Postmodernism utan postmodernister

Någonting mycket märkligt är i görningen. Postmodernisterna har återvänt, och de har återvänt med full kraft. De har återvänt med sådan brutal effektivitet att det skrivs mängder av ledartexter och debattartiklar och politiska bloggtexter om dem. Med allt jämnare mellanrum dyker de upp i ens flöden, vare sig en vill det eller inte, och allt som oftast ackompanjeras de av förgrymmade uttalanden om postmodernisternas förfärlighet. Indignationen är enorm.

Det märkligaste med dessa postmodernister är att de enbart och endast förekommer i dessa ledare och blogginlägg. Det är också det mest postmoderna med dem. De finns nämligen inte längre. Men det ständiga återupprepandet av deras framfart konstruerar dem som ett socialt objekt, och som sådant står det vem som helst fritt att skriva om dem. Alla vet vilka de är, alla vet vad som avses när de nämns, och alla kan nicka instämmande med de förgrymmande uttalandena om dem.

Det faktum att de inte finns längre är inte relevant. Tomten finns inte heller, men det går att skriva ledare och debattare om hens årliga eskapader ändå. Budskapet går hem i vilket fall.

Now, det fanns postmodernister en gång i tiden. I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var postmodernismen den nya heta grejen inom den akademiska världen, och ett ohemult stort antal texter skrevs om det hela. Och böcker. Och föreläsningar. Och kurser. Och fler böcker. Och texter. Och så vidare. Allt kunde ifrågasättas, och allt ifrågasattes. Både en och tretton gånger. Allt och alla skulle med. Allt var postmodernt.

I slutet av nittiotalet började dock den akademiska världen tröttna på det hela. Dels för att det är ett gissel med studenter som börjar ifrågasätta sina (samtida och framtida) arbetsvillkor, och dels för att det började gå tomgång på det hela. Det är svårt att vara kritisk mot samtiden och bryta mot tidigare genrer när alla andra kommer fram till samma kritik och begår samma genrebrott som en själv. Efter hand slutade postmodernismen vara den heta nya grejen, och förpassades till (den förvisso väldigt stora) historiedelen av läroböckerna. Postmodernismen stannade av, och akademin fortsatte göra sin grej.

Jag vill understryka hur uttalad denna trötthet var. Om du följer Zygmunt Baumans skriverier genom årtiondena, så var de väldigt explicit postmoderna under de postmoderna åren (boktitlar så som Postmodern etik är något av en giveaway). När trenden bedarrade försvann ordet "postmodern", och det finns många intervjuer där hen uttryckligen säger att det postmoderna projektet kom, hade sin tid, och därefter sjönk undan. Det är inte en subtil övergång. Förorden till eftertidens böcker är inte fulla av fraser så som "det var bättre förr".

Så här tio-femton år senare verkar det dock som om postmodernismens välskrivna lik grävts upp och försetts med nytt liv. Det finns förvisso inga postmodernister, men likväl - de behöver inte finnas för att det ska kunna skapas politisk enighet gentemot deras existens. Alla kan enas om vetenskapens solida förträfflighet gentemot den postmoderna relativismen. Det är en enkel politisk poäng att göra. Det finns ju trots allt ingen som säger emot. Längre.

Det är inte utan att jag ställer mig frågande till vem som vill göra denna poäng. Och varför.

Bygg din egen filterbubbla i åtta enkla steg

1. Skapa din egen sociala verklighet. Skär ner kontaktytorna mellan bubblans invånare och resten av världen, och gör det på ett sådant sätt att den huvudsakliga sociala kontakten sker mellan invånarna. Ge dessutom invånarna ett eget språk och en egen världsbild att diskutera utifrån. Ju säregnare detta språk och denna världsbild är, desto bättre.

2. Skapa en in- och en utgrupp. Påminn invånarna om att de besitter en speciell kunskap som ingen annan besitter, och att denna kunskap förpliktigar dem att agera på ett visst specifikt sätt. Skapa starka normer som utesluter de som avviker från detta sätt, och därmed förstärker fortsatt önskat agerande. Uppställ avvikare och icke-invånare som okunniga och oönskade, och ta varje tillfälle i akt att påminna om ingruppens dygd och utgruppens vanart.

3. Ställ succesivt högre krav på invånarnas deltagande. Börja smått, och öka sedan sakta men säkert. Alla är villiga att göra någonting litet för den goda sakens skull, och när de väl gjort det är steget inte stort att göra det igen. Eller någonting lite större. En sak leder till en annan, och innan någon vet ordet av så är invånarnas vardag uppfylld av att göra saker för den goda sakens skull. Små saker leder till stora saker, och när den ackumulerade mängden investerad tid och energi (och eventuellt pengar) är tillräckligt stor, är det svårt att backa ur.

4. Skapa en mytologi kring ledarskapet. De som är tongivande inom bubblan är inte bara tongivande. De är tongivande av en anledning. Skapa berättelser om deras dygder, bedrifter och tidigare erfarenheter. Befäst deras tonvikt och legitimitet. Låt invånarna berätta dessa berättelser för varandra, och hindra dem inte från att kontinuerligt förbättra berättelserna under berättandets gång.

5. Sänd ut initierade invånare att konvertera massorna. Låt dem predika den speciella kunskap som finns i bubblan. Låt dem utstå det spott och spe som följer från att försöka kommunicera med icke-initierade med den initierade vokabulären. Förstärk den egna sociala verkligheten genom kontinuerliga negativa möten med en oförstående omvärld. Stärk ingruppen genom att låta den utgöra stödgrupp efter starka negativa händelser - det är gruppen mot världen. Ju negativare omvärlden reagerar, desto starkare blir bubblan.

6. Distrahera invånarna från oönskade tankar. Håll dem sysselsatta med ständiga aktiviteter, ständiga konflikter, ständigt ständigt. Genom att säkerställa att det alltid är någonting i görningen, någonting nytt att sätta sig in i, någonting som är både på gång och i behov av omedelbar reaktion, hålls oönskade tankegångar och kritiska röster borta. Distrahera länge nog, och bubblan blir ett evigt nu, där varje nästkommande steg är en naturlig fortsättning av det föregående.

7. Påminn ständigt om en stundande ljus framtid. Allting kan bli bättre, men bara om aktiviteten fortgår. Vi rör oss ständigt mot framtiden. Framtiden är inom räckhåll. Allt vi behöver är en lite större bubbla, lite mer pengar, lite mer oomph. Vi kan om vi vill! Framåt!

8. Påminn ständigt om en stundande mörk framtid. Allting kan bli värre. Hotet är ständigt närvarande. Det närmar sig med obeveklig obönhörlighet. Enbart ingruppens speciella kunskaper och aktiviteter kan förhindra mörkrets ankomst. Vi måste, alltså kan vi! Vi kan, alltså måste vi! Fortsätt!

-----

Det är inte helt svårt att bygga sig en egen filterbubbla. Det är dessutom inte helt nytt. De åtta enkla stegen ovan är hämtade från en bok publicerad 1992, vars exempel och material är hämtade från tidigare årtionden och bokstavligen årtusenden. Det fenomen som getts det nya namnet "filterbubbla" har diskuterats flitigt genom åren, och den som vågar släppa hypen kommer hitta mycket matnyttigt i äldre tiders visdom.

Boken i fråga är Age of propaganda, skriven av Anthony Pratkanis och Elliot Aaronson. Kapitlet detta inlägg baserar sig på har rubriken How to become a cult leader.

Det manar onekligen till eftertanke.

Effektiva åtgärder mot piratkopieringen

Helt plötsligt dyker det upp försök att få bukt på the Pirate Bay. Helt plötsligt blir det åter aktuellt att försöka stoppa dessa ligister innan de förstör all mänsklig kultur för all framtid.

Det är åter dags att stoppa det fenomen som de senaste fyra decennierna aktivt misslyckats med att förstöra all mänsklig kultur för all framtid, trots att dess teknologiska kapacitet mångfaldigats sedan blandbandens dagar.

Piratkopieringen.

Det behöver nog inte sägas att kulturen inte dött riktigt än. Och att det eventuella sambandet mellan kulturdöd och piratkopiering har, för att uttrycka det milt, klent empiriskt stöd.

Men. Kampen mot piratkopieringen går vidare. Och visar inga tendenser på att inte fortsätta gå vidare. Så låt oss gå vidare med ett tankeexperiment.

Låt oss experimentera med tanken att vi vill få bukt på piratkopieringen. På riktigt. Inte bara i marginalen som hittills, utan på bred front. Effektiva åtgärder, utan pardon eller enkla sätt att ta sig förbi dem. Effektiva åtgärder som gör det svårt för vanligt folk - konsumenter - att fortsätta piratkopiera. The real deal.

Hur skulle sådana åtgärder se ut?

