Det politiska bloggandet - tio år senare

Att summera tio år är ett stort åtagande. Det är en tidsrymd som innehåller många händelser, förändringar och utvecklingar, och varje val som framhäver vissa aspekter döljer med nödvändighet andra. Det finns så mycket tid att summera och så få ord att göra det med – texten måste bli klar någon gång, trots alls. Det vore onekligen väldigt otidsenligt med en tioårssummering som anländer först efter tolv år; god timing är mer än bara en artighet. Inte minst för bloggare.

När jag funderat över hur jag skulle gå tillväga för att summera de tio år som gått sedan alla hjärtans dag 2009 – och allt som skett under tiden – har jag frågat mig om det vore lämpligast att summera den personliga eller den politiska utvecklingen. Båda är intressanta och omfångsrika, och skulle med lätthet kunna fylla hela böcker, men jag anar att det finns en fråga som behöver ställas innan alla andra frågor kan besvaras:

Vem läser ens bloggar 2019?

Det är förmodligen värt att påminna om att internet var annorlunda på den tiden. Särskilt år 2009. Facebook var inte den globala leviathan det är nu, Twitter hade just grundats, och maxlängden på Youtubes videor var tio minuter. Instagram fanns inte. Den första iPhonen släpptes 2007, och var fortfarande något av en nyhet. Sociala medier var någonting som hände vid sidan av den egentliga aktiviteten online:

Slösurfandet på hemsidor.

Om du stirrar på dessa ord med förvirring i ditt sinne och en djup känsla av svindel i ditt hjärta, så förstår du vidden av den förändring som skett under det senaste decenniet. Internet var en fundamentalt annan plats, där webbplatser inte bara var en ursäkt för att slussa en vidare till en app eller en facebooksida. Hemsidor var internet, och det var där det hände. För varje given definition av ”det”.

Detta är viktigt att hålla i åtanke. Inte bara för att det är lätt att glömma radikala förändringar i efterhand, utan även för att det besvarar frågan om vem som läste bloggar 2009. Och, än mer, vem som skrev bloggar på den tiden. Det fanns en publik för det, en etablerad förförståelse för mediet, en medvetenhet om genren som gjorde att både läsare och författare kunde hoppa rakt in och sätta igång utan allt för stora mentala omsvep. Det var, för att uttrycka det kort och koncist, en grej.

Världen var yngre då.

Med detta i bakhuvudet, är det lätt att förstå hur jag som allt för ung person (var jag någonsin så ung?) kunde ta steget från att skriva i communities och på forum till att skriva på en egen blogg. Till en början skrev jag på samma sätt som i de andra medierna, men över tid lärde jag mig den ädla konsten att forma ett inlägg på ett sådant sätt att det är både sammanhängande och relevant för samtiden. Med tilltagande skrivförmåga anlände även läsare och medbloggare, i en god cirkel bäst beskriven av frasen ”learning by doing”. Så här i efterhand är den största delen av sakinnehållet i det jag skrev inte överdrivet intressant, annat än som en tidskapsel över en dåtid som flytt. Det blir så när en skriver för samtiden om dagsaktuella ämnen. Samtiden var bättre förr.

Desto intressantare är den publik som fanns då men som inte finns nu. Dels de bloggare som skrev inom Piratpartiet, som jag var i ständigt samråd med och diskuterade både ämnesval och skrivstrategier, men även bloggare från andra partier, som också skrev om dagsaktuella ämnen utifrån sina egna ståndpunkter. Tillsammans utgjorde vi ett slags samtida republic of letters – en korresponderande grupp människor som med ojämna mellanrum diskuterade politiska skeenden, i både medhåll och mothugg. Den som ville få sig en bild av hur de olika partierna tyckte om de frågor som var aktuella just då, kunde med lätthet läsa bidrag från alla partier. Dels eftersom nyhetssidorna länkade tillbaka till de blogginlägg som länkade dem, och dels eftersom vi bloggare länkade till varandra. Det senare skedde enligt outtalad överenskommelse vare sig en höll med dem eller ej, men jag misstänker att länkandet hade en tendens att korrelera med medhållskofficienten i icke ringa grad.

Det fanns, med andra ord, en politisk offentlighet där vem som helst med uthållighet, intresse av att läsa nyheterna och någon form skrivförmåga – kunde träda in. För en kort period i den svenska politikens historia diskuterade partiernas medlemmar med varandra, och tog del av varandras åsikter. Habermas hade varit stolt över oss.

Detta finns inte längre.

Detta beror dels på den ovan nämnda övergången från hemsidor till sociala medier (det ger mer omedelbar effekt att skriva en tråd på twitter eller en post på facebook, än ett inlägg på en blogg), men också på en mycket specifik incident som inträffade år 2011: Politiskt Inkorrekts uppmaning att förstöra denna gemenskap genom att överrösta den med trollkörer och spam. Deras metod var mycket enkel och brutal: de uppmanade sina många och likriktade läsare att besvara alla tweets som taggades med #svpol med sanningen om invandring och mångkultur. Det som dagen innan den trettioförsta augusti var ett offentligt samtal, var dagen efter ett slagfält, där rasismens gutturala vrål överröstade allt annat. Effekten var omedelbar och förödande.

Det behöver nog inte sägas att Politiskt Inkorrekt var SD:s propagandaorgan, vilket sedan bytte namn till Avpixlat. De heter någonting annat nu. De har tagit bort sina gamla alster från sina webbplatser, men historiskt intresserade personer kan läsa deras uppvigling här. Den är lika oförlåtlig nu som då.

Det politiska bloggandet levde kvar en tid efter detta, men sakta men säkert blev inläggen färre. Tröttheten satte in – reaktionerna på ens inlägg tycktes bestå mer av troll än någonting annat. Kombinationen av gapiga troll, minskande läsekretsar, färre länkar från medbloggare, och en allt snabbare (och stundtals märkligare) nyhetscykel på sociala medier ledde efter hand till att intresset för att skriva försvann. När tidningarna så småningom slutade länka tillbaka till enskilda bloggposter, var den politiska bloggosfären officiellt död. Det fanns (och finns) förvisso fortfarande politiska bloggare, men de skrev inte för samma politiska offentlighet. Tiderna har förändrats, likaså det politiska samtalet.

Månne kan förändringen sammanfattas med en anekdot från mitt studentliv. När jag under 2012 skulle välja ett ämne för min kandidatuppsats i retorik, valde jag den politiska offentligheten så som den tog sig uttryck i bloggosfären. Då fanns den fortfarande kvar, förvisso i något försvagad form, men i tillräckligt hög grad för att utgöra empiriskt material för en uppsats. Tyvärr drabbades jag av sjukdom, och kunde inte slutföra uppsatsen där och då. När jag under 2017 återupptog det retoriska uppsatsskrivandet, funderade jag på att fullborda uppsatsen så som jag hade tänkt fem år tidigare. Som ni kanske redan anar, fanns det inte tillräckligt mycket bloggande kvar för att fullfölja projektet i den anda av politisk offentlighet mina minnesanteckningar språkade om. I stället skrev jag retoriska överväganden på Patreon. Skillnaden mellan då och nu är vare sig subtil eller svårfångad.

Detta reser onekligen frågan vad som hänt med alla politiska bloggare efter att de slutat vara politiska bloggare. Skriver de någon annanstans, nöjer de sig med korta kommentarer i sociala medier, eller har de slutat skriva helt och hållet? Vart tog ni vägen, vänner och lojala opponenter?

Av det redan sagda, kan ni nog dra slutsatsen att jag stannade på universitetet länge nog att skriva ett par examensarbeten. Kandidatuppsatsen i retorik är redan nämnd. Därtill skrev jag en magisteruppsats i pedagogik (om vilka former av kunskap som anses legitima i skolmiljöer, och vilka som anses vara irrelevant nonsens trots att de rent konkret är identiska med lärandemålen), samt en magisteruppsats i sociologi (om hur rationalitet tar sig olika former i olika kontexter, och den märkliga paradoxen i att ett hänsynslöst reducerande av allting till rationellt mätbara enheter kan bli en estetisk princip). Utöver detta finns ytterligare två kandidatuppsatser, men de är inte lika spektakulära.

