Några tydligare ord om patriarkatet

Jag har hamnat i något av en debatt med folket borta på Genusdebatten, med anledning av mitt tydliga inlägg om patriarkatet. De har skrivit ett inlägg, och det är min tur att svara. Och det har varit det i över en vecka, vilket är något av en långsam svarstid. Men men. Omständigheter och så vidare.

Det enda sättet att kompensera denna långsamhet är att vrida upp tydligheten en smula. Med början i en mycket tydlig premiss.

Premiss: vårt samhälle är baserat på våld.

Det här är inte en kontroversiell sak att säga. Det finns mer litteratur om begreppet "våldsmonopol" än någon orkar läsa, och större delen av det liberala projektet baserar sig på denna premiss. Land ska med lag byggas, och lagar upprätthålls av beväpnade personer i uniform som står redo att bruka våld mot den som begår lagbrott. Eller mot de som på något annat vis bryter mot den sociala ordningen.

För den som eventuellt vill ha empiri på området, rekommenderas experimentet att inte betala räkningarna i några månader. Empiri kommer att infinna sig.

En invändning som  brukar infinna sig när detta experiment föreslås är "men är du dum i huvudet heller, det är klart saker händer när räkningarna inte betalas!". Vilket är poängen.

Saker händer.

De händer dock inte slumpmässigt. Det finns en systematik i vem som drabbas, och ett system av rättfärdiganden för varför det är rätt att just dessa personer drabbas. När det gäller personer som inte betalar räkningarna så kan det röra sig om allt från att "lata parasitära jävlar ska inte kunna komma undan med att inte göra rätt för sig" till "pacta sunt servanda". Motiveringarna skiftar, men slutresultatet är alltid detsamma. Och vissa drabbas ofta än andra.

Detta är förstås inte begränsat till lagens väktare. Det finns gott om personer som gärna gör samhället en tjänst genom att spöa upp bögjävlar. De har ingen brist på motiveringar för varför det är rätt och riktigt att göra just detta, och de kommer att göra det igen. Och förmodligen komma undan med det.

Systematiken i detta är ingen hemlighet för någon. Det går att förutsäga vem som kommer att drabbas med större sannolikhet än andra. Vi har alla gått på högstadiet, och vet precis vilka det är som stannar hemma för att de vet att de kommer att drabbas av minst någon form av kränkning under skoldagens gång.

Den största av dem alla är det ständigt närvarande underförstådda budskapet att de skulle slippa eländet om de bara var lite bättre. Om de bara var lite smalare, lite snyggare, lite mindre homosexuella, lite mindre etniska, lite normalare -

Lite mindre en sådan person som förtjänar spö, spott och spe för att de är så fel.

De kommer förstås aldrig att bli sådana. Det finns alltid någonting mer att anmärka på, någonting som inte gjorts tillräckligt, någon aspekt av en nyans som är otillräcklig. Eftersom poängen inte är att dessa personer ska anpassa sig till ett ideal och sedan inkluderas i innegruppen - poängen är att hålla dessa personer i ett ständigt utanförskap genom att tvinga dem att försöka leva upp till ouppnåeliga ideal. En ständig underordning.

Så länge de inte anpassar sig så är de fel. Och så länge de är fel, så händer saker. På ett systematiskt förutsägbart vis.

Patriarkatet är ingen enskild händelse i denna systematik. Det är systematiken som sådan. Det är den samling omständigheter som gör att dessa personer kommer att anses vara förtjänta av spö, spott och spe i morgon också.

Och i övermorgon. Och nästa vecka. Och så vidare.

Det här är inget undantagstillstånd. Det är inget uttryck för ett tillfälligt avbrott i arbetet. Detta är det som händer när ingenting händer. Defaultläget. Vardagen.

De som gillar sina vardagar har förstås ett intresse av att framställa läget som att det är fel på individerna. Som om de faktiskt förtjänade det spö, spott och spe som drabbar dem, och bara behövde anpassa sig lite bättre till den goda ordning som råder. I stället för att bråka och ställa till bekymmer.

För vi vet ju alla vad som händer med bråkstakar.