Historien om #svpol

Twitter är en märklig sak. En kan bara skriva 140 tecken, och inte ens det om en vill få med alla @, # och smajlies som hör till ett civiliserat samtal. Ändå lyckas det samla, mobilisera och entusiasmera miljontals människor till att tänka, känna och göra saker tillsammans - kanske just för att det är så kort.

Det är dessutom kort i rent tidslig bemärkelse - förutom vissa kändistweets som lyckas få uppmärksamhet i långsammare medier, så är ett enskilt tweets livslängd relativt kort. Där blogginlägg kan locka läsare i flera månader, räknas ett tweets livslängd i minuter. Det krävs en medveten ansträngning för att backa twittertiden mer än några timmar, och ett fenomenalt grävande för att backa längre än så.

Som extra bonus så tenderar twitters inbyggda sökfunktion att glömma allt som är äldre än x tidsenheter, vilket innebär att det hela har karaktären av ett evigt, historielöst nu-nu-nu-nu-nu.

Så för den historiska glädjen i att finna samtida dokumentation om saker och ting, kommer här en kort sammanfattning av historien om #svpol.

Inför valet år 2010 var alla politiska junkies överentusiastiska att berätta för världen om deras idéer och partiet, och givetvis var twitter en omedelbar arena för detta berättande. Till en början gjorde alla sin grej på var sitt håll, men efter ett tag började ett mönster urskilja sig. Vissa använde taggen #val2010 för att skriva om, well, valet 2010, och med tiden flockades fler och fler dit. Ju närmare valdagen vi kom, desto intensivare blev det, och människor från partipolitikens - och den utomparlamentariska politikens - alla hörn fanns samlade under en och samma tagg.

Och de bråkade så in i norden om precis allt som fanns att bråka om. Moderater och socialdemokrater och folkpartister och piratpartister - om två partiers medlemmar någonsin bråkat om någonting så hände det där och då. Men det fanns ändå någon slags gemenskap - alla fortsatte ju trots allt komma tillbaka.

Sedan hände valet, och taggen började mer anta en eftervalanalyserande ton. Efter hand började det stå klart att, hey, vi har nog sagt det som sägas kan om det där valet nu.

Men att bara låta #val2010 dö och återgå till hur saker var före denna var inte helt önskvärt. Det var ju ändå rätt trevligt att ha någonstans att gå för att få sin politiska fix, även om det politiska kom från andra partier. Och att prata med de egna vännerna hela dagen går ju inte an - twitter är större än ens vänkrets, och det är trots allt därför en använder det hela dagen. Och det krävs ju ändå två för att komma oöverens.

Så sakta men långsamt började #svpol växa fram. Inte utan konkurrenter, förstås - #swpol, #svepol och andra varianter användes i varierande grad. Till och med #val2011 användes om omvalen. Men efter hand blev #svpol informellt korad till vinnare, och innan någon visste ordet av var det den där självklara samlingsplatsen - och åter en del av människors vardag - igen. Om än med ett nytt namn.

Som ni ser så fanns det ingen plan, ingen officiell ledning, ingen beslutande entitet eller ens någonting annat än en informell överenskommelse om att, okay, #svpol är det som gäller för oss politiska junkies. Vi må bråka om precis allt annat, men this one thing kan vi i alla fall komma överens om.

Det är egentligen något av ett politiskt framsteg. Att alla bråkar kommer vi inte ifrån, men att de gör det på en och samma plats, så att vem som helst kan gå in och se vilka diskussioner som är på gång just här och nu - det är en insyn i det samtida politiska livet som det tar absurt lång tid att få annars.

Var det perfekt? Nej. Men det var, och det var vardag, vilket är tillräckligt nära perfekt för att räknas.

Ni som undrar varför jag tycks fixerad över just den här taggen vet nu varför. Förutom då det uppenbara tillägget i att jag är redaktör på Svpol.se, som tog sitt namn just på grund av de många oväntade mötena mellan människor.

Sedan hände Politiskt Inkorrekts berömda uppmaning att varje person med förmågan att läsa instruktioner skulle skriva många och sedan ännu fler tweets, taggade #svpol. Bokstavligen över en natt förändrades det där vardagsrummet från att vara en stökig men ändå organiserad samlingsplats för de mest oväntade av politiskt intresserade, till att bli ett torg i en mindre svensk stad strax efter att barerna stänger och just sålt mer alkohol än någonsin.

Det går förvisso att föra samtal där också, men det eviga indroppandet av människor som upprepar samma osammanhängande tanke gång på gång gör inte det ömsesidiga utbytet av tankar lättare.

Det värsta är nog att de kallar det att "nyansera" debatten. Av alla nyspråkliga absurditeter de har för sig är just den delen den mest anstötliga.

Nu har saker sakta men långsamt börjat återgå till tiden Före igen - de mest hardcore superideologiska personerna tröttnade, och de mindre stenhårt superideologiska börjar mjukna in i den mer vardagliga samtalsstilen. Förhoppningsvis kommer de framöver att se att det tenderar att vara samma politiska junkies på plats mest hela tiden, med tillfälliga inhopp lite då och då, och att det är lika bra att försöka nicka igenkännande åt varandra innan bråkandet sätter igång.

Det var ändå det som var den där informella överenskommelsen. Du gör din grej, jag gör min, hen gör sin - och även om vi inte håller med varandra så är det ändå rätt praktiskt att vi kan göra dem parallellt med varandra. Jag vet vad som är på gång just nu, du vet också, hen med, och vi alla vet att de andra vet, och därför kan vi prata om det.

Det är en värdefull sak. Och det vore synd om vi skulle förlora det bara för att ett par människor inte vet vad de gör men gör det ändå.

Nåväl. Det sista som överger en är hoppet.

När du om trettio år läser detta hoppas jag att du, som nästa tillbakablick, läser om hur saker ordnade sig efter ett tag, så som de alltid gör. Och att vi fortsatte att bråka, sådär som vi alltid gör. -