Mer bloggrelaterat finns jag även på ett antal nya bloggar. Traditionen att starta en blogg om året, som inleddes idag för tio år sedan, har fortsatt, och fortsätter. Beroende på om du är intresserad av litterär kritik, emotionella vinjetter, utkast till större idéer, en bok om Alpha Centauri eller – årets nyhet – reflektioner om städers och samhällens utveckling, så har du en hel del läsande framför dig.

Och, om du känner dig manad, skrivande.

Det är aldrig för sent. Din röst behövs.

Bli den bästa betaversionen av dig själv

Utgår du från den bästa möjliga tillgängliga tanken när du gör det du gör?

Det är en fråga med många beståndsdelar. En av dem är att den som självsäkert svarar att JA, DET GÖR JAG, förmodligen inte förstått frågan, och svarar mer med ryggmärgen än någon annan bättre tanke de har tillgång till. Vilket är goda nyheter för alla som ser förvirrade ut och undrar vad som är i görningen. Förvirring är bättre än omotiverad dumsäkerhet.

Det första en behöver förstå när det gäller den bästa möjliga tillgängliga tanken är att denna tanke förmodligen inte är den första som ploppar upp i ens huvud när en ser någonting. Det skulle förvisso kunna vara det, men rent statistiskt är det sannolikt att någon annan redan tänkt någonting bättre om saken. Det är dessutom förmodligen också sannolikt att vi kan ta del av denna tanke, antingen genom ett snabbt besök på biblioteket eller wikipedia. Även om vi förmodligen inte kommer åt det absolut bästa som någonsin tänkts om saken efter ett sådant besök, så är det sannolikt att vi kommer över någonting bättre än vår ryggmärgsreaktion. Vad vi än gör efter detta, så gör det det utifrån en bättre tanke än du hade gjort annars.

Samma princip gäller på ett mer generellt plan. Det finns böcker, filmer och andra källor till information om de saker du gör i din vardag, och det är upp till dig att vid varje tillfälle fråga dig själv om du utgår från den bästa möjliga tanken när du gör det du gör. Möjligheten att ta del av dessa bättre tankar finns, och det är ett medvetet val att antingen ta del av dem eller inte. Vilken form dessa än må återfinnas i.

Nu finns det förstås inga garantier för att vi får tag på den absolut bästa av alla möjliga tankar, så jakten på den kan fortsätta i all oändlighet. Poängen är inte att få tag på den, utan snarare det omvända: att inte utgå från en sämre tanke än en skulle kunna ha gjort. Om ett livsavgörande misstag hade kunnat undvikas genom fem minuters läsning på wikipedia, så vore det dumt att inte ha gjort denna läsning. Att leta efter bättre tankar är ett sätt att undvika att vara dum i onödan.

Det är dessutom ett sätt att undvika att framstå som dummare än en faktiskt är. Ryggmärgen tenderar att ha många och starka åsikter om saker den råkar få syn på, och frestelsen är stark att ge uttryck för dessa åsikter i samma ögonblick som de dyker upp. Problemet med detta är förstås att detta förmodligen inte är ens bästa tankegång, och att ens uttryck inte blir det bästa en hade kunnat säga. Vilket antingen får en att framstå som dummare än en egentligen är, eller, än värre, att det sårar någon oavsiktligt.

(Nu skulle någon i och för sig kunna invända att det finns skäl att såra någon avsiktligt. Min enda förhoppning är att de med sådana avsikter tar del av de bästa möjliga tankarna tillgängliga för dem innan de skrider till verket.)

Det är som sagt omöjligt att tvärsäkert säga sig utgå från de bästa möjliga tankarna. Det är bara dumsjälvsäkert, vilket inte är särskilt bra. Men det är desto möjligare att medvetet titta på de källor som finns, och säga att, nä, jag tänker inte ta till mig dem, eller ens försöka.

Det är förvisso ett möjligt val. Förhoppningen med det här inlägget är att du ska komma på bättre tankar. -

Ett ideologiskt badhus nära dig

Med jämna mellanrum dyker det upp debattartiklar om badhus. Det kan tyckas vara en märklig sak för politiker att debattera om, och det kan tyckas vara en ännu märkligare sak att bli upprepat upprörd över, men det är mindre märkligt än det verkar. Inte minst om vi sätter badhus i perspektiv.

Det finns mycket att säga om badhus, men de två viktigaste sakerna är att de utgör ett återkommande inslag i mångas vardag (inte minst föräldrars, med tillhörande barn), och att de är en av de platser där det mänskliga villkoret är som tydligast. Det mänskliga villkoret varandes att vi är ömtåliga kroppar som befinner sig i fysisk och social närhet till varandra, och att denna ömtålighet behöver hanteras för att undvika att någon blir skadad.

När debatterna om badhus blossar upp, handlar de inte primärt om simmande eller andra vattenrelaterade aktiviteter. Det handlar i stället om svårigheten att finna en balans mellan den universella mänskliga sårbarheten och önskvärdheten i att upprätthålla gemensamma sociala miljöer. Vilket är en långt större fråga än det specifika sociala sammanhanget antyder, och den återaktualiserar sig överallt där människor samlas. Det är dessutom en viktig fråga, och beroende på hur en resonerar kring den så kommer en komma fram till olika svar på diverse politiska spörsmål.

Det ligger i sakens natur - ens förståelse av det mänskliga villkoret är den grundsten varpå all annan förståelse byggs. Märkligt vore det annars, och ännu märkligare vore det om debatter om detta helt plötsligt skulle upphöra. Vare sig det handlar om badhus eller någonting annat.

Att det tenderar att handla om just badhus beror främst på att det är ett återkommande och relaterbart inslag i mångas vardag, och sålunda kan användas som en begriplig konkretisering av den större frågan.

Det finns också trångsynta idioter som använder badhus som ursäkt att framföra rasistisk propaganda. Men det vore dumt att låta dem sätta tonen för framtida debatter. Onekligen.

Ett ögonblick, sedan två - sedan kör vi

Det är valnatt. Det är valvakarnatt. Det är en natt av framåtblickande och sifferläsande. Det är, på det stora hela, ett ögonblick i tiden.

Det är ett paradoxalt ögonblick. Å ena sidan är förändringen nära förestående. Å andra sidan kan förändringen inte komma snart nog. Saker har förändrats, men de hade kunnat förändrats annorlunda, och skillnaden mellan det som är och det som hade kunnat vara är större än den borde.

Demokrati är ett gissel. Men det är bättre än att hållas som gisslan av alternativet.

Poängen med demokrati är dock att förändringens ögonblick återkommer med jämna mellanrum. Det går att se dem komma, fyra år i förväg. Och det går att förbereda sig inför dem.

Sålunda föreslår jag tre förberedelser. I all enkelhet.

1. Kombinera fildelnings- och jobbfrågorna. Eller, rättare, poängtera och understryk hur samma dynamik återfinns inom bägge. Jobben försvann inte - de följde bara samma utvecklingskurva som CD-skivan. Det är inte det att musiken försvann - det är det att musiken förflyttades till ett annat medium. Vilket är alarmerande om mediet är budskapet, men glädjande om musiken är det.

På samma sätt med jobben. Det är inte så att mellanmänsklig samvaro och gemensamt strävande att uppfylla storverk har försvunnit - det är snarare att jobben inte längre är den naturliga plats där detta inträffar. Vilket är alarmerande om de ses som den enda plats där gemenskap och samhälleligt deltagande kan uppstå. Och desto positivare när det ses som en möjlig organisationsform bland andra, likvärdiga alternativ.

CD-skivan är inte meningen med musiken. Arbetslivet är inte meningen med livet. Meningsskapande är större än så.

