Det politiska bloggandet - tio år senare

Att summera tio år är ett stort åtagande. Det är en tidsrymd som innehåller många händelser, förändringar och utvecklingar, och varje val som framhäver vissa aspekter döljer med nödvändighet andra. Det finns så mycket tid att summera och så få ord att göra det med – texten måste bli klar någon gång, trots alls. Det vore onekligen väldigt otidsenligt med en tioårssummering som anländer först efter tolv år; god timing är mer än bara en artighet. Inte minst för bloggare.

När jag funderat över hur jag skulle gå tillväga för att summera de tio år som gått sedan alla hjärtans dag 2009 – och allt som skett under tiden – har jag frågat mig om det vore lämpligast att summera den personliga eller den politiska utvecklingen. Båda är intressanta och omfångsrika, och skulle med lätthet kunna fylla hela böcker, men jag anar att det finns en fråga som behöver ställas innan alla andra frågor kan besvaras:

Vem läser ens bloggar 2019?

Det är förmodligen värt att påminna om att internet var annorlunda på den tiden. Särskilt år 2009. Facebook var inte den globala leviathan det är nu, Twitter hade just grundats, och maxlängden på Youtubes videor var tio minuter. Instagram fanns inte. Den första iPhonen släpptes 2007, och var fortfarande något av en nyhet. Sociala medier var någonting som hände vid sidan av den egentliga aktiviteten online:

Slösurfandet på hemsidor.

Om du stirrar på dessa ord med förvirring i ditt sinne och en djup känsla av svindel i ditt hjärta, så förstår du vidden av den förändring som skett under det senaste decenniet. Internet var en fundamentalt annan plats, där webbplatser inte bara var en ursäkt för att slussa en vidare till en app eller en facebooksida. Hemsidor var internet, och det var där det hände. För varje given definition av ”det”.

Detta är viktigt att hålla i åtanke. Inte bara för att det är lätt att glömma radikala förändringar i efterhand, utan även för att det besvarar frågan om vem som läste bloggar 2009. Och, än mer, vem som skrev bloggar på den tiden. Det fanns en publik för det, en etablerad förförståelse för mediet, en medvetenhet om genren som gjorde att både läsare och författare kunde hoppa rakt in och sätta igång utan allt för stora mentala omsvep. Det var, för att uttrycka det kort och koncist, en grej.

Världen var yngre då.

Med detta i bakhuvudet, är det lätt att förstå hur jag som allt för ung person (var jag någonsin så ung?) kunde ta steget från att skriva i communities och på forum till att skriva på en egen blogg. Till en början skrev jag på samma sätt som i de andra medierna, men över tid lärde jag mig den ädla konsten att forma ett inlägg på ett sådant sätt att det är både sammanhängande och relevant för samtiden. Med tilltagande skrivförmåga anlände även läsare och medbloggare, i en god cirkel bäst beskriven av frasen ”learning by doing”. Så här i efterhand är den största delen av sakinnehållet i det jag skrev inte överdrivet intressant, annat än som en tidskapsel över en dåtid som flytt. Det blir så när en skriver för samtiden om dagsaktuella ämnen. Samtiden var bättre förr.

Desto intressantare är den publik som fanns då men som inte finns nu. Dels de bloggare som skrev inom Piratpartiet, som jag var i ständigt samråd med och diskuterade både ämnesval och skrivstrategier, men även bloggare från andra partier, som också skrev om dagsaktuella ämnen utifrån sina egna ståndpunkter. Tillsammans utgjorde vi ett slags samtida republic of letters – en korresponderande grupp människor som med ojämna mellanrum diskuterade politiska skeenden, i både medhåll och mothugg. Den som ville få sig en bild av hur de olika partierna tyckte om de frågor som var aktuella just då, kunde med lätthet läsa bidrag från alla partier. Dels eftersom nyhetssidorna länkade tillbaka till de blogginlägg som länkade dem, och dels eftersom vi bloggare länkade till varandra. Det senare skedde enligt outtalad överenskommelse vare sig en höll med dem eller ej, men jag misstänker att länkandet hade en tendens att korrelera med medhållskofficienten i icke ringa grad.

Det fanns, med andra ord, en politisk offentlighet där vem som helst med uthållighet, intresse av att läsa nyheterna och någon form skrivförmåga – kunde träda in. För en kort period i den svenska politikens historia diskuterade partiernas medlemmar med varandra, och tog del av varandras åsikter. Habermas hade varit stolt över oss.

Detta finns inte längre.

Detta beror dels på den ovan nämnda övergången från hemsidor till sociala medier (det ger mer omedelbar effekt att skriva en tråd på twitter eller en post på facebook, än ett inlägg på en blogg), men också på en mycket specifik incident som inträffade år 2011: Politiskt Inkorrekts uppmaning att förstöra denna gemenskap genom att överrösta den med trollkörer och spam. Deras metod var mycket enkel och brutal: de uppmanade sina många och likriktade läsare att besvara alla tweets som taggades med #svpol med sanningen om invandring och mångkultur. Det som dagen innan den trettioförsta augusti var ett offentligt samtal, var dagen efter ett slagfält, där rasismens gutturala vrål överröstade allt annat. Effekten var omedelbar och förödande.

Det behöver nog inte sägas att Politiskt Inkorrekt var SD:s propagandaorgan, vilket sedan bytte namn till Avpixlat. De heter någonting annat nu. De har tagit bort sina gamla alster från sina webbplatser, men historiskt intresserade personer kan läsa deras uppvigling här. Den är lika oförlåtlig nu som då.

Det politiska bloggandet levde kvar en tid efter detta, men sakta men säkert blev inläggen färre. Tröttheten satte in – reaktionerna på ens inlägg tycktes bestå mer av troll än någonting annat. Kombinationen av gapiga troll, minskande läsekretsar, färre länkar från medbloggare, och en allt snabbare (och stundtals märkligare) nyhetscykel på sociala medier ledde efter hand till att intresset för att skriva försvann. När tidningarna så småningom slutade länka tillbaka till enskilda bloggposter, var den politiska bloggosfären officiellt död. Det fanns (och finns) förvisso fortfarande politiska bloggare, men de skrev inte för samma politiska offentlighet. Tiderna har förändrats, likaså det politiska samtalet.

Månne kan förändringen sammanfattas med en anekdot från mitt studentliv. När jag under 2012 skulle välja ett ämne för min kandidatuppsats i retorik, valde jag den politiska offentligheten så som den tog sig uttryck i bloggosfären. Då fanns den fortfarande kvar, förvisso i något försvagad form, men i tillräckligt hög grad för att utgöra empiriskt material för en uppsats. Tyvärr drabbades jag av sjukdom, och kunde inte slutföra uppsatsen där och då. När jag under 2017 återupptog det retoriska uppsatsskrivandet, funderade jag på att fullborda uppsatsen så som jag hade tänkt fem år tidigare. Som ni kanske redan anar, fanns det inte tillräckligt mycket bloggande kvar för att fullfölja projektet i den anda av politisk offentlighet mina minnesanteckningar språkade om. I stället skrev jag retoriska överväganden på Patreon. Skillnaden mellan då och nu är vare sig subtil eller svårfångad.

Detta reser onekligen frågan vad som hänt med alla politiska bloggare efter att de slutat vara politiska bloggare. Skriver de någon annanstans, nöjer de sig med korta kommentarer i sociala medier, eller har de slutat skriva helt och hållet? Vart tog ni vägen, vänner och lojala opponenter?

Av det redan sagda, kan ni nog dra slutsatsen att jag stannade på universitetet länge nog att skriva ett par examensarbeten. Kandidatuppsatsen i retorik är redan nämnd. Därtill skrev jag en magisteruppsats i pedagogik (om vilka former av kunskap som anses legitima i skolmiljöer, och vilka som anses vara irrelevant nonsens trots att de rent konkret är identiska med lärandemålen), samt en magisteruppsats i sociologi (om hur rationalitet tar sig olika former i olika kontexter, och den märkliga paradoxen i att ett hänsynslöst reducerande av allting till rationellt mätbara enheter kan bli en estetisk princip). Utöver detta finns ytterligare två kandidatuppsatser, men de är inte lika spektakulära.

Mer bloggrelaterat finns jag även på ett antal nya bloggar. Traditionen att starta en blogg om året, som inleddes idag för tio år sedan, har fortsatt, och fortsätter. Beroende på om du är intresserad av litterär kritik, emotionella vinjetter, utkast till större idéer, en bok om Alpha Centauri eller – årets nyhet – reflektioner om städers och samhällens utveckling, så har du en hel del läsande framför dig.

Och, om du känner dig manad, skrivande.

Det är aldrig för sent. Din röst behövs.

En alldeles personlig etisk käftsmäll

Det ligger två böcker på mitt skrivbord. De är i allt väsentligt varandras motsatser, och de är av precis den anledningen de perfekta böckerna att läsa tillsammans.

Den ena är Lögstrups klassiker Det etiska kravet. Dess utgångspunkt är lika enkel som radikal: varje gång vi befinner oss i närheten av andra människor, har vi deras liv i våra händer. Det spelar ingen roll var vi är eller vad vi gör - så länge vi befinner oss i närheten av andra har vi ansvar för dem.

Att säga att detta är lika enkelt som radikalt är att underdriva. Rent konceptuellt är inte svårare än att du finns i världen och påverkar de som befinner sig i närheten av dig. Rent etiskt är det så radikalt att du aldrig någonsin inte kommer att tänka på det närhelst du befinner dig i en social miljö. Det är ständigt närvarande eftersom du är ständigt närvarande.

Det mest radikala är att det inte går att skylla ifrån sig. Om du går förbi en tiggare utan att skänka en slant, så är det du och just du som gått förbi. Det spelar ingen roll ifall andra skänkt eller inte; de andra är inte du, och de kan inte ta ditt ansvar åt dig. Närhelst det finns något gott du kan göra som du inte gör, så är det du som inte gjort det.

Det etiska kravet är personligt. Precis som du.

Den andra boken på mitt skrivbord är Hans Jonas klassiker Ansvarets princip. Dess utgångspunkt är lika komplicerad som radikal. Grundpremissen är att den mänskliga förmågan att få saker att hända - mestadels genom teknologiska framsteg, men även genom sociala och administrativa innovationer - har expanderat enormt under de senaste århundradena. Förr i världen sades det att tro kunde försätta berg - nu kan vi med enkelhet anlita ett företag att göra det åt oss.

Det största och uppenbaraste exemplet på hur vår förmåga att få saker att hända är kärnvapen. Mänskligheten kan, om den vill, bokstavligen utplåna sig själv. Boom.

