Utgångspunkten för den mer intellektuella falangen av den konservativa mentaliteten är att det finns vissa saker som bevisligen fungerar, och att det inte nödvändigtvis är en positiv sak att slänga dessa över bord närhelst ett nytt och lockande alternativ dyker upp. Det är en utgångspunkt av försiktigt ansvarstagande - det som bevisligen fungerar fungerar bevisligen, och det som ännu inte är omsatt i praktiken borde - om det ska omsättas i praktiken - införas steg för steg och gradvis. Långsam förändring är också återkallelig förändring, och om det visar sig att den senaste politiska impulsen tenderar att leda till misär och elände snarare än till guld och gröna skogar så har vi inte lagt alla ägg i samma korg.
Denna form av konservatism kan jag förstå och respektera. Den är nästan - och det tar emot en smula att säga detta - sensibel och rationell. Det går inte att förutsäga vilka konsekvenser en viss förändring kommer att ha, och att i det läget försöka göra införa den på ett ansvarsfullt och försiktigt vis där alla aspekter och nyanser tas i beaktande är till och med något jag kan ställa mig bakom. Jag skulle inte gå så långt att kalla det sunt förnuft - hemska tanke - men det ligger ändå någonting i det hela.
Det är värre med stofilkonservatismen, som med obönhörlig automatik motsätter sig precis alla former av förändring över huvud taget. Där rör det sig inte längre om vare sig försiktighet, ansvarstagande eller ens förnuft, utan om - tja, rent stofilerande, närmast. Det är nästan som om världen i all sin glans i dessa människors ögon lyckats uppnå den totala perfektionen, där varje förändring, hur liten den än är, skulle innebära en akut försämring på alla plan samtidigt. Vi må ha uppnått en hel del hittills, men det vore lite välmagstarkt att kalla detta den bästa av alla möjliga världar.
Båda dessa sorters konservativa människor tenderar att vara i relativt konstant minoritet för det mesta. Det finns dock en tredje form av konservatism som är oroväckande aktuell i dagsläget, och det är den våldsamma konservatismen. Dess motto är att saker och är bra nog som de är nu, och att den drar sig inte för att använda våld för att bevisa eller bevara detta.
Den främsta representanten för denna form av konservatism är förstås skivindustrin, som av förståeliga skäl tyckte att saker och ting var fenomenala när skivor var det primära sättet att förflytta musik på. När nu internet erbjuder ett smidigare sätt att fösa omkring musik (så som CD-skivan en gång var ett smidigare alternativ till vinylskivan) så utgör detta en förändring åt det sämre, och borde stoppas för allas bästa. Enter Ipred, som utgör ett närmast paradigmatiskt exempel på den våldsamma konservatismens sätt att resonera; världen förändras, så låt oss rikta våra gemensamma hagelgevär mot den så den upphör med det.
Andra i andra sammanhang har redan gått igenom i detalj hur Ipred ger vissa företag närmast polisiära befogenheter på vissa områden, så jag ska inte gå in närmare på det. I stället vill jag poängtera att den mer intellektuella och försiktiga formen av konservatism rynkar väldigt fokuserat på pannan åt denna förändring - våldsmonopolet har varit en rent statlig angelägenhet sedan statens tillblivande, och det har by and large fungerat bättre än alternativen. Att nu helt oförhappandes överge detta recept för att experimentera med radikalt nya former av rättsliga förfaranden är, för att uttrycka det konservativt, en smula oförsiktigt och oansvarigt.
Det sägs ofta att Piratpartiet inte riktigt har en given hemvist på höger-vänsterskalan. Detta är givet, då det inom partiet ryms människor från både höger och vänster som kommer överens om det mesta. Det sägs inte lika ofta att det finns de som är med i partiet på rent konservativa grunder - de etablerade partierna tycks vara i full färd med att upphäva den etablerade sociala ordningen, och det enda rimliga alternativet för att bevara den beprövade rättsordningen tycks vara just Piratpartiet.
Sorgligt, men sant. -
Posts
No comments:
Post a Comment