Rättigheter

Jag skrev för tid sedan om hur saker och ting ser annorlunda ut efter att en har gått igenom vissa erfarenheter. Just då hade jag genomlevt en dubbeltenta; den här gången har jag fått vissa vinkar om att jag fått VG på dem bägge, och dessutom 46 av 50 möjliga rätt på den ena. Det är, som ni förstår, en aning traumatiskt. Särskilt som jag förväntade mig ett U på minst en av dem. -

Det som ramlar in i mitt fält av förändrade perceptioner den här gången är det här med rättigheter. Det sägs ibland att rättigheter är någonting som staten tillskriver sina invånare. Detta är falskt. Rättigheter är någonting som människor får genom att födas och finnas. Staten kan inte ge människor några som helst rättigheter - det enda staten kan göra är att inskränka dem, eller ännu värre säga att dessa rättigheter bara får utövas på deras villkor, dvs att en är fri att utöva sina rättigheter så länge inte staten tycker någonting annat. Rättigheter - särskilt mänskliga sådana - är någonting som ges per default, och alla andra formuleringar är ett försök att inskränka dem.

Det här kanske kan tyckas vara något av ett hårklyveri, men det får praktiska konsekvenser tämligen omedelbart. En rättighet är någonting du har, per default, och som sådant någonting du inte behöver fråga om lov om. Så fort du måste fråga om lov så har det gått från att vara en rättighet till att vara ett privilegium på någons nåder. Vilket, per definition, är någonting helt annat än en självklar rättighet.

Now, anledningen till att den här uppdelningen är viktig är för att den skiljer statsbegreppet från rättighetsbegreppet. Det finns en tendens att sammanblanda ens rättigheter med det staten säger att en får göra. Detta är inte helt rätt. Först finns dina rättigheter, vilka du föds med och inte kan göra dig av med ens om du vill; därefter kommer statens lagar och regler och förordningar. Rätten att göra någonting föregår de eventuella lagar som säger sig frånta en denna rätt; vad de gör är dock inte att frånta dig rätten, snarare möjligheten att utöva dem. Individen står ett halvt snäpp under gud själv när det gäller att bestämma över sig själv, och alla försök att placera in statsmakten som mellanled är att försöka göra den till guds företrädare på jorden.

Med detta i bakhuvudet blir det desto allvarligare när en viss rättighetsutövning inskänks, och dessa inskränkningar måste motiveras både utförligt och väl. Om det kan framföras klara, begripliga och rationella skäl för att någonting inte bör göras så skall dessa framföras, i sin helhet och utan gnäll. Om de inte kan framföras så finns de inte, och rättighetsinskränkningen är en illa underbyggd uppmaning att låta bli med någonting. Om skälen är rationella så är det förmodligen ingen bra idé att göra det postulerat förbjudna ändå, och individen blir klokare av att ha förstått dessa argument; om de inte är det så är förbudet ett godtyckligt ingripande i den personliga suveräniteten, och som sådant att betrakta som ett försök att förneka någon sin mänsklighet.

Make no mistake - varje gång du måste fråga staten om lov för att göra någonting så är dina möjligheter att använda dina medfödda rättigheter inskränkta, och varje gång det händer är en del av din mänsklighet förnekad och underställd statens godtycke. Varje ytterligare ny situation där du måste be staten om lov är ett ytterligare förnekande av din mänsklighet; varje ytterligare situation där du måste legitimera dig och dina avsikter är ett ytterligare steg på statens vandring mot fascismen.

Det som definierar en fascistisk stat är det att den inte behöver motivera sig, inte behöver ge några förklaringar och inte behöver bry sig om eventuella invändningar mot sina göranden och låtanden. Den behöver inte dina rättigheter eller din mänsklighet; den behöver bara din och ditt rena mjöls legitimation när du ber om lov att få vara dig själv.

Papiere, bitte.