Lite mindre uppenbart är att vårt handlande numera får konsekvenser även för människor vi inte känner och aldrig kommer att känna. Vi kommer aldrig ens att få reda på vilka de är, hur de drabbats eller vilken (in)direkt roll vi spelat för deras liv. Eventuellt kanske vi läser en notis om det i tidningen, men oftast är det svårt att koppla den till sitt eget levande och görande.

Om detta låter abstrakt, så är det för att det är just abstrakt. Kopplingen mellan aktiespekulanten som köper och säljer för att maximera sin vinst, och de fabriker som läggs ned på grund av att de inte är tillräckligt lönsamma för aktieägarna, är minst sagt diffus. Spekulanten och arbetarna träffas aldrig, och risken finns att de aldrig hör talas om varandra. Likväl påverkar de varandra.

Ett mer konkret exempel rör hur dina konsumtionsvanor påverkar ekonomiska mönster i andra delar av världen. Det är ingen hemlighet att många kläder tillverkas under slavliknande förhållanden; det är ingen hemlighet att det enda som håller igång produktionen är att den är lönsam. Eftersom konsumenter köper kläderna de producerar. Du som konsument och de som producenter kommer aldrig träffa varandra, men ni påverkar likväl varandra.

Det är svårt att vara etisk i en sådan situation, eftersom konsekvenserna av ens handlingar är så pass avlägsna från utförandet av dem. När du köper en billig tröja gör du det inte för att du anser att slavarbete är en bra idé. När en aktiespekulant spekulerar gör hen det inte för att aktivt försätta företag i konkurs. När Einstein formulerade sina teorier var det inte atombomben hen hade i åtanke.

Vad värre är, så används goda uppfinningar i onda syften. Tågnätet är ett effektivt sätt att transportera saker, och det har skrivits mycken poesi om tågresors goda kvaliteter. Men baksidan av effektiviteten är att den kan användas till vilka syften som helst. Samma effektivitet som tar barnen till Liseberg tar även de oönskade undermänniskorna till dödslägren. Och de anställda tågarbetarna som bara försöker göra sina jobb så att de kan betala sina hyror är lika medskyldiga till bägge. Även om arbetet bara består av någonting så tråkigt som att organisera tidtabeller.

Anledningen till att dessa två böcker är perfekta att läsa tillsammans ligger i att de är varandras motsatser. Lögstrup skriver om hur den omedelbara fysiska närheten till andra människor översätts till en moralisk närhet; Jonas skriver om hur moralisk närhet inte har någonting alls med fysisk närhet att göra, och att handlingar här kan få stora konsekvenser någon helt annan stans. Lögstrup lägger tonvikten vid de sociala interaktioner vi har i vardagen; Jonas vid de system vi lever i och vars effekter vi (tillsammans med många andra) bidrar till. Det går inte att översätta det ena till det andra - men likväl är det precis det våra moderna liv går ut på.

Som när vi ser tiggare. Å ena sidan hjälper det dem att skänka en slant; å andra sidan kan vi inte hjälpa alla. Å ena sidan kan vi personligen göra skillnad; å andra sidan kan vi personligen inte göra någonting åt de djupa systemiska anledningar som gör att de tigger. Å tredje sidan hjälper det ingen att vi själva svälter ihjäl i försöket att så mycket som möjligt.

Det är lätt att känna sig kluven och ambivalent. Eftersom situationen är kluven och ambivalent.

Om jag vore demagog skulle jag vid det här laget börja skriva om vad som är rätt att göra. Jag skulle skriva om en enkel sak du kan börja göra med en gång, som garanterat gör världen bättre och som garanterat gör dig till en bättre, mer moralisk människa. Förmodligen skulle jag också nämna organisationer som är garanterat bra, och koppla ihop dessa med den garanterade godheten. Utlova själafrälsning i utbyte mot en liten liten uppoffring.

Men jag är inte här för att vara demagog. Jag är här för att ge dig en etisk käftsmäll i magen.

Hur du än gör så kommer du göra fel. Hur du än gör så kommer det finnas någonting du hade kunnat göra annorlunda. Vad du än gör så finns det alltid något annat du hade kunnat göra i stället. Varje val är ett felsteg, och varje felsteg går i fel riktning. De pengar du gav till tiggaren gav du inte till välgörenhet; de pengar du gav till välgörenhet användes inte för att investera i nya jobb; de pengar som investerades i nya jobb försnillades av riskkapitalister; den tid du använde för att lobba för regler som gör livet svårare för giriga riskkapitalister användes inte för att hjälpa tiggare. Och om du unnar dig god mat under tiden, så äts den i full visshet om att de pengar du lade på den hade kunnat hjälpa något noblare än din glupskhet. Elen du använder för att läsa dessa ord producerades av tysk brunkol.

Allt detta eftersom världen är större än dig, och eftersom du föddes in i ett system som tvingar dig att delta i processer som skadar andra. Det mesta du köper finns eftersom någon annan exploateras. Det du behöver för att överleva produceras under oetiska former. De skattepengar du betalar in används för att göra direkt onda saker - så som att skicka flyktingar tillbaka till en säker död, eller att tvångssterilisera folk. Du bad aldrig om att bidra till något av detta, men du gör det likväl.

Det värsta du kan göra är att ha dåligt samvete. Det är inte ditt fel. Världen var trasig redan innan du fanns i den.

Det bästa du kan göra är att börja se att världen är trasig, och att det finns mycket lite du kan göra åt saken. Förutom att ta hand om dina nära och kära. I ordens många betydelser.

Grattis. Ditt nya, mer etiska liv börjar nu.

Kramar finns att hämta vid behov.

Rätt som det är, eller rätten att vara annorlunda

Märkliga saker händer med den som tänker två saker samtidigt. Nämnda saker sätts i perspektiv, och märkligheter som går förbi obemärkta i sin ensamhet blir uppenbart övertydliga i tvåtakt.

Frågan är: vad händer om vi tänker på den reellt existerande demokratin och den reellt existerande massövervakningen samtidigt?

För att kunna tänka dessa två saker samtidigt så måste en först ha tänkt dem var för sig. Sålunda tänker jag ställa upp det ena och det andra var för sig, för att sedan ställa dem bredvid varandra. För att underlätta din läsning är uppställandet numrerat - först den ena, sedan den andra, sedan det tredje som följer när de två första inträffat. Helt okynnes.

1. Det märkliga med den reellt existerande massövervakningen är att den handlar väldigt lite om att ställa brottslingar inför rätta. Den motiveras förvisso väldigt stenhårt med trygghet och säkerhet som garant, men när policydokumentet möter asfalten så är det väldigt få vardagsbrottslingar som behöver bry sig. Det är inte det att de inte omfattas av övervakningen - tvärtom, alla övervakas - utan det att de som sitter vid de digitala periskopen har annat för sig. Andra prioriteringar, andra målbilder, andra sponsorer.

Det är oerhört märkligt att vi inte börjat översköljas av rapporter om rättsfall där misstänkta terrorister och överorganiserade brottslingar sätts dit på grund av bevisning insamlad via massövervakningen. Dess förespråkare, som i alla tidigare lägen varit ytterst måna om att betona att det var precis så övervakningssystemen skulle användas, borde vara eld och lågor över de fall där det gick som de tänkte sig. Helt plötsligt vore alla kritiska röster möjliga att vifta bort med en enkel hänvisning till faktiska omständigheter: systemen används som de är tänkts, brottslingar får sina rättvisa straff, och världen har bevisligen inte gått under. Rent PR-mässigt vore det slam dunk, och inte bara gentemot kritikerna - det finns inget som vinner hjärtan och röster så mycket som konkreta bevis på att brottslingars liv blivit svårare under ens mandatperiod.

Det finns inga anledningar att utgå från att den samlade mediekompetensen hos den sittande regeringen och den slumrande oppositionen helt plötsligt är nollställd. De vet fortfarande vad de gör, de vet fortfarande vad de röstade ja till, och de vill fortfarande bli omvalda. Varför låter de bli att exploatera denna källa till omgående goodwill?

Eftersom systemen inte används för att sätta dit brottslingar, terrorister och deras vänner. De används för att spionera på Angela Merkel.

Eller, för att bli mindre specifik, de används för att spionera på personer som inte är vare sig brottslingar eller terrorister enligt gängse definitioner. Det kanske kan argumenteras att andra länders regeringschefer är både brottslingar och terrorister, men det är inte PR-mässigt smart att göra det. Inte minst när det finns en förväntan om att bibehålla och kontinuerligt fördjupa befintliga diplomatiska förbindelser med dessa regeringar.

Om det nu inte är brottslingar och terrorister som sätts under bevakning - vem är då måltavlan för all denna övervakning?

Tja. Det vore onekligen intressant att veta. Inte minst för att få klarhet i var skattepengarna tar vägen; inte mest för att det finns en konstitutionell trygghet i att veta att de inte kan riktas mot vem som helst bara för att deras namn råkar nämnas under en fikarast.

Eller att systemen inte aktiveras så fort du blir politiskt obekväm. Enligt godtycklig definition av 'obekväm'.

2. Det märkliga med den reellt existerande demokratin är att den inte alltid är så representativ som dess definition antyder att den borde vara. I teorin finns det folk på plats i statsapparatens beslutsfattande maskineri som representerar våra intressen - oberoende av vilka vi råkar vara. Eftersom vi röstar in våra representanter till detta maskineri.

Tanken är att systemet på så vis ska legitimera sig självt. Alla har trots allt rösträtt, och när allas röster tas i aggregat så blir summan större än dess deltagande - den enskilda rösten gör förvisso vare sig till eller från, men eftersom de som tycker samma saker röstar på samma saker så blir slutresultatet ändå representativt.

Det säger sig självt att det här bygger på att så många som möjligt röstar. Det blir väldigt fort väldigt icke-representativt om stora delar av befolkningen inte deltar. Vilket bäst kan representeras av de tidevarv då bara rika människor fick rösta - eller, för den delen, när kvinnor inte fick rösta. Eller bli röstade på.

Du kanske eller kanske inte håller med om vikten av proletär feministisk kamp. Det är inte viktigt - det viktiga är att de som gör det kan bli representerade.

I teorin är denna ordning självlegitimerande. De som bäst representerar väljarnas intressen blir valda; väljarna blir representerade av att rösta på de som bäst representerar deras intressen. De som styr idag styr inte för att de råkade göra det igår - de har gjort sig relevanta för de medborgare de styr över, och dessa medborgare har blivit relevanta i sammanhanget.

