Vänligen sluta tjata om yttrandefrihet

Det är väldigt mycket våld i omlopp just nu. Judar attackeras för att de är judar. Muslimer attackeras för att de är muslimer. Lars Vilks attackeras för att -

Nåväl. Det är väldigt mycket våld i omlopp. Och det märkligaste är inte att det händer. Det märkligaste är att det på något vis buntas ihop med ordet "yttrandefrihet".

Om vi tar en titt på det parlamentariska läget så finns det en närmast hundraprocentig enighet om att inte upphäva den lagstadgade yttrandefrihet som råder. Det motioneras inte ens om det på låtsas. Ingen part med någon som helst färg driver frågan om yttrandefrihetens avskaffande. Tycka vad en vill om den reellt existerande yttrandefrihetens detaljbrister - den är här för att stanna.

Yttrandefriheten är inte hotad. Inte ens den senaste tidens oroligheter i Köpenhamn har mäktat med att rubba den totala parlamentariska enighet som råder.

Problemet är inte att yttrandefriheten är hotad. Problemet är att det sker en ohygglig mängd angrepp på person och egendom. Problemet är att det är väldigt mycket våld i omlopp just nu.

Nu kanske någon vill invända att en del av detta våld sker på grund av yttrande någon har gjort. gör eller kommer att göra. Vilket inte är intressant i sammanhanget. Och det är inte intressant av följande brutalt raka formulering:

Det spelar ingen roll varför någon blir attackerad. Det ska inte ske i vilket fall som helst.

Om det spelade roll, så hamnar vi i en märklig situation där det blir mer legitimt att angripa vissa än andra. De som gör fel får skylla sig själva för att de gör fel - om de bara slutade göra fel så skulle attackerna upphöra. De får skylla sig själva som envisas.

Vilket, i en annan brutal formulering, ser ut så här: om judarna och muslimerna bara slutade vara judar och muslimer, så skulle attackerna mot dem upphöra. De får skylla sig själva som envisas.

Det är inte en hållbar livssituation. Det är inte ens en hållbar argumentation.

Nu kanske någon vill invända att Lars Vilks är dum i huvudet. Må så vara. Hur dum i huvudet hen än är, så får du i alla fall inte skjuta detta dumhuvud. Inte ens en enda gång.

Det har ingenting med yttrandefrihet att göra. Alls.

Norskt trä

Det är en gammal sägen att som en bäddar får en ligga, och det är inte utan att det ligger någonting i detta. Den generella andemeningen i det hela är att en får den respons en förtjänar, och på det hela förtjänat den respons en får.

Det är ett väldigt dialektiskt talesätt, med ytterst många intressanta ideologiska undertoner. Men vi kommer inte gå in på dem här och nu. I stället kommer vi, naturligtvis, att prata om världens centrum i stället.

Norge.

Den norska regeringen har uttryckt en vilja att eventuellt lägga fram ett lagförslag om att kriminalisera båda sidorna av tiggerirelationer. Det vill säga både handlingen att tigga, och handlingen att agera i respons på detta, i form av att ge mynt eller tillgodose något annat behov som åskådliggörs i sammanhanget. Så som att, exempelvis, ge mat, husrum, kläder eller någonting annat humanitärt som sedan tid urminnes kallats "välgörenhet".

Som en bäddar får en ligga. Och i det här fallet är det solklart hur vi borde svara:

Ingen norsk medborgare som befinner sig på svenskt territorium skall ges någonting gratis. Inga fria övernattningar, inget kaffe på maten, inget vatten på konferensen. Inget. Nada. Zip. Noll. Ingen välgörenhet för den som förbjuder välgörenhet.

För att förhindra att de ändå skor sig på oss indirekt, så behöver vi även införa en speciell norrskatt på allt de köper. En avgift, moms eller skatt på mellanskillnaden mellan svenska och norska priser. Det är inte mer än rätt att de gör rätt för sig, trots allt.

Som en bäddar får en ligga.

Bring it, Norge. Kjempegodt.

Integritet utan feminism

När det gäller teknik och teknologi är allt möjligt. Det finns inga gränser, och de gränser som finns är i full färd med att överskridas. Framtiden är synonym med framsteg, och framåt är den riktning vartåt allt färdas.

Allt är möjligt. Åka till månen? Yep. Kartlägga samtliga gener i människans genom? Yep. Bygga globala kommunikationsnät som möjliggör för personer att prata med varandra var de än befinner sig? Yep.

Ordna en mild förbättring i sociala villkor för en marginaliserad grupp i samhället?

Njaei alltså det är dyrt och komplicerat och många faktorer och svårt och du vet vi har egentligen inte teknik för sådant och -

Det finns gränser för hur mycket som kan göras med framtidens teknologi. Tydligen. Och än fler gränser när det gäller samtidens teknologi - det som i mångt och mycket är framtidens teknologi, nu när tiden sprungit ikapp oss.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

För den som spenderat sin tid i framstegstankens frontgarde är detta en obegriplighet. Allt är ju möjligt. Omöjligheter överstigs dagligen. Nya rön strömmar ständigt in. Framtiden ligger inte bara runt hörnet - våra bästa (och bäst betalda) ingenjörer arbetar med dess prototypversioner. Det enda som behövs är mer framåt och mer tid. Sedan är alla samtidens problem lösta.

Förutom de problem som inte blir lösta.

Det finns problem med sexism. De är inte subtila, de är inte svåra att förstå, och de är inte nya. De är inte heller möjliga att reducera till tekniska lösningar, och det är förenat med katastrof att försöka lösa dem enbart med sådana.

För att ta ett samtida exempel: nakenbilder som läcks. Och där den avbildade blir tillsagd att denne får skylla sig själv eftersom bilderna inte hanterades med det tekniska kunnande som krävs för att säkra dem för läckage. Där reaktionen på bildernas plötsliga spridning inte är "well, den som läckte dem är ett miffo", utan "wow, vad dålig du är som låter ditt personliga varumärke förstöras så."

Det är inte teknologin som är lösningen. Inte heller problemet, strängt taget.

Sexism är teknikneutralt.

Ett annat exempel på samma fenomen är våldtäkter, där den våldtagna blir utfrågad i detalj om vad denne hade för kläder på sig när brottet hände. Där andemeningen är att den som klär sig fel (använder teknologin fel) får skylla sig själv när någon annan kränker dem. Där det felaktiga bruket - och än mer det medvetna felaktiga bruket - av klädmediet är tillräckligt för att göra någon rättslös. Tillräckligt för att göra någon annans brist på fungerande empati både förståeligt och rättfärdigat.

Det är i det här läget någon brukar komma och säga någonting i stil med: lämna dörren öppen och tjuvarna kommer att flockas. Skyll dig själv. Var inte en sån n00b.

Ansvaret för att upprätthålla sin integritet är, för att uttrycka det milt, snedfördelat.

Det blir värre när en persons karaktär sätts i fråga. Det krävs inte mycket för att både det ena och det andra ska vara rättfärdigat. Är någon en slampa? En hora? En bimbo? - wham, det är fritt fram, fältet är öppet.

Hen får skylla sig själv att hen är människa på fel sätt.

Nu brukar någon invända att de som är människa på "rätt" sätt respekteras. Vilket är en märklig invändning. Det är också en dålig invändning, givet det som tidigare sagts om integritetens ansvarsfördelning: dörren står alltid på glänt för den som har en tillräckligt stor kofot. Och hotet om att använda denna kofot (i vilken form det än må vara, läckta nakenbilder en form bland andra) är ständigt närvarande. Det kallas inte hora-madonna för inte.

Sexism är teknikneutralt. Att utmåla det som ett tekniskt problem med en teknisk lösning är, tekniskt sett, en del av problemet. Inte minst eftersom det antyder att integritet är någonting som bara är dygdiga människor till handa. De andra, förkastade, räknas inte, och får skylla sig själva att de inte tog chansen att göra rätt när de hade den.

Fast å andra sidan.

Det är onekligen väldigt mycket enklare att utmåla integritet som någonting tekniskt. Med tillräckligt mycket framåt och tillräckligt mycket tid så kommer problematiken att lösa sig själv, precis som så många andra gränslösa saker.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

De vet vilka vi är och var vi bor

Den som inte har något att dölja har inget att frukta. Därför upprättas listor över människor, så att det blir lättare att hitta dem när det inte finns något att dölja. När de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över homosexuella. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över judar. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över avvikare. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Och när de väl är hittade allihop, så behöver ingen vare sig dölja eller frukta någonting igen.

Byråkrati dödar.

Och som med alla vapen finns det en mycket enkel generell regel att följa i dess hantering: rikta den inte mot någon om du inte tänker använda den.

Det är därför det finns listor över barn. Så att de aldrig någonsin i hela livet ska kunna gömma sig.

Fingret håller ett pappersgrepp om avtryckaren.

Pang pang pang.

Du är delgiven.

Några tydligare ord om patriarkatet

Jag har hamnat i något av en debatt med folket borta på Genusdebatten, med anledning av mitt tydliga inlägg om patriarkatet. De har skrivit ett inlägg, och det är min tur att svara. Och det har varit det i över en vecka, vilket är något av en långsam svarstid. Men men. Omständigheter och så vidare.