Låt oss börja detta experiment med att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att kriminalisera fenomenet har inte avskräckt det stora flertalet, inte heller att dela ut dryga böter, eller ens att sätta personer i fängelse. De straffrättsliga åtgärder som står till buds idag är inte effektiva. Inte heller torde de vara effektiva om straffen blir hårdare: skadestånden är redan idag på en sådan nivå att en vanlig konsument inte kan betala av dem under sin livstid. Månne kan det argumenteras att även fängelsestraffet borde vara livstid, i stället för de max två år som i dagsläget. Och som det parlamentariska läget ser ut idag, så är dödsstraff en helt annan diskussion.

Med det konstaterat, låt oss gå vidare till civilrättsliga åtgärder.

De åtgärder som nu föreslås handlar om att tvinga bredbandsleverantörer att blockera hemsidor, så som the Pirate Bay. En lösning som försökts i flera länder, och som i praktiken inneburit att hemsidorna fortsatt varit tillgängliga med minimal ansträngning för den som verkligen vill komma åt dem. (Om du kan komma in på den här hemsidan, så har du all teknisk kunskap du behöver för att komma runt en blockering av den typ de pratar om. Din hacker.) Vilket, för att återigen använda ett milt uttryck, är motsatsen till effektivt.

För att inte tala om besvärligt för de bredbandsleverantörer som drabbas av dessa åtgärder - dels är civilrättsliga mål ett gissel för alla inblandade, och dels tar det resurser från effektiva åtgärder.

Målet var dock hitta effektiva åtgärder.

För att få bukt med problemet på riktigt, och inte bara på låtsas, skulle vi kunna sätta in tekniska åtgärder. Det vill säga inte straffrättsliga eller civilrättsliga åtgärder, utan åtgärder som gör det svårt att piratkopiera rent tekniskt.

Vilket, återigen, tvingar oss att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att göra skivor svårlästa och kräva mycket specifika hårdvaruuppsättningar för att spela upp dem har inte varit effektivt; att göra mjukvara svårläst och kräva mycket specifik hårdvara har inte heller fungerat. Det har följt samma mönster som de blockeringar som nämnts ovan: mycket besvär till liten effekt. Inte bara har pirater kunnat ta del av skivorna och mjukvaran med enkelhet - de konsumenter som betalat har drabbats av diverse buggar som gör att deras upplevelse blivit sämre.

Att piratkopian är en bättre upplevelse än originalet är även det motsatsen till effektivt.

Vi börjar närma oss någon slags slutsats. Högre straffsatser är inte lösningen. Civilrättsligt trassel är inte lösningen. Tekniska lösningar skapar fler problem än de löser.

Det finns bara en sak att göra:

Filtrera internet i realtid.

Analysera den datatrafik som konstant färdas på informationsmotorvägarna, se ifall den är laglig eller inte, och stoppa det som inte uppfyller kriterierna för laglighet. Om någonting är en piratkopia - pow! Stoppa det innan det når sin mottagare. Övervaka allt, stoppa det som är suspekt, och håll ett vakande öga på allt som inte är det. Låt ingen dataström vara fri från algoritmernas vakande analys, och låt ingen pirat komma undan med sin vedervärdiga verksamhet!

Det är måhända en öppen fråga om detta ska kombineras med dagens skadeståndsnivåer och fängelsetid. Jag lämnar det osagt.

Nu kanske du tänker att detta är att gå lite för långt. Att det finns någon slags gräns som passerats när all kommunikation övervakas - inklusive personlig kommunikation mellan medborgare - för att komma åt piratkopieringen. Att medlet måhända inte är proportionellt med målet. Särskilt inte när övervakningen måste ske under administration av privata aktörer, det vill säga rättighetsinnehavarna. Inte folket, inte polisen, inte artisterna. Rättighetsinnehavarna.

Tja.

Det är vad som krävs. I alla fall om ambitionen att få bukt med piratkopieringen är menad på allvar. Åtgärder som är av mindre skala än total övervakning är inte effektiva - vilket bevisas inte minst av att de hittills inte fungerat i någon som helst utsträckning. Om vi vill vidta effektiva åtgärder, så är detta vad som krävs.

Vill vi vidta effektiva åtgärder? Vill vi verkligen gå så långt?

Vad är vårt demokratiska kulturarv värt i sammanhanget?

En offentlig hammare söker spik

Den gode Maria Abrahamsson är oroad över offentlighetsprincipen. Den används. I det fall hen specifikt skriver om används den in absurdum, så pass att det krävs att extra personal anställs för att tillgodose dess överanvändning. Alla dokument som kan utkrävas utkrävs, och sen några till bara för att se ifall det går. Och/eller för att, som det framställs, terrorisera kommunen och dess anställda.

Ordet "okynnesbegär" används.

Abrahamsson föreslår att en nödvärnsparagraf införs, för att råda bot på problematiken att rättigheter används in absurdum. Vilket är en sensibel lösning när lösningen måste vara lagstiftning - det förändrar ingenting i sak, och kan utformas för att handla om mycket specifika former av absurditeter. Om lösningen måste bestå i en lagändring, så är det en bättre ändring än många andra.

Men lösningen måste inte bestå av lagstiftning. Den skulle i stället kunna bestå av någonting annat.

Till exempel fildelning.

Om vi tänker närmare på saken, så är fildelning den perfekta lösningen på problemet. Se bara vad problemet består i: det krävs alldeles för mycket arbetskraft att distribuera information genom befintliga kanaler. Papper måste hittas, sorteras, kopieras, frankeras, postas, - det är ett gissel rakt igenom. Om det handlat om filer i stället för papper, så hade det inte krävts mer än en server som står pall, och en sökmotor som är finkänslig nog att sortera fram det som är aktuellt i sammanhanget.

Servrar och sökmotorer finns. De behöver inte uppfinnas på nytt, utan kan anpassas för att lösa den samtida problematiken. Utan att förändra lagstiftningen.

För den som till äventyrs vill ha allt som någonsin dokumenterats, så är det inget stort projekt att lägga upp en torrent som innehåller just detta. Det finns en rik och levande tradition av att göra sådana saker, och det är ett slöseri att inte använda denna i offentlighetens tjänst.

Det sägs ibland att om det enda verktyg en har är en hammare, så ser varje problem ut som en spik. Om problemet är att offentlig information krävs ut in absurdum, så är det frestande att drämma till denna spik. Men lagstiftning, liksom hammare, är trubbiga instrument, och borde bara användas när de verkligen behövs.

Vi har löst problemet med hur stora mängder information kan flyttas från plats till plats. Det är milt trubbigt att inte använda lösningen när den väl står till buds.

När det gäller problemet med medborgare som avskyr sin kommun så pass att de tar till varje lagligt medel för att terrorisera den - tja. Det är inte ett problem med offentlighetsprincipen. Det är snarare ett demokratiskt problem, och bör behandlas därefter. -

Det rätta språket för sådana som du

Den process som lett fram till att ortsnamn blivit obegripliga är en väldigt modern process. För de längsta av tider var det relativt likgiltigt vilka ord vanligt folk använde för att beskriva saker - så länge de inte gjorde allt för mycket väsen av sig kunde de ignoreras utan vidare. Det var först när nationalism och centraliserade statsmakter inträffade som det blev viktigt vem som använde vilket ord för vad - vem som pratade vilket språk med vem.

När kommunikationen mellan olika områden gick lika fort som de människor som färdades mellan dessa områden, så uppstod lokala språkliga variationer mellan dessa områden. Inte för att någon aktivt ville det, utan för att det är så språk fungerar. Ord byts ut, skiftar mening, byter nyanser och övertoner. Ordspråk förstelnas och görs till döda metaforer. Språk utvecklas, och de som använder språket märker oftast inte hur det händer förrän de träffar folk som pratar annorlunda.

Vilket de inte gjorde allt för ofta. Eftersom kommunikationerna var långsammare på den tiden.

Detta ledde till en enorm lokal språkvariation, vilket vi idag känner som dialekter. Dalmål, värmländska, östgötska, skånska - de är mer än bara skillnader i uttal. De är vad som är kvar av en lång process av språklig diversifiering, efter en modern process av språklig likriktning.

Det vi idag kallar rikssvenska är inte en universell form av svenska. Det är den version av det svenska språket som statsmakten medvetet etablerat som den universella versionen av det svenska språket. Detta genom ett antal propagandakampanjer, så som utbildning, publiceringen av ordböcker och etableringen av ett enhetligt skriftspråk.

Jag säger propagandakampanjer, eftersom det var det de var. Ett annat ord för samma process är imperialism.

