Magnihasa

Saturday, July 12, 2014

Trots propagandan så finns det inga vinster i den här välfärden

En av de stora lockelserna med uppdelningen höger/vänster är att det finns en närliggande historisk strid att relatera den till. En enorm, episk strid mellan två klart definierade aktörer, som var för sig förkroppsligade den ena eller den andra sidan.

Kalla kriget.

Det är inte helt svårt att förstå varför. På ena sidan har vi USA, kapitalismens och frihetens försvarare. På andra sidan har vi Sovjet, kommunismens och arbetarnas förkämpe. Mellan dem ett kallt krig. Det krävs inte ett överdrivet långt mentalt hopp för att se det som en kamp mellan höger och vänster.

Problemet med att se saker i ljuset av nittonhundratalspropaganda är att det inte riktigt leder framåt. Särskilt inte som verkligheten är väldigt mycket mer komplicerad än den glatt förenklade bilden av en kamp mellan gott och ont, och kombattanterna efter hand kom att likna varandra mer och mer.

Det blir lätt så, när två sidor av samma mynt försöker bestämma sig för vilken sida som är fram och bak.

Kalla kriget var i mångt och mycket modernitetens strid med sig själv.

Moderniteten är, enkelt uttryckt, den utvecklingstendens samtiden följer och har följt de senaste hundra åren. En utveckling mot större centralisering, mer standardisering, allt mer långtgående byråkratisering, brutalare rationalisering och på det stora hela mot större system. En utveckling som kan tyckas abstrakt, men som blir uppenbar när en gör historiska jämförelser mellan nu och då.

För inte allt för länge sedan var in/utvandring inte en komplicerad fråga. Det fanns inga centrala register som höll reda på vem som var medborgare eller inte, och om du begav dig tillräckligt långt bort så fanns det inte heller någon som orkade följa efter dig för att fösa tillbaka dig. Om du lyckades ta dig någonstans och etablera en vardag, så var det där du bodde - oavsett om det var en socken eller en kontinent bort. Så länge du kunde ta dig någonstans så kunde du migrera dit - det var bara en fråga om att stanna kvar. Om lokalsamhället accepterade dig, vill säga.

Nuförtiden är det desto svårare att ta sitt pick och pack och dra. Inte bara för att en behöver visa pass vid gränskontrollen, utan även för att platsen en lämnar förföljer en. Hyran behöver betalas vare sig du är i närheten av bostaden eller inte, och skulden kommer att drivas in så länge den består, och växa för varje månad kontraktet inte sagts upp. Platsen du eventuellt lyckas ta dig till kommer dessutom vilja veta var du kommer ifrån, och den kommer att samköra sina register för att se ifall du verkligen är den du säger dig vara. Om du har tur och/eller ett ansikte som ser bra ut i passform, så kan du eventuellt få din närvaro accepterad av en avlönad byråkrat vars enda målsättning är att se till att reglerna följs.

Skillnaden mellan de två föregående styckena är, i all korthet, moderniteten. Med all den centralisering, standardisering, byråkratisering och systematisering som hör därtill.

Både USA och Sovjet anammade dessa tendenser. Inte minst i uppbyggandet och upprätthållandet av enorma arméer. Det räcker trots allt inte med att ge folk vapen och säga åt dem att vara redo för strid dagen då kriget kommer - det behövs ett system av byråkrati och logistik för att hålla igång maskineriet. Byråkrater måste administrera löner, inköp, fastigheter, lager, distributionskanaler, byggnadsprojekt, - listan är längre än Berlinmuren. Vare sig soldater, order, ammunition eller rationer tar sig till fronten på egen hand, och de system som ser till så att de kan ta sig dit med någon som helst jämna mellanrum är både komplicerade och specialiserade.

Över tid blev dessa system desto mer komplicerade och specialiserade. Allt fler uppgifter blev avgränsade till personer med en viss specifik kompetens, och detta byråkratiserades efter hand till krav på att ha genomgått en speciell utbildning. Att administrera logistikkedjor kräver en utbildning, att reparera tankmotorer en annan, att bygga broar som håller för militära ändamål en tredje.

Du anar vartåt det barkar. Centralisering, byråkrati, standardisering. Systemen växer.

USA och Sovjet var förvisso väldigt olika. Men i grunden var de två olika utvecklingslinjer hos samma tendens, två sidor av samma mynt. Vilket syns även idag - inte minst i hur NSA gör anspråk på att vara den mest centraliserade och specialiserade organisation som finns. Bokstavligen hela världen bokförs i deras byråkrati. Moderniteten vann kalla kriget.

Det finns en stor lockelse i att hänföra skillnaden höger/vänster till de två sidorna i kalla kriget. Det är en enkel bild att förstå, och det är därför den är så populär i propagandasyfte.

