Magnihasa

Wednesday, August 10, 2016

Yttrandefrihet, men för allas bästa

Yttrandefrihetens fundament är att ord har betydelse. Detta är så självklart att inte behöver sägas, och därför är det desto märkligare att det tydligen behöver sägas. Inte minst i dessa tider, när allt dummare saker sägs allt högre av allt fler.

En av de högljuddaste har femtio procents chans att bli amerikansk president. Betänk.

De klassiska argumenten för yttrandefrihet har väldigt lite med individuella uttryck att göra. De handlar inte om individers rätt att vara dumma i huvudet offentligt, utan om de positiva effekterna av att den offentliga debatten inte inskränks av de offentliga instanser som nämns i den. Specifikt då diverse kungamakter med varierande grad av envälde.

En av dessa positiva effekter är att allmänheten, genom att ta del av den offentliga debatten, har ett stabilt underlag att basera sina åsikter på. Efter att ha läst ett flertal välformulerade inlägg både för och emot en viss given ståndpunkt, står de rustade att efter eget förnuft skrida till sitt demokratiska dagsverke. De är insatta i frågan, de förstår vilka dess aktörer är, och de kan agera utifrån bästa förmåga. Vare sig kungen (eller förvisso statsministern) håller med eller inte.

Den halvt uttalade premissen för detta är förstås att debatten förs på goda grunder, och att dess deltagare förmår informera läsarna om vad som står på spel. Debattens funktion är både att utbilda och mobilisera befolkningen kring de frågor som är aktuella för dagen. Om detta inte uppfylls så blir saker och ting snedvridna. Allmänheten baserar sina beslut på sämre information än de borde, och den demokratiska följden blir därefter.

Detta är en radikalt annorlunda tanke om yttrandefrihet än den nihilistiska friheten att få säga vilka dumheter som helst. Det kanske känns bra för stunden att stå på torget och skrika "KUKJÄVEL" ända från tårna, men som inlägg i debatten är det inte särskilt konstruktivt. Ingen förståelse genereras eller förmedlas av sådana tilltag, och det ligger nära till hands att utgå från att det finns intressantare saker att säga.

Detsamma gäller självidentifierade nazister. Deras svårigheter att övertyga ligger inte i att allmänheten bara behöver höra en bättre version av deras argument. Det är inte så att folk inte hört deras argument, och skulle ändra åsikt om de bara fick tillfälle att höra dem i sin korrekta kontext. Tvärtom: argumenten har redan framförts i sin mest fulländade form. Historien har redan lärt av detta, och det finns ingenting att tillägga.

Med denna förståelse i bakhuvudet, blir det svårt att ta självutnämnda provokatörer på allvar i yttrandefrihetsfrågor. Än mindre blir det försvarligt att hjälpa dem sprida sina dumheter.

Vi vet bättre nu. Det vore oförskämt mot tidigare generationers bruk av yttrandefriheten att förkasta detta bättre vetande.

Flattr this

Wednesday, July 20, 2016

De radikaliserade bloggarna mitt ibland oss

Samtiden är speciell, i den mening att allt vi gör lämnar elektroniska spår efter sig. Det är i och för sig inte en speciellt intressant observation, men den leder till desto intressantare observationer när det väl är nämnd och introducerad.

Det finns ett allt större antal bloggare som över årens lopp närmat sig de invandrarfientliga propagandaorganens ämnesval och argumentation. De läsare som följt dem under årens lopp har förmodligen inte märkt av det, upptagna som de är av vardagens stilla lunk. De som läst ett tag, tagit en paus under några månaders (eller års) tid och sedan återvänt, däremot, kan se en klar skillnad mellan före och efter.

Före förändringen var de sig själva. Det vill säga, de gjorde sin grej och använde sin egen röst för att uttrycka sina egna åsikter. Efteråt är det som att de blivit väldigt mycket mindre av sig själva och mer av en förlängning av propagandaorganen. De har samma talepunkter, samma åsikter, samma ämnesval och på det stora hela samma förutsägbarhet.

Det är sorgligt. Men det är förståeligt.

Nu säger jag inte "förståeligt" i någon slags empatisk bemärkelse, utan utifrån ett vetenskapligt metodologiskt perspektiv. Eftersom vi har alla bloggposter som skrivits före, under och efter förändringen, så kan vi rent principiellt läsa oss till vad som hänt, och varför. Radikaliseringsprocessen är så att säga självdokumenterad, och behöver bara studeras systematiskt för att klarläggas.

Förståelsen ligger inom räckhåll. Det enda som behövs är den disciplinerade viljan att greppa den.

