När jaget möter världen

En fråga som med jämna och pedagogiska mellanrum dyker upp är om inte hela grejen med diskursetik egentligen bara är ett annat ord för självcensur. Vilket är en mycket bra fråga, som förtjänar att tänkas igenom minst en gång om året bara för att påminna en om vad det är en håller på med.

Det finns en evig spänning mellan frihet och autonomi. Å ena sidan vill en vara fri och kunna göra allt det där en vill göra. Å andra sidan måste en ha tillräckligt mycket självdisciplin för att faktiskt kunna använda sin frihet till någonting särskilt; annars sitter en ju bara hemma och dagdrömmer om att använda sin frihet. För att få någonting gjort måste en bestämma sig för att underkasta sig någon slags självpåtagen regim - och följa denna, konsekvent.

Särskilt då när det gäller det skrivna ordet. Det krävs ett visst mått av självdisciplin att bara sätta sig ned för att göra det. Men det är bredvid poängen.

Diskursetik fungerar och opererar i det här spänningsfältet. Å ena sidan finns friheten att skriva "JAG HADE SEX IGÅR OCH KUKEN BLEV SÅ HÄR STOR"; å andra sidan måste en begränsa sig och sina uttryck en smula för att kunna få någonting långsiktigt gjort med sina texter. Friheten finns alltid, men när den väl ska användas så finns det andra värden än dess ohämmade utövande att ha i åtanke.

Det blir som ni ser lite småmärkligt att likställa diskursetik med självcensur. De har förvisso liknande förtecken, men ingen annan kan ålägga en självdisciplin än en själv. Den snarare förutsätter att friheten finns där, a priori, och där den inte finns så finns bara imperativet att följa order. Vilket är en helt annan etik.

DN har under de senaste dagarna haft något av en debatt om huruvida det öppna samhället och det fria ordet kan förenas med varandra utan att Breivik händer. Tännsjö blandar ihop diskursetik med självcensur, vilket gör att hen (förståeligt nog) känner sig en smula obekväm av att tänka på relationen självdisciplin/läsaransvar. Att säga det en tänker på men tänka på vad en säger är inte ofrihet - däremot är det en förutsättning för ett medvetet utövande av ens frihet.

Eller, mer tillspetsat - att kunna sin retoriska teori och reflektera över det en säger är inte likvärdigt med att idka självcensur. Däremot kanske en kommer fram till att ens första impuls inte är det bästa att skrika ut över världen, så som jag exemplifierade ovan.

Gustavsson svarar med en liknande invändning i sin replik. Med en hänvisning till upplysningsidealet och det goda samtalet påpekar hen att provokation förvisso väcker intresse, men att det i längden inte leder någonting annat än just tillfällig provokation. Upplysningen lever dock längre än tillfälliga frågor, och det goda samtalet överlever även utan brandfacklor - det blir till och med bättre om dess deltagare låter bli att provocera i onödan, och fokuserar på att argumentera i stället.

Jag gillade Gustavssons svar, och om jag skulle summera det i en slogan skulle det vara att "den som med lätthet byter åsikter har inte tänkt igenom dem".

Ståhle skriver ett inte lika snyggt svar. Inte nog med att hen delar Tännsjös sammanblandning av diskursetik och självcensur - hen gör det dessutom till en huvudpoäng att drämma till Tännsjö för att vara ogenomtänkt. Det är, på det stora hela, ett användande av de sex topikerna för sågning, och om det inte vore för understrykandet att det alltid finns någon som missförstår ens texter så vet jag inte riktigt varför DN tog med den.

Annat än för provokationsvärdet och spänningen i konflikten, då. Vilket är fullt giltiga skäl, om än inte de mest rättrådiga.

Jag ser gärna att den här diskussionen fortsätter.  Det fria ordet stagnerar om det tas för givet, och genom ett fortsatt diskuterande ser vi till att göra det till en del av vår vardag. Däremot tycker jag inte att vi borde vänta på att DN fortsätter den. Dels för att de har en begränsad bandbredd för hur mycket de kan publicera per dag, men också eftersom det vore olyckligt om just den här diskussionen blev en elitsport.

Nu skulle jag kunna lägga in en plugg för Svpol.se, men, hey - internet är större. Som tur är.