Dagens höger och vänster förhåller sig bägge till moderniteten. Skiljelinjen mellan dem ligger i vad de ska göra med den.

Högern förespråkar att göra systemen så effektiva som möjligt, för att på så sätt kunna åtnjuta dess fördelar. Anpassa utbildningen efter arbetsmarknaden, strömlinjeforma arbetsplatserna till bristningsgränsen, undanröj faktorer som saktar ner flödet av kapital - se till att systemet blir så snabbgående och effektivt som möjligt, och använd det överskott som genereras för att uppfylla eventuella politiska mål.

I de fall där mål utöver vidare effektivisering över huvud taget finns.

Vänstern förespråkar olika grader av motstånd mot moderniteten. Inte i termer av att montera ner den, men väl i att använda den för 'ineffektiva' ändamål, eller att lindra de sidoeffekter en allt för brutal effektivitet har. Arbetsmiljöregler, exempelvis, tvingar arbetsplatser att vidta åtgärder som inte omedelbart leder till ökad vinst, men som gör att arbetarna kan överleva arbetslivet med livet i behåll. Samma princip gäller även i de större sammanhangen: de byråkratiska och ekonomiska systemen finns för människorna, inte tvärtom.

I de fall där ineffektivitet inte ses som ett självändamål.

Detta är en desto svårare bild att göra propaganda av. Både högern och vänstern vill använda frukterna av en byråkratiserad, standardiserad statsapparat för att uppnå sina politiska mål. Både högern och vänstern förhåller sig till moderniteten. Ingendera kan göra propaganda av att den andre är ond, eftersom bägge använder samma verktyg.

Vilket gör att det kalla kriget fortsätter leva som politisk referensram. Högern kan fortsätta ställa den irrelevanta frågan om motståndaren vill ha det som i Sovjet, och vänstern kan framhäva den svenska modellen som ett väldigt icke-sovjetiskt alternativ som minsann och bevisligen lärt av historien. Som om det var där skiljelinjen låg.

Tydligen är det supervalår i år. Låt oss se hur det kalla propagandakriget fortsätter.

Flattr this

Wednesday, July 9, 2014

Ett anspråkslöst inlägg om integritet

Det här är ett enkelt inlägg. Det kommer att förolämpa din intelligens med sin enkelhet.

Jag ber om ursäkt redan nu, i förebyggande syfte.

I dagarna har det talats mycket om Piratpartiets kärnfrågor. Om vikten av att hålla fast vid dem, förstå dem och kommunicera dem. Med olika betoningar på de olika orden.

Det här inlägget kommer i all enkelhet att betona ordet "förstå".

En av kärnfrågorna är integritet. Övervakning är en integritetsfråga. Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Jag vill nu betona ordet "förstå".

Kvinnors kroppar är det mest hårdbevakade som finns. Vart de än går, hur de än står, så blir de bevakade och bedömda.

Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Det här är ett enkelt inlägg. Det är så pass enkelt att du förmodligen undrar vad poängen är.

Eller så är det så pass enkelt att du i ren förtvivlan försöker finna sätt att enkelt formulera Piratpartiets kärnfrågor på ett sätt som inte inkluderar övervakningen av kvinnors kroppar. Eftersom det inte är en fråga du prioriterar. Eller ens är en tanke du delar med partiet.

Kärnfrågor.

Det är inte enkelt när det är svårt.

Flattr this

Wednesday, June 25, 2014

Med tillräckligt många arbetsläger försvinner all arbetslöshet

Moderaterna säger att det snabbaste sättet att bli integrerad i samhället är att ha ett jobb.

De har en poäng.

Sverigedemokraterna säger att jobben kommer att försvinna om vi tar in fler invandrare.

De har också en poäng.

Problemet med SDs poäng är förstås att jobben kommer att försvinna oavsett om vi avskaffar gränserna eller blir Nordkorea 2.0. Det är lite som att förutsäga att solen kommer att gå upp om vi gör vissa saker - den kommer förvisso gå upp, men det har väldigt lite med vad vi gör att göra.

Problemet med moderaternas poäng är att den stämmer. Så som samhället ser ut idag så är det oerhört stigmatiserande att vara omotiverat jobblös. Tillfällig jobblöshet mellan anställningar är en sak, men att ofrivilligt vara utan anställning en längre period ses som ett personligt misslyckande. Att frivilligt vara utan anställning är något det närmaste vi har till att synda.

Syndare har sällan en accepterad plats i samhället.

Om vi kombinerar dessa två problem, så drabbas vi av ett samhällsproblem. Allt fler konkurrerar om allt färre jobb, Allt fler står utan anställning, allt oftare och allt längre. Allt längre bort från att vara integrerade, legitima medborgare i samhället. Allt fler misslyckade människor.

