Terrorism

Ibland frågar jag mig om jag är rädd för terrorism. Inte retoriskt, utan på riktigt. Är jag rädd för att drabbas av den, här, i den verkliga världen, på riktigt? Är den en reell närvaro i min tankevärld, i mitt liv?

Svaret blir, vanligtvis, för det mesta, oftast och nästan alltid - inte särskilt. Och detta baserar jag inte på svårfångade och kvalitativa faktorer som ångest, rädsla, känsla av att det lurar en terrorist runt nästa hörn eller dylikt. No dice. Jag baserar mig i stället på en mer påtaglig och kvantitativ del av min vardag, nämligen min hemförsäkring.

Ni ser, jag har den billigaste av de billigaste av billiga hemförsäkringar. Den täcker inte särskilt mycket, men om min lilla lägenhet brinner upp så är jag i alla fall försäkrad för det (om lägenheten däremot skulle ha den djävulska listen att brinna ner så skulle jag vara körd). Det är också ungefär allt. Det är också så långt min objektiva rädsla för terrorism sträcker sig. Om jag vore riktigt rädd på riktigt skulle jag rimligtvis skaffa mig en guldförsäkring de luxe 3000 (exclusive membership edition) i väntan på det nära förestående attentatet. Men, nej, jag har min billiga skruttförsäkring som inte täcker någonting alls och som har en självrisk som vanligtvis är dyrare än att bara gå och köpa nytt om någonting går sönder - av egen eller annans förskyllan.

Så rädd är jag för terrorismens antågande. Så mycket utgår jag från att terrordåd kommer att påverka mig och min levnadssituation. Min ångest uppnår ett månadsvärde på trettiotvå kronor; sedan är jag helförsäkrad och täckt på alla punkter som har med terrorism att göra.

Vad jag däremot är genuint rädd för, och som jag av någon anledning inte kan försäkra mig mot alls över huvud taget, är alla dessa rent ut sagt skrämmande metoder staten använder för att skydda mig från terrorism. Nakenscanning, övervakningskameror, uniformerad och beväpnad kravallpolis på gatorna vid fredliga demonstrationer, civila övervakare av min elektroniska kommunikation, oproportionerliga straffskalor för brott som inte skadar någon, en lagstiftning som ger polisen rätt att arrestera vem som helst på vilka grunder som helst, överlåtandet av våldsmonopolet från myndigheter till privata aktörer, ett allt hätskare klimat på tunnelbanan i rättfördiggörandets* namn, ett långsamt men ständigt urholkande av begreppen "mänskliga rättigheter", "rättssäkerhet" och "personlig integritet" - sådana saker fyller mig med en avgrundsdjup skräck av den typ som H P Lovecraft skrev om. Ju mer jag tänker på det, desto räddare blir jag -

Och det finns ingen som helst försäkran i världen som garanterar att staten en helt vanlig dag helt utan förvarning (kanske för mitt engagemang i Piratpartiet?) bestämmer sig för att förklara mig vara en terrorist och därmed utan några som helst rättigheter över huvud taget.

Jag är inte rädd för terrorism. Är du?