Att grunda en burka

Det är inne med burkor nu. Inte bara för att min födelsedag närmar sig med stormsteg (le hint), utan även i gammelmedierna. Kd-folk är konsekventa på sin linje i och med att de än en gång vill använda statens våldsmonopol till att reglera individuellt beteende, så det är inget att lyfta vare sig fingrar eller ögonbryn över. Vi har liksom redan definitionen av en kristdemokrat klar för oss, och det är (så som Foucault påvisar) inte helt relevant att uppmärksamma när saker och ting är som vanligt, utan saker blir intressanta så fort någonting nytt och oväntat inträffar. De ska snarare ha en eloge för att de orkar hålla facklan och det varnande exemplet vid liv; det är lätt att glömma bort möjligheten till såna här felslut om ingen gör dem lite då och då.

Men. Kristdemokrater är inte ämnet för dagen. Deras motivering för att förbjuda bärandet av burka på offentliga platser, däremot, är det. De hänvisar till sina högst personliga känslor av äckel och avsky inför fenomenet, känslor som kanske eller kanske inte är välmotiverade. Vilket som så kvarstår dock det faktum att de använder dem som argument för hur vi ska utforma statens agerande gentemot sina medborgare, och däri ligger kruxet.

Ni ser, det finns grunder, och det finns grunder. Det som motiverar en persons emotionella respons inför ett visst givet något är en sak, och det som motiverar utformandet av statens organisation och agerande en annan. Det som ligger till grund för en persons känslor inför ett visst något är inte nödvändigtvis helt i enlighet med de grunder som behöver föreligga för att ett statligt ingripande i en viss fråga ska vara välmotiverat och legitimt. Att blanda ihop motiveringar som grundar det ena med motiveringar som grundar det andra är ett recept för dåligt statsmannaskap, då det utgör själva definitionen av att inte arbeta för det allmännas bästa utan för det egna ditot. Ditt samvete inverkar inte på statsförvaltningen.

Now, jag vet inte riktigt hur ni ser på staten som sådan, men jag har en viss vision om att den är mer av ett aggregat av sociala arrangemang där var och en av delarna är designade och avsedda att konvergera på ett sådant sätt att de sammantaget bibehåller samhällets kontinuitet men samtidigt tillåter tillräckligt mycket förändring och frihet för att saker ska kunna flyta på utan att en enskild individ behöver göra en heroisk insats för att allt inte ska falla ihop kring oss. Den ska alltså bevara våra livschanser och livsmöjligheter utan att för den skull vara en begränsning eller en (allt för stor) belastning. Vilket, som synes, inte direkt har någonting alls med vad du, jag eller någon annan känner inför ett visst givet något, rent personligen.

Visst är det lurigt, det där?