Som synes så fungerar detta i dubbel riktning. Den ansvarsfulle politikern har ett kall att representera efter bästa förmåga, och den ansvarsfulle medborgaren har ett ansvar att gå och rösta när valdagen anländer. Mycket kan sägas om de politiker som inte levererar - än mer sägs till de medborgare som inte röstar.

För den som vill ha ett övertydligt exempel på detta, så finns den här intervjun med Russel Brand. Invändningen "men du röstar ju inte!" används, mer eller mindre ordagrant, Det är svårt att inte tänka att ganska precis vilken argumentation som helst skulle kunna sopas under mattan med de orden - hur relevant den än må vara.

Legitimitet går åt två håll. Systemet är självlegitimerande - och därmed är de som inte deltar i systemet illegitima. Deras röster är inte räknade, och därmed räknas inte deras röster.

Det finns ett otal anledningar till att inte rösta. Akut politisk apati är en av dem. En känsla av att inget förändras av att rösta är en annan. För att inte tala om en grundmurad visshet om att det politiska maskineriet struntar fullständigt i ens åsikter, bekymmer, frågor, livsvillkor, liv och ens bokstavliga död.

De senaste åren har kännetecknats av en generell nedprioritering. Ordet 'nedskärningar' är på tapeter och policydokument. Allting ska göras billigare, effektivare, snabbare. Om det kostar så måste det motiveras, och om det inte motiveras snabbt och effektivt nog så omklassas det till en onödig kostnad. Kombinationen av ökade vinster och sänkta skatter innebär en minskning av de frågor som anses legitima - det offentliga drar sig tillbaka, Dras tillbaka. Skärs ned, bort, av. Trygghet kostar pengar - du borde börjat bygga dit personliga varumärke för femton år sedan!

Det är inte utan att vissa människor har fog att börja känna sig illegitima. Vare sig de röstar eller inte.

Det är i allra högsta grad en politisk fråga åt vilket håll illegitimiteten riktas. Riktas den från individen och uppåt? Det vill säga, är individen en oföretagsam latmask som är för oförmögen för att skaffa sig ett ordentligt jobb? Eller riktas den nedåt - finns det ett demokratiskt problem i att politiken i allt högre grad meddelar att den aktivt försöker bry sig mindre om ifall dess medborgare lever eller dör?

Det finns legitimitet, och det finns legitimitet.

3. Det märkliga i att ställa den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin bredvid varandra är att det inte görs oftare. Inte minst eftersom det leder oss till frågan om varför. Varför övervakas Angela Merkel? Varför övervakas du och jag? Varför är en demokratiskt ambitiös stat i full färd med att övertrumfa DDR:s väldokumenterade prestationer?

Den skulle kunna ha väldigt goda, väldigt legitima skäl för det.

Om vi ser legitimitet som någonting som garanteras genom formalia, så är massövervakningen framröstad av informerade väljare som vägde för- och nackdelar och kom fram till att mer övervakning är representativt för dem. Vi har massövervakning eftersom vi röstade på de partier som införde (och förstärkte) den, och vi röstade på dem eftersom det efter nogsamt övervägande verkade vara en bra idé. Demokratin levererar.

Om vi vänder på legitimiteten så ser bilden annorlunda ut. Det finns allt fler människor som inte längre är legitima i klassisk mening - de är arbetslösa, de är invandrare, de har märkliga sexuella läggningar, de är fattiga, de är jobbiga, de är någonting som inte klassas som 'normalt'. De är störningsmoment, främmande inslag, fläckar på samhällskontraktet. De är oförutsägbara. Och på grund av detta så måste ett öga hållas på dem - ordningen måste upprätthållas mot den ständiga anstormningen av oordnade människor. Annars väntar kaos.

Det märkligaste med denna bakvända bild är att brottslingar inte är det största hotet. De bryter förvisso mot lagen och skapar allmän oreda i sina härjningar, men det är en hanterbar och förutsägbar oreda. Den kan mildras, förebyggas, försäkras mot. Förskjutas från det allt mindre offentliga till det allt ensligare privata - brottslighet normaliseras, och det är ditt fel om du inte låser cykeln, dörren eller underlivet.

Det finns många sätt att bli en illegitim människa.

I stället för att hålla ordning på brottslingar, används den allt mer omfattande övervakningen för att hålla koll på vanliga människor. Arbetslösa tvingas fylla i rapporter om sitt arbetssökande, socialbidragstagare får finna sig i att samtliga deras ekonomiska transaktioner granskas, invandrare (eller, rättare, folk som ser utländska ut) får finna sig i att bli stoppade av polisen vid jämna mellanrum. Allt tätare och allt intensivare mekanismer används för att hålla de illegitima på plats.

Och om de tar sig friheten att protestera mot detta, så möts de inte helt sällan av de två minst motiverande svaren de över huvud taget kan få: "men du röstade på det", samt "men rösta på något annat då".

Det torde inte vara någon överraskning varifrån dessa svar hämtar sin legitimerande kraft.

Kombinationen av den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin är inte en munter tanke. Vem övervakas, vems är demokratin? Vem behöver de allt fler och allt finmaskigare kontrollmekanismer som sätts i system? Är det ett legitimt försvar av den rådande ordningen, eller är det ett allt desperatare försvar av en ordning där allt fler grupper exkluderas och behöver försvaras mot?

Det är inte en fråga du kommer få svar på i det här inlägget. Men det är en fråga som är väl värd att fundera vidare på. En tanke i taget, sedan två, och sedan -

En fulguide till Twitter

En fulguide har två utmärkande egenskaper. Den ena är att den inte tar sig själv på allt för stort allvar, och den andra är att den inleds genom att berätta att den inte är ämnad att vara den auktoritativa Källan rörande sitt ämne.

Vilket dels är en mekanism för att få mig att komma igång med att skriva planerade inlägg, och dels en juridisk besvärjelse om att du inte kan förvänta dig att bli rik om en månads tid genom att bara följa dessa enkla steg.

Hursom. Here goes.

Grejen med Twitter är inte att få saker sagda. Det är förvisso lättare att säga saker där än på andra ställen, pga den godtyckliga gränsen på 140 tecken per post, men huvudpoängen är inte att få saker sagda. Huvudpoängen är att en i all snabbhet kan vara uppdaterad om vad som råkar vara på gång just nu - och nu och nu och nu.

Det är som att titta ut genom fönstret. Fast ett virtuellt sådant. Det spelar ingen roll vad som hände igår - det viktiga är det som händer nu.

Now, saker händer som bekant inte av sig själva. Vilket är det första en märker när en precis har skaffat ett twitterkonto. Inget händer. Förrän en får dem att hända.

Men det första en vill göra, innan en får saker att hända, är att skaffa en twitterklient. Inte för att det behövs, utan för att det underlättar twitterlivet något oerhört.  Mitt förslag är, i all "det är vad jag använder"-het, Tweetdeck. (Det här är valfritt, men jag rekommenderar. En klickar omkring väldigt mycket mindre i jämförelse med att använda twitter.com, vilket är en besparing av tid och energi.)

[Uppdatering, några månader senare: jag har nu övergått till att använda Janetter. Det är väldigt mycket mindre omkringklickande där.]

Så, du har ett twitterkonto, inkopplat i en klient. Men det händer fortfarande inget. What to do?

Svaret är - följ folk. Börja gärna med mig (@sargoth), och följ sedan folk från mina listor. Den vid namn lokalspeek innehåller folk som kan svenska, och om du snabbt vill få igång ett flöde av svenska tweets så kan du välja ut ett par hundra av dess medlemmar för vidare följning. Och om några av de andra listorna ser intressanta ut, så rannsaka gärna dem också! (Jag uppdaterar dessutom dessa med jämna mellanrum, så droppa gärna in om en stund igen.)

Twitter fungerar som så att den visar det folk du följer skriver. Och, omvänt, så syns de saker du skriver för de som följer dig. Enkelt, men smidigt.

Now, det finns ett par oskrivna regler om det här med följare/följande. En sådan är att en borde följa de som följer en själv. Vilket, rent generellt, är en bra regel att veta om, så att en kan bryta den. Twitter är som sagt ett fönster, men det är ett virtuellt fönster, och du väljer själv vad du vill se genom det. Om någon bara gormar, vrålar och är jobbigt arg hela tiden, så finns det ingen anledning att stå ut med denne hela dagen.

Följ ditt hjärta. Och, än mer, följ de som skriver roliga eller intressanta saker.

Okay, du har ett konto, du har en klient (om du vill), och du har börjat följa ett par sköna folks. Du är nästan en mästertwittrare av rang, med andra ord.

Och det innan du ens börjat skriva saker!

Nu finns det ett par saker du behöver veta om språket innan du sätter igång. Viss formalia som kan verka märklig, men som kommer att bli självklar innan du vet ordet av. För enkelhetens skull tar vi dem en i taget:

#: Ett # innan ett ord innebär att ordet är en #tagg. Det vill säga en diskussion eller ett tema. Klickar du på ordet så kommer du till andra som skrivit om samma sak. Vilket är ett snabbt sätt för folk att finna likasinnade om saker och ting.

Exakt vilka taggar som är populära varierar från dag till dag, men om du bara håller ögonen öppna så kommer du kunna haka på de som är populära för stunden. (Ni som har läst mig förr har förmodligen noterat att många av mina inlägg har ett eller flera # i titeln. Det är, indeed, härifrån det kommer.)

@: Ett @ innan ett ord är ett @kontonamn, och allt som skrivs så hamnar hos den som har kontot i fråga. Experimentera gärna med @sargoth för att se ifall ni kommit igång,

RT: RT står för retweet, och innebär att någon återpostat det någon annan skrivit. Detta är fullt normalt, och händer hela tiden. Om du ser något du gillar, så var inte rätt för att retweeta det!

Förkortningar: Var beredd på att se många av dem. 140 tecken är mindre än en tror, trots allt. Var dessutom beredd på att använda dem - 140 tecken, du vet. Undvik dock att anamma de klassiska sms-förkortningarna - för allas bästa.

Taggar, namn, retweets och förkortningar. Nu är vi snart framme vid det stadie där texten är slut och du kan börja bli kung/drottning/regent av Twitter. Bara några få anmärkningar kvar.

1. Twitter är ett kort medium. Vilket betyder att det oftast inte finns plats för stora tankar, och att dina samtal bör begränsas därefter. Det säger sig självt att diskussioner om de ontologiska fundamenten av en epistemologisk undersökning av diskursens villkor under förmoderna förhållanden - gör sig bättre i bloggform än i twitterform. Keep is simple.

