Pay a blogger day!

Idag är en speciell dag. Det är nämligen pay a blogger day!

Now, jag har skrivit på temat fattigdom, fattiga bloggare, fattiga kulturskapare och flattr förut (och nyligen), så det vore en aning upprepande att ta det en gång till. Men det känns samtidigt inte helt rätt att bara låta dagen passera utan att skriva ett inlägg på temat.

Jag får kompromissa, helt enkelt. Och åter ställa den samhällsrelevanta frågan:

Hur ska bloggare få betalt?

Om musiker kan få det i sjuttio år efter att de har dött, så borde det väl vara möjligt att även bloggare kan få det medan de fortfarande lever, inte sant?

Flattr - den korta versionen

Ibland händer det att jag följer Malokis exempel och försöker övertyga folk att börja använda Flattr. Det brukar vanligtvis inte vara helt framgångsrikt, men som alla saker en gör så lär en sig saker av att göra det.

I det här fallet att folk reagerar på de märkligaste av vis på de anspråkslösaste av förslag.

De av er som till äventyrs läst saker häromkring och undrat vad den där knappen längst ner i varje inlägg betyder (eller de du ser till höger) är för något, men aldrig riktigt kommit för att fråga, så är Flattr ett sätt att visa uppskattning. Om du läser/ser/hör/förnimmer någonting du gillar och känner att, ey, jag vill göra någonting mer än bara minnas det, så hjälper det något oerhört om det finns ett sätt att gå vidare. Så som att, säg, kunna trycka på en knapp avsedd för ändamålet.

Ni känner igen fenomenet från ansiktsbokens like-knapp. Skillnaden ligger i att Flattr blandar in pengar i sammanhanget - ungefär som en virtuell dricksfunktion.

Och det är där folk reagerar.

Den mest extrema reaktion jag fått hittills är en någon som vrålat åt mig att denne inte vill leva som gatumusikant resten av livet. Vilket i och för sig är en förståelig sak att (inte) vilja, men det är också en smula bredvid poängen. Det är som om inkluderingen av pengar i ekvationen bringar förståelsen av den ur balans.

Ty Flattr är inte ett affärskontrakt. Huruvida en använder det eller inte har ingenting med någonting annat att göra - inte ens Skatteverket bryr sig. Ändå verkar det som att det finns en binär spärr, där folk tänker att de enda alternativen är att antingen inte använda det, eller ha det som enda inkomstkälla. Antingen eller, utan vidare pardon.

De av er som till äventyrs inte har adblock igång kanske noterar att det bevisligen finns mellanlägen.

Now, det går förvisso att försörja sig genom Flattrinkomster. Som affärsstrategi betraktat är det dock aningen ineffektivt, och det är vanligtvis smidigare att utföra någon slags gig någonstans. Om målet är att tjäna pengar, och det fort, så vill du nog leta vidare.

Men om du däremot har en nätvärvaro i form av x antal tusen texter som folk läser vid de mest oväntade av tillfällen, och som på det stora hela är möjligheter för folk att känna wowkänslor - så är det dumt att inte ge dem tillfälle att ge uttryck för dem. Och det är i det ljuset en bör försöka se det hela. En liten förändring, ett litet tillskott till det en går omkring och gör ändå.

Revolutionerande? Inte särskilt. Effektivt? Indeed.

Även om skillnaden mellan de tu ibland är hårfinare än annars.

Må den leva uti tusende inlägg!

Jag börjar så sakteliga närma mig mitt tusende publicerade blogginlägg, vilket är ett litet och meningslöst ögonblick rent objektivt (och pga mitt fragmenterade bloggande svårt att avgöra exakt när det inträffar), men det är ändå samtidigt en betydelsefull markering för mig. Något av ett inträdande i bloggvuxenvärlden, närmast.

När jag blickar tillbaka över mina tidigare inlägg så kan jag helt klart se att det skett en synnerligen påtaglig utveckling i mitt skrivande under årens lopp.  Från det första Tankefel (inte tillgänglig online längre, tack och lov), till det andra Tankefel. till Magnihasa (du är här) och (förhoppningsvis mer märkbart framöver) till Bring Back Boats går det en mycket röd tråd av typen att texterna - generellt sett - blir bättre och bättre. Därmed inte sagt att det inte finns guldkorn även bland de tidigare texterna, men det vore en direkt lögn att säga att genomsnittsinlägget inte blivit markant läsvänligare och, om jag får vara modig, läsvärdare.

Efter en stillsam och vällavvägd serie uppmaningar från Marie så skaffade jag även Flattr, vilket syns på att en sån här liten ikon syns i botten av vissa av mina inlägg:



Nu har den ömme Marie inlett en ny serie stilla och välavvägda uppmaningar om att scripta min ömma bloggsak som så att denna bild hamnar i botten av varje inlägg. Vilket jag kanske eller kanske inte gör borta på BBB, men just här känns det lite fel. Särskilt då som varje flattrat inlägg hamnar på min ömma profilsida, och det nog inte vore helt ethosbyggande att mina mer, ah, transportsträckemässiga inlägg dyker upp där.

Sålunda blir det en mycket selektiv skara inlägg som drabbas av världens möjlighet att smickra virtuellt. De flesta inlägg från och med nu kommer att göra det, på rent nyhetsvärdebasis, men över tid kommer även äldre inlägg att förses med manschettknapp. För att inte behöva leta igenom de snart 400 inlägg som gömmer sig på den här bloggen så kommer det gå att söka sig till Flattr-kategorin och vraka loss där.

Ty vilket sätt att fira närmandet av de tusen är bättre än att börja bygga sig ett alldeles eget Best Of?

Låt pengarna tala!

När jag som retorikundervisare kör argumentationsövningar och debatträning så brukar en av de stående exempeldebatterna vara den om huruvida vi ska bevara monarkin eller inte. Ett av de argument som återkommer flest gånger för pro-sidan är att kungafamiljen är en synnerligen väl fungerande propagandamaskin för Sverige, och att det reklamvärde de bringar in för vårt ömma lands del mäts med fler nollor än vad någon vettig person har anledning att skriva för hand. Vilket är ett argument som många godtar - pengar talar till folks hjärtan även där argument som ska tilltala deras hjärtan inte gör det.

I jämförelse med TPB är kungahuset dock närmast ett opingat blogginlägg utan länkar och kommentarer. Att det lilla landet Sverige har en kungafamilj är i större delen av utlandet en mindre detalj som eventuellt enbart är intressant när det vankas frågesport om obskyra länder långt bort. Fråga dock vilken unge som helst som är det minstaste lilla minsta datorintresserad om namnet "Pirate Bay" låter bekant, och de entusiastiska nickningar du kommer att få till svar kommer att vara värda mer om de översätts i reklamvärde för Sverige än vad fem kungahus som har fem prinsessbröllop om året lyckas driva in.

I realistiska termer är TPB en propagandamaskin för IT-nationen Sverige som bankar in vårt ethos så totalt att det numera är mer eller mindre förväntat att det är minst en svensk inblandad i varje större IT-projekt som inleds där ute i världen. Vilket skulle kunna ses som någonting mycket positivt, men i stället ses TPB närmast som en mycket lokalt återupplivad version av digerdöden, som måste bekämpas med alla till buds stående medel - och, om de inte räcker, med de medel som EU ställer till förfogande.

Detta är, för att tala klarspråk, synnerligen korkat, och kostar oss mer i termer av uteblivna goodwillmöjligheter än vad många mindre afrikanska stater har som årlig statsbudget. Utslaget över några årtionden rör det sig om ett antal euromiljarder som innehåller fler nollor än vad till och med Lovecraft skulle anse ligga inom rimlighetens gränser.

Om du inte accepterar något annat argument för TPB så borde det ekonomiska enbart vara nog att tilltala pragmatikern inom dig. Även om du inte känner ditt hjärta slå ett extra slag varje gång du hör orden fri kultur och fri kunskapsspridning så finns pengaargumentet fortfarande där.

Vi i Piratpartiet tycks vara de enda som inser detta. Vi i Piratpartiet tänker gå precis så långt som det behövs för att se till att Pirate Bay fortsätter att generera miljarder och miljarder i gratis marknadsföring för Sverige - och det hur mycket vissa lokala och småsinta organisationer försöker hitta på anledningar för att få detta att framstå som någonting dåligt. Idag bygger vi i Piratpartiet framtiden för svenskt näringsliv.

Värna svensk ekonomi. Värna Sverige i utlandet. Rösta på Piratpartiet.

Må den oskyldige kasta det första fotot

Ända sedan jag läste konstvetenskap (en mycket kort men inflytelserik period) så har en formulering lyckats hålla sig flytande i mitt bakhuvud, och konstant gjort sig påmind i diverse sammanhang sedan dess: tiden dog när det första fotot togs. Det kanske låter underligt, men det är inte märkligare än att det vi tittar på när vi tittar på ett foto är en liten del av det förflutna. Vi tittar på det nu, men det betittade fortsättet att tillhöra - och i viss mån vara - den tidpunkt då det inträffade. Det är nästan som att det är att gå omkring med ett litet urklipp ur tiden när en bär med sig ett foto.

