Argument och pseudoargument

Förra veckan hade jag dubbeltenta. Det är alltid en upplevelse, och någonting jag rekommenderar alla att uppleva åtminstone en gång under sitt liv. Det spelar ingen direkt roll exakt vad tentorna råkar handla om; det är upplevelsen som sådan som spelar roll, inte de specifika detaljerna. Det är lite som att vara förälskad - det spelar ingen direkt roll exakt vem en råkar vara kär i, känslan tenderar att vara ganska likadan oavsett.

Det som förenar dubbeltentor och förälskelser är att de utgör väldigt starka demarkationspunkter i ens liv. Vad en än råkade ha för sig innan de inträffar framstår som väldigt annorlunda i den del av livet som kommer efteråt. En minns förvisso fortfarande det som hände och fanns Före, men Efter så har de antagit en ny glans, fått en ny strålkastare riktad mot sig och är i största allmänhet omöjliga att se på samma vis igen.

En av dessa saker är argumentet om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Det är ett sånt där argument som 'vanligt hederligt' folk går med på, och kanske till och med använder själva lite då och då. Problemet med det här argumentet är dock att det inte är ett argument. Det är inte heller ett pseudoargument. Det är - och jag gör här ett noggrant och väl avvägt urval av de många begrepp jag har lärt mig använda under mina år på universitetet - ett skitargument.

Det kanske verkar giltigt till en början. Det för associationerna till samvetet och den hederliga människans självbild. Samvete är bra och gott, och den hederliga människans självbild är förhoppningsvis bra och god, men dessa två saker tagna både var för sig och tillsammans säger ingenting - vare sig positivt eller negativt - om hur staten systematiskt, rutinmässigt och kategoriskt ska förhålla sig i sina vardagliga och extraordinära göranden med sina medborgare.

Vilket gör argumentet om renheten i den hederliga människans mjölpåse till en fråga vars enda syfte är att flytta fokus från hur staten är organiserad till hur individen är funtad, vilket, i all ärlighet, är ganska ohederligt. Å ena sidan har vi de grundläggande värderingarna hos en organisation vars makt omfattar större delen av medborgarnas liv och leverne (lagstiftning), som utan större kontrovers kräver en på en inte helt ringa del av alla ens inkomster (skatt) och som dessutom kräver i vissa fall extrema anpassningar till sin vilja för att inte skicka uniformerade och beväpnade män på en för att rektifiera situationen (polis och militär); å andra sidan har vi en fråga om hur ditt samvete mår. Det kanske inte kommer som en överraskning att den ena sidan är lite mer omfattande och relevant för diskussionen än den andra.

Make no mistake. Frågan om statlig övervakning av statens egna medborgare handlar inte om huruvida medborgarna har någonting att dölja eller inte. Detta är en ohederlig förskjutning av frågan från stat till individ, och än värre så är det en förskjutning från att staten har rätt att göra det den gör på medborgarnas tolerans och nåder till att medborgarna inte har rätt att göra någonting alls utan statens uttryckliga och dubbelt signerade tillstånd. Det är en förskjutning från att staten måste motivera det den gör utifrån rimliga grunder som den demokratiska processen ålagt den att följa, till att individen måste motivera sin existens och sin rätt att vara utifrån vad staten för ögonblicket råkar finna roande att höra.

Ni får ursäkta mig när jag framöver kommer att totalvägra mjölargumentets giltighet. Den som har rent mjöl i påsen har visst någonting att frukta. Den som har rent mjöl i påsen har all rätt att frukta att staten förvandlas till en totalitär övervakningsstat där tvångsvisitering tillhör vardagen i laga ordning, där ambitionen att ha ens ett uns privatliv per definition är brott mot rikets säkerhet och där utövandet av demokratiska rättigheter är någonting som historiker sysslar med.

Har du rent mjöl i påsen? Gott! Då har vi i Piratpartiet inga direkta argument för att du inte ska rösta på oss. Inga bra argument, i alla fall. -