Social determinism och förändringens dynamik

I inlägget om kollektivt självförtroende gnäller jag lite på att definitionen av socialisation är lite för lös, men ger samtidigt en omfattande men inte helt välformad definition av det hela. Detta ligger förstås lite i sakens natur, då det rör sig om ett sammanplock av alla de faktorer som påverkar vårt sociala tillblivande, men det vore något av en fördel att ha en vidare beskrivning av det hela. Precisering är för det mesta av godo.

Pierre Bourdieu, en fransk sociolog och något av en husgud häromkring, skriver i en bok vid namn "Kultur och kritik" om varför människor blir som de blir. Tankegången är lika enkel som genial - människor blir som de blir för att de försätts i situationer där de förväntas vara vissa saker. Genom att gång på gång på gång hamna i sådana situationer så formas vi över tid till dessa - vanligtvis genom att vi kan öva upp våra förmågor att hantera dem.

Bourdieu spelar i sin text på de två olika betydelserna av ordet "kompetens". Dels finns det den betydelse som de flesta av oss ger det när vi använder och/eller läser ordet, dvs kunskap och förmåga. Det finns också en mer juridisk betydelse, där en myndighet eller dylikt har kompetens att besluta över något område. Å ena sidan kunskapen att göra något; å andra sidan rätten att göra detta. Den ena betydelsen övergår så att säga i den andra - vi tvingas in i situationer där vi måste göra någonting, och utifrån dessa situationer lär vi oss att hantera dem.

Men. Eftersom vi tvingats in i dessa situationer, och eventuellt lärt oss att klara av dem, så bildas över tid en bild av oss som kapabla att hantera liknande situationer. Det hela går alltså runt och runt - situation skapar kunskap, kunskap skapar situation, situation skapar kunskap osv ad infinitum. Kompetens ger upphov till kompetens, med andra ord.

Detta skulle kunna kallas social determinism. Vissa hamnar ständigt i ledarrollen, och lär sig att spela den; andra hamnar konstant i underordnadrollen, och lär sig att spela den. Vissa hamnar konstant i talarstolen, och lär sig tala; väldigt många andra hamnar konstant i publiken, och lär sig att de ska vara publik. Beroende på var en brukar hamna så ter sig ens framtid annorlunda.

Dock. Det går att hacka detta, och det på ett enkelt och okomplicerat vis. Gravitationen är determinerande i så mån att saker och ting faller nedåt om vi släpper dem, men i och med att saker är determinerade på vissa vis så kan vi använda detta till våra syften. Vi kan knäcka en nöt genom att släppa en sten på den, och vi kan hacka den sociala determinismen genom att använda den på ett sådant sätt att vi mår bättre av den efteråt.

Vissa säger att jag skriver bra. En skulle kunna tro att det beror på någon slags inneboende förmåga, men jag vidhåller att det beror på att jag de senaste åren placerat mig själv i situationer där jag gång på gång förväntas skriva saker och ting. De av er som vågar er en titt på de äldre inläggen av Tankefel märker att det skett en viss utveckling de senaste åren; detta beror på att jag, vecka efter vecka, närmast oavbrutet, tvingat fram inlägg efter inlägg, inlämningsuppgift efter inlämningsuppgift, tenta efter tenta, text efter text efter text. För varje text blir jag en aning bättre på skrivandet; för varje text efter text efter text.

Med denna processtanke i bakhuvudet kan vi utforma situationer där vi, eventuellt, blir bättre på det vi vill göra efteråt. Vill vi lära oss att tala inför folk - hey, hjälp mig och Mattias att sparka igång vår piratretorikklubb. Vill vi ha en piratgemenskap där vi ömsesidigt kan bekräfta att en röst på Piratpartiet är en röst i rätt riktning - hey, sparka igång en lokalförening där vi kan hänga och vara ömsesidigt stöttande. Vill vi bli bättre på att nå ut till verklighetens folk - hey, sparka igång ett initiativ där vi varje vecka delar ut flygblad eller på annat vis söker väcka opinion. Vill du skapa förändring - sparka igång en situation där den önskade förändringen är en förväntad del av situationens uppbyggnad.

Ett exempel  på ett initiativ i denna tanke som pågår just nu är Tjejsnacket i Linköping, där Anna, Emma, Gun och andra prominenta namn gör slag i saken och etablerar fenomenet "föreläsande pirater" i piratvardagen. Inte genom pukor och trumpeter, utan genom - tja, se själva.

Så enkel är förändringens dynamik. Och det bästa av allt är att det är fullt möjligt att ha oerhört kul medan det pågår! Det enda som krävs är den där inspirerande gnistan som sparkar igång en. -