Det är en sån där tanke som inte kan annat än att göra livet svårt för en, eftersom den är både kontraintuitiv och självklar samtidigt. Å ena sidan så är det väldigt få som aktivt går omkring och tänker i termer av att tiden avlagras i fysiska ting och så att säga förblir sig själv även när dess tid är passerad; å andra sidan så är det svårt att inte tänka den när den väl är tänkt. Så en blir lite smått alienerad från sina medmänniskor - well, lite mer än vanligt, i alla fall.

Jag och min konstföreläsare tycks dock inte vara ensamma om att hysa denna något atemporala syn på verkligheten. Idag träder nämligen en ny lag i kraft, som helt och hållet baserar sig på denna atemporalitetsprincip. Tanken med denna lag är att ett fotografi är en liten utskuren del av tidens gång, och att denna lilla tidpunkt återupprepas och återuppspelas varje gång någon ser detta fotografi. Vilket innebär att varje fotografi som existerar är ett förevigande - i bokstavlig bemärkelse - av det ögonblick som avbildas, och att deras existens därmed är ett brutalt förnekande av den psykologiska rättigheten att låta ögonblicket vara över och förbi. Och, än mer, så innebär återupprepandet av ögonblicket att det än en gång inträffar - per definition, onekligen - vilket i sin tur innebär att om någonting hemskt avbildas så sker det gång på gång på gång på -

Det är i alla fall den enda rimliga förklaring på denna lag som träder ikraft i idag. Lagen i fråga handlar om barnpornografi, och syftar till att i praktiken göra det olagligt att titta på sådan. Vilket i sig är ett ganska dubiöst rekvisit för ett brott - bevisläget för att någon har bevittnat något är, som alla som vet någonting om vittnespsykologi är, synnerligen besvärligt - och det blir inte mindre dubiöst av den definition av barnpornografi som postuleras. Definitionen av "barn" är förstås i sig smått besvärlig, men lagstiftaren lyckas hacka sönder denna gordiska knut i och med denna formulering:

   Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.

Vilket då är ett komplicerat sätt att säga att alla är barn tills de inte är det. Det är förstås aningen oklart av vilken art det där lilla ordet "eller" är, och om det är så att rekvisitet som måste fullbordas är ANTINGEN det ena eller det andra, eller om det andra ledet är ett tillägg för att förhindra att personer som eventuellt inte tar sig allt för maskulina eller feminina uttryck även i vuxen ålder inte ska inkluderas i kategorin "barn". Av tillgänglig kommunikation om det hela att döma så är dock "antingen" mer sannolikt.

En närliggande kommunikation säger också att barn ska skyddas från att skildras i pornografiska sammanhang. Vilket i sig är en lovvärd ambition om den används som svepande formulering, men vi kan inte direkt ha en lagstiftning som består av svepande formuleringar. All juridisk doktrin är enig om att varje ord i lagtexten ska vägas på guldväg och att alla nyanser och aspekter av ett begrepp måste beaktas.

Nu består ju ordet "barnpornografi" av två ord, varav bara det ena är definierat så här långt. Vad som definieras som "pornografi" är svårt att avgöra på förhand, men en stående maxim är ju att en känner igen det när en ser det. Problemet med en sådan definition är förstås att om definitionen ligger i betraktarens öga så ligger det också i betraktarens intresse att finna det eftersökta när det finns ett behov av att finna det. Vilket kan vara av vilken anledning som helst.

Vi har med andra ord en lagstiftning som utgår från en något esoterisk syn på tidens vara, och som anser att ett foto är en stillastående fragment av det förflutna, vars existens i nuet är ett återupprepande av detta fragment. Att bevittna detta foto blir således även att återuppleva detta, vilket inte bör få ske i ett gott samhälle. Om detta fragment dessutom är av pornografisk natur och innehåller ett barn så innebär det att barnet återupplever detta pornografiska ögonblick varje gång någon ser denna bild -

Ni anar tendensen till andan bakom lagens bokstav här.

Jag anar också att ni tycker att ovanstående resonemang om fotografier som återupprepande tidsfragment kanske är lite kufiskt. Det verkar dock vara exakt det resonemang som ligger till grund för den idag ikraftträdande lagen i fråga, och som sådant så måste det tas på allvar, vare sig det är kufiskt eller ej. Och i och med bristen på en klar och tydlig juridisk definition av vad "porr" egentligen är så innebär det att vi från och med idag har ett (förvisso ännu oprövat) rättsläge där det i princip kan vara brottsligt att titta på en bild som innehåller en tonåring under arton år. (Märk väl att en bild kan vara pornografisk även om personen i fråga är fullt påklädd - det finns ju trots allt någonting sådant som tonåringar som klär sig utmanande och poserar utmanande inför kameran.)

Vi har alltså ett brott där rekvisitet är att ha beskådat en avbildning av ett synnerligen vagt definierat någonting. I efterhand är handlingen alltså enbart och endast möjlig att bekräfta utifrån vad som rör sig i en persons minne, och den misstänkte vet inte om att denne är misstänkt förrän någon kommer och levererar denna information tillsammans med en vänlig uppmaning att infinna sig i domstol. Vilket då innebär att alla som exempelvis ser en valfri bild på Miley Cyrus eventuellt från och med idag kan komma att ställas inför rätta för att ha tagit till dig och beskådat någonting som kanske eller kanske inte är pornografiskt.

Ni får ursäkta om jag inte finner detta vara helt i linje med den standard jag och resten av Piratpartiet sätter för huruvida en lag ska kunna betraktas som rättssäker eller ej. Lagen ogillas, och det i ordets väldigt många olika definitioner. -

Internet är en fluga

I en galax långt långt borta sade någon för länge länge sedan att internet är en fluga. Vilket för oss i dagsläget är en fruktansvärt obegriplig sak att säga (även om vi tar med i beräkningen att den som sade det efter hand preciserade att internet var en fluga i ett mycket specifikt diskursivt avseende). Internet, en fluga? Vad menas med en fluga, och hur, och varför?

Precis som med flugmetaforen så måste även andra metaforer som används om och för internet preciseras. Jag tänker här försöka mig på att göra just detta med fem metaforer som ofta används om internet: internet som plats, som medium, som gemenskap, som livsåskådning och som infrastruktur. För att göra det enkelt för oss tar jag dem en i taget.

Att säga att internet är en plats är förstås intuitivt uppenbart, eftersom det onekligen finns saker att hämta på och från internet. Problemet med internet som topos är att metaforen dör en smula när en börjar precisera den - om det är en plats, vad är då dess relation till andra platser, och hur tar en sig dit? Och hur tar en sig omkring på den när en väl är där? Och när en lämnar den, vart tar den då vägen? Går det ens att lämna den?

Det största problemet med påståendet att internet är en plats är förstås ordet "en". Vi vet ju alla att - om internet är ett topos - så är den åtminstone två platser, med som minst en minimal avgränsning mellan den sida du är på just nu och alla andra sidor. Transportmedlet mellen där-du-är och där-du-inte-är är dock fenomenologisk teleportering, dvs omedelbar förflyttning till synes utan att passera eventuellt mellanliggande rum, så att försöka avgränsa ens nuvarande position gentemot andra blir med andra ord en funktion av ens uppmärksamhet. Och det kan inte riktigt sägas vara en fungerande bild av någonting om det försvinner så fort en inte tittar på det.

Att säga att internet är ett medium är också ett något problematiskt påstående. Inte minst i och med ordet "ett", där det återigen finns vissa problem med att påstå internet vara en totalitet av något slag. Internet som media är dock en intressant tanke, eftersom varje användning av någon slags media - vilken sort som helst, från runsten till gåsfjäderpenna till augmented reality - kräver någon form av anpassning från dess användare. Vilket då får oss att behöva ställa frågan: vilken slags anpassning kräver internet som media från oss användare? Och är denna ett pris värd att betala? (Svaret är förmodligen "ja", men det är värt att ställa frågan i syfte att reda ut exakt vad vi gör när vi gör det vi gör med internet.)

Att säga att internet är gemenskap - inte "en" gemenskap, utan gemenskap som sådan - är förstås sociologiskt missvisande. Det vore lite rättare att kalla det en gemensam social miljö där både gemenskap och trätobrödraskap uppstår, ett socialt fält där vänner vänskapar och där fiender krigar. Det är, med andra ord, en god representation av mänsklighetens inneboende oförmåga att både komma överens och att inte göra det, med den stora skillnaden gentemot tidigare sociala miljöer att de ögonblick då gemenskap uppstår så kan denna sprida sig långt bredare och långt fortare än innan.

Att säga att internet är en livsstil eller en livsåskådning är inte heller helt oproblematiskt, då detta missar vissa aspekter av helheten. Det är förvisso sant att den som internätat sig väldigt mycket och ofta intar en radikalt annan syn på världen än de som inte gör detta, men denna skillnad i syn är bara en beskrivning av internets konsekvenser, inte nödvändigtvis av dess väsen.

