På tal om gammelmedier

De senaste dagarna har jag funderat över hur användningen av begreppet "gammelmedia" har förändrats. På den gamla tiden konnoterade det en ovilja att skriva om integritetsrelaterade frågor, och en viss tvekan inför uppgiften att upprätthålla sin funktion som tredje statsmakt. Det fanns även en ytterst riktad underton av "klåpare". Numera har betydelsen glidit till att mer handla om generell redaktionell overhead, långsamhet i jämförelse med sociala medier, och den ohämmade fokuseringen vid intresseväckande men ointressanta småsaker (så som Victorias graviditet).

Det finns en viss nyansskillnad, här.

Någonting som sparkade fart på funderingarna var SvD:s text om nätskeptiker - icke att förväxla med skeptiker på nätet. Argumentationen tycks vara att eftersom en inte omedelbart överöses av arga hoper av kritik så fort en säger någonting negativt om internet, så är internetoptimismen som fenomen på fallrepet. Vilket är en märklig linje att dra, eftersom det då skulle innebära att optimism är ett uteslutande kritiskt projekt gentemot folk som av någon anledning är mindre än optimistiska.

Det är indeed en sån där tanke som kräver en del fundering för att ta sig igenom. Det blir ju trots allt inte helt oproblematiskt att säga att optimism består mestadels av folk som med ett ögonblicks varsel står redo att vräka negativitet mot upplevda avvikare. De positiva och negativa polerna smälter samman på märkliga vis..

Samtidigt går det inte att förneka att saker blivit lite mindre automatkritiska. De enda som på allvar vrålar om "gammelmedia" i den äldre betydelsen är PI-pöbeln, och de har tagit det hela till psykotiska nivåer i sin vision av vänsterfascistmediernas ideologiska hegemoni av medborgarnas tankevardag. Vilket är någonting helt annat än de reflektioner om textproduktion och -distribution som gammelmediediskursens nya strömningar givit upphov till.

En skulle kunna vända på argumentet och säga att nätoptimismen gjort något av ett framsteg, i och med att kritiker (som ibland förvisso är direkt provokationskritiska) kan göra sitt case utan att bli liknade vid Ines Uusman. Saker har levlat upp, och det går att träda in i diskursen utan att anamma hela det estetiska paket som tenderar att göra sig påmint närhelst ett ämne är hett.

Eller, med andra ord - det går att vara någonting så radikalt som en smula tråkig, utan att det alienerar ens insatta läsare från poängen.

Och optimism behöver sina tråkiga moment. All social förändring består av tråkiga mellanspel, vardagar och saker som görs med en känsla av att gå igenom rörelserna. Det enda sättet att nå resultat är att vara en envis rackare som får saker gjorda, och när saker väl händer så händer de ordentligt.

Och ironiskt nog så är det just genom att vara envisa rackare som gammelmedierna lyckades göra sin grej. En tidning i brevlådan, varje morgon, vilket väder det än var. Ett morgonkaffe och en morgontidning - det finns en hel genre om att beskriva hur morgonritualer innehållandes tidningsläsande går till. Särskilt hos krönikörer i nämnda morgontidningar.

De skrivs fortfarande. Men den stora skillnaden mellan nu och då är att de flesta nyheter är gamla när de råkar hamna på köksbordet, och att det krävs lite mer ansträngning för att motivera sin existens som nyhetsförmedlande medium nuförtida.

Jag kan inte annat än att se det som en positiv utveckling.