inte prata om just Socialdemokraterna varje gång de får ordet - så länge socialdemokratin håller sig irrelevant genom patetiskt intetsägande "affärsplaner" så vinner Moderaterna varje meningsutbyte på walkover. Utan att ens behöva vara oartiga med det hela.

Ärade socialdemokrater: skärp er. Ni har alla möjligheter att få nästa val, och nyckeln till dessa möjligheter ligger i att vara just socialdemokrater. Det enda som behövs är en återgång till de väldigt väl definierade grundvärderingar som en gång var partiet, och en obönhörligt konkret tillämpning av dessa på samtiden.

Jag skäms över att behöva argumentera för att Socialdemokraterna ska agera som socialdemokrater. Men det jag känner är inte ens i närheten av vad ni borde känna över att tillhöra ett parti som inte kan vara sig självt ens när er politiska överlevnad hänger på det.

Gör om, gör rätt.

Retorisk effektivitet

Retorisk effektivitet är ett sånt där underbart begrepp som med fördel kan användas för att plåga retorikstudenter. Inte minst som det är precis så nebulöst som alla bra seminarieämnen bör vara. Det kan nämligen betyda lite vad som helst, och således finns det väldigt mycket att säga om saken.

Det är också någonting en inte funderar på alldeles ofta. Inte bara för att en inte är en plågad retorikstudent, utan för att en vanligtvis är upptagen med att ha en problemfylld vardag fullt av saker som måste tas itu med senast i förrigår. Att tänka på obskyra och nebulösa begrepp hamnar långt ner på listan över saker att göra.

Det ligger nära till hands att tänka sig att retorisk effektivitet har någonting med övertygande att göra. Om jag skriver någonting, och någon annan läser detta och blir övertygad, så är det en effektiv text. Det luriga ligger i att fortsätta tänka tanken. Det gömmer sig trots allt mer än bara övertygande i begreppet, och vi hamnar på märkliga ställen om vi nöjer oss med tanken att effektiv retorik är övertygande.

Tänk dig att du är på en begravning och ska hålla ett tal över den bortgångne. Målet för talandet är inte att övertyga någon om någonting, utan någonting annat. Du är där för att skapa någon slags effekt, och det har mycket lite med övertygande argumentation att göra. Faktum är att det skulle se oerhört märkligt ut om du började lägga fram argument för varför sorg är en bra idé - det är inte riktigt det som behöver sägas.

Snarare vill du skapa gemenskap bland de sörjande, och bekräfta att det är fullt accepterat att känna sorg i denna svåra tid. Och för att göra det effektivt så behöver en ta till andra medel än när en försöker övertyga någon om något.

Som du ser så beror "effektiv" på vad det är en försöker göra. Det som är effektivt i ett sammanhang är verkningslöst i ett annat, och tvärtom. En storlek passar inte alla.

Den största nyttan med att ha tänkt tanken om retorisk effektivitet så här längt är att en börjar fundera på vilken effekt ens göranden och låtanden har. Behöver jag verkligen säga någonting, eller kommer situationen rulla vidare även utan mitt input? Vad vill jag uppnå?

Det finns en viss ironi i att retorik lär en den ädla konsten att låta bli att säga saker. Onekligen.

Men det får en också att inse att det finns väldigt många saker att uppnå. Det är inte bara att övertyga folk om att en själv har rätt, utan det finns andra målsättningar också. Beroende på sammanhang och kontext.

Ta bloggande som exempel. Målet är inte att skriva variationer på samma inlägg för att sedan, efter många om och menande omskrivningar, äntligen bli klar med det Perfekta Inlägget. Målet är snarare att skriva så pass intressant, varierat och regelbundet att folk börjar läsa ens ord, och efter hand gör dem till en del av sin vardag. Över tid så bygger en gemenskap med sina läsare, och efter hand så kommer de att lära känna ens sätt att skriva och tänka.

Effektiviteten ligger inte i ett enskilt inlägg. Läsare kanske upptäcker en på grund av ett inlägg om ett visst ämne, men de stannar för helheten. De vet att nästa inlägg kommer att bli precis lika bra som det förra (plus/minus), och att det därför är värt att vänta på detta. Och medan dagarna, veckorna, månaderna och åren passerar, så blir det du tycker intressant intressant även för läsarna. Eftersom du fått möjlighet att introducera dem för dessa ämnen.