Att säga att internet är infrastruktur - här kan vi möjligtvis tala om "en", i alla fall än så länge - leder dessutom inte helt rätt det heller. Det ÄR förstås infrastruktur i rent materiell bemärkelse, men på samma sätt som en väg av asfalt så gör den inte så mycket i sig själv. Den liksom bara är i väntan på att nästa paket - som skulle kunna bara bilformat - ska passera, men bortom att den möjliggör snabb och billig kommunikation så gör den inte så mycket i sig självt i standbyläge.

Jag har nu nämnt fem metaforer för internet, och kritiserat dem alla  Den som vill vara elak skulle kunna fråga mig om vilken jag föredrar mest, och då skulle jag utan att tveka ens det minstaste lilla dyft svara: alla, så länge de används tillsammans.

Lika uppenbart som det är att internet inte är fluga eller ett system av tuber, så är det uppenbart att det är både topos/plats, media, social samvaro, livsstil/livsåskådning OCH en infrastruktur. Samtidigt. Och att om vi ska förstå internet och dess användare så måste förstå dessa på alla dessa sätt, både var för sig och i förening. Så om vi ska sammanfatta internet i en enda mening så får det bli så här:

"Internet är en plats där den medialiserade vardag vi alla lever i och som formar allas vårt sätt att se på världen formas genom att möjliggöra förflyttandet av information långt snabbare och billigare än vad tidigare generationer kunnat."

Vilket kanske inte låter särskilt sexigt. Men tänk så här - du vet vad internet är, du vet hur awesome det är, och nu har du fem medvetna vinklar som du i detalj kan beskriva exakt hur awesome det egentligen är. Den stora poängen med det här inlägget är att det inte är vare sig lönt eller värt det att reducera det till endera av dessa enbart, utan att det alltid är alla samtidigt.

Välkommen till internet. Det vägrar vara en fluga, det vägrar att falla under en enkel enhetlig definition, och det vägrar, på så många olika plan, konsekvent att vara "en".

 Det är inte underligt att vi i Piratpartiet älskar det. Och att makthavare med lite äldre själar inte riktigt vet hur de ska hantera det; de må veta hur de ska knyta en fluga, men att handskas med någonting som inte riktigt är en fluga. -

Den sexuella rävsaxen

Det finns vissa saker jag sällan funderar på, och sex är en av dem. Ändå skuffade en kombination av Mikus senaste potpurriinlägg i kombination med Tanjas och Johannas inlägg om tjat, samt ett kortare meningsutbyte med Klara mig att tänka åt det hållet. Efter en stund kom jag fram till att det hela är någonting av en rävsax, och att en gör fel vad en än gör eller inte gör.

Eller, rättare, vem man är eller om man inte är. Om ni ursäktar misshandeln av språket.

Ty när en man är i farten med en kvinna så är det hela ett utslag för att mannen som bärare av patriarkatet utnyttjar sin privilegierade ställning för att med någon slags implicit våld få sin vilja gjord över kvinnan. Eller så är han bara ute efter sin egen njutning och bryr sig inte om hennes. Eller så är han oförmögen att tillfredsställa hennes begär. Vilket är både fel och fail.

Och när en kvinna är i farten med en man - icke att förväxla med det ovan sagda - så beror det på en internalisering av samma patriarkala struktur, vilket i sin tur leder till att patriarkatet förevigas genom den sexuella akten. Eller så är hon inte tillräckligt villig. Eller inte tillräckligt, rent generellt. Vilket är både fel och fail.

Nu skulle en förstås kunna svara att dessa två framställningar baserar sig på en feltolkning av vad det här med patriarkatet består av, och att det hela egentligen rör sig om överindividuella strukturer som vi socialiseras in i via vårt konstanta umgänge med en allt mer medialiserad miljö där sex och vulgärfeminism ständigt är på tapeten, men det vore att göra det lite för lätt för sig. Det skulle vara att sätta kartan över terrängen, och förringa att det finns riktiga människor som tänker riktiga tankar och hyser riktiga farhågor av den typ skissas ovan.

Även om det finns en synnerligen väl utvecklad feministisk diskurs rörande sex så hjälper inte det riktigt de verklighetens folk som går omkring och deltar i den sexuella neurosen. De har sex för sällan, på fel sätt, med fel personer och förmodligen med fel teknik också. Om det är riktigt illa så är det fel på dem som kropp också, och inte bara som person; för liten, för stor, för lång, för smal, för kort, för tjock, för på, för av eller bara för mycket. Det viktiga här är inte det att det finns svar på de frågor och neuroser som folk går omkring och har, utan det faktum att de går omkring och har dem - nu, idag, utan att kunna komma undan. Sex är överallt, utan pardon.

Vad värre är så är det fel att inte ha sex också, så att frivilligt dra sig undan och bara säga screw this åt hela neuroskomplexet fungerar inte det heller - i alla fall inte om en vill slippa undan sjukdoms- eller märklighetsstämpeln. Att vara asexuell fungerar bara delvis, eftersom en måste interagera med tusen olika sorters sexuella människor och på något plan förstå vad de håller på med för att förstå dem. Vilket innebär att - wham! den sexuella rävsaxen slår igen och drabbar precis alla. Vad folk än gör, och hur de än gör det, och varför de än gör det, så gör de fel. Är fel.

Vare sig de har sex eller inte.



Nu skulle vi kunna säga att det vore en bra idé om folk släpade iväg sig till biblioteket och började läsa Foucault och Butler och gänget och fick sig någon slags insikt i problematiken, men sådana uppmaningar tycks (historiskt sett) vara brutalt värdelösa. Och dessutom spä på problemet genom att ge folk dåligt samvete eftersom de inte gjort det än. Vilket inte direkt hjälper.

Det första steget mot något av en positiv utveckling torde vara att erkänna att det hela faktiskt ÄR ett neurotiskt komplex, och att det är långt mer komplicerat och omfattande än vad vi till en början kanske tror. Inte nödvändigtvis att inte fortsätta ha det, men väl att erkänna att det är mer inblandat än ett enkelt "de e bar å åk". Det verkar vara en bra utgångspunkt för att ta sig ur denna rävsax, om någon. -

Frank Klepacki är ett geni

I mitt ständigt pågående försök att utbilda världen ingår det ett visst moment av lek. Eftersom det gör det så kan jag skriva ett inlägg med rubriken "Frank Klepacki är ett geni", och sedan använda denna rubrik för att åskådliggöra ett visst sätt att se på världen. Helt okynnes.

Det finns olika sätt att reagera på påståendet att den gode Frank är ett geni. Ett av de mindre självklara är att fråga sig vad det innebär att den som gör påståendet gör just detta påstående just här och nu. Av alla möjliga saker som personen i fråga skulle kunna säga - eller kanske mer specifikt vad denne förväntas säga - så säger hen just detta just nu. Av alla de tusentals modaliteter som ligger latenta i hens position i diskursen - förlåt. Av alla de saker som ligger i lur och väntar på att sägas så dök just detta påstående upp. Varför just det, varför just här, varför just nu?

Om vi vore i en konversation så skulle det kunna vara utfyllnad i stället för en pinsam tystnad, eller någonting som föser konversationen i en ny riktning, eller ett försök att inte säga någonting annat, eller kanske ett svar på frågan vad jag tänker på. Detta är dock en bloggpost, och den verkar inte direkt vara ett svar på någonting särskilt, så det verkar som om det inte är helt klart exakt varför detta sägs i just det här läget. Frank har inte nämnts i något tidigare inlägg, är inte direkt den typen av kändis som kommer på tal helt spontant utan anledning och är på det stora hela ett ganska oväntat moment. Foucault, Derrida, till och med Cicoux hade varit mer väntade namn (med tanke på hur ofta de nämns, om än i förbigående), men Klepacki?

Varför? Vad är motivet bakom detta uttalande, och i vilken situation sägs det?

Och hur kommer det sig att bloggförfattaren valde just den 24:e juni att berätta detta på? Varför inte den 23:e eller den 25:e? Av alla de datum och tidpunkter - mitt i natten, liksom - som det hela kunde ha publicerats på, så varför just denna? Vad fick författaren att välja just här, just nu?

Varför ansåg författaren att just den här tidpunkten och inte någon annan av de bokstavligen miljontals andra tidpunkter som står till buds vara den mest lämpliga?

Och vad är det som sägs? Att den gode Klepacki är ett geni? Varför är detta viktigt att säga, av alla saker som skulle kunna sägas? Är Franks status som geni ifrågasatt? Är det väl etablerat men på väg att börja falna? Är det vad eventuella åhörare i all egentlighet börjar kräva att få höra?  Skulle någon slags informellt straff utdelas om det inte sades?

Vad är egentligen grejen med att den talande påpekar att Frank är ett geni?

-----

Nu kanske ni efter det här bombardemanget frågor undrar varför ni kan läsa detta på Live. Om vi utgår från att vi redan gått igenom det bombardemang av frågor som ni ser ovan på den här bloggposten, så kan jag i all korthet säga så här: för att det är sådana frågor som behöver ställas inför varje uttalande våra motståndare gör. Det finns alltid ett otal saker de skulle kunna säga i stället för vad de säger, och det blir därför viktigt att tänka på att det finns en anledning till att de säger det de faktiskt säger,

Det ligger vanligtvis i situationens natur att de säger det de säger - och då får vi ta oss an att försöka förstå situationen i fråga innan vi rusar iväg för att formulera ett svar på det sagda. Om det är i svar till någon annan så gäller det att veta till vem, vem denne är, varför de samtalar med varandra - vad är situationen, varför uttalar de sig?