Det finns inget som säger att det vi idag kallar svenska är den enda möjliga versionen av det svenska språket. Det hade kunnat vara annorlunda. Huvudstaden hade kunnat stanna i Kalmar, och vi hade kunnat ha en betydligt sydligare version av rikssvenskan. Att huvudstaden hamnade i Stockholm, och att den dialekt som pratades därikring blev riksspråk, är ett resultat av en historisk tillfällighet. Det hade kunnat vara annorlunda. Allt beror på vem som har makten.

De som har makten är därför desto mer angelägna om att driva igenom sin version av språket. Rikssvenskan blir det svenska språket, och rättstavning blir en fråga om vems språk som är legitimt. En viss dialekts stavning blir den "rätta" stavningen, och de andras blir felstavningar. Det finns en officiell version av språket, och de andra är avarter som behöver rättas till.

Efter hand försvinner dessa varianter. Den dialekt som propageras som det officiella språket konkurrerar ut de lokala dialekterna. Inte eftersom den officiella dialekten är bättre, utan för att de som förespråkar den har ett maktövertag gentemot de som inte språkar den.

Ett exempel på detta maktövertag är skolan. Det språk eleverna konfronteras med är inte deras lokala språk, utan statens språk, och den stavning de lär sig är inte deras dialektala stavning, utan den korrekta stavningen. De lär sig den officiella dialekten, läser den officiella dialekten, och när de pratar med andra så är det denna dialekt de använder och förstår. De lär sig att den officiella dialekten är Språket, med stort S, och att de som avviker gör fel.

Ett liknande exempel: efter att Skåne erövrades från Danmark etablerades Lunds universitet. Inte för att ge de lortiga danskarna en utbildning i hur krig går till, utan för att ge de lortiga skåningarna en utbildning i svenska. Svensk lagstiftning, svensk teologi, svensk administration. På svenska.

Det är en öppen fråga om de lyckats eller inte.

När moderniteten - och kommunikationen - tog fart, blev det desto viktigare med språklig renhet. Särskilt när det gällde massmedier. När röster kunde förmedlas var det viktigt att rätt röst förmedlades, rätt dialekt. Så att det inte uppstod några missförstånd rörande vad som var riksspråk och vad som var lokala avarter.

Imperialismen fortsatte även i direktsändning.

När det kommer till språk, så finns det väldigt lite som är neutralt. Det finns väldigt lite som inte är ett resultat av propaganda. Det som är normalt är inte normalt för att det skapades som ett neutralt defaultläge: det är normalt för att de som uppfattades som onormala utsattes för våld tills de gjorde som de förväntades göra. Stava rätt, prata rätt, vara rätt.

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.

Livslångt lärande vs kortsiktig politik

Moderaterna firar nya triumfer. De har identifierat orsaken till att skolungdomar presterar allt sämre i internationella jämförelser. Det är, tro det eller ej, datorspel. Och den moderata vägen framåt är informella överenskommelser mellan politik och föräldrar om att minska datorspelandets skadliga inverkan på dagens ungdom.

Verkar rimligt. Om vi bortser från allt som har med skolan, ungdomar och datorspel att göra.

Det enda rätta är att bena ut allt från början. En sak i taget. Med början i skolan.

Skolan är ett fängelse. Som elev måste du infinna dig, du har ingen kontroll över vad som händer där, och om du inte infinner dig så kommer polisen och tvingar dit dig. Hur vi än vrider och vänder på saken, så består skolans fundament av en brutal ofrihet. Du ska dit, vare sig du vill det eller inte, och det enda sättet att ta sig därifrån är att sitta av tiden, ett år i taget. En dag i taget. En timme i taget.

Ordet "skolplikt" är inte ett tomt ord. Det betyder något.

När du väl är där, så får du finna dig i att vara under ständig övervakning. Sen ankomst skrivs in i en logg, odisciplinerat beteende bestraffas, och den som av någon anledning inte lever upp till den förväntade normen för hur en god elev ska vara kategoriseras på ett tidigt stadium in gruppen "underpresterande". Detta följer sedan med eleven genom hela skolgången, och däfter genom hela livet i form av det dokument som ges vid skolans avslut.

Ordet "betyg" är inte ett tomt ord. Det är ett hot om bestraffning.

Detta hot är på inget vis implicit. Det är en uttalad ambition att göra skolan mer arbetsmarknadsinriktad, och det finns ingen brist på tillfällen där detta sägs högt. "Det finns inga garantier för att ni får några jobb när ni går ut!" basuneras med jämna mellanrum ut från etablissemangets representanter. "Bara den som får höga betyg kan komma någon vart i livet!" trummas med lika jämna mellanrum in i de som vet med sig att deras betyg är långt från höga. "Framtiden är allt annat än ljus!" är den generella underton som förmedlas genom institutionens väggar.

Ordet "hopp" handlar bara om rådjur som hoppar in i långtradares strålkastarljus. Det är ett tomt ord.

Som den uppmärksamme läsare du är, så har du förmodligen upptäckt något av ett mönster här. En råd tråd som går igenom helheten. En viss dystopi mellan raderna.

Du är inte ensam om denna uppmärksamhet. Dagens ungdom är högst medveten om denna samtid, och lever sina liv i den. Av nödvändighet - det är det liv de lever, trots allt. De har inte fördelen av att ha växt upp under en tidigare epok. Samtiden är nu. Ungdomen är nu.

Det alternativ som förespråkas (ack så implicit) i Moderaternas senaste utspel är att anpassa sig själ(v)löst till järnburen. Viga sitt liv åt utbildningen, spendera varje vaket ögonblick med ögonen på målet, anpassa varat till de krav som institutionen ställer. Skjut upp alla anspråk på att leva nu, för att leva desto betygsrikare senare. Målet är att se bra ut i betygsdokumentet; medlet är att leva sitt skolarbete.

Någonting som är desto mer uttalat från Moderaterna, är att denna process fortsätter även efter skolan: livet blir arbetslivet.

Det rationellaste svaret på detta krav är ordet "nej". Och dagens ungdom är smartare än dagens politiker vill ge sken av att de internationella jämförelserna antyder. De säger nej, och gör någonting annat i stället.

De lever.

En del av dem lever i form av att spela datorspel. Andra lever i andra former, som alla har karaktären av att inte vara direkt målinriktade. Saker som är av social natur, eller som i olika former påminner om ordet "humaniora". Livsformer som inte kan kategoriseras in under vare sig skol- eller arbetsliv, men som är liv likväl.

Det är i det här ljuset vi borde se ungdomars datorspelande. Det är också i det här ljuset vi borde se skolan och dess relation till (ut)bildning. Vad är det vi förbereder våra unga inför? Och vad är det vi förvandlar dem till under förberedelsernas gång? Vad är meningen med utbildningen? På vad baserar vi våra anspråk på deras liv?

Det finns en tid för politiska floskler. Skoltiden är inte denna tid. Och ingen tid i världen kan återuppväcka en själ när den väl har dött, inlåst i järnburens raka rör och klara besked.

Tomma ord betyder inget.

Saker som sker i mörkret

Under mycken buller och bång har Storbritannien infört ett porrfilter för internet. Tanken är att det ska filtrera bort allt det som är porr, för att på så vis säkerställa dygden hos den puritanska befolkningen, som annars riskerade att ledas i fördärvet av de köttets lockelser som lurar runt varje hörn.

Resultatet?

Tja, det gick ungefär så här:

The only site found not to be explicitly censored by @O2’s parental control filter so far: McDonalds.
— Asher Wolf (@Asher_Wolf) December 22, 2013

Vi kan, utan att överdriva eller göra våld på sanningen, säga att filtret filtrerade mer än vad namnet antydde. Faktum är att det är så pass allomfattande att det är svårt att kalla det ett porrfilter. Det är snarare ett filter, rent generellt. Allt ska med. Allt.

Ok the UK Porn Filter by default now blocks GitHub Stackoverflow iNinjas & Apple’s website. http://t.co/FFJVpl7Bdj
— iKy1e (@Freerunnering) December 22, 2013

All my websites are blocked by @o2 for ‘blogging’. I had no idea blogging was so subversive. Hey kids, wanna be rebellious? Get a blog!
— Suw (@Suw) December 21, 2013

Subversiva, kriminella och farliga saker, som synes.

Det hela är ett praktexempel på vad som händer när dylika system ska sjösättas. Det börjar med en ambition om begränsad tillämpning, men någonstans i översättningen mellan idé, policydokument och implementering så expanderade projektet. Det går från att vara ett filter för porr till att blir ett filter för - well, allt. Internet. Den totala mängden webbsidor som inte på förhand godkänts från administrationen - må den så vara världslig eller digital.

Detta är något av ett problem. Det skulle kunna vara ett större problem än det är, om det inte vore för att det är så löjligt enkelt att ta sig runt filtret. En enkel plugin till webbläsaren och wham! filtret är som bortblåst. Eller en webbläsare som automagiskt tunnlar genom diverse omvägar för att finna framkomliga vägar. Eller någonting annat. Det finns gott om alternativa vägar.