Flattr this

Wednesday, June 29, 2016

Skillnaden mellan social kompetens och politisk kompetens

Det skulle kunna tänkas att social kompetens och politisk kompetens går hand i hand. Att förstå sociala processer och deras subtila förändringar är ju trots allt något av en nyckelkomponent när det gäller att hamna i någon slags ledarroll. Den ena kompetensen leder till den andra, så att säga.

Men. Det finns en skillnad. Och den är allt annat än subtil.

Det enklaste sättet att förklara denna skillnad är genom ett konkret exempel: sextusendollarbrödrosten.

För ett tag sedan var en australiensisk politiker lite mindre smidig på tungan än hen borde ha varit, och råkade säga att sextusendollarsbrödrostar på något vis var ett positivt inslag i arbetspolitiken. Det var inte helt klart hur hen menade, och efter hand så blev dessa dyra brödrostar en mem. Sex tusen dollar är trots allt väldigt mycket pengar (även om de är australiensiska pengar), och det är svårt att tänka sig en brödrost som lyckats med konststycket att uppnå en sådan astronomisk prisnivå.

Den som är socialt kompetent förstår väldigt snabbt att det inte handlar om en liten fjuttbrödrost som värmer två brödskivor, utan snarare om någon slags restaurangverktyg som kan värma arton bröd, steka pannkakor och vispa våffelsmet samtidigt. Det vill säga någon slags specialiserad köksutrustning som är användbar för den som till äventyrs vill öppna en restaurang. Det finns en rimlig tolkning, och den som besitter social kompetens kan förstå sig fram till denna tolkning utifrån kontexten.

Den som är politiskt kompetent, däremot, gör allt hen kan för att absolut aldrig någonsin kommunicera en sådan förståelse. Om ens politiska motståndare säger fel, så ger det ett intryck av att de inte vet vad de gör, vilket är en fördel för det egna laget. Det kompetenta att göra som politiker är därför att förstora upp misstaget så mycket som möjligt för att maximera den egna vinsten av situationen. Att det finns en rimlig tolkning är irrelevant - än värre, det är direkt kontraproduktivt.

Du märker att skillnaden inte är överdrivet subtil.

Anledningen till att detta politiska förfarande fungerar är att de sociala omständigheter som låter rimliga personer göra rimliga tolkningar inte kommuniceras i medierna. Det enda vi som inte var där har att gå på är vad som rapporteras därifrån, och om det som kommuniceras är "motståndarna vet inte ens vad en brödrost kostar, lol", så är det en förlust för nämnda motståndare. Det enda vi vet om vad som hände var att de sade någonting dumt, och av naturliga skäl kan vi bara utgå från vad vi vet när vi bildar uppfattningar om saker och ting.

Såvida vi inte vet vad de gör, och de vet att du vet.

Så. Om du märker att någon i din närhet har mer politisk kompetens än sunt förnuft, länka dem till det här inlägget och be dem tänka över sitt odygdiga leverne. Vem vet. Kanske kommer de veta bättre framöver. -

Flattr this

Saturday, June 25, 2016

Två oanvändbara analyser om brexit

Så här dagen efter beskedet om brexit - tillika dagen efter midsommar - är förvirringen fortfarande stor kring vad som har hänt och vad som kommer att hända. Många bollar har kastats upp i luften, och det är oklart vilka som kommer att fångas upp och vilka som kommer att landa. Framtiden är, minst sagt, osäker.

Därför är det viktigt att närma sig framtiden med en användbar analys av situationen. Nyckelordet är användbar. Även om det är frestande att kasta sig in i apokalyptisk frenesi, så är det inte det mest användbara en kan göra. Det kanske känns bra för stunden, men den apokalyptiska stämningen till trots så går solen upp i morgon också, och hur bakfulla vi än är behöver vi vara funktionsdugliga även då.

Det finns två populära analyser som är allt annat än användbara i sammanhanget. Dessa två är att vänstern har fel i sitt EU-motstånd, och att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt.

Analysen att vänstern har fel i sitt EU-motstånd är oanvändbar av två anledningar. För det första eftersom "vänstern" som analytiskt begrepp är så ospecifikt att det utan vidare kan bytas ut mot "utomjordingar". Den som kritiserar "vänstern" kritiserar inte någonting specifikt, utan gör en svepande gest som inkluderar allt som eventuellt kan tänkas inkluderas av de ord som följer efter rent grammatiskt. Som analys betraktat är det en tautologi.

För det andra så kan denna analys enbart användas för att klumpa ihop folk som inte håller med en till en enda stor dumgrupp. "Vänstern" är dum som kritiserar EU, precis som de många nationalistiska rörelser som nu mobiliserar inför ytterligare folkomröstningar om att lämna EU. Alltså är bägge lika dumma, och följaktligen samma sak. Och således kan alla som kritiserar EU viftas undan eftersom de är dumma.

