Drogmissbruk

Jag överraskar ibland folk genom att vara drogliberal. Av någon anledning tycks just denna av alla mina märkligheter få folk att se lite smått orange, om än inte helt rött - kritisera gud, sure, banka lite på arbetarklassen, mkay, påminna folk om alla dessa högskolepoäng, fine, men låt bli drogerna! De får inte talas om annat än i ett extremt fördömande, tydligen. De där liberala tendenserna får ha någon måtta, trots allt. Tydligen.

Så. Därför ska jag nu göra dessa rödögda personligheter till lags och i extremt fördömande ordalag tala om drogmissbruk. I all välvilja.

Drogmissbruk är, som synnes, en sammansättning av två olika ord. (Tre, om en vill vara noga). En drog är, till skillnad från engelskans "drug", inte vilken psykoaktiv substans som helst, utan sådana som är förbjudna av den för tillfället rådande lagstiftningen. Kaffe må vara en drug, men det blir inte en drog förrän den blir belagd med straff för innehav och/eller konsumtion. Missbruk är, inte helt till skillnad från hacking, att använda någonting på ett sätt som det inte är tänkt eller avsett att användas. Till skillnad från hacking så har det dock en mer negativ konnotation - det går bra att vara en brukande hacker, men att vara en missbrukande sådan är bara tragiskt.

Drogmissbruk är med andra ord en pleonasm - droger är förbjudna per definition, och att göra någonting förbjudet är per definition ett missbruk.

Hur som helst. Att missbruka droger är någonting som sker på många olika sätt, med många olika avsedda och oavsedda konsekvenser. Det vanligaste sätet att missbruka droger är att använda dem som en bekväm ursäkt för att åsidosätta ungdomars rättigheter och de mer irriterande aspekterna av deras rättssäkerhet. Det mesta i termer av personlig integritet och privatliv kan bryskt skjutas åt sidan om ens den minstaste lilla misstanke om droganvändning finns på plats. Obligatoriska urinprov, genomsökning av deras personliga utrymmen, övervakning av deras rörelsemönster - sådant som om det gällde en medborgare skulle klassas som fascistfasoner förespråkas som ett paradigm av god skolgång och gott föräldraskap av oroade och berörda intressegrupperingar.

Ett extremt exempel på detta kommer förstås från USA. Där satte de in ett till tänderna beväpnat SWAT-team för att pacificera de svårhanterliga och till irritation läxläsande eleverna på en helt genomsnittlig skoldag när de gjorde någonting så samhällsomstörtande som att vara i skolan på skoltid. Helt utan förvarning kom en samling beväpnade män och beordrade alla att lägga sig på golvet och ligga still under hot om extremt våld i annat fall. (Allt som sägs av någon som håller ett osäkrat vapen är under hot om extremt våld. Tro inget annat.) Eleverna blev sedan kroppsvisiterade en efter en, utan undantag. Summa summarum så hittades - ingenting. Inga droger. Inga vapen. Ingenting ovanligare än insulinsprutor, ingenting farligare än en pennvässare. Ingenting annat än ett gäng med rätta livrädda ungdomar.

Now, om inte detta är drogmissbruk så är inget det. Detta är förstås som sagt ett extremt exempel, men det är ett exempel på den logiska följden av vår nuvarande inställning till droger och deras farlighet. Om de är så farliga att vanlig respekt för individens rättigheter får åsidosättas vid blotta misstanken om deras förekomst - well, då blir de farliga inte för hur de används av en eventuell brukare, utan hur de används av eventuella polisstater.

Jag överraskar ibland folk genom att vara drogliberal. Det borde inte vara överraskande, eftersom det följer av att vara liberal som sådan.-