Arbetslöshet och vad vi kan göra åt den

I förra inlägget (med en uppföljning borta på redlib) sparkade jag lite på uppfattningen att arbetslöshet är ett problem, och visade på hur vi skulle kunna göra den till någonting ofarligt, som morgondimma. I det här inlägget tänker jag glömma bort allt som sades där, utgå från att det är ett Problem med tre utropstecken efter och föreslå ett par enkla saker som kan minska dess omfattning. Here goes.

1. Stadsbildsförbättrare.

Ni kanske eller kanske inte har märkt det, men många städer i vårt avlånga land är inte helt snygga. De är någonting annat än estetiskt tilltalande. De lämnar rent utseendemässigt visst utrymme för förbättring. Detta förbättringsarbete skulle som tur är kräva MASSVIS av arbetskraft att genomföra, utan att för den skull vara särskilt svårt. De mer svårhanterliga bitarna som utformandet av arkitektur, design av ornament och planerandet estetiskt tilltalande kvarter utformade i enlighet med gällande översiktsplan kan lämnas åt folk utbildade för just dessa ändamål - det är själva byggandet och putsandet och översättandet från ritning till realitet som behöver allt detta arbete. När planen väl är ritad och förmannen väl fått den gula hatten på plats så är det praktiska i praktiken rätt enkelt. Learning by doing fungerar, och med tanke på hur generösa våra städer är med förbättringsmöjligheter så finns det gott om tid att bemästra de mer subtila aspekterna av vardagens och stadsbildens försköning.

2. Betjänter.

Ni kanske inte tänker på det till vardags, men en stor del av arbetslösheten skulle försvinna om allt det där du går omkring och gör helt plötsligt skulle kunna delegeras till någon annan. Laga mat? Posta brev? Gå ut med hunden? Hämta barnen? Varför skulle jag göra det, när min anställda och arbetsavgivaravgiftsbefriade betjänt kan göra det åt mig? Alla som någon gång tänkt att vardagen ibland faktiskt är skitjobbig och att det vore smidigt att ha en betjänt förstor storheten i att ha en sådan, och som tur är så är denna målgrupp så pass stor att vi närmast skulle kunna tömma en halv lista över inskrivna på arbetsförmedlingen om vi bara ville.

3. Snöröjare.

Jag lovar. Det kommer att komma snö i år med. Och det antal röjare som kallats in kommer att vara på tok för få. I år igen. Särskilt i huvudstaden är arbetsmarknadspotentialen enorm.

4. Sekreterare.

Av någon anledning så har sekreteraryrket blivit mer och mer utrotningshotat. På gott och ont. På ont, i och med att den människa en söker faktiskt måste vara på kontoret när en besöker det för att ens besök ska ha någon som helst mening alls. På gott, i och med att det onekligen finns ett stort antal personer som är extremt trötta på att bli uppringda hela tiden och stup i kvarten, och som mer än gärna skulle vilja kunna delegera denna arbetsbörda till folk som är införstådda i allt som måste införstås och som med lätt hand finns vid telefonen när en själv inte är det.

5. Ungdomsgårdsledare.

Det finns, enligt uppgift, massor av ungdomar. Det finns dessutom, som tur är, inte tillräckligt många ungdomsgårdar för att ge dessa en självklar plats att samlas på och idka diskurs i deras mer oplanerade stunder. Marknaden är med andra ord hungrig efter den här typen av arbetsplatser. Efterfrågan finns. Behovet är påtagligt.

6. Vägarbetare.

Det kanske är svårt att tro, men det finns ett otal vägar som passerade bäst före-datum för länge sedan, och som till och med de goda själarna på försäkringsbolagen ger förhöjd självrisk på om en råkar ut för ett missöde på dem. Vad som däremot inte finns är folk som reparerar dessa vägar. Utan fungerande vägar stannar Sverige, och vi vill väl inte att vägen mot framtiden ska vara guppig av sådana obekväma hål som arbetslöshet, eller hur?

Så. Här är jobben. Var är folket?