Den naturliga ordningen

Många av våra konservativa medmänniskor refererar ofta och återkommande till den naturliga och av Dug påbjudna rätta ordningen för saker och ting i sin argumentation. Det är till exempel "den naturliga och rätta ordningen att sex och kärlek enbart och endast kan och ska ske över könsgränserna"; det är den naturliga och rätta ordningen att göra si, så men absolut inte på det där viset som du gör saker på. Och därför ska du låta bli att göra det. Och om du ändå går och gör det så är du ett HOT mot den naturliga ordningen och måste stoppas - illa kvickt!

Jag har alltid tyckt att det här argumentet är lite fiskigt. Jag menar - den sanna, rätta och naturliga ordningen kräver väl inte att folk går omkring och aktivt aktar sig för att den inte ska gå sönder? Den kräver inte ditt samarbete för att inträffa, utan gör sin grej vad du än får för dig att göra åt den. Det går inte att ha sönder den naturliga ordningen - den rycker på sin höjd på axlarna i en akt av episk likgiltighet och fortsätter sedan att strunta totalt i allt du gör. Den naturliga ordningen är, med andra ord, badass.

Now, om ett visst sätt att vara målas upp som den enda sanna och rätta vägen att vara på, samtidigt som det utan större kreativitet går att påvisa att det finns andra sätt som inte nödvändigtvis per automatik leder till omedelbar död och förstörelse om de levs på - så känns det en aning som att denna uppmålning är lite, ni vet, godtycklig. Det känns mer som att argumentet är en hänvisning till den egna gruppens egna självklara värderingar kring vissa saker och ting, snarare än en dito till mer bärande argument. Lite smått egocentriskt sådär.

Jag ser argumentet mer som en grammatisk utfyllnad än som ett riktigt argument. Grammatisk utfyllnad är det en behöver ta till när en egentligen inte har något ord på tungan, men ändå måste säga någonting för att meningen ska bli grammatiskt korrekt. "Det är" utgör förvisso deras argumentation om en destillerar den till sin kärna, men även om sakens existens kanske är ett övertygande moment för egen del, så är det inte direkt en retoriskt effektiv procedur att bara påpeka att den finns. I stället måste en elaborera kreativt - dvs lägga till ord - för att få det att låta som om en har argument att komma med. Ord så som, säg, "den naturliga ordningen".

Det här är förstås ett något elakt sätt att se på saken, men, hey. Jag har en känsla av att den naturliga ordningen inte kommer att låta sig rubbas av just denna lilla milda elakhet. -