2. Banka in modernitetskritiken i alla aspekter av politiken. Gör den övergripande tendensen till centralisering, övervakning, detaljerad kontroll och systematisk dehumanisering till en ofrånkomlig del av allt. I alla aspekter.

Vare sig det gäller den allt mer omfattande byråkrati som dominerar de arbetssökandes dagar, de regler som kräver att icke-traditionella identiteter genomgår övergreppande ingrepp (exempelvis tvångssteriliseringar) för att passa in i de fördefinierade kategorierna, eller den systematiska massövervakning som håller koll på allt vi gör - spåra tillbaka det till moderniteten. Det är inte en slump att massövervakning uppstått i både kommunistiska och kapitalistiska stater. Det finns ett förutsägbart mönster, och vi kan både förutsäga och kritisera det.

Det är svårt att förutsäga framtiden. Men det är lättare att veta åt vilket håll vi är på väg när vi vet från vilket håll vi kom.

3. Bilda egna partiorgan. Tidningar, podcasts, bloggcirklar - vad som helst som folk sporadiskt kan ta till sig närhelst de får nys om att de finns. Saker som regelbundet uppdateras och som är intressanta vare sig lyssnaren/läsaren bryr sig om partipolitik eller inte. Intressanta bitar media som i all vardaglighet kan göra våra frågor till vardagsmat. Någonting som diskuteras och tänks på när det inte händer någonting särskilt.

Någonting intressant, relevant och inte minst tillgängligt. I lagom stora doser. Regelbundet. Under fyra års tid.

Det kan göras.

Nuet är ett märkligt ögonblick. Men framtiden ligger framför oss. Och den är inte märkligare än att den blir vad vi gör den till.

Läs gärna vad Anna, Henrik, Emma, Anton och Torbjörn har att säga på temat.

Höger vänster höger vänster tuff tuff tåg

Det lär inte ha undgått någon att det varit nazistdemonstrationer i dagarna. Det lär inte heller ha undgått någon att det varit motdemonstrationer mot denna nazistdemonstrationer. Det lär definitivt inte undgått någon att det blivit oroligheter av polisiär art när dessa två demonstrationer inte undgått att undgå varandra.

Det har kanske undgått någon att det varit debatt kring detta. Jag ber i sådana fall om ursäkt - du är inte längre undgången.

Det är populärt, särskilt från så kallat liberalt håll, att använda ord som "demonstrationsfrihet" och "demokrati" och "vänstervåld". Tanken är att det finns ett egenvärde i att låta nazisterna hålla sina demonstrationer, och att de därmed bör ges utrymme att demonstrera. Huruvida det finns ett egenvärde i att motdemonstranterna demonstrerar och bör tillåtas demonstrera är det tystare om.

Jag vill ge ett rent polisiärt skäl till varför de inte bör ges tillstånd.

Polisens uppgift är att skydda människor. Det är deras mandat, existensberättigande och arbetsuppgift. Till och med de som inte håller med den rådande ordningen ska skyddas - var och en har rätt till liv och frihet från våld. Det är vad polisen är till för.

I denna uppgift ingår att administrera vissa aspekter av de säkerhetsåtgärder samhället vidtar för att skydda människor. Så som att agera förebyggande för att undvika att riskabla situationer uppstår, och att på förhand vidta sådana åtgärder som behövs för att ordningen ska upprätthållas. Att ge (eller inte ge) demonstrationstillstånd är en sådan åtgärd.

När nazisterna demonstrerar kommer det per samhällelig automatik att uppstå motdemonstrationer. Med samma automatik kommer det att uppstå spänningar mellan nazistdemonstranter och motdemonstranter. Det är högst förutsägbart och fullt förståeligt. Det finns inget mystiskt i denna dialektiska rörelse, och om vi frågar deltagarna i endera demonstrationståg ifall de kommer möta motdemonstranter nästa gång det är dags, så kommer bägge svara jakande.

Framtiden är förvisso svår att förutsäga, men det finns vissa mönster som är uppenbarare än andra.

Now, polisens uppgift är att skydda folk. De vet redan på förhand att om nazisterna ges tillstånd att demonstrera så kommer det att uppstå oroligheter. De vet också att dessa oroligheter kan komma att bli av sådan art att människors säkerhet inte går att garantera.

I förebyggande syfte bör nazisterna därmed inte ges demonstrationstillstånd. Det är en akt av underlåtenhet att ge dem sådana tillstånd, och direkt kontraproduktivt med avseende till den arbetsuppgift polisen har.

Såvida inte någonting rörande polisens arbetsuppgift undgår mig. -

Ett populistiskt inlägg som fiskar röster

Förtidsröstningslokalerna har öppnat, röstkorten har anlänt och valdagen närmar sig en dag i taget. Jag har har inte varit allt för framåt med att berätta att jag står som namn 38 på Piratpartiets riksdagslista och som namn två på kommunlistan till Örebro. Och är, mig veterligen, den ende som någonsin kallat sig 'sofist' på en valsedel. (Bevis på motsatsen mottages tacksamt.)

År 2014 har kallats ett supervalår, och därmed hade jag tänkt att likt en val dyka upp ur djupet och förkunna min närvaro. Vilket nu är gjort. Rösta på mig!

Now, det duger förstås inte bara med att säga "rösta på mig" och sedan känna sig nöjd med det. Det behövs lite mer än så. Så som, exempelvis, någon slags anledning att rösta på en. Eller, ännu bättre, en anledning till varför en ställer upp.

Så. Vad är då anledningen till att jag ställer upp?

Den kan kortast summeras så här: för att jag inte vill.

Jag vill hellre ta över världen i Europa Universalis. Jag vill hellre läsa om misslyckade försök att ta över världen genom historien. Jag vill hellre lära mina medmänniskor att ta över världen med hjälp av sina nyfunna retoriska superkrafter. Jag vill hellre göra allting annat än att smörja ett politiskt maskineri som i slutändan kommer att krossa min själ och sälja det som blir över som smörjmedel.

Det kan tyckas vara en märklig anledning att ställa upp. Det verkar mer vara en anledning att inte ställa upp.

Vilket det också är. Det är en så pass övertygande anledning att väldigt många låter bli just därför, för att i stället ägna sig åt någonting annat. Någonting mer mänskligt, med mer själ och värdighet.

Jag ställer upp för deras skull. Så att de inte ska behöva. Så att de ska kunna tänka på samtiden utan att behöva oroa sig för hur deras integritet stjäls från dem av ett system som ser dem som nummer. Som utbytbara delar av en maskin. Som medel som kan brukas och missbrukas hur som helst.

Det är viktigt att göra saker av rätt anledningar.

Jag är politiskt konservativ. Det innebär, i all korthet, att jag anser att förändring bör ske långsamt. Inte att den inte bör ske alls, men väl att den sker på ett ordnat och organiserat vis. Tvära politiska förändringar tenderar att medföra en hel del oönskade sidoeffekter, och ännu mer kaos när de som ska utföra den nya politiken ställer om. Det finns ett värde i kontinuitet, vilket alla som arbetat på en arbetsplats som omorganiserats två gånger per år kan förstå.

Det finns två sätt att omsätta detta till piratpolitik. Två riktningar: bakåt och framåt.

Om vi blickar bakåt, så har vi haft ett bra gig. Offentlighetsprincip, yttrandefrihet, frihet att organisera sig, den svenska modellen, frånvaron av en övervakningsstat som arbetat på en magnitud som DDR bara kunde drömma om i sina vildaste fantasier. Bra saker. Saker som i samtiden håller på att monteras ned i en rasande fart, utan att någon egentligen blivit tillfrågad, och (än värre) utan någon egentlig anledning. Vi har bevisligen lyckats rätt bra hittills, och det är dumt på tusen olika sätt att ge upp den demokratiska kontinuitet vi uppnått.

FRA, datalagringsdirektivet och så vidare - vad är det om inte en radikal helomvändning från vad vi hade förr?

