En piratpartists credo

Ibland blir jag dyster till mods. Ibland känns det som om världen är på väg nedåt fortare än en narval som plötsligt materialiserat sig under ett fallande järnklot en kilometer upp i luften. Typ så här:



Det är dock inte en nedstämdhet som beror på metafysiska orsaker, utan en sådan som grundar sig på rent objektivt förekommande tendenser i vår samtid. Vi har dels tendensen att våra demokratiska fri- och rättigheter en efter en förläggs till historien till förmån för icke-frågor, så som när total censur av internet införs under förevändning att förhindra barnporr. Eller när en total massövervakning av samtliga landets medborgare införs under förevändning att förhindra terrorangrepp. Eller när staten och vissa branscher växer samman så tätt att våldsmonopolet läggs ut på entreprenad, under förevändning att förhindra piratkopiering.

Ni känner säkert igen den här typen av nedstämdhet. Det är den sort som går att belägga med så många fakta, följa med så många resonemang och nyansera med så många fallbeskrivningar att det är synnerligen svårt att ta sig ur det hela. Fakta i just mitt fall är 2010/0064 (COD) [förslag om filtrering av internet] (pdf), Lag (2008:717) [FRA], samt Lag (1960:729) (se närmare 53-59 §§) [Ipred]. Resonemangen följer som så att filtrering är filtrering är censur, i vilket syfte den än utförs; att det inte spelar någon roll huruvida någon empirisk person verkligen tittar eller inte, utan att det räcker med blotta möjligheten att någon skulle kunna se en för att en reell psykologisk effekt ska uppstå; och, till sist, att statens primära definition ligger i dess utövande av våldsmonopol, och att det får vissa effekter att detta delegeras till icke-statliga instanser. Fallstudier i dessa tendenser är Kina, DDR respektive det forna Jugoslavien.

Jag har alltså drabbats av en viss nedstämdhet, och den vanligtvis ack så effektiva kuren att sätta sig ner och utreda relevanta rättskällor tycks i detta fall inte göra någonting annat än att ge all den bekräftelse min nedstämdhet inte behöver för att gå över. Tillfällig nedstämdhet är en sak, men när den tendensen går från att vara en tillfällighet till att bli en samhälleligt övergripande förändring så kan ens sinnesstämning inte annat än att falla ännu längre ner. En gång är ingen gång, men upprepad bekräftelse på att saker rör sig i riktning mot pipsvängen kan bara få en att känna sig ännu tyngre. Typ så här:



Now, den mänskliga psykologin fungerar som så att bekräftad nedstämdhet söker sig någon form av utlopp. Beroende på vem, var, hur och när så kan detta ta sig olika uttryck. Vissa tar till olika former av kulturell externalisering och skapar föremål av skönhet och eftertanke, för att på så vis försöka komma på andra tankar. Andra - indeed, det stora flertalet - lyckas dock inte sublimera dessa känslor till kreativt skapande, utan förvrider dem till ilska. Ilska är på många sätt lättare än bekräftad nedstämdhet - där det senare är en diffus men välgrundad känsla av felhet med världen, är det förra en mycket specifik men vagt formulerad känsla av att någonting borde och måste göras. Det spelar ingen roll vad - och den frihet en känner när en skrider till verket med det första bästa måstet som drabbar en är oerhört energigivande. En gör någonting, en är på väg någonstans - någon ska få sona för att saker är som de är! (I ljudform låter det ungefär så här):




Problemet med ilska är förstås att den har en tendens att självdö efter ett tag, vilket föser tillbaka en till ursprungsläget igen - eller, ännu värre, lägre än så, eftersom en löste problemet genom att i vredesmod skapa sig fler sådana. Ilska har den egenskapen att medan en känner den så är nedstämdheten borta, men orsaken till nedstämdheten fortlever likväl. Som tillfälligt placebo för att komma ur en rejäl tillfällig svacka är ilska ovärderligt, men för mer långsiktigt emotionellt arbete är det - för att uttrycka det milt - helt värdelöst.

Roten till min bekräftade nedstämdhet är, som jag sade ovan, ett helt gäng väl belagda lagrum. De går ingenstans. En ros är en ros är en ros, och svart står på vitt. Ilska fungerar inte som bot mot vare sig nedstämdhet eller antidemokratiska lagar, så jag får försöka mig på någonting annat.

Detta något har på sistone varit hopp. Förvisso den typ som ibland fallerar, som ibland uteblir, som alltid är bestänkt med en god dos tvivel men som också alltid återkommer. Hopp av det där ambivalenta slaget som ibland avdunstar mot en till synes ändlös betongvägg, för att sedan hitta både dörrar, fönster, stegar och tunnlar förbi och genom nedstämdheten. Som gör att vissa dagar är gjorda av bly, andra av guld.

I morgon ska jag demonstrera med Piratpartiet på Medborgarplatsen i Stockholm. På onsdag ska jag vara med och hålla i den tredje akten av vår retorikkurs i Göteborg. På torsdag ska jag och Kwat leda ett piratfika i Örebro. På lördag och söndag ska jag vara på Parley i Västerås, och en av dessa dagar återfinns jag på talarlistan.

Goda dagar. Dagar då jag nästan kommer att kunna känna mig så här: