Magnihasa

Sunday, November 23, 2014

Hur dum kan man bli? Du kan inte tro vem jag lurade härnäst!

Det finns en grupp i samhället som är mer lättlurad än andra grupper. Det går att lura i dem exakt vad som helst, och de sväljer det med både hull och hår. De märker inte ens att de är lurade, utan fortsätter med gott mod tro att de är både vett och sanning på spåret även när lämmlar över första bästa luriga stup.

Jag talar förstås om antifeminister.

Nu kanske du tänker att jag överdriver. Men det är mindre komplicerad än du tror, och långt enklare än det borde vara. Säg bara att någon feminist sagt eller gjort någonting dumt, och de kommer att tro allt du säger. Det spelar ingen roll vad du säger (och nästan inte ens hur du säger det) - de kommer att bli eld och lågor. Och vad du än säger efter det, så kommer de att vara så pass emotionellt upprymda att de accepterar det av bara farten.

Det är supereffektivt.

Det blir ännu effektivare av att dessa personer anser sig vara kritiskt tänkande. All den energi som skulle kunna gå åt till att analysera det du säger går nämligen åt till att vara kritisk till de feminister du pekar på. Med iver och entusiasm skrider de till verket, och när de avverkat sig själva så är det bara att yttra några väl valda ord i deras mottagliga öron.

Det här är ju fantastiskt! kanske du tänker nu. Följt av tanken att användningsområdet för detta begränsas av att du inte känner till så många feminister, och därmed inte har så mycket att peka på. Det är en rimlig tanke. Grejen är dock att antifeministerna inte heller känner till så många feminister, och att du därmed i stort sett kan hitta på att någon feminist sagt något. Det spelar ingen roll ifall de verkligen sagt så eller inte (eller ens ifall dessa feminister överhuvudtaget finns) - det genererar samma respons. Och eftersom deras kritiska tänkande är upptaget -

Ah, du förstår vartåt det barkar. Bra.

Jag ser nu att du är ivrig att testa denna retoriska superkraft, så jag ska inte uppehålla dig längre. Jag vill dock avsluta med några väl valda ord från en feminist:

Med stor makt kommer stort ansvar, och det är därför män så fort tappar förståndet när de konfronteras med en kvinna.

Lycka till!

Flattr this

Thursday, November 20, 2014

En hyllning till åsiktskorridoren

Ett begrepp som använts allt oftare på sistone är "åsiktskorridoren". Det används för att beskriva det smala fält av åsikter som får uttryckas, och det bredare fält av åsikter som (per automatik) inte får uttryckas. Ju smalare åsiktskorridoren är, desto bredare är fältet av åsikter som inte är inkluderade i den. Per definition.

I vissa fall är åsiktskorridoren närmast att likna vid en partikelaccelerator. Om ni tillåter att jag spinner vidare på metaforen.

Det går att göra intressanta saker med detta begrepp. En sådan sak är att försöka finna dess gränser. Vilket kan göras på två sätt, eller rättare två riktningar. En kan börja med en åsikt som är så pass vedertagen att den kan uttryckas praktiskt taget överallt, och sedan gradvis avvika tills en börjar närma sig gränslandet. Börja med sådant som att himlen är blå, gräset är grönt, planeterna snurrar kring solen - det absolut minst kontroversiella som över huvud taget finns. Lägg sedan på ett uns kontrovers i taget, och efter hand så har vi en ritning över bygget.

En kan också närma sig från andra hållet, det vill säga från en utgångspunkt som är så pass brutalt utesluten och från början dödfödd att den aldrig någonsin skulle kunna uttryckas. Följ sedan samma procedur som ovan: ta bort ett uns kontrovers i taget, och se vad som händer, och när.

En möjlig startpunkt är denna: att staten ska tvångsomhänderta alla nyfödda av alla arter (inklusive människor), utsätta dem för godtyckliga tester, avliva de som inte lyckas leva upp till kraven, mala ned resterna till pulver och använda detta till att bygga ett enormt monument till statens ära, för att därefter kontinuerligt bränna ned och återuppbygga detta monument vart tredje år.

Det finns ingen risk att detta någonsin skulle inkluderas i åsiktskorridoren. Om du är en sund läsare så ryggar du tillbaka vid blotta tanken.

Ett problem med att börja i den här änden (förutom mardrömmar om att iscensätta mardrömsscenarier i allmänt accepterade system) är att det åskådliggör en problematik i att använda begreppet "åsiktskorridor" som kritik av samtiden. Det är ju ändå så att, vilka åsikter vi än må ha, så finns det saker vi är oändligt tacksamma över att inte behöva diskutera om och om igen. Det finns ett egenvärde i att inte konstant behöva diskutera det ritualistiska slaktandet av en stor del av landets samlade biomassa, och det finns än mer ett egenvärde i att aldrig någonsin behöva tänka tanken.

Det offentliga samtalet mår oerhört mycket bättre av att detta aldrig någonsin är ett ämne som kommer på tal.

Det behöver inte sägas att det finns mildare åsikter vars frånvaro inte utgör en förlust. Så som diskussioner om hur vi snabbast och effektivast kan slutföra tredje rikets slutliga lösning inom ramarna för vårt existerande institutionella ekosystem. Både tidningarnas ledarkolumner och statens utredningstjänst kan göra sina jobb bättre i trygg förvissning om att denna diskussion och tillhörande åsikter är för evigt utestängda från maktens korridorer.

Länge leve åsiktskorridoren.

Flattr this

Wednesday, November 12, 2014

Effektiva åtgärder mot piratkopieringen

Helt plötsligt dyker det upp försök att bukt the Pirate Bay. Helt plötsligt blir det åter aktuellt att försöka stoppa dessa ligister innan de förstör all mänsklig kultur för all framtid.

Det är åter dags att stoppa det fenomen som de senaste fyra decennierna aktivt misslyckats med att förstöra all mänsklig kultur för all framtid, trots att dess teknologiska kapacitet mångfaldigats sedan blandbandens dagar.

Piratkopieringen.

Det behöver nog inte sägas att kulturen inte dött riktigt än. Och att det eventuella sambandet mellan kulturdöd och piratkopiering har, för att uttrycka det milt, klent empiriskt stöd.

Men. Kampen mot piratkopieringen går vidare. Och visar inga tendenser på att inte fortsätta gå vidare. Så låt oss gå vidare med ett tankeexperiment.

Låt oss experimentera med tanken att vi vill få bukt på piratkopieringen. På riktigt. Inte bara i marginalen som hittills, utan på bred front. Effektiva åtgärder, utan pardon eller enkla sätt att ta sig förbi dem. Effektiva åtgärder som gör det svårt för vanligt folk - konsumenter - att fortsätta piratkopiera. The real deal.

Hur skulle sådana åtgärder se ut?

Låt oss börja detta experiment med att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att kriminalisera fenomenet har inte avskräckt det stora flertalet, inte heller att dela ut dryga böter, eller ens att sätta personer i fängelse. De straffrättsliga åtgärder som står till buds idag är inte effektiva. Inte heller torde de vara effektiva om straffen blir hårdare: skadestånden är redan idag på en sådan nivå att en vanlig konsument inte kan betala av dem under sin livstid. Månne kan det argumenteras att även fängelsestraffet borde vara livstid, i stället för de max två år som i dagsläget. Och som det parlamentariska läget ser ut idag, så är dödsstraff en helt annan diskussion.

Med det konstaterat, låt oss gå vidare till civilrättsliga åtgärder.

De åtgärder som nu föreslås handlar om att tvinga bredbandsleverantörer att blockera hemsidor, så som the Pirate Bay. En lösning som försökts i flera länder, och som i praktiken inneburit att hemsidorna fortsatt varit tillgängliga med minimal ansträngning för den som verkligen vill komma åt dem. (Om du kan komma in på den här hemsidan, så har du all teknisk kunskap du behöver för att komma runt en blockering av den typ de pratar om. Din hacker.) Vilket, för att återigen använda ett milt uttryck, är motsatsen till effektivt.

För att inte tala om besvärligt för de bredbandsleverantörer som drabbas av dessa åtgärder - dels är civilrättsliga mål ett gissel för alla inblandade, och dels tar det resurser från effektiva åtgärder.

Målet var dock hitta effektiva åtgärder.

För att få bukt med problemet på riktigt, och inte bara på låtsas, skulle vi kunna sätta in tekniska åtgärder. Det vill säga inte straffrättsliga eller civilrättsliga åtgärder, utan åtgärder som gör det svårt att piratkopiera rent tekniskt.

Vilket, återigen, tvingar oss att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att göra skivor svårlästa och kräva mycket specifika hårdvaruuppsättningar för att spela upp dem har inte varit effektivt; att göra mjukvara svårläst och kräva mycket specifik hårdvara har inte heller fungerat. Det har följt samma mönster som de blockeringar som nämnts ovan: mycket besvär till liten effekt. Inte bara har pirater kunnat ta del av skivorna och mjukvaran med enkelhet - de konsumenter som betalat har drabbats av diverse buggar som gör att deras upplevelse blivit sämre.

Att piratkopian är en bättre upplevelse än originalet är även det motsatsen till effektivt.

Vi börjar närma oss någon slags slutsats. Högre straffsatser är inte lösningen. Civilrättsligt trassel är inte lösningen. Tekniska lösningar skapar fler problem än de löser.

Det finns bara en sak att göra:

Filtrera internet i realtid.

Analysera den datatrafik som konstant färdas på informationsmotorvägarna, se ifall den är laglig eller inte, och stoppa det som inte uppfyller kriterierna för laglighet. Om någonting är en piratkopia - pow! Stoppa det innan det når sin mottagare. Övervaka allt, stoppa det som är suspekt, och håll ett vakande öga på allt som inte är det. Låt ingen dataström vara fri från algoritmernas vakande analys, och låt ingen pirat komma undan med sin vedervärdiga verksamhet!

Det är måhända en öppen fråga om detta ska kombineras med dagens skadeståndsnivåer och fängelsetid. Jag lämnar det osagt.

Nu kanske du tänker att detta är att gå lite för långt. Att det finns någon slags gräns som passerats när all kommunikation övervakas - inklusive personlig kommunikation mellan medborgare - för att komma åt piratkopieringen. Att medlet måhända inte är proportionellt med målet. Särskilt inte när övervakningen måste ske under administration av privata aktörer, det vill säga rättighetsinnehavarna. Inte folket, inte polisen, inte artisterna. Rättighetsinnehavarna.

Tja.

Det är vad som krävs. I alla fall om ambitionen att få bukt med piratkopieringen är menad på allvar. Åtgärder som är av mindre skala än total övervakning är inte effektiva - vilket bevisas inte minst av att de hittills inte fungerat i någon som helst utsträckning. Om vi vill vidta effektiva åtgärder, så är detta vad som krävs.

Vill vi vidta effektiva åtgärder? Vill vi verkligen gå så långt?

Vad är vårt demokratiska kulturarv värt i sammanhanget?

Flattr this

Sunday, November 2, 2014

En offentlig hammare söker spik

Den gode Maria Abrahamsson är oroad över offentlighetsprincipen. Den används. I det fall hen specifikt skriver om används den in absurdum, så pass att det krävs att extra personal anställs för att tillgodose dess överanvändning. Alla dokument som kan utkrävas utkrävs, och sen några till bara för att se ifall det går. Och/eller för att, som det framställs, terrorisera kommunen och dess anställda.

Ordet "okynnesbegär" används.

Abrahamsson föreslår att en nödvärnsparagraf införs, för att råda bot på problematiken att rättigheter används in absurdum. Vilket är en sensibel lösning när lösningen måste vara lagstiftning - det förändrar ingenting i sak, och kan utformas för att handla om mycket specifika former av absurditeter. Om lösningen måste bestå i en lagändring, så är det en bättre ändring än många andra.

Men lösningen måste inte bestå av lagstiftning. Den skulle i stället kunna bestå av någonting annat.

Till exempel fildelning.

Om vi tänker närmare på saken, så är fildelning den perfekta lösningen på problemet. Se bara vad problemet består i: det krävs alldeles för mycket arbetskraft att distribuera information genom befintliga kanaler. Papper måste hittas, sorteras, kopieras, frankeras, postas, - det är ett gissel rakt igenom. Om det handlat om filer i stället för papper, så hade det inte krävts mer än en server som står pall, och en sökmotor som är finkänslig nog att sortera fram det som är aktuellt i sammanhanget.

Servrar och sökmotorer finns. De behöver inte uppfinnas på nytt, utan kan anpassas för att lösa den samtida problematiken. Utan att förändra lagstiftningen.

För den som till äventyrs vill ha allt som någonsin dokumenterats, så är det inget stort projekt att lägga upp en torrent som innehåller just detta. Det finns en rik och levande tradition av att göra sådana saker, och det är ett slöseri att inte använda denna i offentlighetens tjänst.

Det sägs ibland att om det enda verktyg en har är en hammare, så ser varje problem ut som en spik. Om problemet är att offentlig information krävs ut in absurdum, så är det frestande att drämma till denna spik. Men lagstiftning, liksom hammare, är trubbiga instrument, och borde bara användas när de verkligen behövs.

Vi har löst problemet med hur stora mängder information kan flyttas från plats till plats. Det är milt trubbigt att inte använda lösningen när den väl står till buds.

När det gäller problemet med medborgare som avskyr sin kommun så pass att de tar till varje lagligt medel för att terrorisera den - tja. Det är inte ett problem med offentlighetsprincipen. Det är snarare ett demokratiskt problem, och bör behandlas därefter. -

Flattr this

Friday, October 24, 2014

Integritet utan feminism

När det gäller teknik och teknologi är allt möjligt. Det finns inga gränser, och de gränser som finns är i full färd med att överskridas. Framtiden är synonym med framsteg, och framåt är den riktning vartåt allt färdas.

Allt är möjligt. Åka till månen? Yep. Kartlägga samtliga gener i människans genom? Yep. Bygga globala kommunikationsnät som möjliggör för personer att prata med varandra var de än befinner sig? Yep.

Ordna en mild förbättring i sociala villkor för en marginaliserad grupp i samhället?

Njaei alltså det är dyrt och komplicerat och många faktorer och svårt och du vet vi har egentligen inte teknik för sådant och -

Det finns gränser för hur mycket som kan göras med framtidens teknologi. Tydligen. Och än fler gränser när det gäller samtidens teknologi - det som i mångt och mycket är framtidens teknologi, nu när tiden sprungit ikapp oss.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

För den som spenderat sin tid i framstegstankens frontgarde är detta en obegriplighet. Allt är ju möjligt. Omöjligheter överstigs dagligen. Nya rön strömmar ständigt in. Framtiden ligger inte bara runt hörnet - våra bästa (och bäst betalda) ingenjörer arbetar med dess prototypversioner. Det enda som behövs är mer framåt och mer tid. Sedan är alla samtidens problem lösta.

Förutom de problem som inte blir lösta.

Det finns problem med sexism. De är inte subtila, de är inte svåra att förstå, och de är inte nya. De är inte heller möjliga att reducera till tekniska lösningar, och det är förenat med katastrof att försöka lösa dem enbart med sådana.

För att ta ett samtida exempel: nakenbilder som läcks. Och där den avbildade blir tillsagd att denne får skylla sig själv eftersom bilderna inte hanterades med det tekniska kunnande som krävs för att säkra dem för läckage. Där reaktionen på bildernas plötsliga spridning inte är "well, den som läckte dem är ett miffo", utan "wow, vad dålig du är som låter ditt personliga varumärke förstöras så."

Det är inte teknologin som är lösningen. Inte heller problemet, strängt taget.

Sexism är teknikneutralt.

Ett annat exempel på samma fenomen är våldtäkter, där den våldtagna blir utfrågad i detalj om vad denne hade för kläder på sig när brottet hände. Där andemeningen är att den som klär sig fel (använder teknologin fel) får skylla sig själv när någon annan kränker dem. Där det felaktiga bruket - och än mer det medvetna felaktiga bruket - av klädmediet är tillräckligt för att göra någon rättslös. Tillräckligt för att göra någon annans brist på fungerande empati både förståeligt och rättfärdigat.

Det är i det här läget någon brukar komma och säga någonting i stil med: lämna dörren öppen och tjuvarna kommer att flockas. Skyll dig själv. Var inte en sån n00b.

Ansvaret för att upprätthålla sin integritet är, för att uttrycka det milt, snedfördelat.

Det blir värre när en persons karaktär sätts i fråga. Det krävs inte mycket för att både det ena och det andra ska vara rättfärdigat. Är någon en slampa? En hora? En bimbo? - wham, det är fritt fram, fältet är öppet.

Hen får skylla sig själv att hen är människa på fel sätt.

Nu brukar någon invända att de som är människa på "rätt" sätt respekteras. Vilket är en märklig invändning. Det är också en dålig invändning, givet det som tidigare sagts om integritetens ansvarsfördelning: dörren står alltid på glänt för den som har en tillräckligt stor kofot. Och hotet om att använda denna kofot (i vilken form det än må vara, läckta nakenbilder en form bland andra) är ständigt närvarande. Det kallas inte hora-madonna för inte.

Sexism är teknikneutralt. Att utmåla det som ett tekniskt problem med en teknisk lösning är, tekniskt sett, en del av problemet. Inte minst eftersom det antyder att integritet är någonting som bara är dygdiga människor till handa. De andra, förkastade, räknas inte, och får skylla sig själva att de inte tog chansen att göra rätt när de hade den.

Fast å andra sidan.

Det är onekligen väldigt mycket enklare att utmåla integritet som någonting tekniskt. Med tillräckligt mycket framåt och tillräckligt mycket tid så kommer problematiken att lösa sig själv, precis som så många andra gränslösa saker.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

Flattr this

Monday, October 6, 2014

Hur du finner guldfiskarna ibland oss

Alice Bah Kuhnke har blivit minister. De flesta av er känner förmodligen igen namnet från Disneyklubben (såvida ni inte är yngre än jag, och mest känner igen det från att folk säger att de känner igen det från Disneyklubben).

Att påpeka att hen är känd från Disneyklubben är en naturlig reaktion. Det var ett populärt program, och ganska precis alla som var antingen förälder eller barn när programmet sändes såg det. Alla var där. Kändisfaktorn är brutal.

Som första intryck efter att inte ha hört namnet på evigheter är det en självklarhet att göra kopplingen. Det är så hjärnan fungerar. Den söker kopplingar mellan saker. Om en bara vet två saker om någonting, så är det dessa två saker som kopplas ihop. Även om det är två ytliga saker som egentligen inte säger så mycket om någonting alls i den lite större bilden.

Det är okej att ha första intryck. Ha dem om många saker.

Det finns dock en gräns för hur länge en får ha samma första intryck om någonting. Hur länge en får gå omkring och koppla ihop de där två första fragmenten. Första intryck har ett bäst före-datum, och tenderar att gå ut när det andra, tredje, fjärde och femte intrycket passerat revy.

Att utbrista att vår nya ungdomsminister är känd från Disneyklubben är okey första gången en hör det. Det är inte okey femte gången, och särskilt inte om det samtidigt också är femte gången en hör att hen bland annat suttit som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen, och på det stora hela hunnit med en hel del under de senaste decennierna.

Det finns en gräns för hur länge en inte får ta in information. Och det finns en gräns för hur länge en får agera som om en inte tagit in denna information.

Det är inte okey att vara medvetet trög.

Now, jag behöver nog inte säga att det finns folk som är medvetet tröga. Och att det finns folk som är strategiskt medvetet tröga, som aktivt vägrar röra sig längre än första intrycket, och för evigt förblir i ett tillstånd av nyhetens behag.

Du kommer kunna märka det när det gäller vår nye kultur- och demokratiminister. Du kommer även kunna märka det när det gäller ett stort antal andra saker. Inte bara hen.

Njut av de första intrycken medan de varar. -

Flattr this

Friday, October 3, 2014

Det rätta språket för sådana som du

Den process som lett fram till att ortsnamn blivit obegripliga är en väldigt modern process. För de längsta av tider var det relativt likgiltigt vilka ord vanligt folk använde för att beskriva saker - så länge de inte gjorde allt för mycket väsen av sig kunde de ignoreras utan vidare. Det var först när nationalism och centraliserade statsmakter inträffade som det blev viktigt vem som använde vilket ord för vad - vem som pratade vilket språk med vem.