Om vi blickar framåt, så kommer vi ha ett bra gig. Internet finns, och är äldre än de som tar studenten nästa år. Vi kommer att kunna göra massor av positiva saker med kommunikationsteknologi under de kommande decennierna, och våra barn kommer att skratta åt hur primitiva vi gamlingar var på vår tid. Framtiden ser ljusare ut än på länge.

Framtiden kommer dock inte att inträffa av sig själv. Den kommer behöva organiseras och förberedas. Den kommer kräva ett enormt omställningsarbete, och det är viktigt att komma igång med detta så fort som möjligt. På alla nivåer, och med en så genomgående helhetsbild som möjligt.

Ett exempel på hur framtiden inte inträffar av sig själv kan ses i skolan. Det har länge funnits en ambition att använda IT i skolan, och mycket pengar har investerats i många projekt. När ambitionen översatts till verklighet så har det dock ofta visat sig vara samma gamla utbildning som förr, men med ett extra rum för datorer på skolområdet. Det är förvisso bra att detta rum finns, men det är ett långt steg från att integrera datoranvändande som en naturlig och självklar del av skolgången. För att nå dit måste vi göra mer än att reducera IT till en budgetpost.

Det är ett omställningsarbete, och det kommer behöva göras. Det behöver dock göras under former som de berörda organisationerna förstår. Förändring som påtvingas uppifrån tenderar att väcka motstånd, medan förändring som växer fram nerifrån tenderar att redan vara genomförd när politiker till sist får reda på den. Inte bara i skolan, utan i alla organisationer.

Du tänker förmodligen att det finns en dubbelhet här. Å ena sidan är det viktigt att ha en målbild; å andra sidan är det viktigt att låta förändring hända även när den inte kommer från ens egen planering. Det är sant - det finns en dubbelhet. Det finns dock inte nödvändigtvis en motsättning - i idealfallet samverkar planering och organisk förändring för att skapa bättre förutsättningar för att fortsätta verksamheten. I fall som inte är ideala - och det finns många sådana fall - säger kartan en sak och terrängen en annan. Vilket skapar oreda, motsättningar och konflikt, och går ut över de som fångas i mitten.

För att nämna ett skolrelaterat exempel: det är inte lätt att vara elev i Björklunds skola, så många radikala omställningar som hen envisats med att genomdriva. Mot alla protester, och mot bättre vetande.

Framtiden kommer behöva ett rejält omställningsarbete, och det är viktigt att vi kommer igång med det så fort som möjligt. Det är dock precis lika viktigt att ständigt påminna sig själv om de anledningar som motiverar ens agerande - i stort såväl som smått.

Det är det som är politik med integritet, trots allt.

Strategisk reträtt är vägen framåt

I Piratpartiet finns det en berömd regel kallad trepiratersregeln. Den är lika enkel som radikal: om tre (eller fler) pirater kommer överens om att någonting är en bra idé att göra, så har de automagiskt tillstånd att göra det. Utan att behöva fråga styrelse, ledning eller någon annan pamp om lov.

Det gäller att korta avståndet mellan engagemang och handling, trots allt. Ingen vinner på att vänta för länge.

I teorin borde detta leda till att folk sparkar igång projekt huller om buller, vissa bra, andra med god vilja. I praktiken finns det dock en tendens hos folk att vara extremt ostrategiska i sina val av partners. De väljer en person som håller med dem, och den person i partiet som tycker som mest motsatt som dem, och väntar sedan med att komma igång tills konsensus uppstår.

Konsensus som politisk metod är milt värdelös. Den uppstår nämligen aldrig, och Beckett skrev en pjäs om folk som väntar på den.

Tricket är att vara strategisk. Triangulera ihop sig med folk som håller med en. Använda den majoritet som behövs.

Nu skulle någon kunna påpeka att detta är ett partitypiskt fenomen. Men det vore att närma sig slutsatsen för fort, eftersom samma fenomen står att finna även på andra håll. Så som i, säg, invandringsfrågor.

Inget hindrar folk från att gadda ihop sig och prata politik på temat. Det ligger inom var och ens förmåga. De behöver inte ens fråga någon om lov - det är bara att gadda och köra, no fucks given. Med allt engagemang som uppbådas kan.

Ändå verkar folk - och politiker! - vara oerhört ostrategiska i valet av vilka de gaddar ihop sig med. Av någon anledning så måste de inkludera någon som har deras absolut motsatta åsikt i frågan, och oförtrutet kämpa efter att uppnå konsensus i någonting de aldrig kommer att uppnå konsensus i. Vilket leder till att de aldrig kommer igång, och aldrig gör någonting annat än att käbbla med oframkomligheten.

Och. än mer, att det inte förs några diskussioner i frågan där rasister inte är inblandade.

Det är dumt. Det är ostrategiskt. Triangulera bättre. Våga tänka tanken att rasisterna inte är en auktoritet vars godkännande ni måste ha för att göra er grej. Våga vägra vänta på tillstånd.

Godot väntar trots allt inte på någon. -

Den hjärtlösa bekvämligheten

"Upplyft era hjärtan" sägs det i kyrkan som en uppmaning till att resa sig upp. "Öppna era hjärtan" sades det av statsministern som en uppmaning att rösta honom upp. Ty det behövs hjärterum för att ta emot flyktingar. Som det gamla uttrycket lyder: om det finns hjärterum så finns rum rent generellt.

Genast kom någon och invände: men hur många flyktingar kan Sverige ta emot egentligen?

Det är en intressant fråga, om vi skulle ställa den på riktigt. De som vanligtvis brukar ställa den brukar ställa den retoriskt, med ett (av dem) underförstått svar att vi kan ta emot långt färre än vi redan tagit emot, och att vi därmed inte bör ta in några fler. Vilket är ett ointressant svar på en intressant fråga, och det är synd att dessa slentrianretoriker ges tolkningsföreträde.

Så. Låt oss ställa frågan. Hur många flyktingar kan Sverige ta emot?

Jag vill tillstå att Sverige kan ta emot en miljon flyktingar. Det blir nio personer per flykting, vilket borde räcka för att ta hand om dem. Vi skulle kunna ta emot ännu fler om vi effektiviserar till åtta personer per flykting, men en miljon är ett runt och lättmemorerat nummer.

Nu kommer de som inte vill förändra sina sätt att leva invända att de kommer att behöva förändra sina sätt att leva för att kunna delta i detta flyktingmottagande. Vilket är sant. Det är också en pedagogiskt viktig invändning, eftersom det vänder uppochner på frågan om hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Den tvingar oss att omformulera det, till någonting som ser ut så här:

Hur många flyktingar kan Sverige ta emot utan att någon ska behöva förändra sitt sätt att leva?

Vilket är en helt annan fråga, eftersom det inte handlar om flyktingmottagande, utan om bekvämlighet. Och helt plötsligt ställs vi inför en inte helt bekväm avvägning: vad är politiskt viktigare, bekvämlighet eller flyktingmottagande?

Upplyft era hjärtan.

Sök jobbet som statsminister!

Det är sommar. Det är semestertider. Det är nästan till och med varmt väder.

För de som nu äntligen kan se fram emot en lugn stund är det goda tider. Efter många månaders slit och släp finns det nu, äntligen, marginal för någonting så mytomspunnet som en sovmorgon. En slö eftermiddag. En kväll som inte jagas av morgondagens åtaganden.

Det är den tiden på året. För de arbetande.

För den arbetslöse är det dock ingen större skillnad mellan den här tiden på året och alla andra tider på året. Semester definieras trots allt som en motsats till arbetstid, och precis som alla motsatspar så blir det väldigt meningslöst att bara ha en pol. Utan arbetstid ingen semestertid, och utan semestertid ingen arbetstid.

Det finns bara arbetslöshetstid.

I en ambition att ge alla möjligheten att gå på semester, så uppmanas arbetslösa att söka jobb. Gärna många jobb, för att öka chanserna. Helst så många jobb som möjligt, av samma anledning.