Men intet ont som inte för något gott med sig. Jag tror det uttryckts bäst så här:

"Millions of teens learning how to bypass porn filters will do more to improve the future IT skillset of the UK than many computing classes"
— Alec Muffett (@AlecMuffett) December 22, 2013

Det är aldrig för sent att göra en pedagogisk insats, onekligen.

Länkar genom tiderna

I begynnelsen var grejen.

Och precis som Berkeley sade, så kunde inte tinget finnas i och för sig självt. Det fanns enbart om någonting länkade till det. Och eftersom människor gillar saker och ting, länkade de till dessa ting stup i kvarten.

Till en början var det en omständlig process. Den länkande tog dig i örat, drog dig till tinget och drämde utan vidare ceremoni tinget i dig. Vilket tog ett tag, gjorde ont, och länkade dig med tinget på ett betingat vis.

Sedan uppfanns pekandet. Fort! Där! Grejen! Väldigt mycket mindre huvudvärk, väldigt mycket mer länkande. Världen blev större än vad som fanns inom räckhåll.

Sedan inträffade symbolisk interaktionism. Eller, med andra ord, ord. Helt plötsligt kunde människor länka till saker som låg utom pekhåll.

Sedan uppfanns berättelsen. Eller, med fler ord, fler ord. Som tillsammans bildar sammanhang och kontext, och länkar samman ett stort antal ting med varandra. Världen blev en ordning större.

Sedan uppfanns författaren. Sammanhangen började länkade tillbaka till någonting, ett ursprung. Det blev viktigt att få ordning på ordningen - världen blev en författning större.

Sedan uppfanns källförteckningen. En sammanställning av länkar som gjorde en text till en del av någonting större. Världen spelades i ett större register.

Sedan uppfanns hyperlänken. Ty precis som vid övergången mellan handling och pekande, så finns det en viss tröghet i att behöva hantera fysiska objekt. Världen blev i en handvändning och på ett ögonblick en mindre, större plats.

Sedan uppfanns sökmotorn. Symbolisk interaktionism 2.0. Kan du tänka det, kan du länka det. Världen gick från ord till handling.

Sedan uppfanns magnetlänken. Ord är trots allt bara ett onödigt mellanled. Världen är större.

Sokrates och skolvärlden

Jan B Protagonist: Hej där, Sokrates! Hur är läget?
Sokrates: Hej där, Janne! Jag har funderat på det här med skolan på sistone. Vet du någonting om det?
Protagonist: Jag vill och vet att vi har den bästa skolan i världen!
S: Jaså? Hur vet du det?
P: Eleverna får så bra betyg numera! Det är upplyftande att se att vi blivit så mycket bättre med åren!
S: Så meningen med skolan är att elever ska få bra betyg?
P: Jajjamensan! Ju bättre desto bättre!
S: Vore det då inte bäst om alla fick högsta betyg?
P: Men det skulle ju förstöra meningen med allt!
S: Så meningen med skolan ligger inte i betygen, trots allt?
P: Skolan är till för att förbereda eleverna för framtiden. Betygen är en del av detta mål.
S: Jag förstår. Så vad är då denna framtid eleverna ska förberedas inför?
P: Men, Sokrates, vad du är frågvis. Yrkeslivet, förstås!
S: Yrkeslivet? Vad är det?
P: Yrkeslivet är vad som kommer efter skolan.
S: Det verkar vara en stor del av livet. Hur förbereds eleverna?
P: Genom att förses med de kunskaper och färdigheter som behövs i yrkeslivet!
S: Vilka kunskaper och färdigheter skulle det kunna vara?
P: Vi lär dem att bli självständiga, initiativtagande, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade!

S: Hur förses eleverna med de kunskaper och färdigheter?
P: Vi tvingar dem att vakna tidigt varje morgon, att infinna sig på de platser schemat anger, att göra de saker vi säger åt dem att göra, och att rätta sig i ledet när de är olydiga.
S: Och detta fungerar som det ska?
P: Oh ja! Sade jag inte nyss att våra elever är bättre än någonsin?
S: Låt mig se ifall jag har förstått det här rätt. Skolan är till för att förbereda eleverna för framtiden, genom att lära dem saker. Så som självständighet. Samtidigt består skolan av väldigt många moment där just självständighet ses som någonting dåligt - den som är så pass självständig att den inte dyker upp på lektionen får dåliga betyg, trots allt. Genom att ständigt påminna eleverna om vad som är bra och dåligt, så lär de sig på egen hand vad som är bra och dåligt. Lydnad är bra, för det get bra betyg. Olydnad är inte bra, för det ger inte bra betyg. Och på så vis förbereds de inför framtiden. Har jag förstått saken rätt?
P: Jag skulle kanske inte uttrycka saken precis så, men du har förstått saken till stora drag.
S: Du finner inte att det kanske finns något av en motsättning mellan lydnad som metod och självständighet som mål?
P: Tyst med dig, du fördärvar ungdomen!
S: Jag vet endast att jag intet vet. Jag fick ju trots allt aldrig några betyg.

Några korta paralleller mellan internet och arbetslöshet

En första, och väldigt omedelbar, parallell mellan de tu är att de bägge är gamla. Som i inte nya, inte nyhetsvärdiga. De har bägge passerat stadiet där vi kan förväntas vara förvånade över att de finns. Likt arkitektur har det börjat växa mossa och murgröna på dem, och det finns till och med vaktmästare med speciella arbetsuppgifter att hålla tillväxten i estetiskt tilltalande form. De är bägge integrerade i samtiden, och det till en sådan grad att ingen egentligen vet vad de skulle ta sig till om de försvann.

Det är intressant att beakta att Ulrich beck beskrev övergången från full sysselsättning till distribuerad arbetslöshet (den komplexa väv av överlappande projektanställningar, deltider, vikariat och andra prekära arbetsformer som inte är heltidsjobb) redan i sin bok Risksamhället. Den har ett berömt förord, som hen var tvungen att skriva om i ljuset av samtida händelser. Det går trots allt inte att skriva om samhällsomfattande risker utan att nämna Tjernobyl.

En snabb mental blick på kalendern säger oss att det som inte var en nyhet 1986 inte är en nyhet idag heller.

Detsamma gäller för internet. Det finns hemsidor som är äldre än de som tog studenten i år, och det finns inga egentliga ursäkter för att behandla det som en nyhet längre. Alls.

Både internet och arbetslösheten är etablerade fenomen. Både internet och arbetslösheten är cementerade i samtidskulturen. Både internet och arbetslösheten är här för att stanna. Permanent.

Vilket gör det desto intressantare att titta på hur Moderaterna och Socialdemokraterna hanterar dessa fenomen. Det finns nämligen en röd tråd hos de tu, och det är samma röda tråd. Vare sig det handlar om arbetslinjen eller en jobbigare vardag, så lyckas de samstämmigt säga precis samma sak:

Vi har ingen aning om hur vi ska hantera vare sig internet eller arbetslösheten, så vi försöker påskina att de är nyheter så länge som möjligt. För någonting måste vi ju göra.

Det är inte utan att jag avundas dem. Nyhetens behag är trots allt ljuv medan den varar.

Du arbetar för hårt, för mycket och för länge

Det sägs att ju mer en människa utför en viss aktivitet, desto mer lär hen sig om det utförda. Under verksamhetens gång noteras detaljer, aspekter och nyanser som bara kan ses av den som tar sig tid att verkligen studera på nära håll. Genom levd erfarenhet uppenbarar sig vishet som de oerfarna inte kan ta till sig.

Det är sant. För allt som inte är arbetslivet.

Arbetslivet har egenheten att det inte är resten av livet. Ändå är trenden att definiera resten av livet utifrån denna delmängd - den som inte arbetslever är arbetslös, och är på grund av detta inte en fullvärdig människa. Den som inte lönearbetar är ingen riktig människa, och bör behandlas därefter.

Vadan detta?

Det finns en utbredd uppfattning om att det finns en viss mängd arbete som måste utföras per person, och att om någon inte utför sin del så måste alla andra arbeta desto hårdare för att jämna ut balansen. Ju fler som inte arbetar, desto hårdare måste de som faktiskt arbetar arbeta för att allt ska gå ihop.

Om detta vore sant, så skulle det vara helt naturligt att betrakta de icke-arbetande med viss avoghet. De gör ju livet svårare för alla andra, och förväntar sig att andra ska slita för deras skull utan att ge något i gengäld.

Det är inte sant.

Det finns en viss mängd arbete som måste utföras. Fördelad över alla arbetsföra människor så blir den nödvändiga arbetstiden ungefär en timmes arbetsdag. Tack vare framsteg i teknik och social organisering så har den mängd arbete som kan utföras per individ ökat hundrafalt det senaste århundradet, och summan av alla ackumulerade arbetseffektiviseringar är att arbetet effektiviserats.

