Magnihasa

Monday, September 1, 2014

Höger vänster höger vänster tuff tuff tåg

Det lär inte ha undgått någon att det varit nazistdemonstrationer i dagarna. Det lär inte heller ha undgått någon att det varit motdemonstrationer mot denna nazistdemonstrationer. Det lär definitivt inte undgått någon att det blivit oroligheter av polisiär art när dessa två demonstrationer inte undgått att undgå varandra.

Det har kanske undgått någon att det varit debatt kring detta. Jag ber i sådana fall om ursäkt - du är inte längre undgången.

Det är populärt, särskilt från så kallat liberalt håll, att använda ord som "demonstrationsfrihet" och "demokrati" och "vänstervåld". Tanken är att det finns ett egenvärde i att låta nazisterna hålla sina demonstrationer, och att de därmed bör ges utrymme att demonstrera. Huruvida det finns ett egenvärde i att motdemonstranterna demonstrerar och bör tillåtas demonstrera är det tystare om.

Jag vill ge ett rent polisiärt skäl till varför de inte bör ges tillstånd.

Polisens uppgift är att skydda människor. Det är deras mandat, existensberättigande och arbetsuppgift. Till och med de som inte håller med den rådande ordningen ska skyddas - var och en har rätt till liv och frihet från våld. Det är vad polisen är till för.

I denna uppgift ingår att administrera vissa aspekter av de säkerhetsåtgärder samhället vidtar för att skydda människor. Så som att agera förebyggande för att undvika att riskabla situationer uppstår, och att på förhand vidta sådana åtgärder som behövs för att ordningen ska upprätthållas. Att ge (eller inte ge) demonstrationstillstånd är en sådan åtgärd.

När nazisterna demonstrerar kommer det per samhällelig automatik att uppstå motdemonstrationer. Med samma automatik kommer det att uppstå spänningar mellan nazistdemonstranter och motdemonstranter. Det är högst förutsägbart och fullt förståeligt. Det finns inget mystiskt i denna dialektiska rörelse, och om vi frågar deltagarna i endera demonstrationståg ifall de kommer möta motdemonstranter nästa gång det är dags, så kommer bägge svara jakande.

Framtiden är förvisso svår att förutsäga, men det finns vissa mönster som är uppenbarare än andra.

Now, polisens uppgift är att skydda folk. De vet redan på förhand att om nazisterna ges tillstånd att demonstrera så kommer det att uppstå oroligheter. De vet också att dessa oroligheter kan komma att bli av sådan art att människors säkerhet inte går att garantera.

I förebyggande syfte bör nazisterna därmed inte ges demonstrationstillstånd. Det är en akt av underlåtenhet att ge dem sådana tillstånd, och direkt kontraproduktivt med avseende till den arbetsuppgift polisen har.

Såvida inte någonting rörande polisens arbetsuppgift undgår mig. -

Flattr this

Thursday, August 28, 2014

Ett populistiskt inlägg som fiskar röster

Förtidsröstningslokalerna har öppnat, röstkorten har anlänt och valdagen närmar sig en dag i taget. Jag har har inte varit allt för framåt med att berätta att jag står som namn 38 på Piratpartiets riksdagslista och som namn två på kommunlistan till Örebro. Och är, mig veterligen, den ende som någonsin kallat sig 'sofist' på en valsedel. (Bevis på motsatsen mottages tacksamt.)

År 2014 har kallats ett supervalår, och därmed hade jag tänkt att likt en val dyka upp ur djupet och förkunna min närvaro. Vilket nu är gjort. Rösta på mig!

Now, det duger förstås inte bara med att säga "rösta på mig" och sedan känna sig nöjd med det. Det behövs lite mer än så. Så som, exempelvis, någon slags anledning att rösta på en. Eller, ännu bättre, en anledning till varför en ställer upp.

Så. Vad är då anledningen till att jag ställer upp?

Den kan kortast summeras så här: för att jag inte vill.