Vilket är logiskt på en individnivå. En person som söker ett jobb har hälften så stora chanser som en som söker två jobb, och än mindre jämfört med någon som sökt tre. Det blir dock märkligt när väldigt många anammar samma strategi, eftersom det inte uppstår fler jobb av att fler söker. På en övergripande nivå blir det bara mer pappersarbete för de redan anställda innan den där arbetsplatsen blir tillsatt, och paradoxalt nog mer arbete för den arbetslöse. Ju fler som söker jobb de rent aritmetiskt inte kan få, desto fler bortslösade timmar på ansökningar som ingen läser och som inte har någon effekt.

Vilket är slöseri med energi för alla inblandade.

Om du nu tittar upp på rubriken och leende förstår vartåt det här inlägget barkar, så är du en slug lobbyist. Det är onödigt att slösa energi i onödan, trots allt, och det är ännu onödigare att skriva ansökningar till någon som inte läser dem. Rent generellt är det bättre att göra saker som har effekt än saker som inte har det, och det är dit jag vill komma.

Sök jobbet som statsminister. En gång i veckan.

Nu kanske någon invänder att det är omöjligt att få jobbet som statsminister, eftersom det inte tillsätts enligt ett traditionellt anställningsförfarande, och tillgången till de sociala sfärer varur statsministerkandidater väljs är väldigt begränsad. Det är helt sant. Men vi behöver återigen tänka större än individen. En person som söker statsministerjobbet en gång gör varken till eller från. Men om många gör det många gånger, så blir blotta mängden ansökningar ett budskap som är svårt att missa. Vare sig någon läser de enskilda ansökningarna eller inte.

Vilket är en väldigt större effekt än av att skriva en ansökan till ett annat jobb som är precis lika omöjligt att få.

Så om du inte har semester i år, och befinner dig i den paradoxala situationen att du lägger ner arbetstid på att vara arbetslös - sök då jobbet som statsminister. En gång, två gånger, tre gånger - så länge du uppmanas skriva så många ansökningar som möjligt.

Det har ju trots allt aldrig skadat att visa initiativ, framåtanda och nytänkande, eller hur?

Ta debatten - men inte med rasisterna!

De flesta är överens om att det goda samtalet är någonting eftersträvansvärt. De kanske har olika exakta definitioner av hur detta samtal ser ut, men det brukar kretsa kring formuleringar liknande de Habermas en gång i tiden använde: det bättre argumentets icketvingande övertygande makt, det ömsesidiga utbytet av åsikter och perspektiv, det lika ömsesidiga lyssnandet och försöket att förstå den andre på dennes egna premisser.

Det välvilliga sökandet efter sanning i sällskap med medmänniskan.

Det är goda ideal att ha. Ha dem. Efterlev dem. Sprid dem.

En dialog behöver dock två parter. Det blir en monolog annars, trots allt. Och i detta behov finner vi någonting lika ofrånkomligt som bortglömt: hur samtal utspelar sig beror till hälften på vem vi samtalar med.

Och vilka vi inte samtalar med.

Det finns gott om rasister som är förtjusta i att använda uttrycket "ta debatten". Gärna med hänvisningar till det goda samtalet som nämndes ovan. De vill uppmana oss alla att ta debatten, men inte vilken specifik debatt som helst, och inte med vem som helst.

De vill att folk ska ta debatten om det de kallar invandring, med dem. Och bara dem.

Now, samtal består som sagt till hälften av den en samtalar med, och om hälften av alla samtal som pågår kring ett visst tema förespråkar en viss ståndpunkt, så förskjuter det perspektivet en smula. De blir defaultläget, normaltillståndet. Den bakgrund som allt annat jämförs mot.

Hur framstår högern med rasismen som bakgrund? Hur framstår vänstern med rasismen som bakgrund? Hur framstår konservatismen med rasismen som bakgrund?

Det spelar mindre roll än att rasismen är alltings måttstock. Och ännu mindre än att de som försöker närma sig rasismens nolläge för att se bättre ut i jämförelse per automatik blir mer rasistiska, hur de än gör.

Det är inte en god utveckling. Inte heller ett gott samtal.

Så. Håll dessa ideal nära hjärtat. Och håll goda samtal om rasismen - med andra än rasisterna. Bjud in dem emellanåt, för att se ifall de lyssnar, men våga även ta ordet utan dem. De är inte huvudpersonerna i det här samtalet, och deras största skräck är att de en dag ska upptäcka att samtalet klarar sig helt finemang utan dem. Utan att de behöver nämnas eller åsyftas.

Rasisterna kommer aldrig att hålla med dig om att rasism är en dålig idé. Men det finns gott om andra som gör det.

Håll samtalet vid liv.

Världen efter #Kärrtorp

Det har varit intressant att se diskussionen om dagens demonstration i Kärrtorp (och annorstädes) utspela sig. Och hur det förändrats under dagens lopp.

Innan idag har det varit väldigt mycket tal om AFA och deras likar. Om att det är att stödja dem att dyka upp och delta. Att det därmed är bättre att stanna hemma, på behörigt avstånd. På väl tilltaget avstånd, för att ordvitsa till det.

Än mer har det talats om nazister och kommunister. Det har med stor entusiasm lagts krut på att framställa det hela som om det handlade om att ta ställning mellan dessa tu, och att det är dålig PR/karma att lägga sig i bråket mellan dessa. Som om det var det det handlade om.

Som om antirasism vore ostfronten i andra världskriget, och ens bästa chans att öka sina livschanser är att hålla sig så långt borta som möjligt.

Sedan dök mellan sexton och tjugo tusen personer upp i Kärrtorp, vilket gjorde hela framställandet svårt att upprätthålla. Det finns inte sexton tusen nazister i landet, och inte heller sexton tusen organiserade kommunister. Vi kommer inte ens upp i sådana siffror om vi slår ihop dessa två grupper och avrundar uppåt.

Det är ett gissel att framställa demokrati och antirasism som ett särintresse när det visar sig att gamla, unga, infödda, invandrade, män, kvinnor, arbetande, arbetslösa och alla intersektionella korsvarianter däremellan dyker upp och med gemensam front påpekar att det är ett ytterst allmänt intresse. Att vi alla är en del av detta tillsammans, och att solidariskt samarbete är vägen till framtiden. Att demokrati är större.

Det är intressant att se vilka som fortsätter på samma spår. Som fortsätter hålla skenet uppe, och envisas med att "ta avstånd" från AFA, SMR och allt annat som ska tas avstånd från. Som, trots övertydligt besked om motsatsen, ändå envisas med att framställa det hela som ett lokalt gängbråk mellan extremhöger och extremvänster.

Hur ett lokalt gängbråk kan innehålla sexton tusen deltagare som inte bråkar är bortom mig. Men de envisas.

Det hela är ett ytterst intressant och påtagligt exempel på hur försök att göra saker bättre konsekvent marginaliseras och reduceras till småfrågor. I just det här fallet är det övertydligt hur dumt argumentet "åk inte dit, du kommer att stödja AFA" ter sig. Men precis samma argument, och liknande argument av samma dumhetsmagnitud, används för att få folk att inte engagera sig i andra världsförbättrande aktiviteter. Vad de än må vara.

Det enda sättet att hantera sådana försök och argument är att bli akut döv, och göra sin grej ändå. För det fungerar, och det är viktigt att det blir gjort.

Sexton tusen gånger viktigt.

Låt inte någon övertyga dig om att det du gör är oviktigt. Det är viktigt, och den enda anledningen till att någon vill stoppa dig är för att de gillar saker så som de är.

Låt inte sådana som dom hindra dig. Det finns för mycket värld att förbättra, trots allt.

Morgondagen väntar. Vänta inte med att knuffa den i rätt riktning.

Gammelmedier for dummies

Det finns, avrundat till närmaste tvåtal, två sätt att se på gammelmedierna. Det kan vara lätt att missta dessa två sätt för varandra, vilket gör det viktigt att skilja mellan de tu.