Det enda sättet att kompensera denna långsamhet är att vrida upp tydligheten en smula. Med början i en mycket tydlig premiss.

Premiss: vårt samhälle är baserat på våld.

Det här är inte en kontroversiell sak att säga. Det finns mer litteratur om begreppet "våldsmonopol" än någon orkar läsa, och större delen av det liberala projektet baserar sig på denna premiss. Land ska med lag byggas, och lagar upprätthålls av beväpnade personer i uniform som står redo att bruka våld mot den som begår lagbrott. Eller mot de som på något annat vis bryter mot den sociala ordningen.

För den som eventuellt vill ha empiri på området, rekommenderas experimentet att inte betala räkningarna i några månader. Empiri kommer att infinna sig.

En invändning som  brukar infinna sig när detta experiment föreslås är "men är du dum i huvudet heller, det är klart saker händer när räkningarna inte betalas!". Vilket är poängen.

Saker händer.

De händer dock inte slumpmässigt. Det finns en systematik i vem som drabbas, och ett system av rättfärdiganden för varför det är rätt att just dessa personer drabbas. När det gäller personer som inte betalar räkningarna så kan det röra sig om allt från att "lata parasitära jävlar ska inte kunna komma undan med att inte göra rätt för sig" till "pacta sunt servanda". Motiveringarna skiftar, men slutresultatet är alltid detsamma. Och vissa drabbas ofta än andra.

Detta är förstås inte begränsat till lagens väktare. Det finns gott om personer som gärna gör samhället en tjänst genom att spöa upp bögjävlar. De har ingen brist på motiveringar för varför det är rätt och riktigt att göra just detta, och de kommer att göra det igen. Och förmodligen komma undan med det.

Systematiken i detta är ingen hemlighet för någon. Det går att förutsäga vem som kommer att drabbas med större sannolikhet än andra. Vi har alla gått på högstadiet, och vet precis vilka det är som stannar hemma för att de vet att de kommer att drabbas av minst någon form av kränkning under skoldagens gång.

Den största av dem alla är det ständigt närvarande underförstådda budskapet att de skulle slippa eländet om de bara var lite bättre. Om de bara var lite smalare, lite snyggare, lite mindre homosexuella, lite mindre etniska, lite normalare -

Lite mindre en sådan person som förtjänar spö, spott och spe för att de är så fel.

De kommer förstås aldrig att bli sådana. Det finns alltid någonting mer att anmärka på, någonting som inte gjorts tillräckligt, någon aspekt av en nyans som är otillräcklig. Eftersom poängen inte är att dessa personer ska anpassa sig till ett ideal och sedan inkluderas i innegruppen - poängen är att hålla dessa personer i ett ständigt utanförskap genom att tvinga dem att försöka leva upp till ouppnåeliga ideal. En ständig underordning.

Så länge de inte anpassar sig så är de fel. Och så länge de är fel, så händer saker. På ett systematiskt förutsägbart vis.

Patriarkatet är ingen enskild händelse i denna systematik. Det är systematiken som sådan. Det är den samling omständigheter som gör att dessa personer kommer att anses vara förtjänta av spö, spott och spe i morgon också.

Och i övermorgon. Och nästa vecka. Och så vidare.

Det här är inget undantagstillstånd. Det är inget uttryck för ett tillfälligt avbrott i arbetet. Detta är det som händer när ingenting händer. Defaultläget. Vardagen.

De som gillar sina vardagar har förstås ett intresse av att framställa läget som att det är fel på individerna. Som om de faktiskt förtjänade det spö, spott och spe som drabbar dem, och bara behövde anpassa sig lite bättre till den goda ordning som råder. I stället för att bråka och ställa till bekymmer.

För vi vet ju alla vad som händer med bråkstakar.

Några tydliga ord om patriarkatet

Ibland blir jag kritiserad för att jag är otydlig. Därför ska jag nu vara extremt tydlig, utan vidare omsvep.

Om du inte tror på patriarkatet så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde -

Tydligheten glöder nu lika hett som dina kinder. Gott.

Ungefär nu brukar ordet "men" dyka upp. Men är bra. Förutom när det är dåligt använt. Vilket det brukar vara när patriarkatet kommer på tal. Och när jag nu ändå har din oförblommerade uppmärksamhet, så finns både tid och tillfälle att gå igenom ett mindre antal av dessa men. I förebyggande syfte.

Ett favoritmen är "Men männen då!". Till vilket det bara finns ett svar: grattis, du har upptäckt att patriarkatet är ett skitsystem som drabbar både män och kvinnor. Sorgligt nog tycks din märg vara för ärrad för att komma förbi tanken om allas kamp mot dig. Vilket är synd, eftersom det enda sättet att få bukt på eländet är gemensam aktion och långsiktigt samarbete.

Ett annat men är att försöka reducera diskussionen till en specifik aspekt av någonting. Vilket kan vara kul i sig, men efter den femtioelfte gången en generell kritik av patriarkatet kommit att handla om arkana aspekter av föräldraförsäkringens mer mytomspunna delar, så uppstår en viss trötthet på fenomenet. Men uppstår. Grejen är dock att om ens analys av samtiden stannar vid specifika fragment, utan ens en antydan till att försöka sig på en lite vidare utblick, så är vi tillbaka i inledningen igen.

Det värsta är när ambitionen tycks vara att stanna där. Att för evigt förneka sig själv möjligheten att delta i diskussionen, men ändå envisas med att vara en del av varje meningsutbyte. Det är en tragisk syn.

Ett tredje men är "Men det är väl inte så farligt!". Till vilket jag svarar: med den klädseln har du ingen rätt att uttala dig, ingen rätt att bli trodd och ingen rätt att inte bli våldtagen. Genom att agera på det slampmässiga vis du i all din horighet nu beter dig på har du enilgt det sociala kontraktet förklarat dig själv och din kropp vara allmän egendom, och det är från och med nu fritt fram för alla att göra precis vad de vill med dig.

Det är precis så farligt. Det är också vardag.

"Men kvinnor har fördelar i samhället så som det ser ut idag!". Om du med 'fördelar' menar 'en mycket klart och tydligt definierad könsroll som definierar samtliga aspekter av ens liv, där varje avvikelse från denna könsroll innebär att det finns utrymme för sanktion och bestraffning', så ja. Kvinnor som håller sig inom madonna-ramen betraktas (på nåder) som anständiga människor. De slampor, slynor, horor och generellt fula varelser som inte lever upp till dessa könlösa könsliga ideal har däremot mestadels nackdelar. Särskilt om de har mage att inte skämmas för att de är sig själva snarare än den tillgjorda yta patriarkatet kräver att de ska vara.

Kul grej: män är också definierade av könsroller, och de blir också misshandlade om de bryter mot dem. Varje gång.

"Men feminismen säger att män är djur!". Nej, det klarar patriarkatet av helt på egen hand. Faktum är att hela djurdelen är en del av det män förväntas vara inom ramen av den mansroll som finns. Som man förväntas du inte ha kontroll över dina djuriska lustar, och så fort en kvinna med ens det minstaste av utmanande kläder uppenbarar sig så är allt tal om människans inneboende rationalitet som bortblåst - det kan bara finnas en påve åt gången, och det kan bara finnas ett tänkande huvud åt gången.

Det är en av 'fördelarna' som kommer med att vara man i patriarkatet, så att säga.

"Men, men, men - om det här stämmer så måste jag tänka över mitt liv, mina tankar och min självidentitet!" Ja. Grattis. Livslångt lärande. Det börjar nu.

Jag betackar mig för ditt fanatiska näthat

Det bästa med att vara piratpartist är att en inte behöver vara radikal.

Det behövs inga storslagna planer på hur samhället ska förändras. Det behövs inga hyperboliska visioner om hur framtidens infrastruktur ska byggas. Det behövs inga radikala revolutioner för att genomföra en förbättring av världen.

Internet behöver inte byggas en gång till, trots allt. Det finns redan, och dess effekter finns likaså. Det behöver inte införas - det är oåterkalleligt infört i samhällets ryggmärg vid det här laget, och alla sektorer av samhället har redan tagit det till sig. Det är ett fait accompli brutalare än något annat, och det behöver inte göras igen. Det är status quo.

Fildelning finns redan. Global omedelbar kommunikation finns redan. Storskalig samordning av information finns redan. Spontan social mobilisering kring politiska stridsfrågor finns redan. Självklarheten i tanken att relevant information borde och behöver vara omedelbart tillgängligt överallt alltid finns redan. De sociala institutioner som bara kan finnas i ett tillstånd av ständig uppkoppling finns redan. Vi kallar dem vardag.

Den som tycker att Piratpartiet är radikalt behöver en akut reality check. Ty det är ju trots allt inte en förändring av samhället som förespråkas, utan motsatsen: en fortsättning av det.

Det verkligt radikala alternativet i samtiden är att förespråka någonting annat. Att försöka hugga bort den del av samhällets ryggmärg kallad internet. Att försöka trycka tillbaka innehållet i Pandoras ask. Att insistera på att det var bättre förr, när den vanlige medborgaren ytterst sällan hade reell tillgång till den information, de dokument och de politiska beslutsunderlag som rör dennes vardag. Att med en dåres envishet envisas med att människor både ska och måste leva i ett informationsmässigt mörker under evig tid amen.