Helheten är indeed större än de enskilda delarna.

Om du någonsin undrat varför modebloggare lyckas dra så oväntat många läsare, så vet du nu varför. De är effektiva på att göra sig själva till en närvaro i folks vardagar, och lyckas engagera sina läsare att intressera sig för hur det går för författaren. Ibland för att de liknar varandra, ibland för att de vågar skriva om personliga saker som inte kommer till tals annars, ibland helt enkelt för att kläderna är snygga - men alltid för att författaren är effektiv i sina försök att skapa gemenskap.

En av de största retoriska effekterna är att skapa en publik att vara effektiv på till att börja med. Bakvänt nog.

Nu finns det förstås tusen aspekter och nyanser att fortsätta den här texten med. Men min ambition är inte att vara utförlig, utan att få dig att börja tänka på olika sätt att använda dina retoriska superkrafter. Och att ge er läsare en ursäkt att börja diskutera ämnet i kommentarsfältet, på era egna bloggar eller med random människor i er vardag. Det bästa sättet att lära sig någonting är ju trots allt att prata om det med folk - en retorisk bieffekt, så att säga.

Det är månne lågt hängande frukt, men avslutningsvis vill jag nämna Böhlmarks plötsliga upphöjdhet till kändisskapet. För er som inte hört nyheten (eller läser i framtiden), så använde hen ordet "klappturk" i ett väldigt offentligt sammanhang, vilket resulterade i att hen numera inte längre har kvar sitt jobb inom Moderaterna. Och, än mer, att Moderaternas syn på invandrare har blivit skarpt ifrågasatt - om den som chefar över de sociala medierna kan använda ordet "klappturk" så som Böhlmark gjorde, vad säger då inte det om det sammanhang det sades i?

Det är garanterat inte den effekt hen försökte uppnå. Men visst är det en underbar illustration av varför begreppet "retorisk effektivitet" är precis så där fenomenalt nebulöst som varje bra tankeväckare behöver vara?

Tankar efter #natrot12

Jag har skrivit det här inlägget fem gånger. Inte för att det är svårt att skriva, utan för att det ska bli svårt att läsa. Ty svåra saker behöver matchande inklädning – varje marknadsförare vet att om formen inte matchar innehållet, så går alla eventuella budskap förlorade.

Så, utan vidare pardon eller omsvep: på Nätrot12 såg jag min politiska idealism dö.

Låt oss börja med form, för att sedan ta oss till innehållet.

Det var en fenomenalt märklig upplevelse att vara ensam pirat på tillställningen. Särskilt som det hela hände i ABF-husets lokaler, som av en händelse råkar vara namngivna efter viktiga personligheter ur arbetarrörelsens historia. Det ligger lite i sakens natur att den generella stämningen var lite mer vänster än höger, och att det var att göra sig själv till mer paria än nödvändigt att bära piratlogga.

Men. Korten på borden, som uttrycket lyder.

Att vara pirat på en primärt socialdemokratisk tillställning är dock mer än att bara bära andra symboler och heja på andra lag än de närvarande. Det är också en infoekologisk omställning – plötsligt är det andra källor som är relevanta, andra diskurser som är tongivande, andra utgångspunkter som är givna, andra prioriteringar som gäller. För att inte tala om andra auktoriteter som gör sig gällande.

Vilket, obönhörligen, för oss till innehållet. Och jag måste tillstå att den totala frånvaron av samhällsanalys var brutalt förvånande. En skulle kunna tro att ett bloggnätverk bestående av främst socialdemokrater, med progressiviteten som ledord, skulle vara eld och lågor över de omvälvande samhällsförändringar som alldeles just nu håller på att transformera exakt varje aspekt av samhället –

En skulle bli väldigt förvånad indeed om det en fann var variationer på temat hur effektiva de nya kanalerna är för att vidarebefordra en redan definierad samling propagandabudskap. Både med och utan Alliansfritts nihilistiska mediesyn som prick över det socialdemokratiska I:et. Ändå var det precis det en fann där.