2. Twitter är ett lättmissförståeligt medium. Eftersom det är ett kort medium, så innebär det att vissa aspekter och nyanser går förlorade i skriverierna. Ta det därför lugnt med folk, och ge dem tid att förklara hur de menar. Många onödiga gräl har inträffat mellan folk som egentligen tyckt samma sak, men uttryckt det en halv semantisk centimeter olika.

3. Twitter är ett trevligt medium. Eller, rättare, det är vanligtvis mer framkomligt att vara trevlig och förstående än konfrontativ. Det finns inte tillräckligt med plats för att hålla ett ordentligt gräl, men det finns däremot tillräckligt med utrymme för att fråga vad folk menar. Du behöver inte hålla med dem, men bägge era vardagar (för att inte tala om era följares vardagar) blir lättare om du bara konstaterar att de tycker annorlunda och går vidare.

Jag har som uttalad twitterstrategi att inte bråka med folk. Om jag vill/behöver såga dem så har jag tillräckligt med utrymme här, trots allt. (Om ni vill ha en case study kring det här, så läs då min skildring av historien om #svpol, eller Beelzes version av densamma.)

4. Var oartig, på ett artigt sätt. En sak som skiljer Twitter från andra medier är att det är fullt accepterat att helt okynnes droppa in i folks samtal. Det kan verka lite oartigt, men det är vardag - en del av charmen, till och med. Det finns dock en viss takt inblandad i det hela, beroende på tid, tillfälle och ämne. Du kommer att lära dig de subtilare aspekterna av det hela med tiden, så oroa dig inte över det. Jag har dock märkt att ingen berättar för folk att de faktiskt är välkomna att droppa in i samtal, vilket är lite synd. Så nu gör jag det.

5. Variera dina teman. Det är förvisso frestande att twittra ut samtliga blogginlägg non stop, men såvida du inte är en mästerbloggare av rang (eller Thought Catalog) så kommer folk tröttna en smula på det. Och även om du brinner för vissa frågor, så mår dina följare bättre om det inte är det enda du twittrar om. Variera dig, skriv om olika saker och håll dig diversifierad, så kommer dina inlägg och intressen att få större respons.

6. Ha en låg tröskel för för att följa folk, men tolerera inte vad som helst bara för att du en gång börjat följa någon. Eller, med andra ord: om du ser någonting från någon (vanligtvis genom ett RT) som verkar intressant, så var inte rädd för att börja följa denna någon. Twitter är ditt fönster, trots allt, och det är dumt att missa intressanta människor i onödan. Och om någon senare visar sig vara en jobbig typ, så är det desto lättare att bara avfölja denne. Du bestämmer.

Jag har hittat många av mina favorittwittrare genom att följa folk som andra retweetat, pratat med eller på annat vis gjort mig medveten om. Min vardag vore oerhört mycket fattigare utan dem.

7. Du behöver inte läsa allt från alla. Tro mig.

8. Ha kul! Var kul! Livet är kort, trots allt, och det är roligare att skratta sig igenom det än att bittra sig framåt. Inte bara rent generellt, utan även för dina eventuella followers. Och om du är tävlingsinriktad, så hjälper det att veta att en får väldigt många fler sådana om en är rolig än om en inte är det.

Det är förvisso ingen tävling, men det är ändå rätt trevligt att se den är follower-räknaren röra sig uppåt.

Jag tror det var ungefär allt. Om du läst allt från början till slut, så har det förmodligen tagit längre tid än vad det faktiskt tar att komma igång. Så sitt inte här och vänta - hit it!

(:~~~~~~

#95teser - Notera remixen

I går hade jag tre samtal med olika företrädare för socialdemokraterna på olika nivåer (1, 85). Två ledande förtroendevalda och en tjänsteman (8, 42). Alla samtalen var bra och framför allt det med tjänstemannen kändes oerhört bra (3-5). Det handlade i praktiken om kommunikation och medlemsvärde. Värdet av att över huvud taget kunna kalla sig medlem i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (2, 30-32). Nu kommer därför ytterligare lite gratistips till i kriskommunikation.

Det finns, i det läge socialdemokratin befinner sig i, inte någon skillnad på intern och extern kommunikation (8-13). Det finns bara kommunikation med intressenter (1, 39, 57). Total kommunikation där det endast finns mycket små marginaler att laborera med (49). Igår kom jag med ett första tips. Idag med andra ord några till. Slopa inställningen till att det finns extern och intern kommunikation även till vardags (53-58). Den inställningen skapar mentala spärrar som förvärrar och försvårar kriskommunikationen (55).

I dagens medifierade samhälle är sannolikt begreppet ”intern” irrelevant (38-40, 48). Sociala medier som Twitter och Facebook samt förekomsten av mobiltelefoner så läcker alla organisationer mer eller mindre (6-9, 11-13, 15-18, 49-50). Människan är inte heller konstruerad för att i krissituationer skilja på vad som är internt och vad som är externt (13, 44, 48). Hon är inte heller i en riktig kris, som den som socialdemokratin befinner sig i, fri från känslor (3-4). Personliga agendor, viljan att skönmåla sig själv samt rädda sitt eget skinn slår igenom i kommunikationen på olika plan. I olika utsträckning (51). Känslorna, och kanske främst personlighetsdragen, slår igenom när stressen ökar. Detta brukar kallas i kris- och konflikthantering för ”stresskonen”. Vi åker ner i den och ju längre ner, desto mindre kontroll har vi i regel över vad som kommer ut från oss (28, 41).

Och här kommer jag till det andra rådet för dagen och det tredje rent generellt:

Total kommunikation innebär även total ärlighet och en övertydlighet (23-27). Då kan kommunikationen lyckas och vi kan vinna omvärldens sympati (87-88). I detta ligger dessvärre ett stort hinder för socialdemokratin som organisation (66-67, 71). Varför? Jag ställde mig själv frågan igår om hur jag skulle formulera den partiinterna organisationskulturen. Det kan bäst ske i fyra punkter:

• Omnipotent och positionsbevakande (49). Organisationskulturen är allt annat än ödmjuk (51-52). Vi vet bäst, oavsett ämnesområde (25). Detta slår igenom i organisationen, få ber om råd (27, 47). Ännu färre ger råd om de nu satt inne med något som kan tillföra (52).

• Bakåtblickande i de flesta sammanhang (36-37). När vi utser en ny företrädare för något så läggs fokus initialt på den som förlorat en votering. Sentimentaliteten och omsorgen om den som innehaft men som förlorat en kamp om en ledande position väger i många fall tyngre än den vitamininjektion som ett nytt ledarskap ofta annars innebär (79). För mig känns det bakvänt, fokus framåt för att vinna nya väljare. Går allt bra kan vi imorgon ta hand om de som känner sig sårade men i stunden så är det alltid framåt, mot nya vinster, som borde vara i fokus. Jag anser att vi är för sentimentala när det gäller partikamraters tillkortakommanden (29). Göran Johansson, legendariskt kommunalråd i Göteborg, brukade säga att ”Socialdemokratin är den enda folkrörelse som rör sig med röven före in i framtiden”. Jag vet inte om han hade rätt då men idag är det en sanning anser jag.

• Oansvarigheten och otydligheten (27-28, 41, 54-55, 60-62, 65-70). Jag har faktiskt aldrig stött på en så otydlig organisation som hela tiden medger att det är ”någon annan” som har ansvaret och som sätter ramarna (41, 49, 51-52). Styrelser på olika nivåer som när jag tar upp olika brister säger ”det är inte vår roll, ansvaret ligger där och där” (51-52). När jag då vänder mig till den nivån möts jag i regel med samma svar (51-52). Ansvaret någon annan stans (51-52). Detta är en generell sanning inom socialdemokratin (51-52). Alla skyller ifrån sig, ingen kan kliva fram och ta ansvar och beslut (51-52). Detta föder en osäker och otydlig kommunikation internt och är i sig svaret på varför vi misslyckas att kommunicera externt (3-4, 13-21, 25, 27-29, 34, 53-55, 60-62, 65-68, 74, 82, 86). Förstår vi inte varandra internt, eller kan i andra sammanhang vara tydliga mot varandra i ansvarsförhållanden och befogenheter, är det svårt – hart när omöjligt - att få omvärlden att begripa vad vi vill (8-20, 87-90).

• Bristen på professionalism och sammanblandning av roller. Politiska och personliga agendor slår igenom i hela organisationen (29). Viljan att kapa andras idéer och prestationer för att lysa klarare själv (53, 62). Det finns, anser jag, ingen som med fog kan kalla sig senior projektledare någon stans i organisationen (87). Det finns inte heller tillräcklig ”civil” yrkeslivserfarenhet vare sig bland förtroendevalda eller politiska tjänstemän för att kunna gå i takt med sin samtid (23-24, 27-28, 30, 34, 75, 77, 83). Partiorganisationen blir någon form av evigt kretslopp där även fackförbund, viss media som Aftonbladet eller andra S-märkta redaktioner, några tankesmedjor som Arenagruppen samt en och annan PR-byrå ingår (77, 79-80, 83). Ett evigt kretslopp med väldigt lite nytt blod i form av ”riktiga” arbetare eller nödvändig yrkeskompetens tillförs (76). Alla anställda förutsätt ”dela arbetarrörelsens värderingar” så som det uttrycks i platsannonserna vilket i praktiken innebär ett politiskt engagemang i socialdemokratins namn (36-37). Och det är här det andra rådet för dagen kommer in.

Ett politiskt engagemang är i regel, om vi undantar de som endast använder partiet som språngbräda för egen makt (de finns ett ganska stort antal tyvärr), känslostyrt (38). Känslorna tar överhanden i alla kriser och påverkar vår kommunikation med omvärlden, detta är en universell sanning och här anser jag att partiet brustit rent generellt. Det är inte tjänstemännens fel utan det ansvaret, i den nuvarande krisen, ligger tyvärr på Håkan Juholt (51-52). Han tilläts av VU hantera sin egen kris och resten av resan blev en kollektiv färd ner i stresskonen (12).

Vid riktigt stora kriser, i riktigt stora organisationer, så hyrs ”Krisgeneraler” i regel in. En eller flera externa konsulter reglerar kommunikationen samt relationen till omvärlden och bestämmer enväldigt om vad som skall kommuniceras med omvärlden (14-20). De kommunicerar inte själva utan ger direktiv till de som företräder organisationen eller personen vad som skall sägas (14, 49). Och när det skall sägas (51, 54). Oftast blir det som jag sagt tidigare: Total öppenhet och total ärlighet samt utan tidsspillan (54).