Internet är ett tidvatten som inte låter sig avskaffas i en handvändning. Eller ens en mindre lagreform.

Att det finns radikala politiska aktivister (de festa med upphovsrätt som retoriskt alibi) som vill försöka sig på detta borde vara långt mer oroande än vilken fildelningssajt som helst. För fildelningssajter finns ju, trots allt, och ingen politisk ambition behövs för att få dem att fortsätta finnas i morgon. Den politiska ambition som krävs för att realisera en morgondag där de inte finns, däremot, är så enorm att den får tidigare former av fanatisk extremism att framstå som harmlösa i jämförelse.

Fildelning är trots allt bara ett annat ord för kommunikation. Och det enda verkligt effektiva sättet att stopp den reellt pågående fildelningen är att strypa det digitala kommunikationsflödet. Helt. Med följden att alla andra samhällsfunktioner - gamla såväl som nya - som baserar sig på denna kommunikation avstannar totalt, och kommer behöva enorma mängder tid och pengar för att ställa om sig till det långsammare kommunikationstempo som var norm före internet.

Så länge internet finns kommer internettrafik finnas. Så länge ett globalt system för omedelbar kommunikation finns kommer det att användas för omedelbar global kommunikation. Så länge internet finns är fildelning en ofrånkomlig följd. Eftersom det är det internet gör.

Det är inte ett radikalt påstående. Det är en tautologi. Om internet, så internet.

Vill du göra en realistisk bedömning av nuläget, så är det här den enda rimliga utgångspunkten. Allt annat är naivt larv eller medvetet vilseledande propaganda - och som konservativ pirat har jag ingen som helst tolerans för endera när det gäller att välja utgångspunkt för den politik som ska forma den framtid som väntar oss.

Välkommen till nutiden. Den är långt mindre radikal än den verkar.

Aaron Swartz och dödens samhälle

Jag hör ofta ord som innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande, frigörande och andra positivt laddade värdeord användas om de visioner som vårt samhälle ska sträva mot.

Vad jag hör när sådana ord nämns är död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död.

Aaron Swartz är död.

Och i och med detta, så väldigt många av de ord som nämnts ovan.

Vi lever i ett system som de facto inte uppmanar till ett enda av dessa ord. Som aktivt bestraffar allt som råkar begå handlingar som kan beskrivas som någondera av dessa.

Nej, högern, det handlar inte om att restaurangmomsen är för hög.

Nej, vänstern, det handlar inte om att RUT finns.

Det handlar om att de som råkar göra någonting som är tillräckligt innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande och/eller frigörande aktivt bestraffas för detta. Med den minst nytänkande, konstruktiva och gynnsamma av motiveringar:

Hur ska de som gynnas av ett samhälle baserat på människors informationsunderskott få betalt?

Aaron Swartz är död.

Pressad till döds av det samhälle som bevaras, upprustas och beväpnas av de som inte vill ha vare sig nytänkande eller innovation. Eller något annat av de värdeord som så ofta åberopas.

Död död död. Om detta samhälle själv får välja.

Låt oss bygga någonting bättre.

Det är det enda rätta att göra. Inte bara i åminne av Aaron, utan även i förebyggande syfte. Hur många andra innovativa, kreativa och nytänkande människor står inte i begrepp att ta sina liv eftersom de konstant får höra att de är samhällets ohyra?

Det kunde varit du. Det kunde varit jag. Det är förmodligen minst någon du känt och förlorat.

Död, död, död. Det är nog med död nu.

Sluta bevara gamla dumheter! De är både gamla och dumma av en anledning!

Det finns två sätt att se på det faktum att vanliga människor har fått snabb, pålitlig och enkel tillgång till större delen av det mänskliga kulturarvet. Det kan antingen ses som någonting bra eller som någonting dåligt.

Om du ser det som någonting dåligt - varför?

Varför anser du att det är en bra sak att människor lever i ett tillstånd av konstant informationsunderskott? Varför anser du att det är en dålig sak att alla referenser, källor och intellektuella resurser finns tillgängliga för vanliga människor? Varför anser du att det mänskliga kulturarvet ska vara någonting förunnat enbart ett privilegierat fåtal? Varför är denna naturliga utveckling av den mänskliga kommunikationens inneboende tendenser någonting som absolut måste motverkas? Varför är det viktigare att bevara äldre tiders klasskillnader än att riva ner murar mellan människor?

Vad är grejen med dessa åsikter? Varför?

Jag förstår inte.

Förstår du ens vad du säger, människa? Eller säger du dem bara av gammal slentrianmässig vana?

Jag förstår inte.

Berätta för mig, oh fildelningsmotståndare. Ty du är inte bara obegriplig för mig - resten av världen undrar också varför den inte förtjänar frukterna av tidigare generationers arbete.

Berätta för världen. Den vill trots allt veta.

Allt du någonsin velat vråla ursinnigt på dina politiker men aldrig vågat

Jag har funderat en smula, och kommit fram till att jag kanske är för snäll. Att jag lägger lite för mycket vikt vid ömsesidig respekt, dialog och förståelsebyggande. Att jag kanske borde bli lite mer av ett praktarsel och helt enkelt skälla ut de som råkar vara dumma i huvudet nog att tycka fel.

Ärade partier som inte är Piratpartiet: sluta vara så förbaskat dumma i huvudet.

Now, att inte hålla med rent generellt är nivå ett av praktarsleri. Att bara hålla sig på nivå ett är dock rätt dumt, så vi levlar upp. Ett parti i taget, bara för att vara genomgående och ge precis alla en demokratisk möjilghet att få den örfil de förtjänar.

Må så ske.

Hej Socialdemokraterna!

Jag antar att ni är väldigt glada över dokumentärerna om Palme som sänts de senaste dagarna. Denna legend bland legender, titan bland titaner och världskändis bland världskändisar. Det måste kännas bra att vara förknippad med en sådan person.

Vet ni vad som skulle kännas ännu bättre? Att faktiskt ha några som helst samtida beröringspunkter med mannen i fråga.

Det må vara förmätet av mig att antyda att jag känner Palmes inre tankegångar, men utifrån tillgängliga bevis så kan jag drista mig att tillstå att RUT inte nödvändigtvis hade varit hens största prioritet i dagens politiska läge. Eller ens en mindre prioritet - det finns en ekonomi i vilka frågor en diskuterar, och valet av tonvikt är oftare än inte en större politisk markering än att eventuellt råka ha rätt i det en säger.

Palme skådade klassamhället. Över lag torde hen vara negativt inställd till tanken att sänka blicken från detsamma. Och än mer negativt inställd torde hen vara till tanken att sjabbla bort hundra års effektiv statsförvaltning på att spela den eviga oppositionen i händerna genom att ständigt ta debatten på deras villkor. På att ständigt engagera sig i debatter som är förlorade i det ögonblick de förs.

Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett parti med en sådan meritlista kan förväntas vara en stark, tydlig och klar röst i den svenska samtiden. På något vis misslyckas Socialdemokraterna vara det. På något vis lyckas Socialdemokraterna ha glömt allt vad Palme står för samtidigt som namnet forfarande hyllas - nu mer än någonsin.

När vi nu ändå tänker på Palme, så kan det vara värt att minnas att hen även skådade kommunismen. Och bekämpade den på lika många plan som det svenska klassamhället, med en glöd som gick få förbi. Det är omöjligt att missförstå denna glöd, ens med den ondsintaste av vilja.

Det är i alla fall vad ni skulle säga om saken om en frågade er.

Likväl har dagens socialdemokrati röstat för övervakningslagar som överträffar allt vad kommunismen uppnådde med en sådan marginal att det är direkt löjeväckande. Alla samtal du deltar i via elektroniska medier dokumenteras; alla platser du besöker när du bär en mobiltelefon registreras; alla dina vanor, beteenden och bekantskapskretsar är i princip sökbara för statliga myndigheter, och om staten bara ville så skulle den kunna inleda en förföljelsekampanj som skulle få Stasi att nicka både instämmande och engagerat.

Den glöd Palme skulle känna inför det här skulle med största sannolikhet bränna ner både riksdagshuset och Gamla Stan.

Så, ärade socialdemokrati: sitt ner, håll käften och titta noga på er hjälte. Om ni har ens någon som helst ambition att leva upp till hens minne, så kommer ni att ha ett helvetiskt omfattande back to basics-arbete framför er.

Om ni inte har några sådana ambitioner - tja. Då är ni en långt större praktarsel än vad jag någonsin kommer att bli. Grattis.

Hej Folkpartiet!

Jag vet att er översterektor Björklund har profilerat sig en smula när det gäller utbildning. Jag vet också att ett stort antal av era medlemmar försöker profilera sig som liberaler. Tillåt mig att göra processen enkel för er genom att kombinera era målsättningar i ett enda ord: internet.