Ta bara frågan om facken som ett enkelt exempel. På den gamla onda tiden gjorde arbetsgivare och den rådande ordningens försvarare det så brutalt svårt som möjligt för arbetare att organisera sig och formulera strategier för gemensamma handlingar.  Att ens skapa de sociala omständigheter som skulle kunna leda till social mobilisering sågs med oblida ögon. Med lagstiftning, bestraffningar och avsked kvästes alla eventuella försök att förbättra de anställdas arbetsvillkor från insidan, och bara efter dokumenterat svåra kamper kunde saker gradvis bli bättre över tid.

Folk dog för dom där gradvisa förbättringarna.

Men när sociala medier och fackföreningar kommer på tal så lyfts inte frågan om hur den vardagliga förmågan att när som helst sammankalla till ett spontant protestmöte om vad som helst upp, och än mindre hur fackets roll kan eller bör förändras i ljuset av detta. Snarare ställs frågan i termer av vad facket kan göra med sociala medier för att göra sig relevanta för yngre människor igen. Som om det handlade om en kändis som börjat bli lite mer avdankad än vad managern är bekväm med.

Det är svårt att inte få intrycket att facket inte längre tar sig självt på allvar. Och att detta är en bättre utgångspunkt för att göra sig relevantare än strategier i sociala medier någonsin kommer att vara.

På punkt efter punkt efter punkt  går samma totala frånvaro sin närvaro gällande. Utvecklingar, metoder och möjligheter som skulle fått den äldre tidens kämpar att gå antingen i taket eller i lågor ses idag med en gäspning som är stor nog att inkludera alla, och allt tal om visioner ekar tomt när det visar sig att avståndet mellan form och innehåll är långt större än elefanten Juholt någonsin var.

Jag skulle kunna rada upp dessa punkter, men de utgör hela inlägg i sig själva. I stället tänker jag svara på frågan varför en pirat över huvud taget beger sig till ett Netrootsevent.

Ty det är inte en helt självklar sak att hända. Pirater står inte direkt överst på listan över tilltänkta eventuella gäster, och jag skulle ljuga om jag sade att Netroots ses som någonting annat än ett ytterst selektivt koordinerat propagandaorgan. Att säga att det är aningen osannolikt att en pirat dyker upp helt spontant är något av en underdrift.

Så jag gick dit för att se hur fel vi hade. Och, på sätt och vis, för att se exakt hur onödigt Piratpartiet egentligen är. För att se den spirande, progressiva kreativiteten flöda genom de gamla institutionerna likt en lolcat genom de sociala medierna. -

Resultatet var att jag ville slita mig i håret och vråla "MEN NI FÖRSTÅR JU INGENTING!" till ungefär alla. Vilket, onekligen, inte direkt är den mest diplomatiska av alla möjliga copingmekanismer, men vad göra?

Ty det som hamrades in gång på gång på gång på gång var att saker och ting inte kommer att förändra sig själva. Institutionerna kommer inte att spontant reformeras, begreppen kommer inte att bytas ut allt eftersom tiderna förändras, paradigmen kommer inte att avlösa varandra när omständigheterna gör det. Det kommer inte att komma några nya visioner, eftersom de gamla visionerna inte tagits på allvar på mycket, mycket länge.

Socialdemokratin kommer att klamra sig fast vid det århundrade som flytt av ren institutionell nödvändighet. Den har nämligen inga beröringspunkter med dagens samhälle, än mindre anledningar att skaffa sig sådana. Och det enda sättet att göra den relevant är att tvinga den, med diskursivt, symboliskt och politiskt våld, tills den av ren självbevarelsedrift inser att nittonhundratalet gick över av en anledning.

Och däri ligger förlusten av min politiska idealism.

Formen överdeterminerar innehållet,  och innehållet kommer obönhörligen att förbli sig självt. Och om inte ens den största samhälleliga omvälvning sedan fabrikens införande kan rucka på formen -  well.

Vet ni hur det känns att inse att socialdemokratins enda politiska relevans är realpolitisk, och att det enda sättet att interagera med den är genom att appellera till dess ingrodda, förformulerade formalia? En formalia som, om det politiska läget inte aktivt tvingar den till någonting annat, gladeligen säger och röstar ja till en systematisk massövervakning som skulle få förra århundradets arbetsgivare att gnugga händerna av profiterande lycka. Tänk vad effektivt det vore om en kunde hålla koll på vem som pratar med vem, och kan sanktionera de anställda därefter!