Jag vill hellre ta över världen i Europa Universalis. Jag vill hellre läsa om misslyckade försök att ta över världen genom historien. Jag vill hellre lära mina medmänniskor att ta över världen med hjälp av sina nyfunna retoriska superkrafter. Jag vill hellre göra allting annat än att smörja ett politiskt maskineri som i slutändan kommer att krossa min själ och sälja det som blir över som smörjmedel.

Det kan tyckas vara en märklig anledning att ställa upp. Det verkar mer vara en anledning att inte ställa upp.

Vilket det också är. Det är en så pass övertygande anledning att väldigt många låter bli just därför, för att i stället ägna sig åt någonting annat. Någonting mer mänskligt, med mer själ och värdighet.

Jag ställer upp för deras skull. Så att de inte ska behöva. Så att de ska kunna tänka på samtiden utan att behöva oroa sig för hur deras integritet stjäls från dem av ett system som ser dem som nummer. Som utbytbara delar av en maskin. Som medel som kan brukas och missbrukas hur som helst.

Det är viktigt att göra saker av rätt anledningar.

Jag är politiskt konservativ. Det innebär, i all korthet, att jag anser att förändring bör ske långsamt. Inte att den inte bör ske alls, men väl att den sker på ett ordnat och organiserat vis. Tvära politiska förändringar tenderar att medföra en hel del oönskade sidoeffekter, och ännu mer kaos när de som ska utföra den nya politiken ställer om. Det finns ett värde i kontinuitet, vilket alla som arbetat på en arbetsplats som omorganiserats två gånger per år kan förstå.

Det finns två sätt att omsätta detta till piratpolitik. Två riktningar: bakåt och framåt.

Om vi blickar bakåt, så har vi haft ett bra gig. Offentlighetsprincip, yttrandefrihet, frihet att organisera sig, den svenska modellen, frånvaron av en övervakningsstat som arbetat på en magnitud som DDR bara kunde drömma om i sina vildaste fantasier. Bra saker. Saker som i samtiden håller på att monteras ned i en rasande fart, utan att någon egentligen blivit tillfrågad, och (än värre) utan någon egentlig anledning. Vi har bevisligen lyckats rätt bra hittills, och det är dumt på tusen olika sätt att ge upp den demokratiska kontinuitet vi uppnått.

FRA, datalagringsdirektivet och så vidare - vad är det om inte en radikal helomvändning från vad vi hade förr?

Om vi blickar framåt, så kommer vi ha ett bra gig. Internet finns, och är äldre än de som tar studenten nästa år. Vi kommer att kunna göra massor av positiva saker med kommunikationsteknologi under de kommande decennierna, och våra barn kommer att skratta åt hur primitiva vi gamlingar var på vår tid. Framtiden ser ljusare ut än på länge.

Framtiden kommer dock inte att inträffa av sig själv. Den kommer behöva organiseras och förberedas. Den kommer kräva ett enormt omställningsarbete, och det är viktigt att komma igång med detta så fort som möjligt. På alla nivåer, och med en så genomgående helhetsbild som möjligt.

Ett exempel på hur framtiden inte inträffar av sig själv kan ses i skolan. Det har länge funnits en ambition att använda IT i skolan, och mycket pengar har investerats i många projekt. När ambitionen översatts till verklighet så har det dock ofta visat sig vara samma gamla utbildning som förr, men med ett extra rum för datorer på skolområdet. Det är förvisso bra att detta rum finns, men det är ett långt steg från att integrera datoranvändande som en naturlig och självklar del av skolgången. För att nå dit måste vi göra mer än att reducera IT till en budgetpost.

Det är ett omställningsarbete, och det kommer behöva göras. Det behöver dock göras under former som de berörda organisationerna förstår. Förändring som påtvingas uppifrån tenderar att väcka motstånd, medan förändring som växer fram nerifrån tenderar att redan vara genomförd när politiker till sist får reda på den. Inte bara i skolan, utan i alla organisationer.