Dagens standard ligger på åtta timmar om dagen. Det är väldigt mycket arbete i onödan.

Problemet med den stigande arbetslösheten är inte att folk är arbetslösa. Inte heller att arbetsbördan snedfördelas mellan de som arbetar ihjäl sig och de arbetslösa som parasiterar på dem. Problemet är att vårt samhälle är organiserat på ett sådant sätt att det enda liv som betyder någonting är arbetslivet, och att alla som inte innehar ett arbete är andra klassens medborgare som måste leva i undantagstillstånd (och på nåder). Problemet är inte mängden arbete som behöver utföras - problemet är den försvinnande mängd nödvändighet som finns kvar.

För den politiker som vill garantera jobb åt alla är lösningen enkel. Det finns många ogrävda gropar som ännu inte är återigenfyllda, och många nålar som kan gömmas i många höstackar för att ge folk någonting att göra. Allt som behöver göras görs med samtidens överproducerande effektivitet, och det enda som inte produceras till allas belåtenhet är arbetstid.

Alternativen för framtiden är två. Det ena alternativet är att allt fler jobb gör allt mindre, och där allt fler ursäkter används för att sätta folk i arbete eller arbetssubstitut (hej Fas 3). Det andra är att vi tar det monumentala överflödet på allvar och realiserar den dröm våra förfäder arbetade så hårt för att realisera: ett liv där det hårda arbetet är avskaffat.

Det kan göras.

Upphovsrätten som sålde mer än din själ

Att diskutera upphovsrättslagstiftning är ibland en ytterst surreell upplevelse. Inte minst som skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning verkar vara en av de mest ogenomträngliga skillnader sedan det första skivade brödet hårdnade.

Vilket inte bara är en träffande metafor, utan även anledningen till att så många fastnar i sina underfinansierade skyttegravar. Oftast utan att veta om att de befinner sig i vare sig en skyttegrav eller ett underfinansierat tillstånd.

Så här kan det se ut: någon skriver ett långt och utförligt resonemang angående behovet av reform i upphovsrättslagstiftningen, och pekar på att det eviga kravet på hårdare straff för upphovsrättsbrott leder till sådana saker som ett urholkat rättsmedvetande, en ungdomsgeneration som tar för givet att deras vardag är kriminell, ett näringsliv som låter bli att investera i landets digitala ekonomi eftersom de inte vet var gränsen mellan innovation och kriminalitet går, en kvävd kreativitet hos artister som aktar sig noga för att låta för lik någonting annat i rädsla för att bli stämd, arkivarier som låter bli att bevara oersättliga kulturskatter eftersom upphovsrättsinnehavarna skulle kunna dyka upp och kräva deras institutioner på ohemula mängder pengar, - och så vidare och så vidare.

Varpå någon svarar med frågan: men hur ska artisterna få betalt?

Ni märker två saker här. Både surrealismen och skyttegraven. Det surreella ligger inte minst i det dolda antagandet att det på något sätt skulle sluta vara problem att en hel ungdomsgeneration dagligen begått kriminella handlingar (och antagit den attityd mot lagen som ett konstant kriminellt leverne för med sig) - om artister fick betalt.

Jotack.

Det tragiska i det hela är att alla dessa hårdare tag som den hårdare upphovsrättslagstiftningen för med sig inte leder till att artister får betalt. Att sätta ungdomar i fängelse leder inte till att de helt plötsligt lägger en större del av sina icke-existerande budgetar på att köpa kulturprodukter. Inte heller kommer hotet om att sätta dem i fängelse eller att ge dem enorma böter att öka konsumtionsviljan. Och om vi frågar artisterna själva ifall de vill att deras alster ska avnjutas under hot om juridiskt våld, så kommer en övervägande majoritet att tycka att frågan är absurd. Av naturliga skäl.

Problemet för artisternas del är inte att folk piratkopierar. Deras problem är att de har ett uselt kollektivavtal, och att de krafter som skulle förhandla fram bättre sådana är upptagna med att lobba för hårdare upphovsrättlagar.

I stället för att ta till vara på sina medlemmars intressen. Eller dina, för den delen.

Det behöver inte vara så. Det behöver varken vara skyttegrav eller underfinansierat. Det kan förändras. Men bara om de som säger sig verka för artisters bästa tar sig i kragen och faktiskt lägger manken till att göra det som behöver göras för att komma till bukt med det samtida fenomenet att kulturarbetare allt oftare cyniskt exploateras av de företag som skriker högst om vikten av hårdare upphovsrättslagstiftning.

Däri ligger skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning. Låt ingen lura i dig någonting annat.

Du är kanske för gammal för att komma ihåg det här, men internet är ingen nyhet längre

Det bästa med att vara pirat är att det går att vara helt viss om att ens politiska tankegångar kommer att förvandlas till konkret politik inom en snart framtid. Det kommer i det närmaste att hända av sig självt, och det enda en egentligen behöver göra är att vänta på att motståndet dör av naturliga orsaker. När ingen längre kommer ihåg varför det är en bra idé att genomföra helt självklara reformer av samtiden, så kommer de att genomföras. Inte för att någon tvingar det att hända, utan för att det är den självklara saken att göra - samtiden kräver en politik anpassad till samtiden, och när gårdagen är död och begraven så är det samtiden som bestämmer.

Det är bara att luta sig tillbaka och låta framtiden närma sig en dag i taget. Av naturliga orsaker.

Now, de av er som någon gång varit engagerade i ett politiskt förändringsarbete vet att orden "det är bara" och "händer av sig självt" i praktiska termer översätts till "vi kommer att behöva arbeta häcken av oss relativt non stop under längre tidsperioder, vi kommer att möta motstånd under alla relevanta moment  under arbetets gång, och tusentals av de samarbeten som skulle kunna leda till en konstruktivare vardag för alla inblandade kommer att förhindras av orsaker som vore skrattretande om de inte vore en direkt orsak till frustrerat hårsliteri".

Det finns gott om anledningar till att folk tröttnar på applicerad politik. Saker som händer av sig själva är en av dem.

Anledningen till att just pirater kan känna större tillförsikt än andra när det gäller framtiden är att samtiden med tiden kommer kräva allt mer energi att bevara. För varje år som går så kommer ännu en årskull som inte minns tiden före internet att ta studenten, och för för varje år som går så kommer deras krav på samtidsanpassning vinna allt större gehör hos de äldre. Eftersom de sakta men långsamt blir äldre. Vilket leder till att det kommer krävas desto större propagandistiska insatser för att påminna alla inblandade om att internet fortfarande är en nyhet som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera.

De som tog studenten i år föddes 1994. Det finns hemsidor som är äldre än så.

Allt detta skulle kunna få en att undra vad som är poängen med att anstränga sig politiskt. Det verkar ju trots allt vara väldigt mycket frustration för någonting som kommer att inträffa ändå, och det finns bättre saker att göra än att slita sitt hår i onödan.

Poängen är att det gör skillnad. Och att denna skillnad är skillnaden mellan tio och femtio år. Tio år med ivrigt iscensättande av framåtriktade reformer, eller femtio år av allt desperatare motreformer och sanktioner mot de som råkar vara födda för sent. En lugn övergång mellan nu och senare, eller en allt våldsammare konflikt mellan en förlegad världsbild och framåtriktade medborgare.

Jag säger våldsam, eftersom det redan idag är tal om att sätta sådana som mig i fängelse, utsätta oss för godtyckliga husrannsakningar, och på ett otal andra sätt förklara oss vara andra klassens kriminella medborgare. Allt för att stoppa en fildelning som kapitalt misslyckats förstöra någonting alls under de decennier den pågått.

Det gick att kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det hände. Men det behöver inte fortsätta hända. Det kan förändras, och det kommer att förändras. Men hellre förr än senare. Och helst utan att någon behöver dö under tiden.

Framtiden är inställd på grund av razziarisk

Ännu en razzia har inträffat. Det har nu inträffat så många sådana att den spontana reaktionen börjar bli en axelryckning och ett trött konstaterande att det inträffat. Det är inte längre ett extraordinärt skeende, utan någonting som allt mer håller på att tillhöra den digitala vardagen.

Denna gång handlar det om undertexter.se, en sida där den som så behagar kan finna undertexter till diverse filmer. Inte filmerna i sig själva, utan textfilerna som innehåller undertexterna till dem. Det vill säga filer som är helt fristående från filmerna i fråga.

Vi har härmed tagit ännu ett steg upp för abstraktionsstegen när det gäller vad som är brottsligt gällande internet. Från Pirate Bay-målet vet vi att det är olagligt att hänga upp en anslagstavla som säger åt folk var saker händer. Det vill säga medhjälp till medhjälp till brottslighet. Nu har detta förlängts till att handla om saker som eventuellt har med saken att göra, i hur många led som helst.