Det ligger oftast i tiden att folk säger det de säger - och då måste tidsandan förstås. Om det är en årsdag, om någon nyss har dött eller om det är många som talar om samma sak så faller det sig naturligt att folk hakar på. Vanligtvis är det förstås inte lika uppenbart vad det handlar om, men många funderar både länge och väl på när de ska säga det de säger, och det är sällan en slump att saker sägs när de sägs.

Och så, till sist, vad sägs? Kanske en banal fråga, men med tanke på att den talande hade kunnat säga så väldigt mycket annat - well. Någonting i dennes syn på världen fick det sagda att verka viktigare att säga än allt annat, och vad detta än är så är det viktigt att ha ett hum om det.

Det kanske eller kanske inte behöver sägas, men folk säger inte saker rent slumpmässigt - i alla fall inte i mer formella sammanhang. Folk har som regel anledningar både till att uttala sig, till när de uttalar sig och till varför de uttalar vad de uttalar. Och om vi förstår dessa så kan vi som regel förstå även vad det är de försöker säga - vilket kanske eller kanske inte framgår av det sagda.

-----

Nu har jag begått synden att ha skrivit samma inlägg två gånger i samma inlägg. Nu skulle vi kunna fråga oss varför i hela friden jag gjorde mig besväret att göra det, när det räcker med en gång -

Tydligen så tyckte jag inte att det räckte med en gång. Och om ni nu frågar mig varför jag inte tyckte det så kommer jag att svara med att syftet med det här inlägget är att göra ditt förhållande till skriven text lite mer nyanserat än innan. När du läste det första gången så kanske du nickade instämmande och tänkte att det nog ligger någonting i det här; när du läste det andra gången så undrade du förmodligen varför samma sak dök upp igen; och nu när du läser det för tredje gången så kanske du hytter med näven åt mig för mina till synes elaka pedagogiska metoder.

Likväl. Vi använder väldigt mycket retorik i Piratpartiet - det ligger i sakens natur, i och med att vi kommunicerar - så jag tänkte att nu är ett lika bra tillfälle som något att utbilda mina kollegor en smula om retorisk analys, utan att för den skull behöva gå den tråkiga vägen med alla jobbiga ord och stuffs.

Om jag lyckas är en öppen fråga, som kräver en annan slags analys för att besvaras. Jag tänker dock avsluta det här inlägget med ett kort påstående:

Frank Klepacki är ett geni.

En lugn och sansad debatt, you say?

Jag såg alldeles just en film där världen inte riktigt var så som den såg ut att vara, där systemets hemliga agenter ständigt övervakade en och där bara den som aktivt frigör sig själv kan hjälpa till att frigöra mänskligheten. Lägg därtill att solglasögon spelade en synnerligen märkbar huvudroll, och du kan säkert redan nu börja gissa vilken film det var.

Du skulle kunna bli förlåten om du gissade The Matrix, särskilt eftersom kombinationen av metafysisk skepticism, frigörelse från systemet och solglasögon onekligen är väldigt typisk för just den filmen. Dock gjordes någonting som skulle kunna kallas för en föregångare eller - om vi vill vara elaka - originalet redan 1988 av den ömme regissören John Carpenter - They Live. Det finns vissa skillnader mellan vilka verkligheter som folk flyr till och från i de olika filmerna, men grundpremissen är densamma: saker är inte som de ser ut att vara, och bara ett litet fåtal individer med tillgång till särskilda egenskaper kan se saker som de verkligen är.

Nu lägger förstås Matrix mer krut på det rent metafysiska och They Live på det ideologiska, men det går inte att komma ifrån att det gemensamma temat är vårt förhållande till verkligheten. Jag tror nog dock att det rent retoriskt går hem bättre att säga att det är verkligheten själv det är fel på, snarare än på den ideologiska understruktur som formar det agerande som möjliggör den vardag vi lever i. Inte bara för att den förra vinkeln undviker att alienera folk - att kritisera en ideologi tenderar ju trots allt att ha en viss negativ inverkan på folk som ansluter sig till denna - utan även för att det är enklare att bara säga att det är världen självt det är fel på, snarare än någon aspekt av den.

Eller, kortare uttryckt: där They Live påpekar att det i vårt förhållande till världen finns vissa aspekter som behöver ifrågasättas och utsättas för ideologisk kritik för att inte vissa samhällsgruppers utanförskap ska förevigas som en del av den upplevda naturliga ordningen, så är det i Matrix bara fel på verkligheten rent generellt. Mer pang på rödbetan, med andra ord.

Den här valrörelsen riskerar att bli en av de smutsigaste någonsin, förutspår Kent & Johan, och får visst medhåll från Svensson, Jakob, Mary, Peter och Thomas i sin förhoppning om att risken låter bli att realiseras. Dock, människan är så funtad att det stora flertalet föredrar Matrix framför They Live, och risken finns att de som lockas av höga besökssiffror tar den mer spektakulära vägen att kritisera sina motståndare på ett högljutt och actionspäckat vis. Ibland med miljonbudget, ibland inte.

Problemet är förstås att besökssiffror inte är detsamma som politisk påverkan. Om det vore så så vore modebloggarna - må gud bevara deras yttrandefrihet - den absolut största politiska maktfaktorn på internet, vilket jag tror många av oss kan hålla med om inte riktigt är sant. Vad som dock är sant är att kategoriska påhopp på den totalitet som utgör den konstruerade bilden av motståndarsidan utgör långt effektivare sätt att dra till sig besökare än nyanserade resonemang kring aspekter av frågor där bägge sidor finner både saker som de har gemensamt och som de inte har det. Detta till sorg för tusen filosofer, och till arbetsmöjlighet för tusen filmskapare och propagandamakare.

Now, för att sansa debatten en smula så blir mitt bidrag till det hela att säga så här: om ni som vanligtvis är sansade - eller ser er själva som sådana - börjar kasta sten medan ni befinner er i samma glashus så blir den enda sidan som vinner på det vi i Piratpartiet. De personer som eventuella smutskastare tror sig vinna i sitt smutskastande kommer eventuellt att tröttna på att bli kastade fram och tillbaka, och eventuellt att haka på det lila alternativet i ren protest . Det enda sättet att behålla sina väljare är sålunda att hålla god ton - i alla fall om det finns en ambition att behålla de mer inlästa medborgarnas intresse.

Om inte det är uppmaning till sans nog så vet jag inte vad som är det. -

Det enda moraliska alternativet

För första gången någonsin så har jag blivit uppringd angående ett blogginlägg. Vanligtvis brukar första gånger vara tillfällen då trender inleds, men just den här gången känns det som att det även gärna får vara den sista av sitt slag. Min uppringare hade läst gårdagens mastodontinlägg om FRA, och dessutom sett de inklippta filmerna, och sedan funderat på om det finns någon koppling mellan dem eller någon anledning till att de ligger precis där de ligger. Och blivit akut deprimerad som följd, och därför letat upp en telefon för att ställa mig ett par frågor:

Hur står du ut? Och hur ska jag kunna göra det? Hur hanterar [du/jag/en] den massiva ångest det innebär att tänka tillbaka på det som hänt och inser att det faktiskt har hänt, på riktigt, med riktiga människor? Hur står en ut? ...hjälp?

Det är sådana frågor som gör att jag önskar att jag kunde inleda ett svar genom att säga att Aristoteles en gång sade någonting klokt, och sedan arbeta vidare därifrån på ett lugnt och metodiskt vis mot slutpunkten att saker och ting egentligen inte är så illa, att tröst är inom räckhåll och att det enda en behöver göra är att följa dessa enkla steg. så blir allt mycket bättre. Enkla lösningar på svåra problem.

Vi vet nog bägge två att det inte riktigt är så det fungerar. Vi vet nog bägge två att det inte är en fråga om att stå ut, utan om att arbeta sig igenom det hela på ett sådant sätt att det blir en del av ens personlighet, - om emotionell ärrbildning.

Hur hanterar en att historien är ett stort svart hål av allomfattande mörker som tycks svälja alla tendenser till godhet och glädje fortare än tiden kan stanna upp? Och att den nu visar alla tecken på att vilja göra det igen?

Det finns två svar. Det ena är att inte göra det, och i stället försöka fly in i någon slags pseudovärld av underhållning och distraktion. Det är inte omoraliskt, men väl väldigt mänskligt (allt för mänskligt). Det andra är att angripa det hela med öppet hjärta och försöka förstå varför - med all ångest, smärta och delvis förlorad livsvilja som sannolikt följer av försöket. Det är inte så mycket ett sätt att hantera som ett sätt leva genom, trots eller på grund av - och det är en synnerligen moralisk sak att göra om det görs med målet att se till så att det aldrig händer igen.