Fördelen med detta är att de är i regel helt avkopplade från känslor och ser till ett enda intresse: De som kallas för ”stake-holders” skall vara i fokus, räddas intressenternas sympati och intressen kan organisationen överleva nästan alla kriser (4, 71, 74-75, 77-78, 88, 93). Sätts fokus internt, på enskilda befattningshavares behov av bekräftelse eller rennomé är i regel resan nedåt utan återvändo (14-20, 26-28). Hade Håkan Juholt från början insett att han inte ska hantera sin egen kris hade mycket av den spiral vi fastnade i inte inträffat, ju längre resan gick för honom ju fler blev känslomässigt engagerade och ju sämre blev de interna råden och processerna (11). Krishanteringens grundregel gäller alla: Hantera aldrig din egen kris.

Jag hoppas att någon i ledande befattning tar del av detta (1-95). Jag vill inte uppleva en sådan här resa till. Som medlem (2). Det enda jag ser som positivt, och det finns faktiskt för mig personligen, en extremt positiv effekt av det vi genomlevt och det är att jag nu har en manual färdig i ”How not to do it” med applikatoriska exempel när jag själv är ute hos kunder. Även fast vi nu, efter 19 veckor, börjat ta oss upp så är skadan enorm på organisationen. Men jag har i alla fall fått mer med mig i min roll som konsult att relatera till.

Faktiskt inte så illa alls. För mig personligen vill säga när jag förr eller senare väljer att gå vidare i livet. Med ens blev jag faktiskt riktigt munter nu.

Det ni ser ovanför bilden är inte skrivet av mig. Det är skrivet av den gode Johan "Mitt i steget" Westerholm, och det enda jag har gjort är att ha tagit bort viss textformatering och rättat ett par stavfel. Oh, och lagt till ett gäng till synes slumpmässiga siffror. Som  - vilket ni kanske anat från rubriken och bilden - är referenser till specifika teser bland de 95. Vilka du med enkelhet kan läsa i original här, eller i min översättning här.

Jag hoppas att ni blir både klokare och muntrare av att korsreflektera text med referens. Och, om du råkar befinna dig i en organisation, också får inspiration till att råka remixa sakers tillstånd till det bättre.

Notera gärna remixen någonstans i ett blogginlägg eller liknande, så att andra kan ta del av ditt exempel!

Några ärliga ord till Socialdemokraterna

Det är mycket tal om förtroende nuförtiden. Vem har det, vem har tappat det, hur har det påverkats av det senaste utspelet, kommer det att hålla tills nästa val? Har det ens funnits, eller är det bara en uppblåst ballong som bara väntar på att spricka när det som minst lämpar sig? Hur gick partiledardebatten, egentligen? Och spelar det någon roll att de andra partierna alltid säger att de vann, trots att de inte ens var där?

Det är mycket tal om förtroende nuförtiden. Till och med Kent verkar ha börjat tröttna på att säga att politik är en förtroendebransch, vilket säger en hel del.

Ingen lär ha missat att det råder något av en stämning kring socialdemokratin. För att inte tala om inom detsamma. Det har under de senaste dagarna skrivits både mycket, intensivt och kommentarsgenererande kring det hela, och på det stora hela så börjar den där upplevda tröttheten att breda ut sig över de bredare lagren. "Vi är alla socialdemokrater", är ett mantra som upprepas till leda - ironiskt nog för att trötta ut alla som inte är precis den nyans av socialdemokrati som upplevs vara kanon av just den som uttalar det.

Inte ens Nyan Cat kan hålla reda på allas nyans. Det säger även det en hel del.

Now, ingen kan förneka att de som diskuterar har all den passion en vanligtvis brukar reserveras till de mer heta debatterna. Inte heller att partiet skådat en sällan skådad mobilisering av nätaktivister både inom och utanför den märkliga nätenklaven S-info. Men det är inte riktigt den sortens engagemang eller aktivister som brukar förknippas med en spirande folkrörelse. Faktum är att folket står förvirrat oförstående och undrar vad i helsike som pågår.

Vilket inte hjälper förtroendet.

Grejen är förstås att detta inte är ett överdrivet nytt problem. Eller ens ett nytt fenomen. Det går att se spåren efter skeendet redan långt innan Juholt ens var ett namn utanför den innersta kretsen. Eftersom kontakten med folket var lika starkt då som nu, så var den starkaste indikationen på folk förtroende det där valet som sker med fyra års mellanrum. Och när det inte var val så var det de med jämna mellanrum återkommande opinionsmätningarna, som med en amatörmässigt brutal noggrannhet analyserades sönder in i minsta detalj för att finna de där spåren av förtroende som organisationen inte kunde finna på några andra sätt.

Siffror är förtroendeingivande. En kan lita på siffror. Särskilt när de är ens enda egentliga koppling till det mätta i fråga.

Ty det finns inte överdrivet mycket återkoppling mellan förtroendenivån och partiorganisationen hos socialdemokratin. Ren konkret händer ingenting särskilt när förtroendet försvinner - arbetet fortsätter i samma rutinmässiga mak som alltid. Det är lättare att finna sig tillrätta med livet än att ständigt anpassa sig till någon slags metafysisk händelse långt bort från den egna vardagen, och minsta motståndets lag är en starkare kraft än folkviljan i det här sammanhanget.

När ingenting händer trots att omständigheterna förändras, så är det inte underligt att en kris uppstår. En kris är trots allt en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre.

Övergången från en kris till en katastrof sker när dessa gamla lösningar används ändå.

Detta kan kontrasteras med mitt eget parti, där återkopplingen mellan förtroende och organisation är omedelbar, brutal och utan någon som helst nåd. Ni ser, antalet anställda i partiet kan räknas på fingrarna, och allt annat sker på ytterst ideell basis. Folk donerar av sin fria tid, sina egna pengar och oftare än inte av stora delar av sin vardag för att utföra partiarbete. Gratis, utan annan ersättning än vissheten om att de gör det rätta. När förtroendet försvinner, så försvinner även dessa hårt arbetande eldsjälar, och de tenderar att fortsätta vara försvunna.

När förtroendet sjunker, så märks det på en gång. Och när förtroendet försvinner, så försvinner partiet som helhet.

Det säger en hel del att det fortfarande finns ett stort antal hårt arbetande människor landet över. Och inte en dag passerar utan att jag tänker en tacksamhetens tanke åt deras håll. De är mina hjältar, även om jag ibland glömmer bort att erkänna dem som sådana.

Definitionen av att brinna för sitt jobb är att en skulle göra det även om en inte fick betalt. Vem som helst kan gå till jobbet varje dag utan att gnälla allt för mycket om det följer en lönecheck för mödan, men det krävs en speciell sorts inställning för att komma tillbaka till någonting så tröstlöst som opinionsbildning dag ut och dag in utan synlig effekt. Och om det inte vore för att vi tror att det vi gör är det viktigaste sedan tryckpressen infördes, så skulle ingen av oss ha lämnat vare sig tevesoffor eller datastolar för att göra någonting alls.

Så, ärade socialdemokrater - ni talar vitt och brett om förtroende, partiorganisation och framtiden. Om gräsrötter, lokala organisationer och markkontakt på alla partinivåer. Och i och med att ni ligger i allas blickfång lite mer i dagarna än vanligt, så har ni ett fenomenalt tillfälle att bevisa att ni menar precis det allvar ni behöver mena med era ord.

Ställ in lönerna för samtliga partianställa i tre månader. Skjut inte upp dem, samla dem inte i hög inför en kommande storbonus, distribuera dem inte över resten av året. Ställ bara in dem. Avlägsna dem från budgeten och donera dem till diverse lokala välfärdsinrättningar som har fått lite för lite pengar av er frånvaro från regeringsmakten.

De som stannar kvar är era brinnande eldsjälar, trogna trotjänare och följdriktiga följeslagare. Det är hos dem förtroendet bor, och det är hos dem den bästa av alla socialdemokratins framtider ligger.

Det som går har sedan länge tappat kontakten med vad det är partiet gör, och ser bara sin verksamhet som ett jobb. Ett jobb vilket som helst, som bara råkar ha fördelen att vara väldigt mycket mer anställningstryggat än andra jobb, och väldigt mycket mindre slitsamma. Det är hos dem ni kommer att skörda katastrofens frukter, när de försöker applicera de ickefungerande lösningarna på dagens kris. Av gammal vana.

Jag kan redan nu höra hur invändningen "men vi har ett levebröd att förtjäna och hyror att betala!" infinner sig.

Grattis. Det har vi också. Men vi har artigheten att låta bli att fråga hur vi ska få betalt. Och sedan fortsätter vi ändå, varje dag.

Det talas mycket om förtroende numera. Särskilt kring och inom det socialdemokratiska partiet. Ni har nu ett sällan tidigare skådat tillfälle att visa att ni menar ovedersägligt allvar med alla de där orden om nystart, förändring och förbättring som så ofta passerar era pressmeddelandens ickeexisterande läppar.

Och ett alldeles fenomenalt tillfälle att bevisa att ni glömt vad sådana ord betyder, och bara använder dem av gammal vana.

I vilket fall som helst så får ni försöka ta er i kragen och ta tag i saker och ting. Jag har vare sig tid, ork eller lust att leka gratis konsult åt er, och vad jag förstått så har många av era medlemmar inte heller det.

Det borde säga er en hel del mer än vad det faktiskt gör.

Mattias Bjärnemalm: En stund i Strasbourg

Jag står i en kö på flygplatsen Charles du Galles i Paris. Säkerhetspersonalen strejkar dagen till ära så alla köerna här är extra långa. Men det ger mig tid att skriva ner ett par reflektioner från veckan som gått. Jag borde egentligen lyssna på mina franskalektioner som jag har i telefonen, men jag har redan spenderat tre timmar idag med mr Michel Thomas tragglandes franska meningar i mina öron. Det får räcka för idag. Förr eller senare måste jag dock lära mig bemästra franskan. Det märktes väldigt tydligt den här veckan hur beroende vi ibland blev av att Amelias andra assistent, Julien Bencze, kunde tolka åt oss. Det rent politiska arbetet i parlamentet klarar man utmärkt utan någon kunskap i franska. Men all administration sker på franska, och vill man beställa något i caféet i parlamentet sparar man en hel del tid om man kan prata samma språk som personalen. Så det blir att börja plugga franska på allvar framöver. Som tur är ger parlamentet franskakurser till assistenter.