Vissa av dem är invandrare. Andra inte.

Det blir allt fler av dem. Och de kommer hunsas allt mer, både av arbetsförmedlingar som tvingar dem till allt meningslösare åtgärder, och av medmänniskor som ser dem som ovärdiga misslyckanden.

Lösningen på detta är inte att försöka skapa jobb till alla. Det fungerar inte. Lösningen är inte heller att sätta in hårdare tag mot de arbetslösa. Att aktivt försämra livet för folk är motsatsen till både utveckling och framsteg. Lösningen är definitivt inte att hålla fast vid tanken om att enbart arbetande människor är fullvärdiga medborgare.

Ordspråket att den som inte arbetar inte heller ska äta är förlegat i ett samhälle präglat av överproduktion. Vi har mer bröd än vi kan äta, och efter finanskrisen har vi mer bröd än världen kan köpa.

Lösningen är att helt enkelt acceptera en permanent arbetslöshet. En allt större del av befolkningen kommer att vara arbetslös allt längre, och det kommer inte att gå över om fem år. Eller tio år. Eller ens tjugo. Och om vi fortsätter att aktivt nedvärdera de som står utan anställning - frivilligt eller ofrivilligt - så kommer vi att behöva finna oss i att nedvärdera en allt större del av samhället.

En politik vars främsta ambition är att göra livet sämre för människor är inte värdigt ett modernt samhälle. Ren anständighet kräver att vi gör bättre.

Flattr this

Tuesday, June 24, 2014

Sök jobbet som statsminister!

Det är sommar. Det är semestertider. Det är nästan till och med varmt väder.

För de som nu äntligen kan se fram emot en lugn stund är det goda tider. Efter många månaders slit och släp finns det nu, äntligen, marginal för någonting så mytomspunnet som en sovmorgon. En slö eftermiddag. En kväll som inte jagas av morgondagens åtaganden.

Det är den tiden på året. För de arbetande.

För den arbetslöse är det dock ingen större skillnad mellan den här tiden på året och alla andra tider på året. Semester definieras trots allt som en motsats till arbetstid, och precis som alla motsatspar så blir det väldigt meningslöst att bara ha en pol. Utan arbetstid ingen semestertid, och utan semestertid ingen arbetstid.

Det finns bara arbetslöshetstid.

I en ambition att ge alla möjligheten att gå på semester, så uppmanas arbetslösa att söka jobb. Gärna många jobb, för att öka chanserna. Helst så många jobb som möjligt, av samma anledning.

Vilket är logiskt på en individnivå. En person som söker ett jobb har hälften så stora chanser som en som söker två jobb, och än mindre jämfört med någon som sökt tre. Det blir dock märkligt när väldigt många anammar samma strategi, eftersom det inte uppstår fler jobb av att fler söker. På en övergripande nivå blir det bara mer pappersarbete för de redan anställda innan den där arbetsplatsen blir tillsatt, och paradoxalt nog mer arbete för den arbetslöse. Ju fler som söker jobb de rent aritmetiskt inte kan få, desto fler bortslösade timmar på ansökningar som ingen läser och som inte har någon effekt.

Vilket är slöseri med energi för alla inblandade.

Om du nu tittar upp på rubriken och leende förstår vartåt det här inlägget barkar, så är du en slug lobbyist. Det är onödigt att slösa energi i onödan, trots allt, och det är ännu onödigare att skriva ansökningar till någon som inte läser dem. Rent generellt är det bättre att göra saker som har effekt än saker som inte har det, och det är dit jag vill komma.

Sök jobbet som statsminister. En gång i veckan.

Nu kanske någon invänder att det är omöjligt att få jobbet som statsminister, eftersom det inte tillsätts enligt ett traditionellt anställningsförfarande, och tillgången till de sociala sfärer varur statsministerkandidater väljs är väldigt begränsad. Det är helt sant. Men vi behöver återigen tänka större än individen. En person som söker statsministerjobbet en gång gör varken till eller från. Men om många gör det många gånger, så blir blotta mängden ansökningar ett budskap som är svårt att missa. Vare sig någon läser de enskilda ansökningarna eller inte.

Vilket är en väldigt större effekt än av att skriva en ansökan till ett annat jobb som är precis lika omöjligt att få.

Så om du inte har semester i år, och befinner dig i den paradoxala situationen att du lägger ner arbetstid på att vara arbetslös - sök då jobbet som statsminister. En gång, två gånger, tre gånger - så länge du uppmanas skriva så många ansökningar som möjligt.

Det har ju trots allt aldrig skadat att visa initiativ, framåtanda och nytänkande, eller hur?