Om jag vore cynisk skulle jag försöka vinkla det hela på ett sådant sätt att Piratpartiet framstår som det enda moraliska alternativet. Grejen är förstås att jag inte tillåtit ärrbildningen att gå så långt att jag är villig att rada upp lik i syfte att gå över dem i någon slags propagandasyfte. Jag vill inte se saker polariseras i termer av att en sida säger sig vara de goda och den andra de onda - det räcker med en väldigt ytlig historisk återblick för att förstå varför.

Jag försöker ständigt att vara någonting annat än cynisk. Så i stället för att ta tillfället att försöka göra tillfälligt billiga poänger tänker jag säga så här: vi är alla varandras syskon i försöket att förstå historien och förhindra dess eviga återkomst.

Och om vi ska lyckas så måste vi göra det tillsammans. De känslor av förtvivlan, ångest, hopplöshet och direkt sorg som dyker upp i försöket är legitima känslor, så skäms inte för dem. Men låt dem inte äta upp dig i deprimerad ensamhet - vi finns ju trots allt fortfarande, vi medmänniskor. Ärren kommer inte att svida mindre, och än mindre läka - men delad sorg är legitim sorg, och sådan är långt mycket lättare att bära än någon annan sort. -

Samvete, sanning och framtid

Det talas väldigt mycket om samvete i denna vår samtid. Jag tänker inte gå in närmare på vad som har sagts om det, utan i stället utgå från att du tagit del av ett antal aspekter av denna diskussion och att du spontant tänker på dessa i detta nu. Väldigt många har sagt väldigt många kloka saker på temat, och det vore en övermänsklig uppgift att försöka samla alla klokskaper på samma plats. Jag ska i stället börja med en viss enskild klokskap, som du kanske eller kanske inte hört förut.

Vi människor är mångsidiga varelser. Vi kan leva i varandras närhet utan att för den skull se alla sidor av vår nästa - väldigt många av människorna i våra liv ser vi bara en viss enskild sida av, eftersom vi bara umgås med dem i vissa specifika situationer. De som sitter i kassan i affären, de som kör morgonbussen, de som arbetar på kontoret bredvid, - de har långt fler sidor än vad vi ser i vår vardag, Vi kan bara spekulera i vad de gör när de inte är där vi är vana att se dem - vilka är deras mål, drömmar, ambitioner, planer, vardagar, favoritfärger? Vilka sidor har de när de inte visar upp den sida den sociala situation vi träffar dem i tvingar dem att visa?

Detsamma gäller även för människor vi umgås med lite mer mångsidigt. Det finns alltid någon sida av andra som vi aldrig riktigt får se, eller ens ana förrän den visar sig med all kraft. Vi kan leva vardagens lugna lunk och vara helt upptagna med alt som måste göras, i all stillhet, utan att misstänka någonting alls. Och sedan, wham, inträffar den - krisen, det oväntade, det katastrofala, det som absolut inte får hända men som händer ändå. Det är då vi får se våra närmastes oväntade sidor - enligt vissa till och med deras sanna jag. Jag skulle inte vilja dra det hela så långt, men det är likväl en insikt i en persons personlighet att se denna sida av någon. Och det är en inblick i ens egen att se hur en reagerar på denna insikt - även om det kanske inte är vi själva som får denna inblick.

Även samhällen följer denna tendens, både i stort och smått. De lunkar på och saker och ting är som de är och händer som de händer, och sedan - wham! Händer det. Och den där sidan som vi inte anade fanns där visar sig i all sin oväntade realitet. Ibland tar den sig uttryck i solidaritet mellan människor som knappt ens visste om varandras existens innan den stora förändringen; ibland inträffar Bjästa. Det är omöjligt att avgöra på förhand, men tendensen till både ondska och godhet ligger inom var och en av oss. Och det enda vi har att göra innan vi hamnar i en sådan situation är att försöka lära av andras exempel - när vi själva befinner oss mitt uppe i krisens centrum så har vi vanligtvis inte särskilt mycket tid över till stillsam reflektion över våra handlingars konsekvenser, och än mindre ta lärdom av andra handlingars konsekvenser.

Jag vill skriva om samvete. Men inte om det vanliga samvetet kring handlingar vi gjort eller inte gjort, utan om vårt intellektuella samvete och vår skyldighet att lära av historien. Inte om det önskvärda i att vi gör det, inte om fördelarna med det, inte om den mentala frid vi inte kommer få av det, utan om den bloody skyldighet vi har att lära av historien och se till att inte göra om samma idiotiska misstag en gång till.

Idag skriver jag om vårt samvete, vår roll i det som pågår och om nödvändigheten i att vi slutar ljuga för oss själva. Idag skriver jag om samvete, sanning och samtid.



Historien lär oss många saker, varav en av de viktigaste är att människor är människor och har alltid varit just människor. Det fundamentalt mänskliga var fundamentalt redan för ett, två, tre, fyra, fem, sex - väldigt många tusen år sedan. Detta säger oss dessutom att det som tenderat att vara de största misstagen genom historien är de tillfällen där den mänskliga naturen ignorerats eller kommit i skymundan bakom någonting annat. Och den varnar oss konstant för att de misstag som begicks då mycket väl kan begås även idag - det är i stort sett samma aktörer i spel, om än på en annan spelplan med andra mål för spelandet. Mänskliga riken uppstår och faller - människan består.

Vi kan därmed inte med gott intellektuellt samvete vifta bort historien som någonting irrelevant, någonting som hände för så länge sedan att det inte spelar någon roll för oss längre, eller att saker och ting är så pass annorlunda nu att vi inte kan dra några jämförelser. Vi kan använda dessa ursäkter som rationaliseringar för att inte blicka bakåt i tiden och se vad som kommit och gott, men vi kan inte anföra dessa som rationella skäl att stänga in oss i vår samtid. Det går inte att vara både samvetsgrann och historielös - själva historielösheten i sig själv är en slags samvetslöshet.

Att blicka bakåt blir att blicka på samtiden med nya ögon. Det kanske inte riktigt fungerar att anamma Napoleons syn på saker och ting som allenarådande sanning, men vi kan ändå lära av att hens misstag - ty vi begår sådana av samma karaktär även idag. Även om det inte tar sig uttryck i att vi försöker invadera Moskva med hjälp av militära strategier av den typ Clausewitz skrev om, så tar ändå våra ambitioner oss till märkliga platser med märkliga verktyg, och även om vi inte blir förvisade till en liten ö någonstans så kan vi helt klart påstå att saker och ting inte alltid blir som vi har tänkt oss. Vissa saker förblir som de har varit.

Och det enda sättet att undvika att samma sak sker igen är att lära av historien. Det enda.



En av mina absoluta favoritböcker är en sådan med titeln Auschwitz och det moderna samhället av en viss Zygmunt Bauman. Titelns viktigaste ord år också det mest förbisedda: och. Det handlar inte om Auschwitz, det handlar inte om det moderna samhället och det handlar inte först om Auschwitz och sedan om det moderna samhället - det handlar om bägge två, samtidigt, och om hur de obönhörligen hör ihop.

En av de mest skrämmande insikter som kan göras om Auschwitz är hur fruktansvärt modernt det var. Inte i bemärkelsen hur välutrustat det var med samtidens nyaste uppfinningar, utan i hur dess sociala organisation var av sådan karaktär att den återfinns närmast överallt i det moderna samhället. Till att börja med - och det här är en poäng många inte riktigt förstår vidden av - så var alla som var anställda där lönearbetare i statens tjänst. Vilket kanske inte låter märkligt förrän tanken slår en - lönearbetare i statens tjänst. En person som varje morgon vaknar upp och går till jobbet samtidigt som väldigt många andra som också vaknar upp och går till jobbet, och vars lön betalas av skattepengar.

Skattepengar uppstår förstås inte ur tomma intet, och den budget som ett lands styrelse lägger upp för att fördela dessa är långt ifrån en självklar process. Tanken om Auschwitz och det moderna samhället börjar bli riktigt otäck när insikten att det någonstans i budgeten anslogs medel för att finansiera inte bara Auschwitz utan även alla de andra koncentrationslägren infinner sig. När sedan den uppföljande tanken att det, någonstans, företogs utredningar om var de bästa platserna att placera dessa läger på, om de effektivaste sätten att organisera dem, om de snabbaste sätten att transportera människor till dem och bokstavligen tusen andra aspekter av deras verksamhet - att det fanns specialister vars arbete och yrke det var att se till så att alla de aktiviteter som var nödvändiga för att verksamheten skulle fortskrida fortskred - att det fanns bokstavligen miljontals människor som hjälpte till att iscensätta allt detta genom att helt enkelt gå till jobbet varje dag - det är inte utan att både hjärtat, hjärnan, samvetet och hela ens jag skriker STOPP! STOPP! TYST!

När insikten om skalan i det hela slår till så går det inte längre att reducera det hela till en fråga om godhet och ondska, hjältar och skurkar, rätt och fel. Väldigt många av de som deltog i den aktivitet som var nödvändig för att organisera det hela sågs som goda och rättrådiga människor eftersom de var duktiga på vad de gjorde. De såg till så att tågen gick i tid, såg till så att byråkratin hölls igång, såg till så att arbetet på fabrikerna förflöt effektivt, så att vägarna hölls farbara och i gott skick - de var helt vanliga människor som utförde helt vanliga jobb som under normala förhållanden skulle anses vara helt naturliga inslag av även vår vardag. Den sida som uppvisades i väldigt många av deras vardagar är samma sidor som de vi visar varandra, varje dag - och det av samma anledningar som vi gör det.