När kommunikationen mellan olika områden gick lika fort som de människor som färdades mellan dessa områden, så uppstod lokala språkliga variationer mellan dessa områden. Inte för att någon aktivt ville det, utan för att det är så språk fungerar. Ord byts ut, skiftar mening, byter nyanser och övertoner. Ordspråk förstelnas och görs till döda metaforer. Språk utvecklas, och de som använder språket märker oftast inte hur det händer förrän de träffar folk som pratar annorlunda.

Vilket de inte gjorde allt för ofta. Eftersom kommunikationerna var långsammare på den tiden.

Detta ledde till en enorm lokal språkvariation, vilket vi idag känner som dialekter. Dalmål, värmländska, östgötska, skånska - de är mer än bara skillnader i uttal. De är vad som är kvar av en lång process av språklig diversifiering, efter en modern process av språklig likriktning.

Det vi idag kallar rikssvenska är inte en universell form av svenska. Det är den version av det svenska språket som statsmakten medvetet etablerat som den universella versionen av det svenska språket. Detta genom ett antal propagandakampanjer, så som utbildning, publiceringen av ordböcker och etableringen av ett enhetligt skriftspråk.

Jag säger propagandakampanjer, eftersom det var det de var. Ett annat ord för samma process är imperialism.

Det finns inget som säger att det vi idag kallar svenska är den enda möjliga versionen av det svenska språket. Det hade kunnat vara annorlunda. Huvudstaden hade kunnat stanna i Kalmar, och vi hade kunnat ha en betydligt sydligare version av rikssvenskan. Att huvudstaden hamnade i Stockholm, och att den dialekt som pratades därikring blev riksspråk, är ett resultat av en historisk tillfällighet. Det hade kunnat vara annorlunda. Allt beror på vem som har makten.

De som har makten är därför desto mer angelägna om att driva igenom sin version av språket. Rikssvenskan blir det svenska språket, och rättstavning blir en fråga om vems språk som är legitimt. En viss dialekts stavning blir den "rätta" stavningen, och de andras blir felstavningar. Det finns en officiell version av språket, och de andra är avarter som behöver rättas till.

Efter hand försvinner dessa varianter. Den dialekt som propageras som det officiella språket konkurrerar ut de lokala dialekterna. Inte eftersom den officiella dialekten är bättre, utan för att de som förespråkar den har ett maktövertag gentemot de som inte språkar den.

Ett exempel på detta maktövertag är skolan. Det språk eleverna konfronteras med är inte deras lokala språk, utan statens språk, och den stavning de lär sig är inte deras dialektala stavning, utan den korrekta stavningen. De lär sig den officiella dialekten, läser den officiella dialekten, och när de pratar med andra så är det denna dialekt de använder och förstår. De lär sig att den officiella dialekten är Språket, med stort S, och att de som avviker gör fel.

Ett liknande exempel: efter att Skåne erövrades från Danmark etablerades Lunds universitet. Inte för att ge de lortiga danskarna en utbildning i hur krig går till, utan för att ge de lortiga skåningarna en utbildning i svenska. Svensk lagstiftning, svensk teologi, svensk administration. På svenska.

Det är en öppen fråga om de lyckats eller inte.

När moderniteten - och kommunikationen - tog fart, blev det desto viktigare med språklig renhet. Särskilt när det gällde massmedier. När röster kunde förmedlas var det viktigt att rätt röst förmedlades, rätt dialekt. Så att det inte uppstod några missförstånd rörande vad som var riksspråk och vad som var lokala avarter.

Imperialismen fortsatte även i direktsändning.

När det kommer till språk, så finns det väldigt lite som är neutralt. Det finns väldigt lite som inte är ett resultat av propaganda. Det som är normalt är inte normalt för att det skapades som ett neutralt defaultläge: det är normalt för att de som uppfattades som onormala utsattes för våld tills de gjorde som de förväntades göra. Stava rätt, prata rätt, vara rätt.

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.

Flattr this