Självsäkerhetens pris

Det pågår en mindre storm i ett vattenglas hos #svpol just nu. Ni ser, livsstilsbloggen Politiskt Inkorrekt har upptäckt det inte helt diskursetiskt neutrala fenomenet att när de säger saker så gör folk det, De sade, folk gjorde. De sade att människor skulle bege sig ut på Twitter och sprida evangeliet på taggen #svpol; det hände.

Med resultatet att taggen under dagens lopp förvandlats från ett lite småstagnerande tillhåll för diverse politikjunkies av olika slag, till ett regelrätt slagfält mellan det sunda förnuftet och vänsterfascismen. Vilket är precis så märkligt och dubbeltydigt som det låter.

Det som hänt kan bäst beskrivas som att en insulär kultur med anspråk på att besitta privilegierad och av social konvention given sanning - helt plötsligt brutit sig ut ur sin ekokammare och sett dagens ljus. Och likt Platons grottinvånare så tror de inte riktigt sina ovana ögon - saker är inte så som de var i grottan, och eftersom de inte är som de förväntades vara så måste det per definition vara någonting fel på dem. Och om en bara talar om för dem att de är fel så bättrar de sig.

Svårigheten här ligger i att veta vilken sida av saker en befinner sig. Det är redan på förhand givet att de mer fanatiska migranterna från PI befinner sig på en mycket märklig plats där ingenting är som det en gång har varit; lång rundgång i de interna leden har förvrängt ordens betydelser. (Genom att säga så har jag, exempelvis, stegat långt in i kulturmarxismens träskmarker.) Men vad som inte är givet på förhand är om inte även vi själva råkar befinna oss i liknande situationer, men med andra förtecken.

Nu kan vi gräva oss ner i sociologiska teorier om sociala konstruktioner, diskursiva sammanhang och diverse andra märkligheter, men de hjälper mindre än de borde. Särskilt mot den gnagande oron att en är en ingrodd, orubblig fanatiker. Något som hjälper desto mer är den enkla frågeställningen:

Har jag verkligen så mycket på fötterna att jag kan göra självsäkra, kategoriska uttalanden om världen?

Det luriga med den frågan är att det bara går att svara "ja" om en är fanatiker. Vi andra tänker att det nog kanske finns någon bok där ute som problematiserar, någon omständighet som försvårar och minst invändning som inte blivit aktuell ännu. Och när den där tankegången väl satt sig så blir vi per automatik lite mer försiktiga med våra omdömen.

Vi må brinna och spendera större delen av vår vakna tid i syfte att åstadkomma någonting. Blotta existensen av andra som brinner och spenderar större delen att åstadkomma den direkta motsatsen till vad vi är igång med torde vara bevis nog för att saken är lite mer komplicerad än den ser ut att vara.

Nu lär inte en hänvisning till självtvivlets undervärderade dygd övertyga de mest inbitna. Det ligger i sakens natur - oftare än inte är de på flykt från just osäkerhet och självtvivel, och har för en gångs skull funnit ett socialt sammanhang där allt är självklart och entydigt. Men som ni kanske anar så är den här texten inte helt skriven för dem.

De skriver inte riktigt heller sig själva för den här sortens texter. Det är svårt att skriva för läsare som omedelbart avvisar en som [kategori].

Nåväl. #Svpol kommer vara ett stormigt vattenglas ett tag till, tills nyhetens behag avtar och de mindre entusiastiska nykomlingarna tröttnar på twitters inneboende vänsterdekadans. Under tiden kommer Svpol.se att fortsätta hålla sina dörrar öppna för nya tankar, nya intryck och nya texter.

På något plan är det ändå hoppfullt att det inte behövs en koordinerad attackplan för att erövra det fria ordet. Det är ett ideal värt att skriva under på.