Det kommer kännas märkligt att återvända till Uppsala. Jag har varit borta i sex dagar nu. Det är på det hela taget ingen tid alls. De flesta av mina vänner kommer inte ens ha märkt att jag varit borta när jag träffar dem ikväll. Men för mig är dagarna som passerat skillnaden mellan två liv. Så annorlunda är livet i den bubbla som utgörs av parlamentets ledamöter och personal. En bubbla jag återvänder till på måndag när jag tar flyget till Bryssel. Det är inte så lätt att sätta ord på hur parlamentslivet skiljer sig från verkligheten utanför, men det är en högst påtaglig skillnad. När jag igår kväll åt middag med min franska kollega på en liten restaurang kunde jag inte låta bli att påpeka att omgivningen kändes annorlunda än den gjort de tidigare kvällarna i veckan. "Vi är ensamma kvar" var hans enkla svar. "Alla andra från parlamentet har redan åkt". Runt omkring oss satt stadens riktiga invånare som både till sätt och utseende skiljer sig från den hord av EU-personal som väller in under parlamentets Strasbourgveckor.

Köandet har lett till resultat och jag får ta en paus från skrivandet så jag hinner äta en dyr flygplatssandwich innan jag måste gå på planet. Skrivandet kan jag fortsätta med ombord.

------

Jag anlände till Strasbourg redan i söndags kväll. Amelia hade ordnat boende hela veckan för sig själv och mig hos en sympatisör som bor i staden. Så jag begav mig dit när jag landat och fann mig snabbt tillrätta hos vår gästvänliga värd. Julien anlände också redan på söndagen, men hade ordnat boende på eget håll hos en vän. Vid åtta på morgonen på måndagen sammanstrålade vi på stationen och åkte sen tillsammans till flygplatsen för att möta upp Amelia när hon landade vid tio. Därifrån kunde vi sedan ta en av de bilar som finns tillgängliga speciellt för parlamentarikerna och bli körda direkt till parlamentet. Först på agendan var att få in Amelia i systemet. Ganska snabbt fick hon sin bricka som visade att hon var MEP och sedan bar det av till hennes kontor. När vi väl gjort oss hemma där fick vi sedan en rundtur av en av parlamentets ceremoniella uppassare. I frack, som framtill hölls ihop av en kedja som symboliserade hans ämbete, guidade han oss runt till ett antal olika kontor där tjänstemän förklarade för Amelia om vilka olika rättigheter och förmåner hon hade, och gav henne därefter blanketter som skulle fyllas i för att hon skulle kunna få tillgång till dessa.

Tillbaka på kontoret försökte vi få ordning på inlogg och mail, och med hjälp av LSUMEP (parlamentets IT-support) gick det hyfsat bra. Dagen hade blivit kväll och det blev dags för veckans första gruppmöte. En något rörig tillställning som kanske inte gav så mycket rent konkret, men som gav oss lite överblick över vilka frågor gröna gruppen såg som mest relevanta under veckan. Efter mötet återvände vi till kontoret för mer pappersfyllande innan vi lite före tio drog oss in mot stan för att få i oss lite mat. Jag tror att klockan var en bra bit över tolv innan jag slutligen kom i säng.

Resten av veckan rullade på i ett hektiskt tempo. Intervjuer och möten på morgon och förmiddag, röstning i plenum för Amelia mitt på dagen och sedan fler möten och intervjuer på eftermiddagen. Gruppmöten på kvällarna och sena middagar rundade av dagarna. Allting skedde i ett hektiskt och lätt overkligt tempo och innan vi visste ordet av var det onsdag kväll och tid för veckans sista gruppmöte. Trion bestående av mig, Julien och Amelia hade utökats till en kvartett i och med att Sandra Arvidsson, en svensk utbytesstudent i Strasbourg studerandes affärsjuridik, hade anslutit som vår "Strasbourg liaison". Sandra hade via mail hört av sig för att se om Amelia var i behov av stöd på plats i Strasbourg så vi hade ordnat så hon skulle titta förbi parlamentet på onsdagseftermiddagen för en kaffe och ett samtal. Ett par timmar efter att hon kommit till parlamentet var hon en integrerad del av Amelias kontor med ansvar för att ordna praktiska detaljer på plats inför framtida Strasbourgveckor. Efter mötet drog vi alla och åt på en libanesisk restaurang tillsammans med två andra unga parlamentariker från den gröna gruppen. God mat och dryck varvades med lagom oseriöst samtal som ändå lyckades ge en mycket mer nyanserad bild av vad vi kunde förvänta oss av parlamentslivet. Bland annat fick vi veta att det på onsdagarna var tradition att man gick ut och tog en öl på kvällen. Vilket ställe man går till avgörs av ens politiska tillhörighet. Med vår hemvist i gröna gruppen var det baren Perestrojka som gällde för vår del.

Jag hade råkat boka in Amelia i ett tv-samtal med två andra svenska parlamentariker kl halv nio på torsdagsmorgonen, så hon avböjde Perestrojkas frestelser. Sandra hade ett flyg att passa vid sju på morgonen, så även bestämde sig för att bege sig hemåt efter middagen. Julien försökte även han backa ur men för första gången under veckan använde jag min rank för att tvinga med honom till Perestrojka. Där anslöt fler gröna parlamentariker och assistenter och över ett par glas öl fick jag mer inblick i den interna dynamiken i den gröna gruppen än vad veckan hittills hade gett mig. Precis som i alla andra organisationer är det de informella mötena som fungerar som olja i det tungrodda maskineri som parlamentet utgör. Förmodligen var det en sund investering att hänga kvar på Perestrojka ända till tröttheten började göra sig alldeles för påmind någon gång runt halv två. På minussidan var dock att spårvagnen i Strasbourg slutar gå halv ett på vardagskvällar, vilket jag upptäckte när jag slutligen skulle bege mig hemåt. Som tur var bodde vi inte mer än en halvtimmes promenad från centrum, och trots att spårvagnarna slutat gå kunde jag ändå följa spåren för att komma rätt.

Torsdagen i Strasbourg är den lugnaste dagen. Om det beror på festandet på onsdagskvällarna eller tvärt om är jag för ny för att uttala mig om, men för min del var det en himla tur för jag var inte piggare klockan nio när vi anlände till parlamentet än vad jag varit klockan sju när jag gick upp. Först framåt eftermiddagen när de flesta andra strömmade iväg från parlamentet hade det stadiga kaffeintaget börjat ge effekt. Och då var det dags att packa ihop och städa upp på kontoret. Parlamentets Strasbourgvecka var över och det var dags att börja tänka på refrängen. För den här gången.

Alla tjänar på att ickesvaren lägger sig

När det gäller övervakningsfrågor så finns det frågor, och så finns det svar. Och sen finns det ickefrågor och ickesvar.

Det här inlägget kommer handla uteslutande om det sista.

Vad det betyder? Jo, ni ser, det står en övervakningens clown på vingen, och alla försök att påpeka detta skjuts effektivt ner av ett par återkommande ickesvar. Som, på något vis, lyckas sidsteppa det grundläggande epistemologiska faktumet att vi faktiskt kan se clownen härifrån, och därmed vara rätt säkra på att den faktiskt står där. Vi har sedan länge passerat "det tror jag först när jag ser det"-stadiet, och att låtsas som någonting annat är rena clownerierna.

Vilket inte hjälper.

Så jag tänker från och med den här punkten vara så brutal i mina sågningar av diverse ickesvar att minst femton implicita sociala normer och konventioner bryts mellan här och den sista punkten. Du är precis så varnad som du känner att du borde vara.

"Det är bara en konspirationsteori!"

Skillnaden mellan en konspirationsteori och en agenda är att det förra kräver att en antar existensen av en entitet för mycket. Det senare är någonting som finns i dokumentationen och målformuleringarna för alla berörda myndigheter och institutioner. Och den enda anledningen till att du inte läst dem är för att du är mindre intresserad av vad staten gör än vad staten är intresserad av vad du gör.

Så när lagstiftningen i klara ordalag säger att en institution ska övervaka all kabeltrafik av relevans i landet, så behövs det en fenomenal nivå av motsatsen till läskunnighet för att kunna säga att det är en konspirationsteori. När det senare i precis lika klara ordalag framkommer att diverse våldsutövande myndigheter vill ha tillgång den information som framkommer ur denna massövervakning, så är det inte en långsökt slutsats att påstå att dessa myndigheter vill ha tillgång till den information som framkommer ur denna massövervakning.

De finns en gräns mellan en konspiration och en agenda. Den passerades för många horisonter sedan i den här frågan.

"Den som inte har något att dölja har inget att frukta!"

Jag vet att du menar väl, och att du försöker göra det bästa av det liv vi alla lever här på jorden, men du misstar staten för Gud. Gud har full förståelse för dina privata samvetskval, full kärlek för dina tillkortakommanden och en fenomenal känsla för ironiska kompensationer för individuella svårigheter. Inför Henom finns inget att dölja.

För staten, däremot, finns inget av detta. Särskilt inte när det handlar om godtyckliga regler, procedurer och bestämmelser. Till skillnad från Guds påbud så har den beväpnade, uniformerade personer som är mer än villiga att berätta för dig när du är fel. Och till skillnad från Guds outgrundliga vilja så behöver statens vilja inte följa någon logik alls. Staten behöver bara skriva i ett dokument att den förklarar att alla personer med vissa egenskaper är brottslingar, och sedan ha lagens fulla auktoritet att leta upp dessa personer för omedelbar rektifiering. Hur samvetsgranna och skötsamma dessa än är.

Skillnaden mellan en brottsling och en ickebrottsling är att de förra brutit mot en lag. Och lagar är i praktiken enklare att skriva om än de ser ut att vara. Särskilt när ord som "potentiella terrorister" och "samhällsomstörtande element" börjar användas.

I Guds ögon är vi alla människor. I statens är vi alla potentiella brottslingar, och hur vi än lever så finns det alltid utrymme för att framställa oss som om vi planerade att begå minst någonting. Vilket är långt mer skräckinjagande än vad samvetet någonsin tillåter sig att vara.

"Jag fildelar inte, så det berör inte mig!"

Nu misstar du ditt personliga samvete för statens relation till sina medborgare igen. Du får gärna gå omkring och inte kopiera ens det minstaste lilla modala hjälpverb, om det hjälper ditt samvete. Men när alla dina mail, chattkonversationer och surfvanor loggats i syfte att kontrollera din ovilja att kopiera saker - så är ditt liv fortfarande kartlagt. Ditt goda samvete till trots.

Mer generellt så innebär försöket att upprätthålla en lag som i runda slängar två miljoner svenskar brutit mot att vi helt plötsligt får väldigt många fler misstänka brottslingar i landet. Vilket i sin tur innebär att en över en femtedel av landets befolkning helt plötsligt har anledning att gömma sig för polisen, och de övervakningsmetoder de försöker använda. Vilket i förlängningen innebär att förtroendet för staten sjunker hos dessa människor, då de vet att de när som helst kan pekas ut som brottslingar och få sina vardagar omintetgjorda.