Någonstans övergick socialdemokratin från att handla om kommunikation till att handla om kontroll, och jag har inte längre några som helst illusioner om att den kommer att återfinna sina rötter om en bara ber den snällt nog.

Det finns inte längre några anledningar att tro att ren, artig och saklig diskussion kommer att förändra saker. Det förutsätter ju trots allt att motparten tar det en säger på allvar, och hur kan den göra det när den inte ens kan tro på sina egna utgångspunkter?

För att parafrasera så många av talarna på plats: nya tider kräver nya metoder.

Tack, Netroots, för denna traumatiska upplevelse. Månne kan ni bli en verklig kraft för progressiv förnyelse om ni kan reproducera denna även hos era mer fanatiska partivänner. Ty det verkar vara precis det som behövs. -

Ett flödesschema för äldre medier

Ni som har varit inpluggade i gammelmediernas flöde har förmodligen märkt att de handlat om den kungliga bebisen mer än vanligt på sistone. Och eftersom den svenska politiska bloggosfären i mångt och mycket är en förlängning av gammelmedierna, så har de utan vidare hakat på samma tema. Inlägg efter inlägg efter inlägg - och vare sig de håller med om monarkins existensberättigande eller inte så håller de sig fenomenalt till ämnet.

Ni anar inte hur mycket det finns att säga om en nyfödd kunglighet. Och hur mycket som kan sägas om det som sagts om den nyfödda kungligheten.

För att inte drabbas av akut mental klaustrofobi, så tog jag en tillflykt till alternativa flöden. Och i min flykt så råkade jag notera att, hey, jag har inte tänkt på vilka flöden det är jag råkar följa. Vilka är egentligen dessa flöden jag bebor i min vardag, och som jag indirekt får min världsbild från?

Nu kanske någon lite stillsamt ställer sig frågan - vad är ett flöde, egentligen?

Tänk dig att alla tidningar, radiosändningar och teveprogram bildar en enda stor helhet. De enskilda momenten kanske eller kanske inte håller med varandra, men tillsammans bildar de en totalitet. Och om du tar dig tid att plugga in dess rörelser, så kommer du efter hand att se vissa mönster. Ibland uppenbara sådana, så som kungabebisar, och ibland mindre uppenbara, så som att du kommer att behöva vänta länge på att Steampunk blir ett självklart ord.

Ett flöde är en sådan totalitet. Och tack vare internet så är det väldigt mycket lättare att byta flöden när de med störst budget faller tillbaka i gammeldags jingoism.

Now, den svenska politiska bloggosfären är som sagt väldigt mycket en utväxt av gammelmediaflödet, så att läsa det var aningen kontraproduktivt. Faktum är att större delen av det svenskspråkiga flödet pratade bebisar, - så off I go, into the international void.

Det mest pålitliga flödet är förstås den subkultur som växt fram i @horse_ebooks anda. Vilket är en av de mest dadaistiska strömningar du någonsin kommer att stöta på - ett slags frivilligt semantiskt frispel. Vilket låter precis så märkligt som det är. En kan lita på att de kommer förhålla sig konsekvent dadaistiska, vad det än gäller.

Utöver det så har vi det ständiga, strida strömmen av uppdateringar från diverse Anons världen över. De gör vad de gör, utan vidare pardon eller egentlig grace. Anon är Anon, trots allt.

Occupy-flödet är fortfarande i full sving, även om diskussionerna är mer mogna nu än de var för några månader sedan. Det har kommit långt från den nybyggaranda som de första månaderna genererade, och kan sägas ha tagit två vägar: dels en ambition att applicera radikalt inkluderande demokratiska praktiker till gatuplanet fullt ut, och dels en önskan om att ta aktionen till ett nästa steg, bortom den rena ockupationen.

(Jag vidhåller fortfarande att mycket av det de säger kan översättas till svenska förhållanden, men det är ett annat inlägg.)

Syrien. Händer fortfarande.