Detta är inte en positiv utveckling. Av tre anledningar.

För det första innebär detta stora bekymmer när det gäller social stabilitet. Om generellt umgänge med saker som har med piratkopiering att göra är kriminaliserat till den punkt att det när som helst kan storma in poliser på razziahumör, så blir vi alla potentiella brottslingar. Och har all anledning att tänka som sådana. Vi behöver börja tänka på att razziasäkra våra hem, arbetsplatser och virtuella tillhåll - polisen kan trots allt komma när som helst, och om de hittar någonting misstänkt så både kan och kommer de att använda det emot dig.

Paranoia lönar sig under sådana förhållanden.

För det andra innebär detta att innovativt beteende avskräcks. Det som skulle kunna ses som ett framsteg i användandet av sammankopplade datorer, kan i ett annat ljus ses som organiserad brottslighet. Eller medhjälp till densamma. Det finns med andra ord en direkt anledning att inte vara allt för framåt när det gäller kollaborativt datoranvändande - särskilt inte om detta användande innebär att människor delar information med varandra. Eftersom det när som helst kan visa sig vara så pass kriminellt att polisen anländer i full razziamundering.

För att travestera ett känt uttryck: all datoranvändning som är tillräckligt avancerad är omöjlig att skilja från piratkopiering.

För det tredje så är detta en direkt och otvetydig signal till företag inom den digitala sektorn. Eller, rättare, två signaler. En nationell och en internationell. Nationellt lyder signalen så här: låt bli. Internationellt: kom inte hit. Eftersom allt agerande inom datorrelaterade områden eventuellt kan bli ett polisärende, och eftersom allt som sker på en kommersiell nivå per automatik leder till hårdare sanktioner än sådana som sker på hobbynivå - låt bli. Det är inte värt risken.

Det behöver inte sägas att detta är motsatsen till ett gott företagsklimat.

Vi skulle kunna bli trötta på den här utvecklingen. Rycka på axlarna och fortsätta med vardagen som om inget. Eller så skulle vi kunna kavla upp ärmarna och utbrista ett otvetydigt "för i helvete, sluta upp med att döda framtiden med genomusel lagstiftning!".

Valet är ditt. Låt inte hotet om nästa razzia påverka dig allt för lite.

Sociala strukturer och du

Ett begrepp som mystifierar många är begreppet "social struktur". Var för sig ter sig de två orden som ingår i begreppen lättbegripliga - "social" är någonting som sker när människor gör någonting tillsammans, och strukturer är någon slags byggnadsverk. Men social struktur?

Den metaforiska innebörden är att det handlar om saker som människor bygger tillsammans i sina sociala vardagar. Att gå till kyrkan varje söndag, exempelvis, är en social struktur. Den finns så länge folk fortsätter att gå till kyrkan, och så länge de fortsätter så går det att bygga vidare på detta. Så som, säg, genom att inför varje söndag samla in det saftigaste skvallret och därigenom vara redo att bli tillställningens inofficiella centrum.

Det finns även en mindre metaforisk (och desto mer brutal) innebörd, och det är att en social struktur är vad som händer när ingenting särskilt händer. Det som inträffar när det inte inträffar någonting värt att nämna. Det som händer när ingen gör någonting särskilt, vare sig som en medveten handling eller som en respons på någonting som kräver en omedelbar respons utöver det vanliga.

Det mest ofrånkomliga exemplet på detta är att betala skatt. Såvida ingenting extraordinärt händer, så kommer skatt att betalas. Det är mycket troligt att du också kommer att göra det, vare sig du vill det eller inte. Och, än mer, att obekväma saker kommer att hända i fall du inte gör det, eller försöker att inte göra det.

Att försöka undvika att betala skatt är ett exempel på att göra någonting särskilt. Det är ett försök att förändra det som händer när ingenting händer. Det är ett försök att, genom en social handling, ta sig ur en social struktur. Inte att avskaffa den, men att ta sig ur den.

Beroende på vem det är som utför denna handling, så kan det få olika utfall. Om en enskild individ ensidigt förklarar att de inte längre kommer att betala skatt, så tenderar de att på olika vis tvingas betala mer skatt än tidigare, eller att sättas i fängelse. Om ett företag gör det, så tenderar de att komma undan med det om de gör det på rätt sätt. Och om hela geografiska områden gör det, så tenderar ordet "revolution" att användas.

Du märker förmodligen att det inte är helt riskfritt att försöka ta sig ur en social struktur. Detta beror på att den som försöker sig på detta gör någonting som inte tillhör det som händer när ingenting händer, och därmed gör någonting som de andra i sammanhanget behöver agera på. Någonting ovanligt händer, och detta ovanliga behöver hanteras - vanligtvis genom bestraffning.

Nuförtiden är det inte överdrivet socialt stigmatiserat att inte gå till kyrkan på söndagar. Förr i tiden, däremot, var det ett brott mot den sociala ordningen, och bestraffades som sådant, både officiellt och inofficiellt. Officiellt bestraffades det genom att den avvikande fick spendera ett antal dagar i en stupstock utanför kyrkan; inofficiellt bestraffades det genom skam, spott och spe.

Det finns fortfarande gott om sociala strukturer där avvikande bestraffas med ytterst inofficiella former av skam, spott och spe. Där det som händer när ingenting händer är oerhört orättvist, och där försöken att komma ur denna orättvisa betraktas som avvikelser som behöver bestraffas.

Fråga bara de "omanliga" männen eller de "okvinnliga" kvinnorna. De har haft sina beskärda dagar i de samtida stupstockarna.

Vad säger dina tweets om dig?

Enligt ryktet så går det något av en storm kring en person vid namn Omar Mustafa. Jag kan utan vidare medge att namnet inte betyder någonting för mig, och att hela stormen mestadels framstår som ett fall av en synd som straffar sig själv.

Det vill säga att det är så det går när en helt oförhappandes gör ogrundade stadgeändringar mitt under pågående årsmöte. Även för en social demokrati.

Detta är inte intressant i sig. Det intressanta börjar i en bildtext hos Expressen, som antyder att de gått igenom Omars samtliga tweets. För att citera:

Expressen har gått igenom S-politikern Omar Mustafas samtliga inlägg på Twitter och kan visa att han på flera sätt går emot partiets linje.

Slående ord. Ord som får en att fundera. Fundera i banor så som: samtliga tweets, huh? Det lär ha tagit ett tag. Jag undrar om de skulle vara lik ambitiösa när det gäller mina tweets om jag hamnade i en liknande situation. Och vad i hela friden de skulle göra av dessa.

För att illustrera:

Bandit enters the room. Everyone watches in awe as the 665th tweet is written, and then deleted to the sound of #WeirdTwitterCon crying.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

Är detta i linje med partiets uppfattning? Är det i linje med något partis uppfattning om någonting? Är det ens ett uttryck för en åsikt? I vilken kontext är det ens ett begripligt uttalande? Vad är det som händer? Är de döda? Är jag?

Och, än viktigare: vad betyder det i termer av en tidningsredaktion som aktivt letar efter material att placera under rubriken "NYA KONTROVERSER SOM DU VILL LÄSA ALLT OM"?

Det är långt ifrån ett originellt påstående att påstå att vi har större tillgång på information om och av varandra numera. Den mesta av denna information tenderar dock att vara ganska irrelevant för vad som pågår i dagsläget. Folk lär sig nya saker, glömmer gamla saker, mognar och växer, och är på det hela taget ganska mentalt rörliga av sig. Det som sägs nu har kanske eller kanske inte någonting att göra med det som sades för ett år sedan, och det kan mycket väl vara så att det som sades för ett år sedan sades i en kortvarig fas av märklighet, Eller som ett resultat av ett missförstånd, som löstes som ett resultat av de diskussioner som uppstod efter att det sagda var sagt -

Detta är lättare förstått än sagt.

För redaktionens del så finns dock all information - alla tweets, blogginlägg, debattartiklar och allting - tillgängliga samtidigt. Den som aktivt letar efter någonting som potentiellt sett skulle  kunna säga emot någonting som sagts idag har gott om saker att gräva upp, förstora, vinkla och på det hela taget vara kreativt remixiga med. Oavsett kontext, förändrade omständigheter eller förtjänade erfarenhetspoäng.

För den som verkligen vill, så är det lätt att hitta saker. Utan att ens hitta på någonting. Det är bara att citera rätt tweet, trots allt. Någon gång lär minst alla ha sagt någonting värt att göra en rubrik av, och med tillräckligt mycket sensationslystnad -

The thingage thinged the thing. In itself, this was not a big thing.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

...och sen så finns ju twitterflöden som inte är relevanta för den svenska kontexten över huvud taget. Men det är en annan historia.

