På sannolika skäl framtida

Ett sätt att se på världen är att se den i termer av sannolikheter. Sannolikheten att morgondagen kommer att hända, och att någonting komma att hända i morgon, är alltid lika med ett. Exakt vad som händer under denna garanterade morgondag är däremot mindre säkert, och det går aldrig riktigt att utesluta att någonting ytterst oönskat ska hända. Och eftersom oönskade saker per definition är oönskade, så ser vi hellre att de inte händer än att de gör det.

Världen blir sålunda ett försök att minimera sannolikheter, på olika vis. Eller, rättare, ett försök att göra vissa saker mer sannolika än andra. Så som att det blir mer sannolikt att människor fortsätter gå till jobbet eller skolan, snarare än beger sig ut på en till synes ändlös våldsräd mot stadens infrastuktur och kommers, exempelvis. Bägge är logiskt möjliga - modala - utifrån rådande omständigheter, men det ena är helt klart att föredra framför det andra.

Ändå händer det andra. Trots alla ansträngningar och förmaningar om att det ena är vägen till en bättre framtid

Det är ett sätt att se på världen. Månne har nog inte de lokala politikerna i London haft detta sannolikhetsperspektiv i framhuvudet de senaste årtiondena. De har nog tänkt på annat, medan sannolikheterna staplats på varandra för att nå den höjdpunkt de nått idag. Sannolikheten att folk håller igång ett kontinuerligt upplopp non stop i flera dagar av rent okynne är ju trots allt rätt låg, så det måste finnas någon slags anledning till det hela. Och denna anledning måste ha någon slags basis i vardagens modalitetsproduktion - det vill säga i de anledningar som varje givet sätt att organisera samhället ger till dess invånare att vilja förstöra det.

Rent statistiskt kommer det alltid att finnas någon som anser den rådande ordningen vara värd att förstöra. Även om vi så skapade ett juridiskt och institutionellt paradis så skulle det likväl dyka upp någon som ville störta det. Det är en sannolikhet som aldrig kommer att kunna elimineras.

Däremot är det inte helt sannolikt att så många hakar på upploppståget samtidigt. som i London. En behöver jobba ett tag för att skapa förutsättningar för någonting liknande, och en behöver jobba både systematiskt och konsekvent för att vara riktigt säker på att det blir ordentliga upplopp. Under flera årtionden, till och med.

Det blir rätt elakt mot de lokala politikerna i London att tänka i termer av sannolikheter. Helt plötsligt framstår det som om de gjort sitt allra bästa för att se till så att ett segment av befolkningen ska känna att upplopp och plundring är det bästa sättet att sparka igång en sommarvecka. Som om de, genom att aktivt ignorera vissa delar av samhället, gett sig den på att saker en dag banne mig skulle explodera, och det med besked.

Det blir dessutom rätt elakt mot våra lokala politiker, eftersom vi utan vidare kan finna likheter mellan Londons och våra. Inte minst som bäggedera haft någon slags tanke att om de bara håller koll på sina medborgares varje rörelse så kan sannolikheten att brott inträffar minskas.

Vad tror ni om sannolikheten om lite proaktivt läxlärande från våra mer lokala politikers sida?

Det borde inte vara helt omöjligt.