Eller, med andra ord, att det finns någon slags autentiskt jag inblandat i den kommunikativa processen, och alla former av redigering, omformulering och efterfundering per automatik ställer sig i vägen för detta sanna jag. Och att det därför är bättre att släppa tankarna fria och låta världen få veta vem en är, i all ärlighet.
Det finns tre problem med det här.
Det första är att det vi går omkring och tänker på för det mesta är av fenomenalt fånig karaktär. Fånigt och småsint, som - hmm, jag undrar hur livet vore om jag lärde mig stå på händerna? Är fåglar verkligen glada att se varandra, eller sjunger de bara om kopulering? Borde jag äta en falafel till? Syns fullmånen i motljus?
Brutal ärlighet varar inte längst, men om du tajmar det rätt så varar det rätt länge.
Det andra är att det utgör ett onödigt hinder för folk att vara ärliga på riktigt. Eftersom fokus ligger på det direktupplevda och spontana, blir de där subtilare känslorna diskvalificerade per default. Vilket då är det mesta av det vi känner - precis som med färger så finns det massor av nyanser mellan primärkänslorna, och de flesta tänker vi inte på förrän någon påpekar dem. Efteråt.
Det är svårt att direktuppleva och reflektera samtidigt, trots allt. Och än mer att vara ärlig om det ena när det andra per definition är oärligt.
Det tredje är förstås att om en inte tänker på vad en säger så säger en egentligen ingenting tänkvärt. En bara säger saker som råkar komma ut i en viss ordning, och som lyssnare kan en antingen lyssna eller inte lyssna utan att egentligen missa någonting.
Tankar tar tid att tänka, och desto mer att översätta till någonting språkligt som dessutom är tänkbart för någon annan.
För att inte tala om tänkvärt.
Posts
No comments:
Post a Comment