Björklund: internet är det största offentliga bibliotek som någonsin byggts, och att integrera detta i den institution som är det svenska utbildningssystemet borde vara högsta prioritet för den som har mage att kalla sig utbildningsminister. Aristoteles, Platon, Hegel, Augustinus, Locke - vilken tänkare du än kan tänkas vilja nämna finns både förklarad och sammanfattad, och hjälpfulla människor världen över lägger ner tid varje dag för att bygga upp allmänt tillgängliga resurser för mänskligheten. Resurser så som (inte minst) Wikipedia, som utan vidare kan sägas ha introducerat väldigt många till sina framtida yrken genom att både påpeka att de finns och ge länkar vidare till vidare läsning om detta.

Det borde inte vara raketforskning på överkursnivå att detta är en tillgång. Ändå är det påtagligt frånvarande i allt snack om disciplin, krav och skötsamhet. Lärare och lärande ska legitimeras i skolan, samtidigt som resten av världen gör sitt yttersta för att inpränta att både lärare och lärande är en demokratisk tillgång som skapas närhelst människor samlas för att uppnå ett gemensamt mål. Genom att vara en plats där lärande händer närhelst människor samlas för att uppnå ett gemensamt mål.

Ärade Björklund, jag avslutar snart mitt sjunde år på universitetet, och jag misslyckas brutalt med att förstå hur du konsekvent kan fortsätta propagera för denna utbildningspolitik. Kan du vänligen förklara det för mig, på det enklaste av pedagogiska vis? Förslagsvis samma vis som du föreslår att skolan ska bedrivas med?

Liberaler: redan John Locke sade att den enda legitima formen av stat är en sådan där medborgarna ger sitt upplysta medgivande till att bli styrda, och att det därför är av yttersta vikt att ge medborgare möjlighet att bli upplysta. Inte upplysta om någonting särskilt, utan upplysta rent generellt.

Eftersom ni är läskunniga och just läst ordet "internet", så ska jag inte förolämpa er intelligens genom att upprepa mig i onödan. Tillåt mig att i stället bege mig direkt till den invändning många har mot internet som upplysande fenomen: den mängd skit som finns på det.

Hur kan upplysning komma därifrån? frågar skeptikerna. Med rätta.

Svaret är förstås genom skapandet av institutioner som ger det intellektuella, kulturella och sociala ramverk som behövs för att skilja idioti från motsatsen. Och den institution som ligger närmast till hands torde då vara den som i dagsläget administreras av den person som har gjort det till sin mission att hålla skolan så långt bort från internet som möjligt.

För den som eventuellt har lite svårt för det svenska språket så kanske sextonhundratalet och sextiotalet ser förväxlande lika ut. För den som till äventyrs inte klarade av det föreslagna språktestet så kanske Locke och Björklund verkar komma från samma tidsperiod - vilket är ett förståeligt misstag. Det är nämligen precis det framstår för alla andra också.

Det finns gott om utrymme att modernisera de äldre liberala tänkarnas upplysta tankar till en modern kontext. Som självutnämnda liberaler borde det ligga i ert intresse att detta sker i former som ligger så nära medborgarna som möjligt. Vilket då är den direkta motsatsen till den konkreta politik ni för i dagsläget.

Ärade Folkpartiet - om ni inte vidtar mått och steg för att förändra denna politik så är ni långt större praktärslen än vad jag ens kan drömma om att ha ambitioner att vara. Och det är inte en komplimang, överbetoningen på kvantitativa mått till trots.

Hej Moderaterna!

Det är lätt att få intrycket att ledstjärnan för er nuvarande politik är det remixade uttrycket "land ska med jobb byggas". Det är något av ett avsteg från den traditionella linjen att alla skattesänkningar är bra sänkningar, men jag är den siste att hävda att anpassningar till nya förhållanden är dåligt i sig.

Problematiken ligger inte i förändringen som sådan, utan precis som med socialdemokratin ligger den i att ni går väldigt mycket åt fel håll. Och precis som med Folkpartiet så finns det en reellt existerande lösning som skulle göra er politik desto mer realistisk.

Så. Land ska med jobb byggas. Det är en ledstjärna. En ledstjärna som likt alla ledstjärnor kan behöva konfronteras med den reellt existerande verkligheten. Inte bara för att det är god vetenskaplig metodik att idka empiriska undersökningar, utan även för att det är där den politik som förs kommer att få sina konsekvenser.

Den reellt existerande verkligheten: allting vi kan göra, kan Kina slänga in hela Sveriges samlade arbetskraft på. Gånger x. Och tack vare en kombination av stordriftsfördelar och totalitarism, så kan de göra det effektivare, billigare och snabbare än vad vi ens kan aspirera på att göra.

Det behövs ingen doktorsexamen i nationalekonomi för att inse vad detta innebär. Det innebär att vi antingen måste konkurrera genom försämrade arbetsvillkor, färre ekonomiskt besvärliga arbetsrättsliga hinder och ett evigt krympande socialt skyddsnät. Eller genom att satsa på kvalitet över kvantitet, utbildning framför produktionskapacitet, hermeneutik framför positivism.

Det är ingen hemlighet vilken linje Moderaterna driver. Faktum är att det är en motsats till en hemlighet - Schlingmann har varit väldigt aktiv på den punkten.

Problemet med att konkurrera med sämre arbetsvillkor, flexiblare arbetsmarknad och avskaffade sociala skyddsnät är förstås att Kina gör det så mycket bättre än oss. Både i termer av rent kvantitet (en miljard människor är många människor) och kvalitet (kom ihåg vad Adam Smith säger om nationernas välstånd och arbetsdelning - de har haft tid, tillfälle och motiv att anpassa sin ekonomi till allt brutalare kapitalism). De dominerar marknaden för snabbt massproducerade ting, och har ingen anledning att sluta göra det inom kort.

Låt oss tänka orealistiskt, och tänka bort Kina för en stund. Låt oss tänka att de inte finns, och att vi bara har att konkurrera med alla andra länder som är delaktiga i samma race mot den socialekonomiska botten som Moderaterna för oss in på.

Vi skulle fortfarande förlora. Inte på grund av brist på ambitioner, dock, utan på grund av kombinationen av att vi ligger geografiskt långt bort från allt som inte är Nordeuropa, och återigen blir utkonkurrerade av länder som specialiserat sig på att snabbt massproducera ting.

Snabb historisk återblick: kolonialmakterna lade åtskillig energi på att specialisera ländernas ekonomi för att passa moderlandets smak. Detta upphörde inte att ha effekt efter att de formella kolonialväldena drog sig tillbaka.

Så Moderaternas politik är dömd att misslyckas redan på förhand. Den kommer inte att uppnå sitt mål att byggjobba landet in i framtiden. Den kommer dock att ha effekt, och denna effekt kommer att ta sig uttryck i termer av sämre arbetsvillkor, sämre anställningsvillkor och på det stora hela ett sämre (arbets)liv för alla inblandade.

Ärade Moderater - inte ens Kent Persson med ett mänskligt ansikte kan motivera detta. Och det är i all brutalitet svårt att överdriva praktarselfaktorn i att driva en politik av aktiv försämring som inte ens rent teoretiskt kan uppnå de målsättningar som försämringarna motiveras med. Det blir inte bättre efter att det blivit sämre - det blir bara sämre.

Hej Centerpartiet!

Det sägs att ni är det perfekta partiet för människor med det olycksaliga handikappet att ha både starka åsikter och en akut fobi för alla antydningar till att dessa skulle kunna översättas till reell politik.

Now, om Socialdemokraterna eller Moderaterna hade sagt detta så hade det varit läge att ignorera det. Från S kommer det som en naturlig följd av höger/vänster-uppdelningen, och från M kommer det som en lika naturlig följd av att låtsas profilera sig internt i opinionssyfte. Om det hade kommit utifrån hade det varit en ickefråga.

Men det är ni som säger det. Varje gång det är dags att gå från ord till handling. Utan distraherande mellanled är det precis detta ni vrålar till era allt färre väljare.

Ni vet. Den där allt glesare skaran av optimister som hoppas att kanske, kanske den här gången inte kommer bli som alla andra gånger.

Det är svårt att inte tänka på Guy Debord. Skådespelssamhället. Ett samhälle där relationer mellan människor bytts ut till relationer mellan människor och bilder, där bilderna är långt viktigare än människorna. Där huvudrollen i det politiska samtalet utgörs av hur partiernas image påverkas, snarare än av hur människorna påverkas av politiken.

Det som skiljer er från Debord är att ni stannar kvar i skådespelet. Där Debord är skoningslös i sina nerdragningar av uppmärksamheten till marknivå, svävar ni glatt vidare bland de fluffigaste av moln. Där Debord utan vidare pardon betonar vikten av att tala med människor om människor, vältrar ni er i den frihet det innebär att kunna säga vad som helst om vad som helst utan att det har några som helst konsekvenser på någonting över huvud taget.

Fuck Facket. Men bara så länge ni inte behöver prata med riktiga fackliga representanter. Och bara så länge den gröna näsan betyder mer än den gröne novis som på stapplande entreprenöriella ben på den marknad ni så ofta nämner.