De mer eller mindre nationella piraterna har förstås sitt flöde, på olika språk. Mystiskt nog så är dessa oftare än inte engagerade i sin egen grej, särskilt här på lokalt plan. Vilket blir brutalt uppenbart i tider så som dessa, när viljan att diskutera kungliga bebisar självdör inför Acta-debatter och liknande. Särskilt när en måste förklara varför det är viktigt att kronprinsessan av Sverige förökat sig, och varför det över huvud taget är ett samtalsämne.

...och så vidare i ett par lagom långa inlägg till. Det jag vill göra här är inte att skriva en komplett lista över min informella vardag, men väl poängtera att det var fruktansvärt länge sedan en var väl informerad om en bara hann läsa morgontidningen. Och att det finns tillgängliga alternativ för den som känner sig instängda i en liten värld - att det inte finns något underskott av värld, bara olika tillgångar till den.

Det sägs ofta att en inte kan stiga ner i samma flod två gånger. Det är desto sannare när det gäller flöden - när en väl lämnat gammelmedieflödet så är det oerhört svårt att stiga tillbaka igen.

Det är, onekligen, svårt att ta "nyheterna" (bestämd form singularis) på riktigt det allvar de en gång gjorde anspråk på. Särskilt när de visar alla tecken på att värdera det förra årtusendets största frågor mer än någonting annat.

Monarken är död. Länge leve monarken.

Att samtala med det historiska

För tid sedan hade jag och Demofon-Mats ett meningsutbyte på Twitter. Det hela slutade i att jag fick ett gäng nya followers (och ett par nya läsare), men också ett par frågor som förtjänar att redas ut en smula.

Jag frågade exempelvis den gode Mats vilka sociologer hen utgår ifrån i sin kritik av islam. Det ligger lite i sakens natur - den som vill göra en omfattande kritik av islams oförenlighet med det moderna västerlandet behöver en väl definierad vision om vad det moderna västerlandet handlar om. Och detta innebär att en på något vis behöver ett definierat modernitetsbegrepp. Annars faller det hela i ren vi/dom-retorik, vilket är detsamma som att säga att muslimer är fel eftersom de känns fel.

Av ren artighet utgick jag från att det fanns någon slags utgångspunkt för tyckandet. Inte kan det väl vara så att det bara rör sig om löst retoriskt tyckande, baserat enbart och enbart på det som råkar finnas till hands just här och nu? Nog finns det väl ett fundament till det hela, som kan utforskas av den nyfikne läsaren?

Det hela urartade till att hen kallade mig för en elitistisk, intellektuell snobb som ställer för höga krav för den vanliga människans sunda förnuft, men som så många gånger annars så är det försöket som räknas.

Men för er som inte ser poängen med att utgå från namngivna akademikers skriverier, så ska jag här göra ett försök att förklara varför det är en bra sak.

För det första så visar det att en vet vad en pratar om. Inom varje kunskapsfält så finns det ett antal standardverk, en utgångspunkt 1A, som allt annat följer av. Det enkla exemplet på detta är förstås marxismen - om en inte läst Marx (eller en väl genomförd sammanfattning av densamme) så är det småsvårt att uttala sig med självklar auktoritet på området. På samma sätt är det med alla andra kunskapsområden - det finns alltid någon eller några som formulerat den där utgångspunkten som allt annat förhåller sig till, och som en på något vis måste ta sig förbi för att inte prata helt i nattmössan.

Now, en behöver inte känna till varje aspekt och nyans av varje formulering, men det underlättar något oerhört att ha en generell uppfattning om vad som är i görningen. Vare sig en håller med dem eller inte, så har de oftare än inte ställt de frågor som tenderar att vara viktiga för det en sysslar med - vilket onekligen är bra att känna till.

Vad en än gör.

För det andra så underlättar det för intresserade människor som vill veta mer om vad en menar och tänker om de vet var de kan läsa mer. Ni som undrar varifrån jag får mina märkliga idéer om makt kan utan vidare läsa Vetandets arkeologi av Foucault, och i princip få hälften av mina framtida inlägg serverade på ett översatt silverfat.

Det här gör ens liv så mycket lättare, på två plan. Dels så kan en leecha på vad auktoriteterna på området har sagt, vilket onekligen är en bonus. Men det ger också ett sammanhang till ens tankar - om ens läsare vet att en utgår från tänkare x så kan de gå direkt till källan och läsa vidare där, och komma till samma slutsatser som en själv.