Du får gärna gå omkring och inte kopiera saker och ting. Men den allmänna känslan av förföljelse, det tryckande behovet av att gömma sig och den övergripande insikten att det när som helst kan storma in poliser i ens hem med lagens fulla makt i ryggen - sådant är inte värdigt ett civiliserat samhälle. Särskilt inte för det stora flertalet, som bara gjort vad de ansett vara normalt i sina umgängeskretsar.

"Men det fångar brottslingar!"

Nej, det gör det inte. Det förhindrar inte terrordåd heller. Dels för att de brottslingar och terrorister som verkligen lagt manken till kommer att lära sig precis de metoder som behövs för att undvika den generella övervakningen. Men också eftersom vem som helst, bokstavligen, en morgon kan vakna upp med en direkt vilja att mörda sina närmaste medmänniskor. Och gentemot ensamma galningar hjälper inga kameror eller algoritmer i världen - tills de utför sina dåd så ser de ut precis som vanliga människor.

Vad det däremot gör är att det får människor att känna sig som brottslingar. När varje rörelse registreras, när varje impuls betraktas med misstänksamhet, när varje avvikelse från det dokumenterade mönstret får en varningsklocka att ringa någonstans i systemet - när varje aspekt av ens vardag är föremål för granskning inför en potentiell polisutredning, så är det svårt att inte känna sig brottslig per automatik.

Det finns i sådana lägen bara två sorters människor - sådana som är bevisat skyldiga, och sådana som snart kommer att bli det.

Om du vill invokera konspirationskortet, vänligen scrolla uppåt en smula.

"Men jag är oskyldig!"

Nej, du är redan straffad. Övervakning är ett tvångsmedel, i sig självt ett ingrepp i din personliga integritet, och hur tråkigt ditt liv än är så lever du fortfarande i samma brottsliga sfär som de misstänkta brottslingarna. Polisen avlyssnar misstänka brottslingars telefoner för att förekomma nästa brottsliga gärning; de använder systematisk övervakning mot dig av precis samma anledning. Gränsen mellan de tu har sedan länge suddats ut.

"Men jag är bara en person! Inte ens en viktig person, utan bara en vanlig maktlös människa! Vad kan jag göra mot allt detta?"

Människor är sociala varelser. Vilket är en bra sak, eftersom det innebär att ingen enskild person är helt maktlös. Om vi, exempelvis, ställer tio tusen vanliga maktlösa människor på ett torg, så har vi helt plötsligt en massdemonstration. Alla kanske känner sig maktlösa när de är på väg dit, men när de väl är där så är blotta antalet en maktfaktor i sig själv - individernas upplevda maktlöshet till trots.

Vad du kan göra är att hjälpa till att samla dessa tio tusen vanliga människor. Det finns hur många som helst som bara väntar på att någon ska ge dem en ursäkt att ge sig till känna, och det finns tusentals sätt att ge dem denna ursäkt. Du kan använda internet för att utlysa ett antiövervakningsmöte; du kan föra ämnet på tal under lämpliga tillfällen i vardagen; du kan leta upp dina närmaste pirater och samordna med dem. Nyckeln ligger i att skapa lokala sociala sammanhang där dessa frågor kan diskuteras utan att någon omedelbart sågar ner dig med ett ickesvar.

För varje person som vågar säga NEJ till massövervakning så finns det femton som håller med, men som av olika anledningar inte vågar säga det högt. Och vad de behöver är en Rosa Parks, som gör att de upplever det vara socialt tillåtet att med gott samvete säga:

Lämna mitt privatliv i fred!

Du är inte så maktlös som du tror. Det är, trots allt, därför alla dessa övervakningslagar stiftas.

Allt annat är bara ickesvar på frågor som borde ställas lite oftare.

K18: Järnburen

Strukturer har fördelen att vara relativt förutsägbara. Det gör livet lättare för oss individer som lever i och med dem - särskilt för oss som är beroende av att saker och ting förblir desamma i morgon som idag. Inte minst så underlättar det planeringen av saker och ting att veta att världen inte kommer att revolutioneras i morgon bitti heller.

För er som inte vill läsa igenom föregående inlägg om vad en social struktur är, så är det någonting som envisas med att finnas på ett överindividuellt plan, och som individer både måste använde och kan använda sig av. Några exempel är vägnätet, arbetslivet och ekonomin - saker som inte direkt påverkas av en enskild individs göranden, men som ändå påverkar samma göranden.

Denna förutsägbarhet är en ofrånkomlig aspekt av moderniteten. Och det finns ett behändigt inlägg om moderniteten också. TLDR-versionen är att när samhället blir större och opersonligare, blir abstrakta regler och byråkratiska procedurer viktigare än den konkreta verklighet vi ser med våra ögon. Världen blir så komplicerad, så överorganiserad och så överkonstruerad att den blir närmast omöjlig att förstå intuitivt - någon måste berätta hur den fungerar, ty annars är den traumatiskt obegriplig.

Moderniteten är, med andra ord, det tillstånd som uppstår när summan av de strukturer som påverkar ens vardag blir så stor, svåröverskådlig och komplex att det blir omöjligt att bara spontanförstå den. En måste lära sig läsa den, precis som en måste lära sig läsa.

Men om en lyckas ta sig in i vardagens strukturer tillräckligt mycket för att förstå att färgen röd betyder stopp, färgen grön betyder kör och färgen gul att ett oändligt komplicerat tillstånd av omedelbar förhandling just inträffat - så kan en agera utefter detta. En kanske eller kanske inte förstår varför saker är som de är, men en vet vad som förväntas av en, och att en vanligtvis kan få systemet att göra som en vill om en agerar på vissa sätt. Så som att om en går till jobbet varje vardag så får en pengar i slutet av månaden.

Världen är smått obegriplig, men den är åtminstone förutsägbar. Vilket är allt en behöver för att kunna leva sitt liv någorlunda väl.

Om du behöver en stund för att tänka över detta - gör det. Om du känner att du börjar få yrsel och svindel inför tanken att världen är skitstor och överkomplicerad - gott. Det ingår, och är ett tecken på att du är på rätt spår.

En aspekt av livet i det moderna är att vad en än försöker sig på att göra, så finns det alltid massor av regler, bestämmelser och kompromisser som en måste anpassa sig till. Det är inte konspiratoriskt att säga att det finns strukturer för närmast allt - det räcker med att läsa kommunens förordningar för vad som gäller där du bor för att inse att, shit, det finns tusentals av dem! Bokstavligen. Och det är vanligtvis ditt fel om du inte känner till dem.

Precis som med de flesta strukturer så är även kommunala bestämmelser föränderliga.  Men alla försök att faktiskt förändra dem stöter omedelbart ihop med fenomenet att det kräver ohemult mycket jobb, tar oväntat mycket tid och att det dessutom gått prestige i frågan. Det är i teorin möjligt att gå igenom rörelserna för att få någonting gjort, och det har faktiskt lyckats förr, men. Den som vill följa reglerna måste genomgå lite fler procedurer än vad den där vardagen vi lever i egentligen tillåter oss att hinna med.

Och komplexiteten växer logaritmiskt ju större strukturer en försöker förändra, med fler komponenter, fler regler, fler bestämmelser, större kompromisser och väldigt mycket mer prestige. Och alltid väldigt mycket mer komplexitet och oförutsedda bieffekter.

Någonting som gör det hela än mer svårhanterligt är att varje enskilt moment i det hela agerar utifrån vad som är bäst utifrån dess perspektiv. De - institutioner, stater, organisationer, nationer, what have you - använder alla de medel som står dem till buds för att finna det som är bäst och effektivast att göra. Precis som individen som gör det som tycks fungera under omständigheterna, gör även de det som tycks fungera bäst - vare sig det handlar om offentlig upphandling, omstrukturering av företag eller ockuperandet av Långtbortistan. Varje del tar hand om sitt eget sociala hörn, utan att nödvändigtvis bry sig om vad som händer i hörnet bredvid.

Det säger sig självt att det blir svårt att överskåda en sådan helhet. För att inte tala om att samordna eller förändra den.

Järnburen, så, är det tillstånd som uppstår när du är fångad i en viss uppsättning strukturer, och inte kan komma loss utan att begå våld på din vardag eller dina medmänniskor. Det kan vara att du är fast i ett jobb du avskyr på grund av skulder, går en utbildning (denna väldigt förutsägbaraste av strukturer) som du investerat för mycket i att kunna hoppa av från, att du är fast i någon överkomplicerad arbetsmarknadsåtgärd, eller på något annat vis hamnat i ett ofrånkomligt hörn. Och inte skulle kunna komma loss utan att minst någon råkar illa ut.

Järnburen händer när försöket att agera inom det oöverskådliga system som är vardagen leder till att en blir dess fånge snarare än dess användare. Det finns inte för att tjäna dig; du finns för att tjäna den och dess egna systemiska behov. Make no mistake. Järnburen är vardag för miljontals människor världen över. Det är inte bara du.

En av fördelarna med strukturer är att de är förutsägbara. En kan ta sin tillflykt till dem och leva av/med/i dem utan att egentligen begripa dem. Men de fungerar enligt en egen logik, som inte nödvändigtvis har någonting att göra med vad vi individer vill och behöver. Såväl på en lokal och relativt begriplig skala, som på en global och direkt obegriplig sådan. Vilket EU upptäcker nu i dagarna, när ekonomin - som så länge fungerat som en trygg punkt i en orolig värld - följer sin egen vilja snarare än någon annans.

Varken individen som sitter fast i ett flexibelt jobb eller EU som sitter fast i ett skruvstäd kan ta sig ur järnburen. Den är en ofrånkomlig aspekt av moderniteten, och så länge moderniteten envisas med att både finnas kvar och faktiskt fungera så kommer vi att få leva med att både folk och hela länder offras som collateral damage i syfte att hålla maskineriet rullande.

All politik som syftar till att skapa fler arbeten och säkra den ekonomiska tillväxten syftar till att lägga till ännu ett galler i järnburen. Och det med den goda anledningen till att den håller oss vid liv. Bokstavligen.

Den där krypande ångesten och känslan av att det inte finns någonstans att fly är helt naturlig. Den ingår den också.

Det är den gryende insikten om vad det är för en jävla värld vi lever i egentligen. Och varför det är så viktigt att fortsätta försöka förstå och förändra den. Ett överkomplicerat galler i taget.

Det här är del arton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.