Det som gör detta till ett praktärsleri i kvadrat är det faktum att ni har tillräckligt mycket fuck off-pengar för att köpa in precis så mycket specialdesignat mentorskap ni behöver för att ta er ur detta spektakel. Två gånger. Även om ni bjuder med resten av Alliansen av bara farten. Och oppositionen. Och Skandinaviens samtliga partier, oavsett färg. -

Det finns ingen brist på resurser. Det finns ingen brist på åsikter. Och det finns ett fenomenalt överskott av mentaliteten att det enda sättet att föra politik är att göra ingenting i så brutalt överhögljudda former som möjligt.

Om ett träd inte faller i skogen men det hörs ett ljud ändå - har det då fallit?

Hej Vänsterpartiet!

Vad är det för fel på er? Varför är ni inte de eldiga populister ni har alla tillfällen i världen att vara?

Den sittande regeringen håller bevisligen på att genomföra alla de nedskärningar som de i god tid i förväg sagt att de skulle göra, och de gör inga som helst hemligheter om det. Med motiveringen att ökade klasskillnader ökar motivationen att klättra uppåt pressas människor nedåt.

Det behövs inte ens några välciterade böcker för att förklara läget för gemene man, kvinna eller neutrum. Alla känner någon som arbetat på den där arbetsplatsen, sett den där nedskärningen på nära håll eller upplevt hur det helt plötsligt blev svårare att vara fattig samtidigt som det blev lättare för andra att vara rika på allt längre avstånd.

Förståelsen för dessa tendenser ligger i luften. Alla känner den, eftersom den är vardag. Både de som är alienerade från det meningslösa arbete de utför eller alienerade från den ännu meningslösare arbetsmarknaden vet precis vad ni handlar om, eftersom det är det deras liv handlar om.

Ordet "arbetsliv" är mer än bara en borgerlig metafor.

Det enda som behövs är att ni går ut på arbetsplatserna, är er själva och håller fast vid förledet "vänster" i partinamnet. Eller, ännu bättre, att ni går ut till arbetsförmedlingarna och gör er grej där. Medel, motiv, möjlighet - allt finns. Nu.

Gör't. Annars blir jag tvungen att hitta en alldeles ny böjning av ordet arsle för att beskriva det anti-predikament ni befinner er i.

Hej Sverigedemokraterna!

Visste ni att ni är väldigt bra på grammatik?

Tillåt mig att tala historia för en stund. Om trivium, de tre ämnen som den klassiska högre utbildningen inleddes med. Grammatik, logik och retorik.

Grammatik är den ädla konsten att veta hur ord förhåller sig till varandra. Logik handlar om hur idéer relaterar till varandra. Retorik om hur kommunikation förhåller sig till och mellan de kommunicerande.

Det går inte att förneka att det tack vare era grammatiska insatser finns väldigt många nya ord att använda. Kulturmarxister, pk-vänster, sjuklövern, kulturberikare, skäggbarn - om någon skulle sammanställa en ordlista så skulle den bli väldigt lång indeed. Och det är nästan som om ni aktivt siktar på att bygga en separatistisk enklav av allmänfientligt inställda kärnväljare som gör sitt yttersta för att bygga sig en egen kulturell sfär, parallell och skiljd från den svenskhet ni säger er vilja bevara.

(Enligt uppgift är alla eventuella tidsmässiga samband mellan Breiviks popularitet och vissa specifika ords genombrott ett uttryck för den kosmiska osannolikhet som är vårt liv här på jorden. Tillåt mig tvivla.)

Denna självbyggda språkbarriär till trots, så är ni även duktiga på att använda mer vitt etablerade ord. Traditioner, yttrandefrihet, demokrati - ord som är snabba på att dyka upp närhelst någon säger emot er kärnkader. Vad det än gäller. Hur långsökt det än kan tänkas vara.

En pepparkaksgubbe i Laxå nämns? Ett solklart hot mot traditionen! Någon dristar sig till att säga emot påståendet att muslimernas invasion nu går på högvarv? Ett frapperande angrepp på själva yttrandefrihetens väsen! De andra partierna använder sin majoritet i riksdagen för att rösta för saker som SD inte gillar? Ett uppenbart uttryck för att den demokratiföraktande statsfeminismens elitistiska sverigehat cyniskt manipulerar sina vilseledda marionetter att agera mot folkets intresse -

Jag tror poängen är mer uppenbar än den behöver vara.

Anledningen till att det finns en uppdelning mellan grammatik, logik och retorik är enklare än den ser ut. Det är nämligen fullt möjligt att använda sina generella kunskaper i hur ord fungerar till att placera in ordet tradition/yttrandefrihet/demokrati/vadsomhelst i ett grammatiskt fungerande sammanhang. Hur idiotiskt det än är rent logiskt eller retoriskt.

Flygande bäckasiner söka hwila på mjuka tuvor. Grammatiken är med oss, men det där andra - well.

Applicera nu denna grammatiska överentusiasm i varenda kommentarsfält, forum eller diskussion som på något vis råkar tangera Sverigedemokraternas intressesfär, och wham. Dagens sverigedemokrati i sitt allestädes närvarande esse.

Månne är detta en hållning som gör Björklund avundsjuk. Trivium går trots allt tillbaka hela vägen till medeltiden, och skam den som kommer tvåa.

Resten av världen tog dock lärdom från medeltiden och gick vidare. Och praktarselleriet i det här fallet reproduceras alla de tusentals gånger detta logikbefriade ordmångleri inträffar varje dag. Dag ut och dag in, utan någon som helst antydan till att vilja ta in ens grundmoment 1A i den kultur ni sedan länge isolerat sig från.

Ni är inte ens subjektet i er egen kultur. Men ni väger upp det genom överdriven predikatsutfyllnad.

Hej Kristdemokraterna!

Jag råkade titta lite i en onlinebibel, och insåg väldigt fort att det fanns väldigt många sådana. Alla översättningar, varianter och språk finns att tillgå för den som bara kommer på tanken att leta upp dem.

Bra för bildningen, det däringa internätet.

Hursomhelst. Jag råkade titta in i Nya Testamentet, bara för att se var Jesus har för sig nuförtiden. Och ni ska tro att jag blev chockad över det jag läste - Jesus är ju en långt radikalare personlighet än den traditionella imagen antyder!

Radikala saker Jesus gjorde:
Utmanade den samtida religiösa hegemonin
Drev ut prånglarna från templet
Såg till barnens perspektiv
Piratkopierade ohemula mängder mat
Visade att det gick att förändra samhället till det bättre genom att agera utanför normerna
Vägrade låta uppenbara orättvisor kvarstå, och vägrade anse social status vara avgörande

Och så vidare och så vidare. Hen hann med rätt mycket innan det var dags att dra vidare. Utan att gå in allt för mycket på detaljer - ni kan dem säkerligen bättre än jag - så kan vi konstatera att Jesus var en omtumlande kraft av social mobilisering och förändring varhelst hen råkade befinna sig, och att detta har effekter än idag.

Den fråga jag osökt formulerar i mitt stilla sinne är - varför är nu inte Kristdemokraterna en omtumlande kraft av social mobilisering och förändring?

Det är trots allt viss arselvarning på att köra med falsk marknadsföring och leverera någonting som inte ens låtsas ha med det utlovade att göra.  Än mer om det görs i Jesu namn.

Jag må nu vara kopimist, men är det inte en märklig ordning att Jesus hänger på väggen i så många hem utan att hens gärning tas i beaktande?

Hej Miljöpartiet!

Jag lider med er.

Å ena sidan är världen en stor plats med stora problem. Globala problem, som tenderar att bli allt akutare vartefter åren går. Det tycks nästan som om utrymmet för passivitet blir mindre i samma takt - ju längre samhället är inaktivt i frågan, desto större skada orsakar denna brist på handling.

Likgiltighet är inte ett alternativ. Något måste göras. Nu.

Å andra sidan måste detta något (eller, rättare, det aggregat av tusentals små mindre saker som måste hända samtidigt och samordnat) hända genom de reellt existerande institutioner som styr vårt samhälle. Att konstatera att görande måste inträffa är bara ett första steg, och konstaterandet måste översättas till det svåraste av alla språk.

Policydokumentets. Verksamhetsplanens. Byråkratins autonoma tillägg av ord och ordning.

Alla som någonsin följt ett konstaterande från idé till formulering till implementering vet att stora delar försvinner, förvanskas eller blir till någonting annat under processens gång. Särskilt om processen är så omfattande som den behöver vara för att ha reell effekt på de reella problem som världen står inför idag.

Ju större ambitionerna är, desto större är kompromisserna som måste ske på vägen.

Det är inte bara orden på formulären som förändras under processens gång. Deltagarna förändras också. Över tid så blir processen att formulera förändring en del av vardagen, och en känsla för vad som kan och inte kan göra infinner sig. Ambitionerna blir mindre, perspektivet blir snävare, och världens problem sjunker till bakgrunden medan vardagen etablerar sig.

Efter tillräckligt lång tid är perspektivet så förvanskat att de märkligaste av icke-förändrande förslag föreslås redan från början. Förslag som inte på långa vägar är tillräckliga för att ens inleda det förändringsarbete som behövs för att få bukt med den verkliga problematiken - men som i gengäld är desto mer garanterat att gå igenom.