Det är onekligen något av en effektivisering. Särskilt i jämförelse med att bygga allt från grunden på egen hand.

För det tredje så bygger allt (kunskaps)arbete på att en står på forna jättars axlar. Det spelar ingen roll vad en råkar göra - ta spårvagnen till jobbet, citera en random poet för att imponera på någon eller vad som helst. Inbyggt i allt som råkar finnas omkring oss finns massvis av tänkande, designarbete och ansträngning. Ingenting skapas av sig självt, och var en än sig i världen vänder så finns spåren av tidigare tänkare där. Även och särskilt när det gäller de idéer vi råkar få.

Precis som det finns en fysisk infrastruktur som vi går omkring och lever i varje dag, så finns det även en mental sådan. Och vare sig vi egentligen vill det eller inte så måste vi förhålla oss till denna. Rent fysiskt så måste vi sätta oss på rätt spårvagn åt rätt håll för att inte hamna fel, och på det mentala planet så finns det precis lika mycket stadsbebyggelse på plats att vi rusar in i den metaforiska väggen om vi inte känner till att den finns.

När det gäller försöket att hävda att islam är oförenligt med det moderna västerländska samhället, tar sig denna vägg uttryck i en brutalt överdimensionerad litteratur om hur den västerländska moderniteten ser ut. Och den är högst kritisk till det den ser - men också detaljerat kritisk. Och den största kritiska punkten ligger i att de olika komplicerade överindividuella system som byggts upp i vår vardag är förödande för alla former av traditionella kulturer, och att alla som integreras i den moderna ekonomiska ordningen över tid blir moderna människor - hur mycket föräldrarna än protesterar.

Ni som känner "fullt integrerade andra generationens invandrare" (för att använda lösa termer) har sett fenomenet på nära håll - föräldrarna må vara aldrig så fullt troende, men barnen blir ändå precis så där håglösa som dagens ungdom tenderar att bli. Och processen finns både beskriven och dokumenterad hos författare som Weber, Giddens, Bauman, Beck - till och med Kafka, på sitt sätt.

Och så länge en vill hävda att det stora muslimska hotet är ett hot mot oss alla, så måste en ta sig förbi denna vägg av brutalt detaljerade beskrivningar av hur en eventuell muslimsk invasion är dömd att förlora redan på förhand. Särskilt som moderniteten redan börjat etablera sig med brutal självklarhet även i muslimska delar av världen.

Jag vill nu inte vara den som är den, men att avfärda det hela som propaganda från en diabolisk vänsterkonspiration som syftar till att etablera en brutal PK-hegemoni - räknas inte riktigt som att ta sig förbi väggen. Det är snarare att banka huvudet i den i hopp om att den eventuellt kommer att ge med sig av strukturell utmattning.

För det fjärde så är det bara ren artighet att ge kredd till sina inspiratörer. Rent generellt. Och även om en inte alltid behöver få med precis varje not precis varje gång, så är det försöket som räknas.

Att vara rädd för det farliga

Jag läste just en kommentar från den evigt kloke Steelneck, och i stället för att introducera den så serverar jag den på en gång:

Alltså, för att sammanfatta saken. Det jag är rädd för är stat och myndigheters makt och det HM är rädd för är hennes medmänniskor. Omvänt innebär det att jag värnar den lilla människan gentemot staten och HM värnar sig sig själv och staten mot hennes medmänniskor.

HM är, for the record, inte Hans Majestät, utan en anonym någon som inte behöver avanonymiseras här. Eller alls.

Det här är en viktig distinktion, i och med att den förklarar det eviga mysteriet varför Piratpartiets frågor inte riktigt lyckas slå rot hos det som kallas den bredare massan.

Enkelt uttryckt: den som är rädd för sina grannar är inte överdrivet intresserad av vad en abstrakt statsapparat kan få för sig att göra, såvida det inte hjälper i skyddet mot det skrämmande konkreta.

Det här är lite konkretare än den klassiska invändningen "men ni har ett för abstrakt program". Det förklarar också hur och varför, och ger en direkt uppmaning till vad som bör göras härnäst: ta moderniteten på allvar.

