Bring Back Boats

Det är snart ett år sedan Magnihasa kom till. Det började med ett inlägg om alla hjärtans dag, följt av ett inlägg om fyra ord, följt av ett inlägg om en sexuell läggning. Följt av över två hundra inlägg om en oroväckande stor mängd ämnen - mestadels politiska sådana, särskilt på sistone.

Det känns nu väldigt mycket som att Magnihasa har funnit sin röst. Efter mycken lärorikt slit, efter mycken länkfinnande med lika mycket läsande, efter mycken kamp med att hitta bloggämnen, efter mycken möda att banka till de mer memorabla formuleringarna, efter ännu fler ihoprullade papper som slungats iväg mot papperskorgen för att sedan hämtas igen - känns det nu som att saker och ting har kommit i det vi kallar rullning. Jag kan gå in i bloggskrivarmode, anstränga fram ett inlägg, lägga det i publiceringskö till nästa lediga 13:37 och sedan gå omkring och känna mig stolt över mig själv i smyg tills världen drabbas av vad jag har åstadkommit.

Vilket är en bra sak.

Dock. Det finns ett visst format på inläggen här, som förvisso fungerar och når ut till en viss publik, men som inte riktigt låter mig göra saker fullt ut. På Tankefel - alma mater - hade jag för ett år sedan en viss känsla av klaustrofobi när jag bloggade; vissa saker kunde skrivas, andra inte, och vissa saker som kunde skrivas orsakade ett ohyggligt ramaskri när de väl skrevs. Jag har nu hamnat i samma situation igen, fast från andra hållet - det finns ett stort fält av möjligheter öppna inför framtiden, läsarskaran vet vad den gillar och återvänder med regelbundenhet för detta något.

Det hela går att likna det vid mitt favorittransportmedel - cykeln. Jag älskar att cykla omkring här, och gör det både ofta och mycket, men ibland vill jag cykla omkring någon annan stans. Jag har då två val - att antingen sätta mig på Magnihasa-cykeln och med blod och svett kämpa för att förflytta den till denna andra plats, eller att ibland parkera, ta tåget och hoppa på en ny cykel som behändigt nog råkar stå parkerad vid ändstation.

Magnihasa är en lättrampad och välsvarvad cykel som främst rör sig på lätthanterliga vägar som vanligtvis är mellan tre och nio hundra ord långa. Det tar ibland ett tag att komma fram, men utsikten är för det mesta värd det - om inte annat för de diskursiva lårmusklernas skull. Det är dessutom inte överdrivet många höga backar, fartgupp eller andra textuella svårigheter på vägen; även den del av mänskligheten som inte räknar sina högskolepoäng i tre siffror kan ta till sig textens hemligheter. En kortare motionsrunda, av den typen som en orkar med om en bara kommer igång med dem.

Now. Eftersom jag är jag, så vill jag släpa mig iväg till de lite avlägsnare destinationerna. Sätta mig på en BMX och dyka djupt ner i någon skuggig dal vars främsta egenskaper är att den är guppig, svårtillgänglig och ställer vissa krav på den som vill ta sig genom. Inte minst genom att ligga så långt som tusen, två tusen tre tusen ord bort - avstånd som får många av er att skrika av ren ångest genom att bara pågå och pågå och pågå.

Så. I stället för att göra om, gör jag nytt.

Sålunda - Bring Back Boats (en tom platshållare för stunden, men i alla fall). Kanske inte riktigt med daglig postning klockan 13:37 prick, men väl med ett överflöd av alla de där underliga tematikerna som inte riktigt passar in här och som det vore ett misstag att försöka tvinga in här. Premiär sker så som traditionen bjuder på alla hjärtans dag, och den stora ambitionen är att göra ett avstamp ut mot märkligare utsikter.

Anledningen till att jag annonserar om detta redan nu ligger förstås i ett visst inlägg om hur goda vanor formas. Ena halvan av anledningen till att jag sparkar igång någonting nytt är för att jag över tid ska själv-propellera mig till nya platser och nya, längre skrivvanor; andra halvan är givetvis precis det som den här bloggen har som grundtema, nämligen tanken att du ska få chansen att följa med. Genom att skapa en förväntan på mig själv att konsekvent producera längre sammanhängande text anammar jag sakta men långsamt kompetensen att göra just detta; genom att lämna dörren öppen för med- och samverkan ger jag dig möjligheten till detsamma.

Ty som Nietzsche säger i det framtida första inlägget: medskapare är vad skaparen söker...