Du tänker förmodligen att det finns en dubbelhet här. Å ena sidan är det viktigt att ha en målbild; å andra sidan är det viktigt att låta förändring hända även när den inte kommer från ens egen planering. Det är sant - det finns en dubbelhet. Det finns dock inte nödvändigtvis en motsättning - i idealfallet samverkar planering och organisk förändring för att skapa bättre förutsättningar för att fortsätta verksamheten. I fall som inte är ideala - och det finns många sådana fall - säger kartan en sak och terrängen en annan. Vilket skapar oreda, motsättningar och konflikt, och går ut över de som fångas i mitten.

För att nämna ett skolrelaterat exempel: det är inte lätt att vara elev i Björklunds skola, så många radikala omställningar som hen envisats med att genomdriva. Mot alla protester, och mot bättre vetande.

Framtiden kommer behöva ett rejält omställningsarbete, och det är viktigt att vi kommer igång med det så fort som möjligt. Det är dock precis lika viktigt att ständigt påminna sig själv om de anledningar som motiverar ens agerande - i stort såväl som smått.

Det är det som är politik med integritet, trots allt.

Flattr this

Wednesday, August 27, 2014

Du får vara dig själv om du vill, eller orkar

En av de viktigaste dikotomierna i ditt liv är den mellan autonomi och frihet. Det finns inget tillfälle där den inte är aktuell. Till och med nu, när du sitter här och läser, gör den sig påmind.

Du är å ena sidan fri att göra precis allt annat i hela världen än att läsa det här inlägget. Du kan å andra sidan också fortsätta läsa, men du behöver då ge upp denna frihet för en stund.

Det som får dig att fortsätta läsa kan vara olika saker. Det kan vara en mångårig entusiasm för mina skriverier, som tar sig uttryck i ett glädjeskutt varje gång ett nytt inlägg dyker upp. Det skulle också kunna vara ett uttryck för att du är så pass självdisciplinerad att du fullföljer det du påbörjat, vad det än råkar vara.

Vilket också är spänningen mellan de två begreppen, autonomi och frihet. Å ena sidan är vi alltid fria att göra någonting annat. Å andra sidan behöver vi idka självdisciplin för att få någonting gjort och slutföra det vi påbörjat. Även - och särskilt - om det är bökigt och jobbigt, och vi i stundens orkande hellre skulle vilja använda vår frihet att göra någonting annat.

Just läsning är ett av de exempel där detta tar sig som störst uttryck. Att formulera målet för sig själv att ha läst ett antal texter är enkelt. Att leva upp till sin målsättning är desto svårare, och ibland desto tråkigare. Autonomin kräver självdisciplin, ett upphävande av den ständigt närvarande friheten. Solen skiner utomhus, fågelkvitter kan höras från parken och det är inte långt till världens nöjen - men ack! Självdisciplinen håller en instängd med texterna.

Kruxet är dock att en valt texterna själv. Vilket är kärnan i autonomi-begreppet: stiftandet av ens egna lagar. Och självdisciplinen att leva upp till dem.

Vi har alltid friheten att göra någonting annat. Men vi har också autonomin att välja vad vi ska syssla med. Eftersom vi är fria.

Du kommer att brottas med denna motsättning för resten av livet.

Grattis.

Flattr this

Friday, August 22, 2014

Strategisk reträtt är vägen framåt

I Piratpartiet finns det en berömd regel kallad trepiratersregeln. Den är lika enkel som radikal: om tre (eller fler) pirater kommer överens om att någonting är en bra idé att göra, så har de automagiskt tillstånd att göra det. Utan att behöva fråga styrelse, ledning eller någon annan pamp om lov.

Det gäller att korta avståndet mellan engagemang och handling, trots allt. Ingen vinner på att vänta för länge.

I teorin borde detta leda till att folk sparkar igång projekt huller om buller, vissa bra, andra med god vilja. I praktiken finns det dock en tendens hos folk att vara extremt ostrategiska i sina val av partners. De väljer en person som håller med dem, och den person i partiet som tycker som mest motsatt som dem, och väntar sedan med att komma igång tills konsensus uppstår.