Sakta men långsamt förflyttas perspektivet från kärnkraftverket till cykelstället. Och detta sker så gradvist att de medverkande oftast inte märker att det inträffat.

Hej Miljöpartiet. Jag lider med er. Eftersom ni kommer behöva vara morgondagens prototyp av Praktarsle 5000 mot varandra för att inte atrofiera i en död organisation av förlorade drömmar och övergivna ambitioner.

Än mer än ni redan gjort av institutionell nödvändighet.

Du har just läst en lång utskällning av den samtida partipolitiken.

Du kanske vill ta tillfället i akt att röra lite på dig, rensa huvudet, stretcha ögonen och göra allt det där som hör till med att reflektera över någonting som just hänt.

Om du råkar vara en partipolitiskt aktiv person, så torde du antingen ha väldigt mycket att tänka på eller väldigt mycket att säga. Jag uppmanar dig att vandra dessa vägar.

Om du råkar vara en bloggare, så finns det förmodligen en chans att du vill skälla tillbaka. Gör det. Det är nyttigt att bli påmind om varför vi gör saker lite då och då.

Och om du råkar vara arg på hur samhället är organiserat -gör oväsen av dig. Hälsa gärna från mig.

Kalle Ankas jul är inte din jul

Det talas väldigt mycket om Kalle Anka just nu. Mer specifikt så talas det om hur det är en skymf mot det svenska kulturarvet att företaget Disney gör en ändring till det vi sedan tid urminnes har kallat jultradition.

På något vis verkar det som att diskussionerna kring detta har någonting med SD att göra. Jag tycker att det är både dumt och märkligt. Dumt, eftersom det är kontraproduktivt att ge saker onödig marknadsföring i onödan, och märkligt, eftersom den som verkligen vill bevara jultraditionen som den är borde se till den verkliga problematiken i stället för att slira in på sidospår. Tänk Piratpartiet i stället.

Problemet är inte rasism - upplevd, representerad eller inbillad. Problemet är upphovsrätt.

Problemet är att företaget Disney äger rättigheterna till denna centrala del av det svenska julfirandet, och utan vidare kan diktera villkoren för hur det ska se ut klockan tre på julafton. Om de vill göra en ändring, så gör de en ändring. Och om SVT eller det svenska folket inte accepterar denna ändring - well, fuck off.

Visst suger det att inte äga sina traditioner? Att behöva be ett internationellt storföretag om lov att få fira jul så som en alltid har firat jul? Att upptäcka att någonting som enligt all konventionell visdom borde vara ägt av folket, egentligen ägs av en upphovsrättsindustri som i all brutalitet faktiskt inte kan bry sig mindre om vad du tycker och tänker?

Om du verkligen vill komma till kärnan av problematiken med Kalle Ankas jul, så är det mer givande att tänka i termer av lösningar än problem. Lösningen är i det här fallet väldigt enkelt - förkorta den kommersiella skyddstiden på kultur, och låt människor få ta del av den kultur de växt upp med och bevisligen har väldigt starka känslor för.

Det borde vara en enkel och självklar sak att göra. Varför insisterar du på att göra någonting annat?

Vad Jonas Gardell inte säger om samtiden. Än.

Jag tycker episoden med Gardell är en smula komisk. Det är väldigt hög igenkänningsfaktor på hela skeendet, och alla som blivit en del av ett nätforum har sett det hela hända minst femton gånger.

Skeendet ser ut så här:

1. Folk skriver det de skriver och lever ut sina vardagar utan vidare bekymmer.
2. Någon av moderatorerna tar bort någonting någon har skrivit.
3. Någon (företrädesvis den vars skriverier är borttagna) påpekar att borttagandet har hänt
4. Någon annan ser detta, och delar med sig av sina tankar om censur och yttrandefrihet
5. Ytterligare någon annan ser orden "censur" och "yttrandefrihet", och håller med verbal kraft en låda leviterandes i hetluften
6. Detta leder till en snöbollseffekt, där ett stort antal personer enas om att censur/yttrandefrihet är dåligt och att moderatorerna är onda censurfascister och måste dö

Säg stopp om du känner igen dig.

Det som inte har hänt än i fallet Gardell är dessa steg:

7. Steg 1-6 upprepas med jämna mellanrum
8. Moderatorerna hittar någon slags metod för att hantera detta. Antingen via omedelbara responsrutiner, mer subtila långsiktiga strategier (mata inte trollen!), eller den klassiska appellen till nätforumens mest heliga av heliga regler:

Din yttrandefrihet gäller inte här. Deltagande är ett privilegium, inte en rättighet. Lev med det, var trevlig mot dina medmänniskor och återgå till steg 1.

9: Folk lär sig att steg 1-6 kommer att upprepas, och inkorporerar detta (samt steg 7-8) i sina världsbilder. Likt franska tunnelbaneresenärer lär de sig att saker kommer gå hett till med jämna mellanrum, och anpassar sig därefter.
10: Återgå till 1.

Så när jag ser all uppståndelse kring Gardell, så kan jag inte annat än att finna det komiskt. Sakta men långsamt håller nätkommunikationens logik på att etablera sig som offentlighetens logik. Månne kommer den offentliga debatten att ha en aningen längre inlärningskurva än de självselekterade semioffentliga forumanvändarna från förr, men det kommer att hända.

Något som är mindre komiskt är att medan det här långsamma uppvaknandet till nittiotalets väl dokumenterade nätvanor pågår, så springer resten av världen vidare utan vidare respekt för samhällens innebonde upprepningstvång. Medan episoden om Gardell har ett skimmer av nostalgiskt återblickande om sig, så går det inte ifrån att den händer nu. Och att den händer i vårt samhälle med våra lagar.

Lagar som gör det fenomenalt svårt att vara bög, invandrare eller bägge. Lagar som dokumenterar vem du talar med, när, hur länge och hur ofta (hej Datalagringsdirektivet). Lagar som dokumenterar vad ni talar om, och gör denna dokumentation retroaktivt sökbar (hej FRA). Lagar som utan vidare betänkligheter gör svenska journalister livsfarliga för människor som kommer från länder där det inte ses med blida ögon att tala med medierna. Lagar som på ett brutalt konkret sätt kan identifiera dig som homosexuell, och som numera tillåter våra myndigheter att berätta för varandra om detta sakernas tillstånd.

Lagar som gör att du kan få polisbesök mitt i natten genom att råka använda orden "sprängande huvudvärk" när du talar i telefon.

Dina rättigheter gäller inte på Facebook. Detta är de digitala favelornas defaultläge. Lev med det.

Att dina rättigheter inte gäller i resten av samhället borde dock inte vara defaultläge. Det borde leda till att steg 2-6 blir din vardag i både ord och handling.

Låt oss hoppas att Gardell är precis lika skicklig på att framkalla både leenden och eftertanke som hen brukar vara. Det behövs. Nu mer än någonsin.

Bildombudsmannen - en kort uppdatering

Saker är i rörelse. Det började förvisso inte med ett inlägg hos Rockfashion, men uppståndelsen kring Bildombudsmannens maniska seriefakturerande av allt som rör sig har onekligen fått sig ett uppsving sedan Rockfashion skrev om det. Det har skrivits blogginlägg om saken - Nipe, Rieder, Carlsson, jag,  Starow - och diskussionen går het i de sociala medierna. Den generella åsikten är inte längre "är det här verkligen på riktigt?", utan "varför pågår det här fortfarande?".

Det är ett framsteg. Vi är inte framme än, men vi har lyckats få en bra början.

Under diskussionernas gång har jag fått frågan om vad det eventuella slutmålet är. Vilket är en rimlig fråga - rök behöver eld, trots allt. Det korta, enkla svaret är att ett mål är att få Bildombudsmannen att upphöra med oskicket att skicka fakturor till allt som rör sig.

Det är ett mål. Men det är inte slutmålet. Slutmålet borde vara att den relevanta lagstiftningen ses över, så att det inte längre är möjligt för någon att systematiskt göra det Bildombudsmannen gör. Att få stopp på en skojare är en lokal vinst - att få stopp på en hel kategori skojare är en vinst för hela samhället.

Det som kännetecknat Bildombudsmannens offer är att de varit vanliga människor. Det är inte Warner Brothers som drabbats av kravbreven, utan personer som du och jag - personer som inte sitter på några enorma tillgångar när det gäller vare sig pengar eller juridiska muskler. Personer som är till synes lätta att lura.

Grejen är förstås att det går att lura en person en gång. Att lura många personer många gånger är svårare, och att göra det när de pratar med varandra och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter -

Det är precis det vi håller på med, här och nu. Och ju fler vi blir, desto svårare blir det att komma undan med de dumheter som Bildombudsmannen sysslar med.

Tillsammans är vi många. Och vi är på god väg att skapa ett bättre samhälle. Där det inte är bondfångaren som har överhanden, utan den informerade allmänheten.

Nu fortsätter vi.

Sprid ordet - Bildombudsmannen är en samhällsfara

Jag kommer ihåg när vi på redaktionen fick beskedet om att Bildombudsmannen krävt oss på pengar. Eller, rättare, när Jonathan berättade att Bildombudsmannen krävt honom på pengar för någonting redaktionen var direkt inblandad i - vilket enligt tanken om solidariskt ansvar är samma sak.