Detta är inte ett användbart sätt att se på samtiden. Om du vet med dig att du använder en sådan analys, så gör du dig dummare än du behöver. Jag har fullt förtroende till din förmåga att inse varför detta inte är någonting positivt.

Den andra populära analysen - att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt - är oanvändbar eftersom den stannar där. Ingenting följer på konstaterandet, och all vidare diskussion om vad Storbritanniens utträde innebär avfärdas som irrelevant eftersom det är bra att de lämnat detta ondskefulla nyliberala ekonomiska projekt. Alla som eventuellt försöker sig på sådana diskussioner avfärdas av samma anledning.

Den enda denna analys kan användas till är att göra sig själv irrelevant för vidare diskussioner. Detta är förvisso selektivt användbart, men den som till äventyrs vill delta i diskussionen behöver ta till andra analyser.

Framtiden är osäker, och det är inte helt självklart vad den bär med sig. Men en sak är säker, och det är att vi kan förbättra oddsen genom att inte medvetet hänge oss åt oanvändbara analyser som inte leder någonstans. -

Flattr this

Tuesday, April 12, 2016

Bli den bästa betaversionen av dig själv

Utgår du från den bästa möjliga tillgängliga tanken när du gör det du gör?

Det är en fråga med många beståndsdelar. En av dem är att den som självsäkert svarar att JA, DET GÖR JAG, förmodligen inte förstått frågan, och svarar mer med ryggmärgen än någon annan bättre tanke de har tillgång till. Vilket är goda nyheter för alla som ser förvirrade ut och undrar vad som är i görningen. Förvirring är bättre än omotiverad dumsäkerhet.

Det första en behöver förstå när det gäller den bästa möjliga tillgängliga tanken är att denna tanke förmodligen inte är den första som ploppar upp i ens huvud när en ser någonting. Det skulle förvisso kunna vara det, men rent statistiskt är det sannolikt att någon annan redan tänkt någonting bättre om saken. Det är dessutom förmodligen också sannolikt att vi kan ta del av denna tanke, antingen genom ett snabbt besök på biblioteket eller wikipedia. Även om vi förmodligen inte kommer åt det absolut bästa som någonsin tänkts om saken efter ett sådant besök, så är det sannolikt att vi kommer över någonting bättre än vår ryggmärgsreaktion. Vad vi än gör efter detta, så gör det det utifrån en bättre tanke än du hade gjort annars.

Samma princip gäller på ett mer generellt plan. Det finns böcker, filmer och andra källor till information om de saker du gör i din vardag, och det är upp till dig att vid varje tillfälle fråga dig själv om du utgår från den bästa möjliga tanken när du gör det du gör. Möjligheten att ta del av dessa bättre tankar finns, och det är ett medvetet val att antingen ta del av dem eller inte. Vilken form dessa än må återfinnas i.

Nu finns det förstås inga garantier för att vi får tag på den absolut bästa av alla möjliga tankar, så jakten på den kan fortsätta i all oändlighet. Poängen är inte att få tag på den, utan snarare det omvända: att inte utgå från en sämre tanke än en skulle kunna ha gjort. Om ett livsavgörande misstag hade kunnat undvikas genom fem minuters läsning på wikipedia, så vore det dumt att inte ha gjort denna läsning. Att leta efter bättre tankar är ett sätt att undvika att vara dum i onödan.

Det är dessutom ett sätt att undvika att framstå som dummare än en faktiskt är. Ryggmärgen tenderar att ha många och starka åsikter om saker den råkar få syn på, och frestelsen är stark att ge uttryck för dessa åsikter i samma ögonblick som de dyker upp. Problemet med detta är förstås att detta förmodligen inte är ens bästa tankegång, och att ens uttryck inte blir det bästa en hade kunnat säga. Vilket antingen får en att framstå som dummare än en egentligen är, eller, än värre, att det sårar någon oavsiktligt.

(Nu skulle någon i och för sig kunna invända att det finns skäl att såra någon avsiktligt. Min enda förhoppning är att de med sådana avsikter tar del av de bästa möjliga tankarna tillgängliga för dem innan de skrider till verket.)

Det är som sagt omöjligt att tvärsäkert säga sig utgå från de bästa möjliga tankarna. Det är bara dumsjälvsäkert, vilket inte är särskilt bra. Men det är desto möjligare att medvetet titta på de källor som finns, och säga att, nä, jag tänker inte ta till mig dem, eller ens försöka.

Det är förvisso ett möjligt val. Förhoppningen med det här inlägget är att du ska komma på bättre tankar. -

Flattr this

Sunday, March 27, 2016

Liechtenstein anfaller! Invasionen är nära!