Konsensus som politisk metod är milt värdelös. Den uppstår nämligen aldrig, och Beckett skrev en pjäs om folk som väntar på den.

Tricket är att vara strategisk. Triangulera ihop sig med folk som håller med en. Använda den majoritet som behövs.

Nu skulle någon kunna påpeka att detta är ett partitypiskt fenomen. Men det vore att närma sig slutsatsen för fort, eftersom samma fenomen står att finna även på andra håll. Så som i, säg, invandringsfrågor.

Inget hindrar folk från att gadda ihop sig och prata politik på temat. Det ligger inom var och ens förmåga. De behöver inte ens fråga någon om lov - det är bara att gadda och köra, no fucks given. Med allt engagemang som uppbådas kan.

Ändå verkar folk - och politiker! - vara oerhört ostrategiska i valet av vilka de gaddar ihop sig med. Av någon anledning så måste de inkludera någon som har deras absolut motsatta åsikt i frågan, och oförtrutet kämpa efter att uppnå konsensus i någonting de aldrig kommer att uppnå konsensus i. Vilket leder till att de aldrig kommer igång, och aldrig gör någonting annat än att käbbla med oframkomligheten.

Och. än mer, att det inte förs några diskussioner i frågan där rasister inte är inblandade.

Det är dumt. Det är ostrategiskt. Triangulera bättre. Våga tänka tanken att rasisterna inte är en auktoritet vars godkännande ni måste ha för att göra er grej. Våga vägra vänta på tillstånd.

Godot väntar trots allt inte på någon. -

Flattr this

Den hjärtlösa bekvämligheten

"Upplyft era hjärtan" sägs det i kyrkan som en uppmaning till att resa sig upp. "Öppna era hjärtan" sades det av statsministern som en uppmaning att rösta honom upp. Ty det behövs hjärterum för att ta emot flyktingar. Som det gamla uttrycket lyder: om det finns hjärterum så finns rum rent generellt.

Genast kom någon och invände: men hur många flyktingar kan Sverige ta emot egentligen?

Det är en intressant fråga, om vi skulle ställa den på riktigt. De som vanligtvis brukar ställa den brukar ställa den retoriskt, med ett (av dem) underförstått svar att vi kan ta emot långt färre än vi redan tagit emot, och att vi därmed inte bör ta in några fler. Vilket är ett ointressant svar på en intressant fråga, och det är synd att dessa slentrianretoriker ges tolkningsföreträde.

Så. Låt oss ställa frågan. Hur många flyktingar kan Sverige ta emot?

Jag vill tillstå att Sverige kan ta emot en miljon flyktingar. Det blir nio personer per flykting, vilket borde räcka för att ta hand om dem. Vi skulle kunna ta emot ännu fler om vi effektiviserar till åtta personer per flykting, men en miljon är ett runt och lättmemorerat nummer.

Nu kommer de som inte vill förändra sina sätt att leva invända att de kommer att behöva förändra sina sätt att leva för att kunna delta i detta flyktingmottagande. Vilket är sant. Det är också en pedagogiskt viktig invändning, eftersom det vänder uppochner på frågan om hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Den tvingar oss att omformulera det, till någonting som ser ut så här:

Hur många flyktingar kan Sverige ta emot utan att någon ska behöva förändra sitt sätt att leva?

Vilket är en helt annan fråga, eftersom det inte handlar om flyktingmottagande, utan om bekvämlighet. Och helt plötsligt ställs vi inför en inte helt bekväm avvägning: vad är politiskt viktigare, bekvämlighet eller flyktingmottagande?

Upplyft era hjärtan.

Flattr this

Wednesday, August 20, 2014

Drömvinst i drömfabriken

Det finns, tro det eller ej, en tanke bakom det som kallas "vinster i välfärden". Ibland verkar det dock som folk tror att hela konceptet är genomuselt redan på konceptstadiet, och sålunda verkar det inte bättre att det behövs ett inlägg om saken.