Det ena sättet är att se till ägarförhållanden och arbetsvillkor. Gammelmedierna ägs företrädesvis av vinstintressen, som företrädesvis är intresserade av att generera vinst. Vilket lägger press på de ansällda att arbeta snabbt, effektivt och inte alltid med den mest gedigna av bakgrundsresearch. Ju mer material (i text, bild och ljud) som kan produceras billigare, desto bättre - eftersom content är både king och cash.

Detta i kombination med den ständiga konkurrensen från andra gammelmedier (och, i all brutal rakhet, allt annat i hela världen som inte involverar uppmärksamhet till de egna kanalerna) leder systemiskt till att utbudet blir ytligare, mer sensationellt och snuttifierat. Ingen har detta som uttalad agenda, men det utvecklas ändå i den riktningen.

Med resultatet att djupgående analyser av vår samtids misär och möjligheter uteblir, till fömån för återpostande av Youtubevideor, scoop om B-kändisar och spekulationer om vem som blir nästa bondefru. Samt de otaliga x-chocker som skakat löpsedlarna de senaste decennierna.

Det är det ena sättet. Den här raden är till för att markera att texten nu börjar handla om det andra sättet.

Det andra sättet består i att se det som händer som ett resultat av en konspiration. En populär sådan är den ständigt närvarande PK-konspirationen, som systematiskt letar upp allt som inte är politiskt korrekt och lägger locket på kring detta. Vilket resulterar i att ens aktuella frågeställningar (vilka de än må vara) aldrig ser dagens ljus, och att de aspekter av dem som faktiskt gör det är så pass hårt vinklade att de inte tillför någon förståelse till den intet ont anande allmänheten.

Det behöver inte tilläggas att det finns något av en skillnad mellan dessa två sätt att se på saken. Inte minst i hur en förhåller sig gammelmedierna som fenomen. Att anse att PK-medierna är ockuperade av en kår fanatiska ideologer som med järnridåinspirerad järnhand kväser all opinionsbildning, och i alla praktiska bemärkelser är att betrakta som en fientlig makt - sätter onekligen sina spår.

Särskilt i jämförelse med den som anser att gammelmedierna "bara" är systemiskt och institutionellt dysfunktionella i relation till den granskande roll de borde ha. Att de fyllde (och sporadiskt fyller) en viktig funktion genom att hålla anständigheten uppe.

Ändå blandas dessa två sätt att se på saken ihop. Kritik av ytlighet och bristande faktaunderlag översätts till uttryck för PK-mediernas hegemoniska förtryck, och i förlängningen koopteras all mediekritik av konspirationsteoretikernas teoribygge. Det blir, för den som inte orkar tänka ord som "institutionellt dysfunktionell", sak samma - gammelmedier, PK-medier.

Detta är inte en önskvärd utveckling.

Gammelmedierna skriver inte om ett antal saker de borde skriva om. Detta beror inte på att det finns en tystnadens konspiration, utan på de arbetsförhållanden skrivandet sker under. Att skriva fem-tio snabba artiklar om teve-kändisar genererar mer vinst än att skriva en sammanfattning av det senaste beslutet från Riksdagen, och således är det där mediefokus hamnar.

Ingen konspiration behövs för att förklara detta. Och ingen konspiration behövs för att hacka detta.

Det enda en behöver är insikten att journalister är under press att prestera så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Och därmed är eld och lågor över enkla historier, enkla sammanhang och enkla punchlines.

Gör det enkelt för dig.

När hela havet stormar - blicka framåt

Mycket har hänt sedan igår, när Rättighetsalliansen skickade sitt redan berömda hotbrev.

Det mesta av detta händande består i att prata med pirater som inte har pratats med på länge. Som av olika anledningar dragit sig tillbaka, tagit det lugnt och på det hela taget inte gjort så mycket väsen av sig.

Det är skönt att höra av er igen. Ni är saknade. Även om omständigheterna onekligen kunde varit bättre.

Det näst mesta som händer är att jag pratar med nya pirater, som vill hjälpa till att förbättra världen. Vilket är välkommet, även om det jag säger till dem vanligtvis är mindre inspirerat än vad de känner sig. Större delen av det jag säger till dem är att blogga om 'et, prata med sina medmänniskor om saken och att leta upp sina lokala pirater.

(Om du är örebroare, så är de lokala piraterna lätta att leta upp. De [vi] finns på Cafe Deed varje torsdag mellan 18-20. Och eftersom nästa torsdag är i morgon - go for it!)

Anledningen till att jag uppmanar till detta är enkel. Social förändring består till allra största del av att prata med folk, och ju fler som pratar med fler desto större blir den ackumulerade effekten. Än mer om pratandet sker kontinuerligt över längre tid.

Och det bästa sättet att hålla lågan uppe under längre tid är att omge sig med likasinnade människor som kan hjälpa en med de frågor som dyker upp under tidens gång. Så som, exempelvis, hotbrev från rättighetsallianser och liknande.

Ty det här är inte en engångsföreteelse. Om de till äventyrs skulle lyckas åstadkomma någonting med detta brev, så kommer de att försöka igen, och igen, och igen - tills ingen går sker för deras framfart.

Och då vore det fenomenalt om vi kunde vara samordnade även inför nästa gång. För det kommer att ske en nästa gång, var så säker.

Så leta gärna upp dina lokala pirater. Om du inte vet vilka dina lokala pirater är, så skicka ett mail till Andreas Svensson och fråga. Det är hens uppgift att svara på sådana frågor, och hen gillar sitt uppdrag. Hälsa gärna från mig.

I övrigt så fortsätter samtalen. Vissa saker är som de ska vara, med andra ord.

Och nu en lång länklista till andra som skrivit om saken:
Troberg, Opassande, Plux, Deldén, Erik, Henrik, Joshen, Deeped, Deeped igen, Fredrik, Jonas, Anton, Håkan, Rasmus, Brokep, PP Södertälje, Upphovsreträtt, Christian, Nikke, Hax, Livbåten, Adam, Kjellberg, Mikael, Jesper, Niclas, Mary, Streetremix, Collentine, Felten, Anton igen, Hanna,

Tid för samtal, tid för demokrati

Demokrati är tanken att politik ska vara tillgänglig och relevant för medborgarna. Själva poängen med tanken om en medborgare = en röst är att de som vill bli röstade på måste göra sig relevanta för väljarna. Så många som möjligt. Den som inte kan göra sig relevant får inga röster, och blir på så vis inte en del av den beslutande processen. Det ligger med andra ord i de aspirerande makthavarnas intresse att bege sig ut i världen och diskutera med de medborgare som går omkring och medborgar dagarna i ända.

Demokrati är en stor spark i baken på det viset. "Ut och gör dig relevant, annars blir du irrelevant!".

Nu finns det förstås väldigt många medborgare, vilket gör att det hela blir något av en massport. Idealformen är förstås att varje politiker sätter sig ner och har djupa förstående samtal med varje enskild medborgare, och utifrån detta bygger en förståelse för de problem och utmaningar som samhället står för i dagsläget. Problemet är förstås att det finns en viss tidsbrist i världen, och det inte riktigt hinns med att ta till vara på allas perspektiv. Vilket förstås går åt bägge håll. Politiker hinner inte lyssna till samtliga medborgare, och medborgarna hinner inte sätta sig in i samtliga politiska frågor.

Viss tidseffektivisering är nödvändig.

Det enklaste sättet som politiker att tidseffektivisera samtalet är att ta sig till de platser där samtalen sker. Det är trots allt där medborgarna befinner sig, och det smidigaste sättet att göra sig relevant är att helt enkelt bli en del av de samtal som pågår. På ett respektfullt, ärligt och så lite påträngande vis som möjligt. (På grund av nämnda tidsbrist så finns det alltid ett visst mått av påträngandehet hos politiska partier. Det ingår i att det vid varje givet tillfälle kan sägas att det är x antal dagar kvar till nästa val.)