Vi reagerade inte nämnvärt på beskedet. Detta av två anledningar. Den första att det var felaktigt, rent sakmässigt, och att det enda som behövde göras var att påpeka detta för att få bukt med situationen.

Det andra var att vi, om hen ändå envisades, skulle kunna göra tillräckligt mycket kollektivt väsen av oss för att göra det oerhört inte värt det att fortsätta envisas.

Det här med att kunna ta frågor till de sociala medierna och skapa oväsen är någonting jag kan ta för givet. De sociala medierna är mitt fackförbund, så att säga, och om/när saker händer så vet jag att det inte bara är "mitt problem". De kan med viss ansträngning göras om till någonting mer i stil med "vårt problem" - och som sådant så har det andra dimensioner, och kan diskuteras på andra vis.

De politiska dimensionerna i detta är uppenbara.

Jag påminns om detta när jag läser om Rockfashions dust med samme Bildombudsman. Tydligen så upphörde inte dumheterna, och ännu en oskyldig bloggare har drabbats av den systematiskt slumpmässiga rättsliga gerillakrigsföring som är Stefan Testes modus operandi. Och Rockfashion lär inte vara ensamma om att ha drabbats. För varje person som lyckas skapa uppmärksamhet kring Bildombudsmannens oprofessionella rättshaverier, så finns det ett antal personer som drabbats i tystnad.

Mörkertalet när det gäller Bildombudsmannens offer är stort.

Detta är ett bekymmer. Inte bara för offren, utan även för oss andra. I ett längre perspektiv innebär det att även personer som inte är Bildombudsmannen upptäcker att det här vidriga förfarandet faktiskt fungerar, och att bluffindrivandet kommer att öka i omfattning. Det finns ju trots allt bevisligen pengar att tjäna, och där det finns pengar brukar det vanligtvis också finnas intressenter.

Det ligger därför i allas intresse att få bukt med Bildombudsmannens verksamhet. Inte bara för att det finns en inneboende problematik i att skicka kravbrev till allt som rör sig, utan även för att foten behöver sättas ner när det gäller den här sortens verksamhet. Så länge det är lönsamt (och skenbart legitimt) att agera på det här sättet, så kommer det att fortsätta. Med fler offer som följd.

Det är inte mitt problem, eller Rockfashions, eller någon av de enskilda drabbades problem att Bildombudsmannen missbrukar det rättsliga systemet. Det är allas vårt problem, och vi har alla ett intresse av att det upphör innan fler oskyldiga drabbas.

Så låt oss skapa lite oväsen kring det hela. Innan den olycka vi känner som Bildombudsmannen hinner inträffa igen. Sprid ordet!

Jag är trött på att vara en brottsling

Min hårddisk är bevismaterial. Om den kommer i fel händer så ligger jag ytterst risigt till. Det finns inga rimliga tvivel angående detta, alls.

"Fel händer" i det här fallet är polisens. Så jag kan inte riktigt vända mig till dem för att fråga om råd och stöd. Särskilt inte som de på sistone tycks vara mer inriktade på att fälla många snarare än rätt personer. På order ovanifrån.

Det här är något av ett bekymmer. Inte minst för min del. Förutom att jag behöver kryptera min hårddisk, hålla mig ajour med lagar som vanligtvis är till för specialiserade yrkeskårer, och på det stora hela hoppas på att jag aldrig behöver ringa polisen när någonting händer här hemma - så är jag väldigt van att tänka i termer av att jag är den kriminelle.

Med tanke på att det enda jag gjort är att fildela saker, så är det väldigt mycket nedlagd energi och försvunnet förtroende för rättsväsendet. Energi och förtroende som svårligen kommer att växa tillbaka. För att inte tala om att min självbild tar sig en törn - det är inte smickrande att tänka på sig själv som en lagbrytare.

Ett ännu större bekymmer är att det inte bara är jag som tvingats att tänka i såna här banor. De flesta under tjugofem har anledning att tänka i precis samma förebyggande tankegångar, och de allt hårdare lagarna mot fildelning innebär att det finns allt större anledning att göra precis det. Allt fler har allt större skäl att tänka att de är kriminella, och de har allt fler rationella skäl att agera som om de vore det.

Det största av dem är att de de facto och de jure är det. Med en snar fängelsevistelse som ytterst reell möjlighet.

Min misstanke är att deras energi och tilltro till rättsväsendet kommer att ha lika långsam återväxt som mina.

Å ena sidan har vi denna generation - min generation - som växer upp med dessa befogade tankebanor. Som utan vidare kan ta för givet att polisen har fullt fog att inte vara på vår sida när bevisen får tala för sig. Som lär oss att det enda rätta är att gömma oss, eftersom de sociala normer som tillhör vår tidsanda är kriminaliserade.

Å andra sidan har vi det inte helt övertygande argumentet att framtidens kultur garanteras av att vi lever under dessa förhållanden. Alla ungdomar, alltid.

Kan vi, vänligen, ta oss förbi villfarelsen att det på något vis är en bra sak att kriminalisera en hel ungdomsgeneration? Snälla?

Arbetsmarknaden är inte din vän

Betänk följande:

Det är länge sedan ett gott utfört arbete belönades. Det räcker inte längre med att bara göra någonting och att göra det bra - det ska göras bättre, effektiviseras, rationaliseras. Tanken på det hederligt utförda goda arbetet är idag en relik, en kvarleva från det förgångna. En kvarleva som inte värderas överdrivet högt när all flosklig retorik filtrerats bort från budgeten, där bonusar och besparingar är nyckelord.

Det är också länge sedan goda arbetare belönades. Allt mer energi läggs ner på att göra de enskilda arbetarna lika utbytbara som delarna i en maskin, och med tanke på att hela förra århundradet var en enda stor orgie på samma tema så känns tanken om att den enskildes insats belönas inte helt självklar. Särskilt inte som allt fler tvingas leva med mobil i hand, ifall det skulle visa sig att chefen behöver dem inom snar omedelbarhet.

Vilket inte är detsamma som att säga att arbetsgivarna inte tar lojalitet i beaktande. Det gör de - genom att sätta i system att brutalt utnyttja godtrogna arbetstagares känsla för lojalt ansvarstagande. Genom att försätta lojala arbetare i omöjliga situationer och cyniskt byta ut dem när de obönhörligen bränner ur sig, kan arbetsgivare profitera något oerhört på att slippa förbättra dessa omöjliga situationer. Det finns inga gratis luncher, och det är arbetarna som betalar med sin hälsa.

Sålunda: arbetsmarknaden är inte din vän, och de som säger annorlunda är antingen lögnare eller väldigt nervösa politiker.

Den senare kategorin tenderar dessutom att tala om arbetslinjer eller rätt till heltid eller någonting annat som i princip kan sammanfattas som "arbetsmarknaden är din vän".Vilket är fel både i samtiden och historiskt - särskilt som alla förbättringar i arbetsvillkor har kommit från ansträngningar att greppa arbetsmarknaden i kragen och ge den en rak höger, följt av en ännu rakare vänster.

Arbetsmarknaden är inte din vän. Och inget är vunnet av att låtsas som om den är det.

Tankar efter #natrot12

Jag har skrivit det här inlägget fem gånger. Inte för att det är svårt att skriva, utan för att det ska bli svårt att läsa. Ty svåra saker behöver matchande inklädning – varje marknadsförare vet att om formen inte matchar innehållet, så går alla eventuella budskap förlorade.

Så, utan vidare pardon eller omsvep: på Nätrot12 såg jag min politiska idealism dö.

Låt oss börja med form, för att sedan ta oss till innehållet.

Det var en fenomenalt märklig upplevelse att vara ensam pirat på tillställningen. Särskilt som det hela hände i ABF-husets lokaler, som av en händelse råkar vara namngivna efter viktiga personligheter ur arbetarrörelsens historia. Det ligger lite i sakens natur att den generella stämningen var lite mer vänster än höger, och att det var att göra sig själv till mer paria än nödvändigt att bära piratlogga.

Men. Korten på borden, som uttrycket lyder.

Att vara pirat på en primärt socialdemokratisk tillställning är dock mer än att bara bära andra symboler och heja på andra lag än de närvarande. Det är också en infoekologisk omställning – plötsligt är det andra källor som är relevanta, andra diskurser som är tongivande, andra utgångspunkter som är givna, andra prioriteringar som gäller. För att inte tala om andra auktoriteter som gör sig gällande.

Vilket, obönhörligen, för oss till innehållet. Och jag måste tillstå att den totala frånvaron av samhällsanalys var brutalt förvånande. En skulle kunna tro att ett bloggnätverk bestående av främst socialdemokrater, med progressiviteten som ledord, skulle vara eld och lågor över de omvälvande samhällsförändringar som alldeles just nu håller på att transformera exakt varje aspekt av samhället –

En skulle bli väldigt förvånad indeed om det en fann var variationer på temat hur effektiva de nya kanalerna är för att vidarebefordra en redan definierad samling propagandabudskap. Både med och utan Alliansfritts nihilistiska mediesyn som prick över det socialdemokratiska I:et. Ändå var det precis det en fann där.