För ett tag sedan bytte jag twitternamn till "Liechtensteinsk DDoS". Om du inte hänger på twitter så är detta förmodligen smått obegripligt, men det är okej. Det är begripligt i sin kontext.

Om du hänger på twitter så är namnet förmodligen smått obegripligt, eftersom det är en referens till mycket specifika omständigheter. Låt oss gå in på dem.

För ett tag sedan (identiskt med taget ovan) angreps ett par stora svenska tidningar av en DDoS-attack. Omedelbart efter att detta blev känt, proklamerade folk som knappt hade hört talas om DDoS-attacker att det givetvis var ryssen som låg bakom detta, och greppade efter varje halmstrå de kunde finna för att stödja upp denna hypotes. Inte ens kombinationen av faktorerna att a) det med största sannolikhet inte var ryssarna, b) om det var det så skulle det vara omöjligt att bevisa, samt c) det ligger inom tekniskt räckhåll för en uttråkad tonåring i Stavanger att åstadkomma detta i ett missriktat försök att impa på sin sweet sixteen - bet på deras omedelbara självsäkerhet. Det var minsann ryssen, och därmed basta.

Varpå jag omedelbart svarade att det var Liechtenstein som låg bakom attacken. Det var förvisso inte de som gjorde't, och det ligger bortom rimlighetens gräns att anta att det var det. Men om någon utan ironi kan påstå med 500% självsäkerhet att det var ryssen, så kan jag lika gärna ta tillfället i akt att dra till med liechtensteinarna. Att jag garanterat har 100% fel förändrar inget, men att jag utan omvsep kan erkänna detta felskap är en kvalitativ skillnad som gör skillnad.

Grejen är förstås att detta inte bara handlar om en enda överbelastningsattack vid ett enda tillfälle. Samma 500-procentiga självsäkerhet infinner sig närhelst någon bombastiskt proklamerar att det är muslimerna som orsakar alla problem i vår värld, och att vi borde göra något åt dem. Det faktum att de har 100% fel förändrar ingenting vad gäller deras självsäkerhet, bombastiskhet eller högljuddhet. Det var muslimerna som gjorde't, och därmed basta!

Mitt svar är att det var Liechtenstein som gjorde't. Om du får ett fripass på att vara frikopplad från verkligheten, så får jag också ett sådant.

Skillnaden mellan oss är att jag erkänner att jag har fel, medan du envist gräver dig djupare in i självsäkerhetens mörka tunnelbanehål.

Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs. Och det är liechtensteinarna som stänger dem.

Flattr this

Wednesday, February 10, 2016

Ett ideologiskt badhus nära dig

Med jämna mellanrum dyker det upp debattartiklar om badhus. Det kan tyckas vara en märklig sak för politiker att debattera om, och det kan tyckas vara en ännu märkligare sak att bli upprepat upprörd över, men det är mindre märkligt än det verkar. Inte minst om vi sätter badhus i perspektiv.

Det finns mycket att säga om badhus, men de två viktigaste sakerna är att de utgör ett återkommande inslag i mångas vardag (inte minst föräldrars, med tillhörande barn), och att de är en av de platser där det mänskliga villkoret är som tydligast. Det mänskliga villkoret varandes att vi är ömtåliga kroppar som befinner sig i fysisk och social närhet till varandra, och att denna ömtålighet behöver hanteras för att undvika att någon blir skadad.

När debatterna om badhus blossar upp, handlar de inte primärt om simmande eller andra vattenrelaterade aktiviteter. Det handlar i stället om svårigheten att finna en balans mellan den universella mänskliga sårbarheten och önskvärdheten i att upprätthålla gemensamma sociala miljöer. Vilket är en långt större fråga än det specifika sociala sammanhanget antyder, och den återaktualiserar sig överallt där människor samlas. Det är dessutom en viktig fråga, och beroende på hur en resonerar kring den så kommer en komma fram till olika svar på diverse politiska spörsmål.

Det ligger i sakens natur - ens förståelse av det mänskliga villkoret är den grundsten varpå all annan förståelse byggs. Märkligt vore det annars, och ännu märkligare vore det om debatter om detta helt plötsligt skulle upphöra. Vare sig det handlar om badhus eller någonting annat.

Att det tenderar att handla om just badhus beror främst på att det är ett återkommande och relaterbart inslag i mångas vardag, och sålunda kan användas som en begriplig konkretisering av den större frågan.

Det finns också trångsynta idioter som använder badhus som ursäkt att framföra rasistisk propaganda. Men det vore dumt att låta dem sätta tonen för framtida debatter. Onekligen.

Flattr this