Piratpartiet finns på Facebook. Piratpartiet finns väldigt mycket på Facebook - cirka åttio tusen, avrundat uppåt. Detta kan upplevas som två saker. Som en fortsättning av demokratiresonemanget ovan, eller som ett ideologiskt problem. Beroende på vilken av de två utgångspunkterna en väljer, så kommer en komma fram till två olika slutsatser: att partiet fyller sitt demokratiska uppdrag genom att göra sig tillgängliga för diskussion och dialog, eller att det sviker sitt ideologiska uppdrag genom att göra detta på Facebook.

Det finns emellanåt en tendens att glömma bort ordet "parti" i namnet "Piratpartiet". Partier måste göra sig relevanta för de medborgare som finns, var de än finns. Partier är vrålkonservativa på det viset, och måste vara det om de över huvud taget ska vara relevanta i ett demokratiskt sammanhang.

Det är värt en påminnelse.

Hur partipolitiken dödade det politiska bloggandet

Bloggar är fenomenala verktyg. Med dem kan vem som helst inleda en diskussion om de frågor de vill diskutera, bygga engagemang för densamma och på de stora hela vara en kraft för social förändring genom att mobilisera opinionen bland de berörda parterna. Frågor som tidigare inte varit lyfta kan lyftas, diskussioner som inte inträffat kan initieras, och människor som varit apatiska kan engageras.

Allt detta på en budget som ligger väldigt nära nollpunkten.

Givetvis är det också precis det här bloggar används till. Aldrig förr har så många skrivit så mycket och så politiskt - aldrig förr har så många engagerats och drivits till politiskt förändringsarbete.

Ändå verkar det mer inne än någonsin att dödförklara den svenska politiska bloggosfären. What gives?

Jag vidhåller i att det beror på två faktorer: effektiviteten i att aktivera vanliga människor, och ineffektiviteten i att aktivera de reellt existerande beslutsfattarna i respektive partier.

Tänk dig följande scenario: du har drivit opinion varje dag i flera år, skrivit hundratals inlägg, framfört hundratals goda idéer och berört tusentals läsares sinnen. Du har lagt ner ohemult mycket tid på skrivandet, och uppnått ett inte helt orespektabelt resultat. Du har byggt dig ett namn, är känd som en respektabel och genomtänkt representant för ditt parti. Det händer att främmande människor kommer fram till dig och säger att de röstar på ditt parti på grund av dig.

Det är inte direkt ett dokusåpakändisskap, men i termer av att påverka folk i din sociala närhet så är du en faktor.

Du är också i ständig kommunikation med andra bloggare inom ditt parti. Det diskuteras, bollas idéer,  slipas formuleringar, testas vinklingar och utvecklas politik. Det finns ett levande samtal, en levande kultur och på det stora hela en känsla av att vara en del av en rörelse framåt i utvecklingen.

Sedan kommer partistämman, och inget av det jag just nämnde är en faktor i någonting över huvud taget.

Därefter formulerar ledningen sin nya vision av framtiden, och den vare sig nämner eller påverkas av någonting du gjort.

Tätt efter detta iscensätts en enorm PR-kampanj som går på tvärs med det du åstadkommit med ditt idoga arbete.

Strax därefter kommer valberedningen med sina rekommendationer. Inte en enda bloggare nämns någonstans.

Jag vill drista mig att påstå att det är ungefär här som de flesta tröttnar och börjar göra någonting annat. Någonting som har större effekt på världen än att representera ett parti som bevisligen inte representerar tillbaka. Så som att, säg, tala med de reellt existerande människor en fått kontakt med.

Bloggar är ett effektivt sätt att få folk att engagera sig. De är snabba, billiga, personliga och på det hela taget ett av de bättre sätten att få reellt existerande människor att engagera sig. I termer av maktmedel är de ett verktyg att respektera.

De är också totalt irrelevanta när styrelsen, ledningen och de andra beslutande organen i partierna håller sina möten.

Det är månne inte av den här anledningen som den svenska politiska bloggosfären ständigt dödsförklaras. Men det är en bra utgångspunkt för en vidare diskussion på temat.

Till morgondagens resenärer

Ibland tänker jag på hur det skulle se ut om vi samlade alla deltagare från Ung Pirats introduktionsutbildningar på samma plats.

Jag misstänker att det skulle bli trångt. Det är ju trots allt över hundra personer nu.

Jag misstänker också att deltagare från olika tillfällen kommer att ha olika saker att berätta. Det tenderar att bli olika färg på de olika gångerna - det är trots allt deltagarna som definierar vad som händer. Och som redan de gamla grekerna sade: det är svårt att delta i samma introutbildning två gånger.

Den sak som tenderar att vara gemensam för alla gånger är dock insikten om att klockan fem på morgonen är en väldigt tidig tid på dygnet.

Varje gång.

Det, och den känsla som infinner sig efteråt. Känslan av att det är lite möjligare att påverka världen än det var innan. Känslan av att medlen för att uppnå politisk effekt ligger inom räckhåll, och att det finns tillräckligt många bra anledningar att använda dem för att kunna skippa väntetiderna.

Det finns trots allt ingen egentlig anledning till att inte förändra världen. Eller att be om lov, för den delen.

Yarr!

(:~~~~~~~~

Peppar peppar kaka

Jag misstänker att jag inte är ensam om att ha följt #pepparkaksgate medan den hände, och att en förklaring inte är nödvändig för de flesta av er. För er som firat söndag genom att ta sovmorgon eller läser i framtiden, så består denna gate av detta:

En skola i Laxå rapporterades förbjuda någon från att vara pepparkaksgubbe i luciatåget. De sociala medierna hakade på, och innan någon visste ordet av så talade alla om detta. Bandvagnen var i full sving, och alla hade någonting att säga om saken. Med viss betoning på alla.

Så. Bandvagnen rullade vidare en stund, och allt fler av alla hakade på. Sedan framgick det att det hela var ett missförstånd, och att saker var mindre dramatiska än alla framställde det hela som.

En skulle kunna tro att historien tog slut där. Att storyn är över. Problemet är förstås att sanningen inte riktigt argumenterar för sig själv, och att bandvagnen är en svår sak att stoppa när den väl har fått momentum. Medan jag skriver detta ser jag hur folk diskuterar det "inträffade" utan vidare, och hur de utifrån detta drar slutsatser om dagens Sverige. Tydligen håller den svenska kulturen på att dö ut, bit för bit. Igen.

Det kan vara värt att minnas Thomas-teoremet: en händelse är verklig om den är verklig till sina konsekvenser. Efter ett tag spelar det ingen roll ifall det verkligen hände eller inte - diskussionerna hände, och det är de som spelar roll.

Det som gör det hela desto läskigare är att så väldigt många lagar stiftas i de diskussioner som följer på dylika händelser. Det räcker med att nämna fildelning för att ni ska förstå vad jag menar - en gång i tiden sporrade någon upp tillräckligt mycket rädsla för piratkopiering för att göra alla utom engagerade nördar rädda för fenomenet, och sedan har denna rädsla hängt kvar. Som rädsla, diskurs och inte minst som gällande lagstiftning.

Detta trots att alla bevis du någonsin velat ha visar att kommersiellt baserad verksamhet överlever teknologiska förändringar. Från jordbruket till tryckpressen till internet.

Det finns fler exempel. Kriget mot terrorismen varandes det största. Ett annat är den senaste tidens varningar för cyberbrottslighet. Rädsla först, lagar sedan. Eftertanke efteråt.

Jag vill att ni alla tänker över hur ni reagerade på pepparkaksgate. Eller, rättare, på hur ni reagerar på nästa #gate som utan tvekan kommer att hända. Kommer ni springa med bandvagnen, eller månne ta det lite lugnare och reflektivare?

Jag uppmanar och uppmuntrar.