Anledningen till att det här är en av mina favoritböcker är för att den går vidare där så många andra minnen av det historiska skriker STOPP! INTE MER!. Den utgör det främsta exemplet på det intellektuella samvetet och dess betydelse - inte bara för förståelsen av det som har varit, utan även av det som händer i nuet. Ty om vi skriker STOPP! åt det förflutna så skriker vi desto mindre när det återvänder i det samtida.



Anledningen till att du ser det här inlägget publiceras just idag är för att det är två år sedan beslutet att införa FRA-lagen. Det är också lite över tjugo och ett halvt år sedan muren föll. Muren, som så länge var en taggtråd som gick tvärs genom både en stad och en kontinent, En taggtråd som ärrade så många själar under så många år att själen skriker STOPP! bara av blotta tanken på att försöka räkna dem.

Vi vet att DDR fanns. Vi vet att Sovjet fanns. Vi vet vad den konstanta övervakningen gjorde med folk. Vi vet hur mentalt vanställda de blev. Vi vet - och om vi vill fördjupa oss så har vi mer dokumentation om det hela bevarad än vad någon någonsin vare sig vill eller kan läsa. Vi vet mycket väl vad som skulle hända om det hela skulle upprepas igen - och vi har inga som helst ursäkter för att inte veta. Inga. Alls.

I alla fall inte om vi har någon som helst grad av intellektuellt samvete i våra inre. Eller, för den delen, något samvete alls.

Det sägs ofta att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta. Det är en synnerligen samvetslös sak att säga - särskilt som det drar taggtråden ett extra varv runt våra sinnen och skapar nya ärr.

Samtidigt måste vi älska taggtråden, älska minnet av DDR, älska minnet av Auschwitz, älska minnet av Gulag, älska minnet av alla de saker som ger oss ärr och samvete nog att säga:

Aldrig igen.

Om Piratpartiet och mitt engagemang i det politiska kan sammanfattas i två ord så är det dessa.

Låt oss tillsammans se till så att de inte bara blir två ord som såriga själar skriker i tysta och plågade skrik som ingen hör. Låt oss tillsammans se till så att vår framtid inte blir likadan som vår historia, fast med oss på sitt samvete. -

Kommentarer, spam, bloggande och du

Det har säkert inte undgått någon att det finns en viss tendens när det gäller kommentarer på nyhetsartiklar, debattinlägg och - förvisso - blogginlägg på senare tid. Mer och mer börjar det verka som att de som har som modus operandi att det enda som behövs för att förbättra världen är att berätta för den vad den gör för fel och sedan låta dess egna samvete göra det tunga förändringsarbetet åt en mer eller mindre utkonkurrerar alla andra från kommentarsfälten. Ni vet vilka jag menar - de som hävdar att det enda en behöver göra är att läsa en viss bok, inse att det hela beror på faktor x eller förstå att en viss ideologi målat upp den rätta vägen framåt. Kort sagt - folk som anser att det innehåll som står att finna i den text som kommenteras omedelbart borde kompletteras med någonting mycket specifikt och mycket återkommande som de kanske eller kanske inte förstår sig på.

Att vissa kommentatorer har vissa käpphästar är förstås ingen nyhet; de flesta bloggare känner säkert till någon sådan per pseudonym, och har förmodligen även stött på minst en av dem i sitt kommentarsfält under sin karriär. Det är inte heller de som är det viktiga, utan snarare det faktum att det finns så många av dem. Jag känner väldigt många som kan sägas ha gett upp tanken att ge sig in i den diskussion som pågår i kommentarsfälten under framför allt nyhetsartiklar - men på senare tid alt oftare även vissa bloggares inlägg. Inte för att de inte gillar artikeln/inlägget, utan för att vad de än säger så kommer de att översvämmas av folk som gastar om det ena, det andra eller det tredje utan att för den skull anföra några argument för att det ens är relevant att föra in detta i diskussionen.

Dessa tendenser - att kommentarsfälten fylls en tunnelseende nätaktivister och att seriösa debattörer överger dem just därför - leder över tid mot att den mer publika diskussionen allt oftare sker per blogg än per kommentar. Inte nödvändigtvis för att kommentarsfälten stängs, utan för att även den mest sansade kommentar döljs mellan fem kommentarer som vrålar om invandring och fem som klagar på bristen av klassperspektiv i det hela. Nu går det förvisso vanligtvis att se skillnad på kommentarer och kommentarer, men om över nittio procent av ens totala kommentarsmassa så infinner sig väldigt mycket orka-faktor väldigt fort.

Det blir desto lättare att bara skriva ett inlägg och länka till inlägget i fråga, och låta den kommenterade hitta ens kommentar via twingly, netroots, knuff eller vadsomhelst. Till och med Steelneck, som aktivt inte bloggar, talar numera utifrån en bloggliknande företeelse. Ingen kommer undan, med andra ord.

I förlängningen ser vi att de som vill föra seriös diskussion på detta vårt älskade internet tvingas antingen till bloggmediet eller tillbaka till något forum någonstans där den interna modereringen är stark nog att hålla de mindre retoriskt bemedlade fanatikerna borta. Vilket kanske eller kanske inte är en positiv utveckling - i alla fall för oss som gillar att få inlänkar i olika former.

För det offentliga samtalet är det nog en ambivalent utveckling. Å ena sidan skapas det ett system av närverkande människor som kommunicerar med varandra om viktiga ting i det offentliga, med vissa störningsmoment i kommentarsfälten för den som vågar läsa dem; å andra sidan blir den mer informella reflektion och diskussion som kommentarsformen tillåter lidande på grund av att det krävs desto mer för att ta sig genom bruset.

Förhoppningsvis har vi inte riktigt nått dit än, men jag börjar ana skuggan av en fagga runt hörnet.

Vad tycker och/eller tänker ni?

Bloggar - och kompetens

Jag har genom tiderna använt ett ganska grovt mått när jag bedömer texters kvalitet, och det är att det förmodligen inte är en särskilt bra text om jag skulle kunna skriva en bättre sådan. På sistone har folk börjat framhålla att detta kanske inte riktigt är det bästa sättet att förhålla sig objektiv till saker och ting - och, än mer, att det på något vis är att sätta ribban för högt - men jag anar att det är mer än tillämpbart på denna text som jag nyss läst borta på IDG.

Rubriken är "Bloggarna - inga nya makthavare", och redan där kan oråd börja anas. Det där strecket där - mellan bloggarna och inga - kan användas dels som ett mellanting mellan komma och parantes, och dels som ett sätt att mellan raderna klämma in fler ord än vad som egentligen står att finna genom att antyda ett polysemiskt samband mellan högerled och vänsterled. I det här fallet tycks ambitionen ha varit det senare, men jag skulle nog påstå att det enda ord som kan läsas in är "är". Vilket gör försöket till mångtydighet en smula onödigt - jag menar, varför antyda saker när det enda folk tänker är "är"? Varför?

Välan. Jag ska vara snäll och bara såga innehållet, snarare än formen. Vilket vore lättare gjort än sagt om innehållet hade varit ett resonemang snarare än en samling disparata påståenden som råkar handla om någorlunda samma tematik. Jag anar att avsikten var att ge ett sken av genomreflekterad mediekritik och ett mer nyanserat perspektiv på de nya medierna, men någonting sådant framgår inte annat än i en synnerligen välvillig tolkning av texten. Och jag blir inte direkt välvillig av att texten utan ytterligare förklaring påstår att jag som bloggare vare sig är medveten om vad jag gör på nätet (digitala tatueringar? pyttsan) eller ens en röst att räkna med. Kritik av en medieform för dess brister som förmedlare av reellt innehåll på grund av dess inneboende relation till det mänskliga subjektet är en sak, men ogrundade påståenden staplade på varandra är någonting helt annat. -

Damn. Jag misslyckades med att inte såga formen. Och innehållet. Och deras totala oförmåga att samsas.

Och jag som skulle vara snäll.

Nästa gång jag spontananalyserar en text får jag helt enkelt ta och välja en sådan som inte direkt tvingar mig att bli elak för att kunna slutföra analysen. Men hur kunde jag låta bli när jag hittade en text som försöker totalsåga bloggar samtidigt som den ändå är påtagligt sämre skriven än många av de blogginlägg som varje dag strömmar i mångfald till min RSS-läsare?

Med det sagt vill jag bara säga så här - IDG, om ni känner att ni behöver någon som skriver en mer sammanhängande text om sociala medier, sluta då upp med de kompetensfinnarrutiner ni använt hittills och släpa er över till live.piratpartiet.se. Där kommer ni väldigt snabbt, väldigt fort och väldigt ofta att hitta precis den kaliber ni behöver på era skribenter. Med nya arbetsprover varje dag, varav många av dem långt bättre än någonting jag någonsin kommer att skriva.

Och vi är vanligtvis snälla, också. Jag lovar.