Poängen här är inte att vi lever i nya tider. Alla tider är nya framtider. Snarare är poängen att kommunikation är multimodal numera, och att detta för med sig märkliga konsekvenser för ganska precis alla. Politiker får sin gärning recenserad utifrån deras twitterflöden, medmänniskor får sina vardagar avslöjade av deras facebookgöranden, och på det stora hela så sker väldigt mycket mer kommunikation mellan formaten än förr. Alla databaser läcker; alla konversationer läcker också. Till sist finns det bara en enda, massiv brontokonversation där alla deltar samtidigt, utan att någon för den skull riktigt vet vad de säger. Om de nu ens säger någonting vid det tillfälle då de säger det de säger -

Det är här det riktigt intressanta börjar.

And grammar. And contextual knowledge. And social implications within a discursive setting. And author functions. And endless recursivity. A
— Johanna Drott (@sargoth) April 8, 2013

Vem vinner egentligen på att tala om vinster i välfärden?

Socialdemokraterna gillar att prata om vinster i välfärden. Mer specifikt om hur hemska de är. Fokus borde ligga på att producera väl utfärdad välfärd för medborgarna, snarare än på att producera vinst för enskilda marknadsaktörer.

Det är en giltig politisk ståndpunkt. Socialdemokraterna tycks vilja ha den. Men de lyckas vara oerhört selektiva i hur de agerar på denna ståndpunkt. Många gånger verkar det nästan som att de mentalt klassar denna ståndpunkt som en ren sjukvårdspolitisk fråga, och kopplar bort den helt och hållet när det är dags att diskutera andra frågor. Som om det inte gick att frikoppla principen om välfärd före vinst från det specifika sammanhang den tenderar att nämnas i.

Det går att applicera denna princip mer generellt. Exempelvis på produktionen av kunskap.

Det är ingen hemlighet att akademiker skriver. Det är det akademiker gör - skriver. En akademiker som inte skriver är antingen adjunkt eller defunkt, och den som känner det inre livet på de akademiska institutionerna vet att det mest prestigefyllda som finns är att bli publicerad.

Det märkliga är att de skriver i en social miljö där det förväntas av dem att de ska skriva gratis. Eller, rättare, att de under sina skattefinansierade arbetsformer ska skriva texter som blir publicerade under stängda former, där enbart de som betalar dyra pengar till privata aktörer har tillgång till dessa allmänt välfärdade texter.

Det säger sig självt att principen om vinster i välfärden går att applicera på det här.

Om vi stannar kvar på universiteten, så pågår väldigt mycket forskning där. Delvis för att ge akademikerna någonting att skriva om, men mestvis för att bidra till det gemensamma kunskapande som över tid kommer att ge alla bättre förutsättningar att göra det de gör.

Det märkliga med denna forskning är att den i Sverige är till tre fjärdedelar (ibland mer) skattefinansierad, men att patenten från denna forskning tenderar att hamna i privata företags händer.  Gemensamma resurser läggs ner för att gynna det allmänna, men tycks ändå systematiskt primärt gynna enskilda privata marknadsaktörer -

Jag behöver inte lägga ut texten för hur detta hör ihop med det tidigare sagda.

Det går, över lag, att applicera tanken om välfärd framför vinst på kunskapandet som sådant. Det är ju trots allt ingen hemlighet att kunskapande bygger på användande, återanvändande och på det stora hela ett stort imiterande av det som finns till hands. Vanligtvis i den gemensamma kulturskatt som delas av den befolkning en råkar befinna sig i - i form av böcker, filmer, sånger, berättelser, allt det där som i Moderaternas nedskärningsplaner benämns som "kultur".

Det märkliga med denna gemensamma kulturskatt är att den i allt större utsträckning kommit att bli privat egendom. Det är inte tillåtet att hur som helst citera en diktstrof, återge en berättelse eller remixa en låt - risken är övervägande att någon slags upphovsrätt inkräktas, och att det som borde vara en allmängiltig självklarhet blir en lönsam affär för de enskilda aktörer på marknaden som lyckas monopolisera vårt kulturarv.

Upphovsrätten gäller idag i sjuttio år. Från och med skaparens död. För att få en referenspunkt i hur länge detta är, betänk att den här texten kommer bli public domain cirka år 2150, plus/minus hur hälsosamt jag lever. Ja, 2150, två ett fem noll, ungefär etthundrafyrtio år framåt i tiden.

Det är väldigt lång tid för gemensamma kulturskatter att vara inlåsta i privata vinstskapande omständigheter. Det skulle kunnat skapas väldigt mycket gemensam väl utfärdad kultur under den tiden.

Det märkliga med Socialdemokraternas tal om att välfärdens kvalitet ska premieras framför privata vinster är att de skulle bli väldigt lika Piratpartiet, om de bara tog sig tid nog att verkligen ta det på allvar.

De är förstås ytterst välkomna att piratkopiera detta tänkande. Ju mer desto bättre. För alla inblandade.

Piratpartiet vs Rättighetsalliansen, uttryckt i termer av Starcraft

Den gode Jacob liknar gårdagens besked om att PP överlämnar TPB till PP vid en boxningsmatch. En boxningsmatch mellan en liten fjunig knoddare och, well, Mike Tyson.

Eftersom länkar finns, så har du härmed möjlighet att läsa liknelsen i sin helhet här. Jag tillgängliggör härmed denna för dig. Vad jag tänker göra här är inte att sammanfatta den, utan remixa den. Kidnappa den. Förflytta den till ett annat sammanhang - nämligen Starcraft.

I ena hörnet av kartan har vi Rättighetsalliansen, som spelar Protoss. I andra hörnet har vi Piratpartiet, som spelar Terran.

Rättighetsalliansen inleder med att kanonrusha. Stenhårt. Inom skotthåll från Piratpartiets Command Center.

När någon kanonrushar så finns det tre saker att göra. Dessa tre saker är:

1. GG. (Med eller utan tillmälen om att bara nybörjare använder en så ostig teknik.)

2. Avsätt en allt större mängd resurser till att hålla basen och alla ekonomiska funktioner vid liv, trots att de ständigt blir bombarderade av kanoneld.

3. Lyft basen, flytta den till den naturliga expansionen och fortsätt spela därifrån. Långt utom räckhåll från kanonernas eld.

Piratpartiet valde 3. Likt varje erfaren Terran någonsin.

Att kanonrusha är förvisso fortfarande en ostig spelstil. Problemet med de är dock att den inte fungerar mot den som vet hur den ska kontras, och som vi alla vet så finns det bara en möjlig utgång efter en misslyckad manöver av den här typen:

Matchen fortsätter. Och Protoss-spelaren har just slösat massor av resurser på kanoner som inte kan skada någon.

Game on.

Den respektfullt lagbundne radikalen

Jag ser att den gode Ekström börjat röra sig in på intressanta farvatten. Hur förhåller det sig egentligen med partiers förhållande till gällande lagar?

Å ena sidan är det självklart att ett parti måste verka inom det legala ramverk som utgör den kontext vari det är partiskt. Detta är ofrånkomligt, och så självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Å andra sidan är själva poängen med partier att förändra de lagar som finns. Det är deras raison d'etre, och även detta torde vara så pass självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Ur dessa två självklarheter följer intressanta frågeställningar. Så som - är det rätt för partier att bryta mot lagar i syfte att förändra dem? Finns det lägen där det är direkt nödvändigt för partier att begå lagbrott för att kunna förändra gällande lagstiftning? Finns det en avgörande skillnad mellan uttalade diktaturer där partier är uttryckligt förbjudna, och demokratier där de inte är det?

Den sista frågan kan verka ledande, men jag inkluderar den för att poängtera att det i principiella diskussioner är viktigt att inte se det egna landet som den enda utgångspunkten. och att kontext har betydelse. Om det som i en kontext är principiellt fel är principiellt rätt i en annan kontext, så finns det ett intresse i att definiera hur och varför kontexten övergår från den ena kategorin till den andra.

Det här är en diskussion Ekström skulle kunna vidareutveckla. Inte minst i egenskap av journalist, en yrkeskategori som i allra största grad berörs av frågan om kontextuella legala ramverk. Borde journalister exempelvis låta bli att rapportera om oppositionspartier i diktaturer där oppositionen är olaglig, med hänvisning till olagligheten i partiverksamheten?

Ni märker vart jag är på väg. Frige Dawit Isaak.

Ekström går dock inte vidare med denna tanke. Istället förspills tillfället genom att ställa upp den falska dikotomin att fildelning och upphovsrätt inte kan finnas samtidigt. Vilket är en märklig sak att göra, eftersom de ju bevisligen finns samtidigt. Och, än mer, rent principiellt inte har något ömsesidigt uteslutande förhållande sinsemellan.

Även diktaturer kan ha upphovsrätt. För att kontextualisera.