Se upp för terroristerna - terroristerna sprängs

Har ni tänkt på vilka det är som utsätts för övervakning, traditionellt sett? Har ni tänkt på att det övertydligt ofta är personer som har en stark ställning bland den vanlige medborgaren - den fackligt engagerade, den religiöst tongivande, den socialt entusiasmerande? Det är inte primärt den som tänker revolutionära tankar, utan den som har potential att faktiskt mobilisera någon slags förändrande kraft i samhället.

En förändring uppstår när människor gör saker tillsammans. Ett övertydligt exempel på detta är flash mobs, där människor helt okynnes gör någonting random eftersom de kommit överens om att det är en bra idé. Det som i ena stunden framstår som en vanlig dag, är i nästa en extraordinär situation där det inte längre fungerar att gå på autopilot. Eftertanke inträffar, och därifrån är steget till förändring inte överdrivet långt.

Det är det där avbrottet från det normala som är det viktiga. Inte anledningen till varför det uppstår.

Det skulle kunna hävdas att den första strejken var en flash mob. Det följer samma principer - människor som på förhand kommer överens om att göra någonting eftersom det verkar vara en bra idé. Vardagen avbryts. Eftertanke inträffar. Förändring följer.

Det är därför det är så förvånande att Socialdemokraterna har varit så aktivt pådrivande vid uppbyggandet av den övervakningsstat vi nu lever i. Det traditionellt fackligt präglade partiet, som sedan grundandet haft fötterna stadigt i kontakt med vikten av organiserad aktion, har på väldigt kort tid kommit att bli motsatsen till vad det en gång var. Det skulle kunna tänka sig att de hade varit de första att organisera barrikadbyggande när FRA kom på tal - av allt att döma så vore det det naturliga svaret för den som trodde på den fackliga kampen. Men nej. Socialdemokraterna har aktivt röstat för de förslag som skulle inneburit dödsstöten för alla möjligheter till facklig kamp om de röstats igenom för hundra år sedan. Med hänvisning till rikets säkerhet från terrorister och andra störningsmoment.

Jag vill upprepa det där sista igen. Om facken bildades idag så skulle Socialdemokraterna terroriststämpla dem. Med motiveringen att det aldrig är helt säkert vad medborgare säger till varandra om de ges chansen att prata ostört.

I stället för att erkänna detta, så skriver de ett partiprogram som är i lika stora delar upprörande som irrelevant. Det är upprörande, eftersom det ignorerar detta för att i stället måla upp en bild av samhället där anställningsförhållandet är den enda relevanta relationen mellan människor. Det är irrelevant av samma anledning.

Eftersom det inte uppmanar till vare sig avbrott, eftertanke eller förändring.

Här är en fråga som borde ge anledning till avbrott i vardagen: vad händer när de arbetslösa börjar organisera sig och utföra aktioner? Kommer de att välkomnas som värdiga uppföljare till fackföreningarna, eller klassas som störande moment i arbetssamhället?

Socialdemokraterna säger det senare i både ord och handling. Vad säger du?

Den speglade, spegelvända socialdemokratin

Jag läser ett två inlägg hos den gode Westerholm, och kan inte annat än att känna igen mig. Jag känner det hen känner, fast baklänges. Spegelvänt.

Inlägget i fråga handlar om Socialdemokraterna och det amerikanska valet. Om hur partikollegorna helt oförhappandes och okynnes börjar identifiera sig med Obama, trots att de kanske inte riktigt har den skarpaste av koll på vad den nyvalde presidenten tycker och tänker i frågor som skulle berört dem. Om hur de i det närmaste betraktar Obama som en seriefigur, som har den goda smaken att göra bra saker och dessutom göra dem i samma anda som det egna partiet.

Som om Obama var socialdemokrat. Som om det amerikanska valet var en spegel att beskåda den socialdemokratiska glansen i.

Det faktum att Obama är allt annat än socialdemokrat togs aldrig in. Och den plötsliga identifikationen mellan svenska politiskt intresserade personligheter och den fredsprisbelönte okrönte konungen av internationell PR togs även den för given. De goda socialdemokraterna bara flöt med, likt ett stim döda fiskar.

Jag har inget emot slumpmässigt uppblossande engagemang. Tvärtom. Men det får gärna komma med en smula diskret självinsikt. Att som socialdemokrat okritiskt hylla Obama som "our guy" medför trots allt vissa bekymmer.

Det är dock inte mina bekymmer. Jag ska i stället skriva om hur jag känner igen mig i beskrivningen av att leva ut det egna partiets identitet i andra länders valrörelser.

Som den enorma loggan till höger antyder, så har jag någonting med Piratpartiet att göra. Och som Wikipedia kan berätta för en, så finns det en hel hög piratpartier runt om i världen. Så pass många att det numera är en tredjedels chans att ett piratparti har någonting att säga om vilket givet slumpmässigt val som helst - avrundat med visst plus/minus.

Vilket då innebär att det blir ett himla valvakande mest hela tiden. Vilket är kul när det går bra, och en fenomenal ursäkt att skaffa nya internationella kontakter när det inte gör det.

Jag pratade med representanter från "våra" partier på plats. De var glada över att få lite internationell kontakt, och vi kom snabbt överens om saker vi var överens om. Så som, exempelvis, det oförsvarliga otyget att skicka obemannade beväpnade drönare till väl valda länder och sedan låtsas som om dessa inte dödar oskyldiga civila personer på plats. Eller att förordningen som gör det fullt lagligt att sätta ganska precis vem som helst i förvar för vilken anledning som helst hur länge som helst är precis lika oförsvarlig. Eller, för den delen, Guantanamo. Utan vidare motivering.

Att kritisera Obama för detta ligger förstås helt självklart för oss.  Precis som det skulle göra att kritisera en eventuell Romney av precis samma anledningar. Eftersom de med den största av alla sannolikheter skulle ha fortsatt med precis samma politik på dessa områden.

Så ja, jag känner igen mig i Westerholms beskrivning av hur det är att leva ut sitt partis identitet i andra länders valrörelser. Fast baklänges. Spegelvänt.

Som med så många andra saker när det gäller socialdemokratin.

Bildombudsmannen - en kort uppdatering

Saker är i rörelse. Det började förvisso inte med ett inlägg hos Rockfashion, men uppståndelsen kring Bildombudsmannens maniska seriefakturerande av allt som rör sig har onekligen fått sig ett uppsving sedan Rockfashion skrev om det. Det har skrivits blogginlägg om saken - Nipe, Rieder, Carlsson, jag,  Starow - och diskussionen går het i de sociala medierna. Den generella åsikten är inte längre "är det här verkligen på riktigt?", utan "varför pågår det här fortfarande?".

Det är ett framsteg. Vi är inte framme än, men vi har lyckats få en bra början.

Under diskussionernas gång har jag fått frågan om vad det eventuella slutmålet är. Vilket är en rimlig fråga - rök behöver eld, trots allt. Det korta, enkla svaret är att ett mål är att få Bildombudsmannen att upphöra med oskicket att skicka fakturor till allt som rör sig.

Det är ett mål. Men det är inte slutmålet. Slutmålet borde vara att den relevanta lagstiftningen ses över, så att det inte längre är möjligt för någon att systematiskt göra det Bildombudsmannen gör. Att få stopp på en skojare är en lokal vinst - att få stopp på en hel kategori skojare är en vinst för hela samhället.

Det som kännetecknat Bildombudsmannens offer är att de varit vanliga människor. Det är inte Warner Brothers som drabbats av kravbreven, utan personer som du och jag - personer som inte sitter på några enorma tillgångar när det gäller vare sig pengar eller juridiska muskler. Personer som är till synes lätta att lura.

Grejen är förstås att det går att lura en person en gång. Att lura många personer många gånger är svårare, och att göra det när de pratar med varandra och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter -

Det är precis det vi håller på med, här och nu. Och ju fler vi blir, desto svårare blir det att komma undan med de dumheter som Bildombudsmannen sysslar med.

Tillsammans är vi många. Och vi är på god väg att skapa ett bättre samhälle. Där det inte är bondfångaren som har överhanden, utan den informerade allmänheten.

Nu fortsätter vi.