Individuella ideologiska partier

Ibland funderar jag på det här med ideologier, partier och individer, och hur de hör ihop. Att folk dras till likasinnade är smått självklart, men det är inte lika självklart hur och av vilka anledningar detta inträffar. Är det ideologin, partiet eller individen som är den primära attraktionen i partiernas sätt att föreviga sig själva?

Vi skulle kunna börja med att konstruera det hela som så att individen dras till partiet på grund av den ideologi det säger sig ansluta sig till. Högerpartier drar till sig högerindivider, vänsterpartier drar till sig vänsterindivider, och så vidare. Individen är subjekt, och söker sig till likasinnade subjekt.

Vi skulle också kunna vrida lite på det, och se det som så att det är ideologin som drar i individen utifrån vad partierna gör dem till. Det är med andra ord partiet som är subjekt, och detta på ett sådant sätt att det inte drar sig för att manipulera och/eller omarbeta ideologin i syfte att få den att framstå på ett sådant sätt att den lockar till sig fler medlemmar.

Eller, som en tredje variant, så är det ideologin som är det aktiva subjektet, och som på egen hand agerar på verkligheten utifrån sin sublima existensform. Partiet blir då format efter ideologins krav, och följaktligen även medlemmarnas/individernas aktiviteter. Ideologin så att säga greppar folk och inkorporerar dem i sin egen osynliga handrörelse.

Nu vill jag inte säga att någon av dessa är bättre än någon annan, eller ens antyda att någon är sämre än de andra, utan bara ställa fram dessa som tre alternativ som tillsammans utgör en utgångspunkt för frågan - av vilken anledning gick du med i det parti du tillhör? Följt förstås av följdfrågorna om samma anledning fortfarande gäller, eller om saker och ting har förändrats under tidens gång?

Om ja, så finns det ingen anledning att skämmas för det. Förändring ingår i den naturliga ordningen, och det är bara de med totalitära anspråk som försöker hålla kvar saker precis så som de en gång var.

Panta rei. Gnothi seauton.

Jag har inga svar i det här inlägget, bara en uppmaning. Glöm inte att tänka långsamt ibland - det behövs!

Pirate Bay: ett hot mot demokratin

Jag läser med synnerligen uppväckt glädje en artikel om att SSU tog emot Kulturskaparna i dialog förra veckan. Mest eftersom den väldigt väl belyser ett flertal aspekter av hur dagsläget ser ut, och än mer dessutom bekräftar vad jag sagt i ett par tidigare inlägg. Både klargörande och bekräftelse samtidigt - kan det bli bättre?

Jag tänker då särskilt på det näst sista stycket. Det säger så här:

Hotet mot den personliga integriteten ligger inte i upphovsrätten eller hos kulturskaparna, utan mycket i tjänster som uppmuntrar ett olagligt beteende. Om inte sajter som Pirate Bay fanns, skulle förstås ingen lyckas få igenom en lag som IPRED. Tänk så annorlunda inte bara framtiden, utan redan vår samtid skulle se ut om aktörerna bakom olagliga tjänster istället lämnade utrymme för nya spännande lagliga alternativ, säger Alfons Karabuda.

Visst är det ett talande stycke? Jag skulle kunna skriva ett helt BBB-inlägg om det hela, men det känns inte riktigt som om vi hinner det. I stället nöjer jag mig med att reflektera lite över den syn på den lagstiftande processen i samhället som antyds ovan.

Om inte Pirate Bay fanns så hade inte Ipred kunnat vinna laga kraft. Eller, rättare, det hade inte kunnat gå att driva igenom en så uppenbart orimlig lag som denna om inte Pirate Bay eller liknande tjänster hade funnits. Det spelar ingen roll om folket bakom tpb, Demonoid, Isohunt eller någon liknande sida faktiskt ville ha dessa lagar eller inte - det är inte en fråga om uppsåt. Själva deras existens utgör tillräckligt med retoriskt material för att banka igenom både Ipred och en hel hög liknande lagar.

Vilket är en fruktansvärt stor lättnad för min del. Jag började nämligen undra om inte världen hade någon slags inneboende tendens till att bli sämre över tid, och konsekvent försöker göra allting både sämre och dåligare för var år som går, med alla till buds stående medel. Men nu fick jag denna tanke motbevisad, i alla fall på lagstiftningsområdet. Det hela beror inte på världens generella tendens, utan gammal vanlig hederlig retorisk inkompetens. Eller, lite mer direkt - det går att lura i lagstiftarna vad som helst om du bara använder rätt argument, så som Pirate Bay.

Vilket är lugnande, eftersom om det går att lura dem åt ena hållet så går det också att lura dem åt det andra, så det är bara en fråga om att begå tillräckligt många armhävningar på rätt politiker vid rätt tillfälle. Det innebär att utvecklingen åtminstone är inom någons kontroll, och att denna någon förmodligen tänker på samma sätt som jag.

Vilket inte bara är en klargörande tanke, utan även en bekräftande sådan. Mitt sätt att tänka räknas!

Det är förstås också en skrämmande tanke, som påvisar att det behövs långt mer kunskap om retorik hos våra lagstiftare - och än mer hos våra medborgare - ifall vi ska mena allvar med allt det där snacket om demokrati som pågår både till höger och vänster. Om det idag är möjligt att övertyga våra lagstiftare med enkla hänvisningar till Pirate Bay, fildelning och andra nymodigheter så ligger dagsläget fruktansvärt långt från det ideal om kloka, visa och upplysta representanter för folkets väl och vilja som ligger till grund för tanken om det goda demokratiska samhället. Om det är möjligt att tuta i lagstiftarna lite vad som helst när det passar ens egna intressen, och det på ett sådant sätt att de glatt och villigt stiftar lagar åt en -

Well. Det är inte mycket till demokrati, inte sant?

Hjälp! Min tonåring har gått med i Ung Pirat!

Det finns ett antal saker en förälder är rädd för att deras lite större barn ska drabbas av. Olyckor, katastrofer och farliga människor är de största av dessa farhågor. Men det finns även mindre omedelbara saker som kan drabba ens ungdom - att de får dåliga betyg i skolan, att de sitter för mycket framför datorn, att de inte engagerar sig i sin framtid, att de går med i någon slags radikal eller autonom vänsterrörelse som förnekar kapitalismen - ni vet. Vardagsoroligheter.

Det är bara naturligt att oroa sig över sin ungdom. Det hör till. Men en sak en inte behöver känna oro inför är nyheten att ens ungdom gått med i Ung Pirat.

En av de största vardagsoroligheterna en förälder har är att ungdomen ska hamna i fel sällskap. Människor blir i väldigt hög grad som de personer de umgås med, och detta gäller särskilt mycket i ungdomens ljuva och svåra år. Nu är förstås alla människor fria varelser, men vår omgivning påverkar oss ändå väldigt mycket mer än vi tror - och de människor som över tid bildar vår vardag än mer. Ett exempel på detta är förstås humör - om vi träffar någon som är på glatt humör så blir vi lite gladare, och om vi träffar någon som är arg så blir vårt humör genast lite argare än vi var innan.

Detta hör samman med Ung Pirat i och med att Piratpartiet sysslar med vad många tycker är väldigt luddiga frågor - reformerad upphovsrätt, stärkt medborgarrätt, garanterad personlig integritet . Det kanske inte är lika omedelbart och konkret som många av de andra partiernas kärnfrågor, men det går inte att komma ifrån att det är frågor som kräver att en sätter sig in i saker och ting för att kunna förstå dem. För att kunna förstå varför upphovsrätten måste reformeras så måste en sätta sig in i den fungerar i dagsläget, och för att göra det måste en lära sig en hel del juridik. För att kunna förstå vad medborgarrätt är så måste en först förstå vad en medborgare och vad en rättighet är, och för att riktigt få grepp om detta så krävs det en hel del läsande om statskunskap och politik. För att kunna förstå vad personlig integritet är så måste en förstå vad människovärde är, och för detta krävs det en hel del både emotionell och intellektuell mognad.

Med andra ord så krävs det en hel del personligt utvecklande för att bli riktigt involverad i piratrörelsen - och den kommer naturligt av att vara involverad i densamma. Och det bästa med denna är att den är användbar även utanför det politiska. Med den översikt över juridik, politik och samhällskunskap som följer av att vara aktiv medlem i Ung Pirat så följer även att din ungdom står långt bättre rustad att möta arbetsmarknaden än andra. Utöver den grundutbildning som skolan förser alla medborgare med, så får den unge piraten en synnerligen konkret bildning i hur dagens samhälle ser ut rent juridiskt, hur organisationer fungerar och hur effektivt beslutsfattande går till. Kort sagt - den sortens kompetens som varje arbetsplats i landet närmast skriker efter.

Den största vardagsoron som en förälder har är att det inte ska gå bra för ens barn. Ung Pirat kan kanske inte garantera att framtiden blir ljus - om framtiden vore säkrad skulle vi inte behövas, trots allt - men vi kan garantera en plats i vardagen dit både ungdomar och vuxna kan vända sig för att diskutera politik, filosofi, juridik och framtidstro. Vi kanske inte kan garantera framtida framgång, men vi kan garantera att vi kommer att göra allt i nuet för att få framtiden att bli så mycket bättre - redan nu.