Now, upphovsrätt som generell princip är ett legalt ramverk som reglerar hur olika aktörer på en marknad kan, bör och ska bete sig. Det är månne motiverat av en moralisk tanke om att möjliggöra individuell autonomi genom i sig självt olönsam kulturell verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle, men denna motivering till trots så utgör det ett ramverk för kommersiell verksamhet. Och som generellt ramverk så finns det inga hinder för dess samexistens med specifika kommunikationsformer - så som, exempelvis, torrents av den typ som återfinns på TPB.

Ingen ifrågasätter nödvändigheten i ett sådant ramverk. Däremot finns det allt fog i världen att ifrågasätta att dess omfattning med nödvändighet måste vara av sådan art att det blir omöjligt att använda vissa kommunikationsformer på ett lagligt vis. Det är ju trots allt inte principiellt nödvändigt för upphovsrätten som rättsområde att fildelning kriminaliseras, och det är något av en extrem hållning att insistera på att så är fallet.

Om vi med extrem menar ett förhållningssätt som enbart och endast kan ta vissa av många tillgängliga och realistiskt möjliga alternativ under övervägande.

Piratpartiet intar hållningen att det är fullt möjligt att kombinera upphovsrätt och fildelning. Inte bara på rent principiella grunder, så som visats ovan, utan även med hänvisning till sådana konservativa grundpelare som orden "social stabilitet". Lagstiftning måste ju som bekant vara förankrad i det folkliga rättsmedvetandet för att anses vara legitima, och en lagstiftning som inte är förankrad i rättsmedvetandet måste antingen förändras eller genomdrivas med våld. Med tanke på att det finns upp emot två miljoner fildelare i landet, så är det senare alternativet väldigt radikalt och oerhört samhällsomstörtande.

Det går förvisso att sätta vanliga, i övrigt hederliga människor i fängelse för fildelningsbrott, men efter ett visst antal frihetsberövanden så blir de samhälleliga, sociala och systemiska effekterna negativare än de behöver vara. Kostnaden för att sätta alla dessa människor i fängelse lär inte bli småskaliga (inte minst när de uteblivna skatteintäkterna räknas in), de familjer som splittras av att ena föräldern plötsligt sitter i fängelse låter sig inte repareras ens av de mest nedstängda av piratbukter, och jag bävar inför tanken på en statlig och kommunal förvaltning som inte kan finna tillräckligt med systemadministratörer för att driva de databaser som innehåller våra juridiska identiteter.

Social stabilitet och förutsägbarhet är bra nyckelord att hålla i bakhuvudet när juridiska ramverk ska formuleras.

Det är svårt att inte snegla över på ett närliggande område, nämligen arbetsrättens. Det kanske inte är helt uppenbart att det är ett närliggande område, men betänk: under många och långa år var alla former av fackföreningar förbjudna i lag, och slogs ned på med de brutalaste av medel. Efter hand blev de (inte minst genom verksamhet från partier så som Socialdemokraterna) inte bara lagliga, utan även en integrerad del av det som kommit att kallas den svenska modellen. Detta eftersom det utarbetades ett juridiskt ramverk som säkerställde de former varigenom konflikter rörande arbetsförhållanden kunde förhandlas och lösas.

Det hade kunnat stanna vid tanken om att fackliga sammanslutningar är olagliga. Men som tur är så fastnade vi inte i detta begränsade utbud av många tillgängliga realistiska möjligheter.

Jag tror nu inte att Ekström är socialdemokrat. Men det vore intressant att höra Ekström spinna vidare på förhållandet mellan partier och lagar. Månne finns det möjligtvis (förslagsvis) utrymme för tanken att Ekström uttrycker sig mer extremt än hen egentligen menar, och behöver tid för att tänka om sin radikala ståndpunkt?

I sådana fall - all respekt.

Återigen. Frige Dawit Isaak.

På nära håll är ingenting avpixlat

Applicerat tunnelseende är ett etablerat begrepp inom vissa studentkretsar. Det är en pluggstrategi som innebär att den omedelbara tiden inför en tenta uteslutande, enbart och endast handlar om tentaämnet. Allting blir en förlängning av tentapluggandet - hur långsökt det än är, så infogas det i pluggperspektivet. Det finns bara plats för ett litet antal saker i tankarna, och detta mentala utrymme utnyttjas maximalt.

Syftet med detta är förstås att materialet ska sätta sig ordentligt. Det bästa sättet att lära sig någonting är att aktivt använda det under en längre tid, ju mer desto bättre. Och jag vill inte på något vis kritisera vardagen eller så, men det finns ibland något av ett tillfälligt underskott av tillfällen att applicera de mer avancerade akademiska begreppen, vilket gör att de naturliga användningstillfällena inte är så mångtaliga som det kanske finns anledning att tro. Det brukar inte gå hem att tala om saker som "den diskursiva propensiteten att hermeneutiskt detronisera hegemonins alienerande grammatik" utanför campus, märkligt nog, så det gäller att skapa sig ett tillfälle att kunna göra det.

Glada minnen av tentapluggande till trots, så är jag dock en nybörjare när det gäller applicerat tunnelseende i jämförelse med det studentikosa gänget på Avpixlat. De har varit igång ett bra tag vid det här laget, och verkar inte visa några som helst tecken på att vilja sluta den närmaste tiden.

Med anledning av att Avpixlats meste talesman, Mats "Demofon" Dagerlind, skrivit en engagerad förklaring om varför tunnelseendet kommer att fortsätta även framöver, så verkar det inte bättre än att jag behöver ge ett par hjälpsamma råd på vägen. Oss tentapluggare emellan.

Det första som behöver sägas om deras variant av det applicerade tunnelseendet är dess inneboende blindhet för innehållet i de många tusen kommentarer som publiceras under Avpixlats texter varje månad. Det finns ett visst generellt tema i det, och det krävs en väldigt hängiven tunnelvisionär för att inte se vartåt det barkar. Precis som Don Quixote inte kan se väderkvarnarna, så verkar det som att någonting ställer sig mellan redaktion och läsförståelse.

Jag misstänker att ryggmärgsreflexen på detta påpekande kommer att vara att be mig peka på konkreta exempel på vad jag menar. Jag vill redan här förekomma denna invändning genom att helt enkelt be dig titta under vilken artikel som helst - det kommer att finnas där, redo att studeras med flitens alla medel.

Det andra som behöver påpekas är den konsekventa blindheten för hur länge dessa kommentarer varit ett självklart inslag i Avpixlats vardag. En eller två sådana kommentarer kommer med statistisk nödvändighet att slinka igenom närhelst tillräckligt många kommentarer skrivs på samma plats - det är ofrånkomligt. Det är dock ingen slump när det handlar om så många dylika kommentarer under så lång tid med en så pass stark grad av förutsägbar regelbundenhet.

Det applicerade tunnelseendet är starkt. Jag kan respektera det, rent studietekniskt. Men jag vill öppna för möjligheten att det kan finnas en problematik i denna systematiska blindhet.

Det tredje och sista som behöver påpekas är lite mer avgränsat, och handlar om Dagerlinds beskrivning av vanliga människors möjligheter att använda internet så som det faktiskt finns idag. Det låter nästan som om vanliga människor bara kan använda tidningars kommentarsfält för att göra sig hörda, och att tidningarnas diverse strategier för att hantera stora volymer inkommande kommentarer på något vis skär av själva den demokratiska livsnerv som samhällsdiskussionen baserar sig på.

Som om vanliga människor inte kan blogga, twittra eller på andra sätt etablera sig som egna namn. Som om vi var tillbaka i nittonhundratalets mörka tidsålder, då massmedierna faktiskt hade någonting som skulle kunna liknas vid ett monopol på nyhetsförmedling. Vilket är en undervärdering av vanliga människors förmåga som är i det närmaste förolämpande, om vi inte tar det applicerade tunnelseendet i beaktande.

Nittonhundratalet gick sedermera över, och människor har numera en aldrig tidigare skådad möjlighet att kommunicera oberoende av vad andra har att säga om saken. Tack och lov. Men månne är det applicerade tunnelseendet så engagerat att även det passerade revy utan att registreras. Vilket, med tanke på den hittills uppvisade selektiva blindheten, inte är helt otroligt - det är väldigt lätt att förälska sig i sina teoretiska modeller medan de studeras.

Det finns dock en annan poäng med det applicerade tunnelseendet som pedagogisk metod, och det är att den är tidsbegränsad. När materialet väl övats in ordentligt så återgår studenten till sin vardag och återintegrerar sig med sina medmänniskor igen. Det är en utflykt till ett annat sätt att se på saken, men det är inte målet. Det är en resa.

Ärade Avpixlat. Ärade överengagerade studenter. Det är dags att komma hem nu. Era vänner, familjer och bygder saknar er.

Det går inte att vara student hela livet, trots allt.