Ta bara frågan om facken som ett enkelt exempel. På den gamla onda tiden gjorde arbetsgivare och den rådande ordningens försvarare det så brutalt svårt som möjligt för arbetare att organisera sig och formulera strategier för gemensamma handlingar.  Att ens skapa de sociala omständigheter som skulle kunna leda till social mobilisering sågs med oblida ögon. Med lagstiftning, bestraffningar och avsked kvästes alla eventuella försök att förbättra de anställdas arbetsvillkor från insidan, och bara efter dokumenterat svåra kamper kunde saker gradvis bli bättre över tid.

Folk dog för dom där gradvisa förbättringarna.

Men när sociala medier och fackföreningar kommer på tal så lyfts inte frågan om hur den vardagliga förmågan att när som helst sammankalla till ett spontant protestmöte om vad som helst upp, och än mindre hur fackets roll kan eller bör förändras i ljuset av detta. Snarare ställs frågan i termer av vad facket kan göra med sociala medier för att göra sig relevanta för yngre människor igen. Som om det handlade om en kändis som börjat bli lite mer avdankad än vad managern är bekväm med.

Det är svårt att inte få intrycket att facket inte längre tar sig självt på allvar. Och att detta är en bättre utgångspunkt för att göra sig relevantare än strategier i sociala medier någonsin kommer att vara.

På punkt efter punkt efter punkt  går samma totala frånvaro sin närvaro gällande. Utvecklingar, metoder och möjligheter som skulle fått den äldre tidens kämpar att gå antingen i taket eller i lågor ses idag med en gäspning som är stor nog att inkludera alla, och allt tal om visioner ekar tomt när det visar sig att avståndet mellan form och innehåll är långt större än elefanten Juholt någonsin var.

Jag skulle kunna rada upp dessa punkter, men de utgör hela inlägg i sig själva. I stället tänker jag svara på frågan varför en pirat över huvud taget beger sig till ett Netrootsevent.

Ty det är inte en helt självklar sak att hända. Pirater står inte direkt överst på listan över tilltänkta eventuella gäster, och jag skulle ljuga om jag sade att Netroots ses som någonting annat än ett ytterst selektivt koordinerat propagandaorgan. Att säga att det är aningen osannolikt att en pirat dyker upp helt spontant är något av en underdrift.

Så jag gick dit för att se hur fel vi hade. Och, på sätt och vis, för att se exakt hur onödigt Piratpartiet egentligen är. För att se den spirande, progressiva kreativiteten flöda genom de gamla institutionerna likt en lolcat genom de sociala medierna. -

Resultatet var att jag ville slita mig i håret och vråla "MEN NI FÖRSTÅR JU INGENTING!" till ungefär alla. Vilket, onekligen, inte direkt är den mest diplomatiska av alla möjliga copingmekanismer, men vad göra?

Ty det som hamrades in gång på gång på gång på gång var att saker och ting inte kommer att förändra sig själva. Institutionerna kommer inte att spontant reformeras, begreppen kommer inte att bytas ut allt eftersom tiderna förändras, paradigmen kommer inte att avlösa varandra när omständigheterna gör det. Det kommer inte att komma några nya visioner, eftersom de gamla visionerna inte tagits på allvar på mycket, mycket länge.

Socialdemokratin kommer att klamra sig fast vid det århundrade som flytt av ren institutionell nödvändighet. Den har nämligen inga beröringspunkter med dagens samhälle, än mindre anledningar att skaffa sig sådana. Och det enda sättet att göra den relevant är att tvinga den, med diskursivt, symboliskt och politiskt våld, tills den av ren självbevarelsedrift inser att nittonhundratalet gick över av en anledning.

Och däri ligger förlusten av min politiska idealism.

Formen överdeterminerar innehållet,  och innehållet kommer obönhörligen att förbli sig självt. Och om inte ens den största samhälleliga omvälvning sedan fabrikens införande kan rucka på formen -  well.

Vet ni hur det känns att inse att socialdemokratins enda politiska relevans är realpolitisk, och att det enda sättet att interagera med den är genom att appellera till dess ingrodda, förformulerade formalia? En formalia som, om det politiska läget inte aktivt tvingar den till någonting annat, gladeligen säger och röstar ja till en systematisk massövervakning som skulle få förra århundradets arbetsgivare att gnugga händerna av profiterande lycka. Tänk vad effektivt det vore om en kunde hålla koll på vem som pratar med vem, och kan sanktionera de anställda därefter!

Någonstans övergick socialdemokratin från att handla om kommunikation till att handla om kontroll, och jag har inte längre några som helst illusioner om att den kommer att återfinna sina rötter om en bara ber den snällt nog.

Det finns inte längre några anledningar att tro att ren, artig och saklig diskussion kommer att förändra saker. Det förutsätter ju trots allt att motparten tar det en säger på allvar, och hur kan den göra det när den inte ens kan tro på sina egna utgångspunkter?

För att parafrasera så många av talarna på plats: nya tider kräver nya metoder.

Tack, Netroots, för denna traumatiska upplevelse. Månne kan ni bli en verklig kraft för progressiv förnyelse om ni kan reproducera denna även hos era mer fanatiska partivänner. Ty det verkar vara precis det som behövs. -

När de politiska hemvisterna slutar spela sina roller

Å ena sidan så är den annars så osynlige Freddes uttalande om etniska svenskar mitt i livet inte särskilt intressant. Det är på det stora hela en helt naturlig förlängning av det demografitänkande som genomsyrar varje organisation vars syfte är att förmedla budskap till stora skaror av människor. Vilken marknadsförare som helst kan berätta för dig om vikten av att känna sin klart definierade målgrupp, och att en person som råkar vara högt uppsatt inom en av Sveriges största marknadsföringsorgan tänker i precis sådana termer är bara väntat.

Snarare är ett sådant uttalande väntat. Särskilt som det politiska samtalet emellanåt tenderar att fokusera lite väl mycket på att analysera de hemligheter som döljer sig bakom den senaste väljarundersökningens siffror - vem som gått fram hos vilka segment, vem som backat var och hur det egna partiets nästkommande manöver garanterat kommer att få positiv effekt inför nästa mätning.

Vissa medborgare är så inflytelserika att de får rösta i var fjärde opinionsundersökning. Tursamma varelser.

Å andra sidan är reaktionerna på samma uttalande om etniska svenskar mitt i livet högst intressanta. Både socialdemokrater och moderater gör sitt absolut bästa för att dölja för världen att de tänker närmast reflexmässigt i termer av demografiska segment, och försöker göra det hela till en fråga om arbetsmarknadspolitik och/eller politiskt förtroende. Särskilt sossarna har gått ut på bred front med att försöka utmåla det hela som någon slags bevis på att det bor i en latent rasist i den sittande statsministern.

Johans bidrag till denna front förtjänar att omnämnas i ett helt eget stycke. Jag tror du förstår varför efter en snabb genomläsning.

Över lag så är det svårt att inte skratta åt hur både högern och vänstern närmast kryper in i skinnet på varandra i sina försök att aktivt inte framställa just den här händelsen som ett uttryck för det naturliga tänkandet hos alldeles för ärliga yrkespolitiker. Det är som om de skriker ut mellan raderna att vad som helst är bättre än att framstå som marknadsföringsadministratörer deras verksamhet reducerat dem till - vad som helst är bättre än att bekänna färg om att deras politiska gärning hittills bestått av många och långa tekniska överläggningar om hur demografi x ska kunna nås bäst, snabbast och billigast. Oberoende av vad eventuell sakpolitik råkar handla om.

Det är förmodligen inte vad de tänkte att deras politiska gärning skulle gå ut på. Det är förmodligen inte vad de tänker att deras politiska gärning går ut på. Sorgligt nog.

Now, om vi ser den annars så osynlige Freddes uttalande om etniska svenskar mitt i livet som ett ovanligt ärligt uttalande om sakernas tillstånd, så kan vi raskt gå vidare till viktigare clowner på samhällets vingar. Ty vi har tillräckligt många sådana för att göra vilken empatiskt sinnad person som helst handlingsförlamad av ren, ofiltrerad ångest över samtidens systematiskt ohämmade uppfuckadhet. Vi kan se hur hela generationer görs permanent brottsmisstänkta för att de råkar använda datorer i vardagen. Vi kan se hur det ekonomiska system vi lever i aktivt uppmuntrar till brutal exploatering av våra medmänniskor genom att rentvå alla mellanled i exploateringens organisatoriska händelseförlopp. Vi kan krasst konstatera att det medieklimat vi lever i är ett av de mest öronbedövande, själsdödande och isolerande system av enkelriktad propaganda som någon någonsin kallat vardag. Och att ens snegla på världsekonomin så är det tillräckligt för att till och med den mest härdade av pessimister att vilja flytta ut i skogen på permanent basis. Och ve den som eventuellt råkar ta lagbokens rättighetskataloger på någon som helst allvar.

Kort sagt - om vi vill diskutera politik så finns det gott om ämnen att odla sin cynism i. Men att grotta ner sig i krumbukter över att en politiker för en gångs skull uttalar sig som en politiker ska och bör tänka -

Vore det cyniskt i överkant att säga att bröd och skådespel kommer i många former?