Som styrelseledamot i Ung Pirat Örebro (och som snart blivande kandidat i pedagogik) är det min uppgift, förhoppning och ambition att ta varje möjlighet att göra livet bättre för både föräldrar och ungdomar. Varje gång en ung person dyker upp och frågar vad hen kan göra för partiet så frågar jag mig själv - hur kan jag aktivera den här personen på ett sådant sätt att det hen gör får ett positivt resultat vare sig Piratpartiet kommer in i riksdagen i nästa val eller inte?

Du kanske tycker att våra frågor är lite småluddiga. Det är okej. Men om din ungdom engagerar sig i dem så är det vår uppgift och förhoppning om att rikta detta engagemang på ett sådant sätt att det leder till positiva konsekvenser för henom redan nu. Främst då genom att utgöra ett inslag i hens vardag där det är naturligt att få utlopp i sina funderingar kring rättvisa, kultur, ideologi och andra spörsmål som hör ungdomen till.

Så var inte orolig ifall din ungdom blivit pirat. Se det i stället så här - av alla de grupperingar som hen kunde välja att gå med i så valde hen ett politiskt ungdomsförbund som har inomparlamentarisk juridisk aktivism som målsättning. Av alla personer hen kunde välja att omge sig med så valde hen högutbildade, engagerade och optimistiska personligheter -

Om vi i ljuset av detta sätter ungdomens bästa för ögonen - spelar det i all ärlighet då någon roll om våra frågor ibland kan tyckas lite luddiga? Egentligen?

Rör inte min Google!

För tid sedan försökte sig Rasmus på att leva en dag utan Google, bara för att se hur det gick. Tydligen så var effekterna större hos andra människor än hos Rasmus själv, intressant nog. Vi behöver inte gräva ner oss i vad dessa effekter var, men det är ändå på sin plats att påpeka att det krävdes viss ansträngning för att helt undvika att använda denna sökmotor.

För lite mindre tid sedan så stod det klart att det finns ambitioner om att lagra alla sökningar alla människor gör via Google och andra sökmotorer på ett sådant sätt att staten - i form av Sverige, EU eller valfritt annat medlemsland - kan lusläsa dessa närhelst de känner för det. Det har skrivits ett stort antal bloggposter om detta på sistone som går igenom problematiken i viss detalj, så jag känner att jag kan utgå från att du läser minst ett av dem före, efter eller - på något sätt - samtidigt som jag går vidare till att lägga ut texten om en mer retorisk aspekt av det hela.

Denna aspekt är att det i princip är möjligt att motivera vad som helst med hjälp av vad som helst, och sedan är det upp till framställningen att göra denna motivering övertygande. Detta är en smula irriterande för den som tror på det rena förnuftet, men det är i praktiken så att om ett förslag läggs fram i rätt form så kommer det att vara övertygande för den som inte redan från början vet vad det handlar om, hur långsökt det föreslagna än är. Formen är många gånger långt viktigare än innehållet.

Formen på den argumentation som förespråkarna för nämnda utökning anför ser ut så här: 1. BARNPORR FINNS. 2. Detta kan förändras. 3. Gör bara så här...

Som ni ser så läggs det en väldig betoning på ettan, bara för att inpränta i åhörarnas sinnen exakt hur hemskt det hela här. När detta väl etablerats som utgångspunkt dyker en ljusglimt upp vid horisonten, i form av en möjlighet till förändring - följt, förstås, av en beskrivning  av exakt hur denna förändring kan komma till stånd.

Det är inte direkt en komplicerad form, men den lider av det lilla problemet att den vid närmare eftertanke kan innehålla vad som helst i led tre. I just det här fallet innehåller det en utökning av datalagringsdirektivet, men det hade lika gärna kunnat vad som helst som på något vis hade kunnat framläggas på ett sådant sätt att det för publiken framstår som om det utgör ett exempel på den förändring som utlovas i led två. Publiken är ju, trots allt, fortfarande kvar i tanken att någonting måste göras åt barnpornografin, och detta "någonting" är något av ett tabula rasa.

För att återigen invokera det rena förnuftet så finns det ingen anledning att acceptera resonemanget att omfattande lagring av folks sökvanor skulle förhindra barnporr på dess egna meriter. Att acceptera dess giltighet bara för att det i vissa fall är övertygande är inte heller ett alternativ - på samma sätt som det inte riktigt fungerar att acceptera Tomtens existens bara för att barn blivit övertygade om denna.

När vi nu skiljt på argumentationens form och innehåll så kan vi konstatera att innehållet inte är direkt logiskt bundet av formen. Precis som det tredje ledet kan innehålla vad som helst, så kan även det första leder göra det. I det här fallet är det barnpornografi, men det hade lika gärna kunnat vara terrorism, ekonomisk stabilitet, moraliskt förfall eller vilken annan hotbild som helst som hade kunnat framläggas som så att den förhindras av den utökade datalagringen.

När vi nu konstaterat att det hela egentligen inte har med barnporr att göra, så kan vi tänka på det hela med lite klarare huvud. Om nu förslaget går ut på att lagra alla de sökningar du gör i alla de sökmotorer du använder till vardags, och det enligt resonemanget ovan är möjligt att motivera vad som helst med vad som helst - vilka sorters argumentationer kan då riktas mot dig utifrån de sökningar du har gjort?

Vi behöver kanske inte gräva ner oss i vilka effekter det skulle ha om de vore av karaktären att du sökt efter, säg, barnpornografi. -

Bloggande, politik och du, del 3

Det här med att vara bloggare är en väldigt informationsintensiv verksamhet. Om en verkligen går in för det hela så närmast måste en omformulera vetandets arkeologi från att handla om en historisk till en brutalt samtida aktivitet - den information som rör sig i nuet är samtidigt också historisk i och med att den åldras väldigt fort. Det pågår dessutom en hel drös samtida och parallella diskurser, som kanske eller kanske inte känner till varandra, och var och en av dessa följer var sin egen interna logik.

Det finns ett enkelt sätt att summera denna logik. Någonstans finns det en urkälla, en startpunkt som diskussionen utgår från, vanligtvis genom att någon kommenterar detta och andra sedan kommenterar denna kommentar. och - well, med lite detektivarbete kommer en eventuellt tillbaka till ruta ett. Sedan kan en med lite mer detektivarbete skapa en kronologi där det etableras vem som kommenterade på vem, hur detta togs emot av vilka andra bloggare och hur de svarade - men det är vanligtvis överkurs.

Vad som inte är överkurs däremot är att dessa diskussioner har en början, en mitt och ett slut. Inledningen är förstås de första som kommenterar vad startpunkten har att säga - de där tre, fyra första inläggen som etablerar diskursen som påbörjad. Mitteninläggen skrivs av sådana som inser att en diskussion är påbörjad och hakar på med egna kommentarer, reflektioner och, vanligtvis, goda poänger. Slutet, till sist, inträffar när nyhetsvärdet och/eller intresset väl är uttömt men det ändå fortfarande kommer in nya inlägg om det hela. En gnista, en eld och en glöd, således.

Tidsramen för denna diskurskreativa flamma ligger på allt från några timmar till flera dagar. Vissa saker självdör rätt fort, vanligtvis pga brist på intresse eller av att någonting viktigare inträffar och överskuggar. Andra saker drar ut väldigt på tiden, men faller ändå eventuellt ned i glödens nostalgiska tillvaro.

Now, det pågår som sagt ett helt antal såna här diskurser samtidigt, och varje ny våg är ett nytt tillfälle att haka på. Varje ny tråd är en ny chans att göra sig hörd på ett sådant sätt att en blir både intressant och intresserande - och det gäller att greppa den innan den övergår från att vara i full flammande gång till att vara en gyllene glöd. Medan intresset fortfarande lever och järnet fortfarande är varmt.

Dock. Som jag försökte banka in i del ett och två så finns det en skillnad mellan bloggande och politik, och än mer mellan bloggande och skrivande. Som politiska bloggare har vi inte bara ett ibland synnerligen väl definierat ämnesval; vi har även ett ansvar för vad vi skriver, och hur. För att inte tala om varför.

Det finns en viss risk att vi låter den logik som definierar bloggmediet definiera innehållet i vår diskurs, och om vi inte intar en viss distans till detta så finns det all anledning att frukta att vi börjar tänka som vi skriver. Dvs mer eller mindre enbart som en reaktion på händelser som inträffat relativt nyligen och som andra också reagerar på. Det är inte så mycket ett utslag av groupthink som en anpassning till ens önskan efter läsare och trafik - men det bär ändå med sig vissa negativa konsekvenser för det politiska samtalet. Perspektivet blir, onekligen, väldigt kort om det enbart formuleras i termer av vad som råkar vara intressant för stunden, inte sant?

Vilket då för oss från bloggandet, genom politiken till - just det - dig. Känner du igen dig och ditt bloggande från beskrivningen ovan?

Då har jag, förhoppningsvis, lyckats ge dig någonting att tänka på. I alla fall om du känner dig som en sån däringa politisk bloggare. -