Den ökade individualiseringen, det ökande främlingskapet mellan människor, den ökade ensamheten i dagens samhälle - det är inte ickefrågor. Det är någonting som folk går omkring och lever med varje dag. Det är en av de mest påtagliga känslor som moderniteten fört med sig, och en av de mest utbredda.

Reklammakare vet förstås detta, och det är därför den mesta reklam du råkar drabbas av handlar om olika sätt att bli socialt framgångsrik. Om än indirekt. See a need, fill a need.

Now, om en är i fas med samtiden och inte pratar överdrivet mycket med sina omedelbart närvarande medmänniskor i onödan, så är det lättare gjort än sagt att känna ett visst främlingskap inför dessa. En känner dem ju trots allt inte, vet inte vilka de är, vad de tänker och vad de kan få för sig i ett obevakat ögonblick.

Notera det där ordet, obevakat.

Ty det är de där främlingarna övervakningen ska skydda mot. Vi kanske använder ord som "terrorister", "pedofiler" eller "brottslingar", men när allt kommer ikring så är det andra människor som är det stora hotet.  Det är trots allt inte utomjordingar det handlar om, och det är än mindre sådana vi går omkring och är rädda för.

Det handlar om människor, trots allt.

Metaproblemet är förstås att en inte blir mindre rädd av att det finns så kallad säkerhet på plats. Det förstärker bara bilden av att finns en anledning att vara rädd - att människor är farliga och behöver skyddas från. Mer kameror, mer poliser, hårdare tag. Vilket leder till att, yep. cirkeln upprepar sig. Med ackumulerande resultat.

Och när en så får höra talas om nätet, och dess inneboende förmåga att koppla ihop människor med varandra - så slår rädslan till. Terrorister/pedofiler/brottslingar kan prata med varandra, och samordna sina aktiviteter! Nätet är farligt, och måste övervakas!

När en är rädd för människor så är nätets förmåga att samordna just människor skrämmande indeed.

I det läget är det inte märkligt att Piratpartiets - för att inte tala om mina - ibland ohämmade hyllningar av nätets storhet ter sig främmande för folk. Och, än mer, att våra rädslor ter sig abstrakta - vi är helt enkelt rädda för olika saker.

Där vi ser en aldrig tidigare förmåga att samarbeta för att förändra världen till det bättre, ser de en aldrig tidigare förmåga att göra dem illa. Och där vi oroar oss för den ökade övervakningens negativa konsekvenser, ser de någonting som förhoppningsvis kan få dem att andas lite lättare.

Vem vet vad människor gör i sina obevakade ögonblick?

Metaproblemet är förstås, som sagt, att en inte lindrar skräcken för människor genom att bygga högre murar mot dem. De blir om möjligt ännu läskigare ju längre bort de upplevs vara, och det blir omöjligare att lita på dem om en aldrig ges tillfälle att göra det. Det är en självuppfyllande profetia, och en ond cirkel som är desto svårare att bryta eftersom den är så självklar.

Slå bara upp tidningen och se hur många rapporteringar om våldsbrott som finns däri. Är det underligt att folk blir rädda av sådan läsning?

Polisen upprättar en ny enhet mot fildelning, och det argument som resonerar mest hos folk är inte att det finns en inneboende problematik i att över någon miljon människor plötsligt blir (ännu mer) brottsmisstänkta. Utan att det är resurser som polisen skulle kunna använda för att skydda oss från andra, farligare brottslingar.

Det säger någonting.

Det ligger en viss ironi i att jag en gång i tiden gick med i Piratpartiet just på grund av att en allt mer övervakande stat aldrig skulle lämna mig ifred. Numera är jag sällan ensam, och jag vet att det finns många goda människor där ute i världen - många fler än jag någonsin kommer hinna träffa - men det visste jag inte då.

Jag hyser ändå och fortfarande förhoppningen om att när det blåa sken som kan ses i var lägenhet byts ut från den enkelriktade till den dubbelriktade varianten, så kommer den där moderna ensamheten att lindras. Förvisso inte över natten, och förvisso inte helt friktionsfritt, men när det blir lättare att nå varandra så kommer vi att inse att - hmm, vi är nog inte så farliga som vi tror. Egentligen.

Varför är vi så rädda för varandra?

Egentligen?