Låt oss, för att göra det enkelt för oss, ta ett exempel. Låt oss säga att du har en villa och vill asfaltera uppfarten. Så där som villaägare gör lite då och då. Du skulle kunna köpa allt som behövs för att asfaltera en uppfart, och lära dig allt som behövs för att göra jobbet. Det skulle få jobbet gjort, men det skulle bli aningen dyrare än till och med villaägares budgetar tillåter.

Ett alternativ är att hyra in en firma som gör jobbet åt en. De kräver förvisso betalt, men det är billigare i längden än att köpa allt själv, och du får tid över till att tänka på annat än asfaltsläggande. Plus att du inte behöver fundera på hur en parkerar en asfaltsläggarmaskin, eller komma på ursäkter för varför grannen inte får låna den.

Ungefär samma princip gäller för konceptet "vinst i välfärden". Vissa saker behöver inte ägas, bara utföras. Någon kommer förvisso behöva betalas, men det blir billigare i längden. Någon går med vinst, men det är inget hinder för att utföra effektiv förvaltning.

Problemet med läget så som det ser ut idag är inte att vinst händer. Problemet är att systemet är dåligt utformat, och att den sittande regeringen är så pass ovillig att erkänna detta att det inte kan annat än att bli sämre. Istället för att säga "okay, saker blev inte som vi tänkte oss, låt oss tillsammans tänka om", envisas den med att försvara konceptet som abstraktion, med slöa hänvisningar till att det privata alltid är effektivt av ospecificerad anledning.

För att återanvända vår uppfartsanalogi: det de gjort är att de köpt in all utrustning, givit den till random personer som råkat se entreprenöriga ut, hyrt tillbaka den för dyra pengar, och löpande betalar för utförda tjänster.

Det är inte vinst i traditionell bemärkelse, som ett resultat av näringsverksamhet. Det är vinst i den bemärkelsen att någon annan ger en pengar, helt oförhappandes. Förvisso finns det en verksamhet som behöver näring, men det bästa sättet att vinstmaximera är att se till att verksamheten kostar så lite som möjligt så att vinsten också blir så stor som möjligt. En kostnad är inte en investering; en kostnad är en utebliven vinst.

Det värsta är att det, när det kommer till skolan, inte finns någon möjlighet till vinst. Det eleverna gör i skolan är inte näringsverksamhet, och det finns inget sätt att göra deras verksamhet lönsammare utan att förfalla i barnarbete. Ingenting i det eleverna gör är en grund för vinst från verksamhet, och det enda den som motiveras av vinst kan göra för att maximera sin motivuppfyllelse är att sänka omkostnaderna.

På elevernas bekostnad.

De som driver vinstskolor behöver inte bygga ett skolväsende från grunden. Det finns redan ett, och det är väl dokumenterat hur en skola ska gå till. Lärarna vet dessutom (som den offentligt utbildade professionella yrkeskår de utgör) vad de förväntas göra, och sköter sig själva. Det enda som behövs är att gå igenom rörelserna, och vinst händer. Vinst händer vare sig det går bra eller dåligt för eleverna. Och den privata sektorn förutsätts a priori vara effektivare än den offentliga, och därmed förutsätts det att vinstskolor ger bättre resultat än alternativet. Utan vidare efterkontroll.

Vilket gör att de som motiveras av vinst kan driva skola. Utan att behöva oroa sig för sådana saker som "risk" och "investeringskostnader" och annat jobbigt. Garanterad vinst, med allt egentligt arbete outsourcat till någon annan.  Och om något går fel? Tja, en vinstskola är ett företag, och företag går i konkurs hela tiden. Och bildas hela tiden.

Det är en riskkapitalists dröm.