Gästblogg: Motion B02: Humanism som ideologisk grund - Vanliga frågor

I en serie gästblogginlägg behandlar jag den motion på Piratpartiets pågående medlemsmöte som är en särskild hjärtefråga för mig - Motion B02: Humanism som ideologisk grund.

Det första gästinlägget handlade helt kort om bakgrunden till motionen, vilket följdes av ett inlägg om motionens innehåll. I dagens inlägg kommer jag att gå igenom några vanliga frågor kring motionen och imorgon kommer jag att göra en kort sammanfattning på min egen blogg under rubriken “Att navigera bland alla yrkanden”.

Nedan är ett urval av de frågor eller påståenden som jag spontant erinrar mig har förekommit kring humanistmotionen. För att göra det lättare att hålla reda på dem (och eventuellt reagera på dem) är de numrerade. Men, märk väl, inte rangordnade!


1. Humanister är religionsfientliga.
Det finns en organisation vid namn Humanisterna som är religionskritiska. De har dock ingen bestämmanderätt över vad ordet humanist eller humanistisk betyder eller hur det används.

En enkel googling på ordet humanistisk visar att detta är långt ifrån den vanligaste användningen av ordet.

Motionen tar viss hänsyn till att en del har dessa associationer och använder därför på ett par ställen ordet "religionsneutral humanism". Termen "religionsneutral" är inte en del av själva begreppet, utan finns där bara som ett förtydligande i förbigående.

Det är värt att notera att ordet humanistisk finns i Kristdemokraternas partiprogram. Att ordet per automatik skulle innebära religionskritik stämmer inte. Motionen är dessutom tydlig:

Piratpartiet har tagit klar ställning för pluralism och mångfald; rätten att bejaka särskillnader i kultur, religion, idéer och livsstilar, så länge som detta inte kränker någon annans motsvarande rättighet.

Se vidare gårdagens inlägg om humanistmotionens innehåll.

2. Humanism är alldeles för brett för att det ska vara användbart. Det finns flera typer av humanism. 

Tvärtom är detta en fördel, eftersom det innebär en enastående möjlighet för oss att fylla ordet humanism med den innebörd som Piratpartiets ideologi omfattar.

Låt mig jämföra med Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti. Det finns dock synnerligen många idéer kring vad socialism är för någonting. Lite har man valt att snäva in sig, genom att betona att partiet är socialdemokratiskt (att jämföra med religionsneutral humanism). Men socialdemokrati är, till skillnad från vad vi kanske tänker oss idag, ett långt ifrån entydigt begrepp. Socialdemokraterna har tagit begreppet som utgångspunkt och sedan vartefter fyllt begreppet med ett specifikt ideologiskt innehåll.

Det är på liknande vis med begreppet humanism. Begreppet speglar redan den riktning Piratpartiet har, det ideologiska innehåll vi har enats om, på ett lite grovt vis. Det erbjuder även utmärkta möjligheter för oss att framöver utforska och fylla begreppet med vårt specifika innehåll. 

3. Varför inte kalla vår ideologi för Piratism istället?
Därför att ordet "piratism" är urfånigt. Det är ett fullständigt blankt och intetsägande begrepp som det skulle ta årtionden att i någon mån lansera och fylla med ungefär det innehåll som ordet "humanism" redan har. Troligen skulle vi aldrig lyckas lansera ordet "piratism" i några bredare kretsar, och om vi skulle försöka skulle vi i värsta fall uppfattas som clowner.

Då är det bättre att fylla ordet "humanism" med piratism. Om ni förstår hur jag menar. 

4. Varför ska Piratpartiet alls ha en ideologi?
Att ha ett ideologiskt begrepp som utgångspunkt för vår politik innebär en klar fördel inför den framtida breddningen av vår politik. Det har en enande inverkan. Det visar att vi är något mer än fildelarpartiet och teknikpartiet. Att vi är något mer än unga, arga proteströstare. Att vi är visionärer och inte reaktionärer.

Läs gärna Sammy Nordströms blogginlägg Varför behöver man en politisk ideologi?

Nordström behandlar sex infallsvinklar på fördelarna med att enas kring en gemensam ideologisk utgångspunkt:
1. Det skapar förtroende. 2. Det motverkar populism. 3. Det vägleder beslutsfattarna. 4. Det ger möjlighet att utkräva ansvar. 5. Det utgör ett ständigt underlag för politisk utveckling. 6. Det inspirerar och engagerar.

Läs gärna hur Nordström utvecklar dessa punkter.

Piratpartiet är en brokig skara människor. Att vi enas bakom en gemensam ideologisk utgångspunkt utifrån vilken vi sedan utvecklar vår politik, kan ha en större psykologisk effekt än vad man kanske föreställer sig.

5. Hjälp! Ordet humanism påminner lite om ordet transhumanism. 
Transhumanism är en filosofisk idé som går ut på att tekniken ska användas för att förbättra människan utöver den "naturliga" potentialen.

I någon mån är kläder, verktyg och mediciner transhumanism - eftersom det förbättrar människans hud, händer och funktion. Internet är transhumanism om det förändrar (förbättrar) människans potential.

Men transhumanism används vanligtvis i mer "extrem" bemärkelse, exempelvis om att byta ut sina naturliga ögon mot små kameror med högre kapacitet.

Humanism må ha en del av ordet gemensamt med transhumanism, precis som socialdemokratisk och antidemokratisk har en del gemensamt i själva ordet. Men det är sannerligen ingen risk att någon förväxlar de två förstnämnda. Om man tror att de två kan förväxlas på något vis vet man troligen inte så mycket om transhumanism - vilket inte är så konstigt då det är ett väldigt ovanligt ord. 

6. Låt oss ha transhumanism som vår ideologi istället!
Jag respekterar att det finns de som har denna uppfattning. Piratpartiet upplever att Internet och den nya tekniken är något av det bästa som hänt demokratin och människors möjlighet till delaktighet i samhället. Att vara allmänt positiv till att använda den nya tekniken till att förbättra människor (kanske till att bli mer än människor) kanske ter sig naturligt för en del.

Men även om transhumanismen är intressant som filosofiskt begrepp, finns det ingen tydlig bild av vad den innebär som politisk ideologi. Om en sådan tydlig bild presenterades tror jag personligen att det inte skulle vara detsamma som den ideologi Piratpartiet vilar på.

Jag anser dock att de som uppskattar transhumanism (och kanske vill koppla ihop sina hjärnor med datorer) bör rösta för humanistmotionen av det enkla skälet att den lyfter fram vår respekt för alla människors rätt till särart i valet av livsstil. Det vill säga även de som vill bejaka transhumanismen. 

7. Motionen är inte förankrad.
Jag kan förstå om den uppfattningen vädrades i våras, därför att det var första gången som en del stiftade bekantskap med tanken att identifiera partiets ideologi som humanistisk. (Det har dock diskuterats även tidigare.)

Vid det här laget är den invändningen enligt min åsikt dock överspelad. Man kan inte gärna kalla en motion som fått 66 % av rösterna vid ett tidigare medlemsmöte för "ej förankrad".

Sedan vårmötet har dessutom motionen diskuterats internt, t.ex. på skypekanaler men även afk. Den har ofta kommit på tal, och stödet har varit starkt. I det här läget är det en av de mest genomdiskuterade och välförankrade motioner som någonsin lagts fram på ett av Piratpartiets medlemsmöten. (Se bara på längden på det här inlägget, som ändå bara är en kort summering!)

8. Principprogrammet är inte rätt plats för partiets värdegrund.
Denna synpunkt har faktiskt framförts. Att värdegrunden istället borde skrivas in i partiets stadga. En förklaring till denna synpunkt kan vara att vi redan idag har ett kort avsnitt i stadgan med rubriken "Syfte och värderingar". Den paragraf som belyser partiets värderingar lyder i sin helhet:

1.2.3 Partiet utgår från människans lika värde, där jämlikhet och allas rätt till deltagande utan diskriminering är något självklart.

Se där! Vi har på sätt och vis redan humanismen i vår värdegrund, fast i synnerligen förkortad form... :-)

Att det finns en kort paragraf i stadgan om partiets värderingar, innebär inte att det är där värdegrunden eller ideologin bör belysas. En kort undersökning ger vid handen att de etablerade partierna inleder sina partiprogram med att beskriva partiets ideologi och värdegrund.

Partiprogrammet är rätt plats för detta. Ingen läser ett partis stadgar för att få veta var partiet står ideologiskt. Stadgar tjänar ett specifikt huvudsyfte. De är partiets "grundlag". Vid tvister ska man kunna hänvisa till stadgarna och använda dem för att avgöra vad som gäller.

Det går inte att använda skrivningar om ideologi och värderingar riktigt på det sättet, även om man kunde önska det.

Idén att stadgarna är rätt ställe att måla upp partiets ideologi utgår också från föreställningen om hur ofta vi bör ändra i våra dokument, att våra sakpolitiska dokument ofta kan komma att behöva uppdateras, principprogrammet mer sällan och att stadgarna är det mest beständiga, och att vår ideologi därför bör definieras där.

Detta stämmer inte i praktiken, eftersom det är lättare att få 51 % stöd för en motion vid två på varandra följande medlemsmöten, än att nå upp till 75 %. Min bild är att partiets stadgar har ändrats betydligt oftare än principprogrammet.

Men naturligtvis bör stadgans paragraf om partiets värdegrund tids nog uppdateras för att reflektera den värdegrund och ideologi som definieras i principprogrammet, efter att det nya principprogrammet antagits. 

9. Motionen blev nedröstad på vårmötet.
Nej. Denna motion har fått ett enastående starkt stöd av en mängd entusiastiska pirater. Vid omröstningen i våras fick den - efter en livaktig och intensiv debatt - stöd av 66 % av de röstande. Det går inte att beskriva detta som att motionen "röstades ned".

(Eftersom motionen i dess ursprungsutförande innebär en ändring av principprogrammet krävde den dock 75 % av rösterna för att antas, vilket som bekant är förklaringen till att den återigen läggs fram inför medlemmarna.)

Min upplevelse är även att det utkast till nytt principprogram som redan föreligger, har tagit sin utgångspunkt i stödet för humanistmotionen. Av goda skäl, därför att humanistmotionen tagit sin utgångspunkt i den ideologi Piratpartiet redan enats om i praktiken.

Det är min förhoppning att ovanstående genomgång av vanliga frågor kring humanistmotionen ska vara klargörande. Tycker du att någon fråga saknades? Tveka inte att ställa den här eller i forumet.

Med vänliga hälsningar
infallsvinkel (Torbjörn Wester)