Klass, del XIV: Lärdomar från Foucault

Det finns en tradition inom mer postmoderna kretsar att börja sina texter med exempel som ligger så absolut långt bort från det förväntade som det bara är möjligt, bara för att på så sätt visa hur det en skriver om är relevant på de mest oväntade av vis. Denna tradition leder ibland till väldigt genomskinliga (på det dåliga sättet) inledningar, som mer utgör genremässiga ursäkter än någonting annat. Men ibland blir det riktigt, riktigt bra, på ett sådant sätt att det blir omöjligt att tänka sig vardagen utan det introducerade, så som hermeneutisk textanalys. Eller någonting annat som vanligtvis tenderar att självklassificera sig som "irrelevant för mitt liv" hos så kallade vanliga läsare.

Foucault lämpar sig oroväckande väl för detta, i och med att hen skriver om saker som inverkar direkt i vardagen. Sorgligt nog lämpar hen sig även för tolkningen att vara den mest irrelevanta av alla irrelevanta författare - vem bryr sig om vad en död fransk homosexuell pseudostrukturalist skrev för trettio år sedan?

Foucault skulle ha väldigt mycket att säga om den frågan. Ty det är det större delen av hens verk handlar om; vem bryr sig, och varför?

Om du redan här börjar ana en parallell till Piratpartiets kamp för intresse och legitimitet, så läser du paralleller bättre än de flesta.

Den största anledningen till att frågorna om frihet och integritet tenderar att förskjutas i bakgrunden ligger i att de vanligtvis tar sig ytterst banala uttryck. Det är sällan en regering förklarar grundlagen upphävd och stationerar skarpladdade legionärer på varje torg i varje stad. Snarare tenderar de att infinna sig som ett brev på posten, vanligtvis i form av ett formulär som måste fyllas i. Det enskilda formuläret är i sig en ytterst liten sak, som det är svårt att argumentera mot annat än som en generell ilska mot byråkratin i allmänhet. Vilket många gånger är en överreaktion på den lilla ansträngning som krävs för att fylla i de där rutorna och skriva under; det är lättare att bara lyda än att dra med sina närmaste tio tusen vänner och spontandemonstrera.
Där varje litet steg i processen är relativt oskyldigt, är slutresultatet det inte. En enskild blankett dör ingen av, och oftast finns det sunda skäl för att just den finns. Men varje enskild detalj ger staten desto fler möjligheter att bestraffa den som av någon vardaglig anledning glömt att göra det som göras bör, och det säger sig självt att en överdriven mängd små enskilda kontrollmoment i längden leder till en extrem kontroll över individen.

Alla detaljer måste stämma, trots allt. Att ljuga i pappersarbetet är en modern synd.

Det luriga med det här är att kontrollmekanismerna förskjuts från kollektivet till individen. Det är ditt ansvar att ha papprena i ordning, det är ditt ansvar att hinna deklarera i tid, det är ditt ansvar att följa de lagar som finns. Och alla vet om att det är alla andras ansvar att göra det som måste göras - och att de enskilda avvikare som misslyckas, misslyckas i egenskap av individer. Om den totala summan av krav på individen är större än den rimligtvis borde vara, framgår det inte i individens beteende. Det är inte kraven som är för höga, utan individen som är för svag.

Den individuella friheten och integriteten förskjuts i ett ständigt kollektivt imperativ. Du måste, eftersom alla måste; och det är enbart och endast ditt fel om du misslyckas. Vilka heroiska stordåd som än förväntas av dig, och hur mycket alla andra än kämpar så in i det sista för att inte avslöjas för att vara precis lika misslyckade som du.

Kontroll och övervakning sker inte via de uppenbara metoder som gör sig så bra på film. De sker snarare via de subtilare metoder som klipps bort - de långa pappersexerciserna, de oskyldiga kraven, de oskyldiga standardmåtten. De som duger, duger, men de duger bara tills nästa gång; de som av någon anledning inte duger bestraffas och utesluts från det system som hela tiden försöker finna fel på dem.

Och som hela tiden säger åt dem att det är deras fel ifall de blir fula på passfotot.

Det dubbelt luriga med detta är att samma mekanismer som orsakar detaljkontrollen av individen, också förser denne med en avsevärd makt över sig själv. Självdisciplin är ett tveeggat svärd - å ena sidan är du disciplinerad att göra någonting specifikt, och å andra sidan så är självdisciplin en förutsättning för att få någonting konkret gjort över huvud taget. Det som ena stunden gör dig till en fenomenal kugge i maskineriet gör dig i nästa till en desto fenomenalare träsko - inkastad rakt i kontrollmekanismen, motverkandes det med en envishet bara en fenomenal kugge kan uppvisa.

Kuggar är verktyg som kan användas för både gott och ont, och om du väl blivit ett verktyg så kan du få saker gjorda. Att de råkar vara goda är en bonus.

Det som gör den långsamma marschen mot övervakningssamhället så otäck är inte att den är osynlig eller banal, utan att den är så brutalt effektiv. Varje del av vardagen har hamnat under lupp, och vid varje moment av vardagslevandet tänker du ständigt på att du borde göra saker och ting. Och du lyder - med en effektivitet som får användandet av naket våld att framstå som precis så ociviliserat det är.

Våldet sker i ditt huvud. Men din vana vid det gör dig desto bättre på det; övning är färdighet.

Piratpartiet är traditionellt sett emot de brutalt uppenbara formerna av övervakning och kontroll. Att myndigheter får rota igenom ens privata datatrafik, att kameror sätts upp överallt, att vanliga människor måste oroa sig för att föras till domstol för saker som människor gör till vardags - det är extremfall av processer som pågår även i mindre uppenbara former, latent. Extremfall som dessutom är logiska fortsättningar av dessa processer - för att kunna fortsätta disciplinera individer som av någon anledning avviker från normen måste desto mer finkänsliga mätinstrument installeras i vardagen.

Dessa nya mätinstrument ger dock individen desto större makt över sin självdisciplinering. Med en enveten vilja kan ett planlöst preferenskartläggande surfande på Facebook förvandlas till ett systematiskt opinionsarbete. Den övervakade datatrafiken är i sig självt ett verktyg av oanade mått, och när självdisciplinen blir stark nog vänder den sig till beteenden som är precis så grundade på mätinstrumenten att den kan ignorera dem.

Kryptering är en väldigt disciplinerad form av kommunikation, trots allt.

Den som vill förstå Piratpartiet gör väldigt rätt i att börja hos Foucault. Ordning, normalisering/disciplin, övervakning, bestraffning, makt - byggstenar som utan vidare kan förklara varför det är så viktigt att göra någonting åt både de extrema och de mindre extrema stegen i marschen mot övervakningssamhället.

Det börjar i vardagen. Och det stannar i vardagen. Och alla former av motstånd kommer att ske, just det, i vardagen. Ty överallt där det finns makt, finns även motstånd.

Det här är del fjorton i en serie om Piratpartiet, klass och framtiden. Det här är också det sjätte och sista inlägget i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.