Flattr this

Wednesday, June 18, 2014

Män är djur, fast bara ibland

Det är intressant hur motsatta åsikter kan samexistera i samma system. Å ena sidan det ena, å andra sidan det motsatta.

Å ena sidan är män rationella varelser vars förnuft är fullt kapabelt att förstå och hantera världen så som den framstår för dem, och utifrån detta i stånd att agera i enlighet med sina inre etiska imperativ närhelst de interagerar med andra.

Å andra sidan är män djur som inte kan hantera eller kontrollera sina inre djuriska drifter, och vi måste agera utifrån detta.

Jag är inte mer rättspositivist än att det finns utrymme för jobbskapande här. Det finns bevisligen utrymme i våra rättsvårdande instanser för både det ena och det andra, och det skulle göra rättsläget desto klarare om vi kunde skapa en syntes av dessa två till synes motsatta ståndpunkter. Tillsätt en utredning, eller två.

Ty inte kan det väl vara så att de myndigheter som håller oss säkra flipfloppar mellan dessa två extremer, ibland slumpmässigt och ibland strategiskt?

Väl?

Flattr this

Thursday, June 12, 2014

Ta debatten - men inte med rasisterna!

De flesta är överens om att det goda samtalet är någonting eftersträvansvärt. De kanske har olika exakta definitioner av hur detta samtal ser ut, men det brukar kretsa kring formuleringar liknande de Habermas en gång i tiden använde: det bättre argumentets icketvingande övertygande makt, det ömsesidiga utbytet av åsikter och perspektiv, det lika ömsesidiga lyssnandet och försöket att förstå den andre på dennes egna premisser.

Det välvilliga sökandet efter sanning i sällskap med medmänniskan.

Det är goda ideal att ha. Ha dem. Efterlev dem. Sprid dem.

En dialog behöver dock två parter. Det blir en monolog annars, trots allt. Och i detta behov finner vi någonting lika ofrånkomligt som bortglömt: hur samtal utspelar sig beror till hälften på vem vi samtalar med.

Och vilka vi inte samtalar med.

Det finns gott om rasister som är förtjusta i att använda uttrycket "ta debatten". Gärna med hänvisningar till det goda samtalet som nämndes ovan. De vill uppmana oss alla att ta debatten, men inte vilken specifik debatt som helst, och inte med vem som helst.

De vill att folk ska ta debatten om det de kallar invandring, med dem. Och bara dem.

Now, samtal består som sagt till hälften av den en samtalar med, och om hälften av alla samtal som pågår kring ett visst tema förespråkar en viss ståndpunkt, så förskjuter det perspektivet en smula. De blir defaultläget, normaltillståndet. Den bakgrund som allt annat jämförs mot.

Hur framstår högern med rasismen som bakgrund? Hur framstår vänstern med rasismen som bakgrund? Hur framstår konservatismen med rasismen som bakgrund?

Det spelar mindre roll än att rasismen är alltings måttstock. Och ännu mindre än att de som försöker närma sig rasismens nolläge för att se bättre ut i jämförelse per automatik blir mer rasistiska, hur de än gör.

Det är inte en god utveckling. Inte heller ett gott samtal.

Så. Håll dessa ideal nära hjärtat. Och håll goda samtal om rasismen - med andra än rasisterna. Bjud in dem emellanåt, för att se ifall de lyssnar, men våga även ta ordet utan dem. De är inte huvudpersonerna i det här samtalet, och deras största skräck är att de en dag ska upptäcka att samtalet klarar sig helt finemang utan dem. Utan att de behöver nämnas eller åsyftas.

Rasisterna kommer aldrig att hålla med dig om att rasism är en dålig idé. Men det finns gott om andra som gör det.

Håll samtalet vid liv.

Flattr this

Tuesday, June 3, 2014

Den som inte har någonting att dölja...

Ibland händer det att folk säger att den som inte har något att dölja inte heller har någonting att frukta. Vanligtvis i diskussioner om övervakning, i ett försök att diskreditera ståndpunkten att det finns invändningar mot övervakningen, speciellt då den gränslösa massövervakningen.

När det händer, brukar jag börja beskriva mitt liv efter att jag opererade bort gallblåsan. Om hur det är att hålla extra uppsikt efter den exakta fetthalten i saker och ting, och om hur vissa maträtter behöver undvikas av viktigare skäl än vikten. Om hur måttlighet i ätandet är både en dygd och en nödvändighet, och om hur maten kommer att spela fast and loose med en om en spelar fast and loose med den.

När order 'bajs' (med tillhörande adjektiv) börjar användas, så brukar en annan invändning dyka upp. Nämligen det som på engelska kallas 'too much information'.

Plötsligt är min poäng gjord. Det kanske finns någonting att dölja, trots allt.

Frågan är månne vem som har mest att frukta. -

Flattr this