Skolan finns dock inte för att infylla riskkapitalisters drömmar. Den har mer med elevernas drömmar att göra. Och säga vad en vill om dagens ungdom, men det finns skäl att anta att den har större drömmar än att utgöra underlag för vinstmaximering. -

Flattr this

Thursday, August 14, 2014

Boomboxpolitik

Politik är ett sannolikheternas spel. Det handlar mer om vad någon skulle kunna säga eller sannolikt har sagt, än om vad de faktiskt säger. Än mer handlar det om vad någon kan säga framöver utan att förlora prestige.

Uttrycket om att måla in sig i sitt hörn är både välbekant och aktuellt.

Det kan låta avancerat, men det är inte mer komplicerat än att en politiker inte kan säga att det vore en bra idé att utrota alla sälar och bränna deras späck i en stor festivalmajbrasa. Någonstans mellan sälbränningen och konstaterandet att kattungar är söta finns en gräns för vad som är propert, och det gäller att hålla sig på rätt sida av denna gräns.

Något annat som sätter gränser är vad en har sagt tidigare. Om ens tidigare ståndpunkt i hundra år varit att sänkt skatt är det bästa sedan politik uppfanns, så går det inte att förespråka höjd skatt hur som helst. Det finns vissa förväntningar som måste uppfyllas. Att vara konsekvent är en av dem.

Mellan det som är propert att säga och det som är förväntat att sägas, finns det som är möjligt att säga. En måste vara konsekvent med sig själv, och en måste hålla sig på rätt sida säldöden.

Detta är ett väldigt smalt område. Det går att förutsäga på tre ungefär vad som kommer sägas, och det tar tid att bredda det fält av möjligheter som finns. Vilket är bra både för väljarna (de vet vad de får på tre ungefär när de röstar), och för arbetsmiljön (det är ett himla gissel att komma på saker att säga ur tomma intet, och manus underlättar allt). Kontinuitet är förutsägbarhet.

Men.

Detta område av möjliga saker att säga innehåller även saker som en egentligen inte vill säga. De är konsekventa med det en sagt tidigare, de handlar inte om systematiskt sälmord, men de är obekväma. Eftersom det är någonting en skulle kunna säga. Och det är svårt att säga emot dem, eftersom en mycket väl skulle kunna ha sagt dem.

The Yes Men är mästare på att exploatera detta. De utger sig för att vara stora organisationer med ett rykte om sig att vara mindre än medmänskliga i sitt agerande, och gör uttalanden som dessa organisationer aldrig skulle göra. Men skulle kunna göra. Och som det därmed blir oerhört svårt att backa från när det väl är sagt.

Så som när de utgav sig för att vara Dow Chemical (ansvariga för Bhopal-läckan), och helt utan vidare sade att de skulle ge omfattande hjälp till de hundratusentals människor som drabbats av deras handlingar. Vilket mottogs med stor glädje av de som hörde dem, och en ännu större bestörtning när Dow därefter sade att de inte alls tänkte ge någon hjälp till någon.

Politik handlar mer om vad som är möjligt att säga än om vad som faktiskt sägs.

Vilket för oss till det egentliga ämnet för det här inlägget. Det senaste, mesta och högsta budet från Moderaterna i det rådande supervalet. Där inget krut sparats och inga ess undangömts. Allt på en gång, i en enda stor

BOOM

Det är genialiskt. De har breddat sitt potentiella yttrandeutrymme enormt. Det finns närmast inget de inte kan säga efter detta som inte är konsekvent med vad de redan sagt. Det enda de behöver säga är

BOOM

följt av närmast vilka andra ord som helst. Vad det än handlar om. Var de än råkar vara. Närhelst det råkar vara dags att säga någonting.

Men de kan inte säga precis allting. Det blir, exempelvis, svårt att fortsätta prata om regeringsduglighet och liknande efter detta. De gamla paradgrenarna är omintetgjorda av denna boom, och likt Dow är det svårt att backa med ett "öh, vi bara skojade".

Men. Som den pirat jag är så kan jag inte annat än att hjälpa dem på traven. Sålunda kommer här en mycket inspirerad bild, som enbart och endast är möjlig eftersom de skapade möjligheten:




Flattr this