Magnihasa

Monday, October 6, 2014

Hur du finner guldfiskarna ibland oss

Alice Bah Kuhnke har blivit minister. De flesta av er känner förmodligen igen namnet från Disneyklubben (såvida ni inte är yngre än jag, och mest känner igen det från att folk säger att de känner igen det från Disneyklubben).

Att påpeka att hen är känd från Disneyklubben är en naturlig reaktion. Det var ett populärt program, och ganska precis alla som var antingen förälder eller barn när programmet sändes såg det. Alla var där. Kändisfaktorn är brutal.

Som första intryck efter att inte ha hört namnet på evigheter är det en självklarhet att göra kopplingen. Det är så hjärnan fungerar. Den söker kopplingar mellan saker. Om en bara vet två saker om någonting, så är det dessa två saker som kopplas ihop. Även om det är två ytliga saker som egentligen inte säger så mycket om någonting alls i den lite större bilden.

Det är okej att ha första intryck. Ha dem om många saker.

Det finns dock en gräns för hur länge en får ha samma första intryck om någonting. Hur länge en får gå omkring och koppla ihop de där två första fragmenten. Första intryck har ett bäst före-datum, och tenderar att gå ut när det andra, tredje, fjärde och femte intrycket passerat revy.

Att utbrista att vår nya ungdomsminister är känd från Disneyklubben är okey första gången en hör det. Det är inte okey femte gången, och särskilt inte om det samtidigt också är femte gången en hör att hen bland annat suttit som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen, och på det stora hela hunnit med en hel del under de senaste decennierna.

Det finns en gräns för hur länge en inte får ta in information. Och det finns en gräns för hur länge en får agera som om en inte tagit in denna information.

Det är inte okey att vara medvetet trög.

Now, jag behöver nog inte säga att det finns folk som är medvetet tröga. Och att det finns folk som är strategiskt medvetet tröga, som aktivt vägrar röra sig längre än första intrycket, och för evigt förblir i ett tillstånd av nyhetens behag.

Du kommer kunna märka det när det gäller vår nye kultur- och demokratiminister. Du kommer även kunna märka det när det gäller ett stort antal andra saker. Inte bara hen.

Njut av de första intrycken medan de varar. -

Flattr this

Friday, October 3, 2014

Det rätta språket för sådana som du

Den process som lett fram till att ortsnamn blivit obegripliga är en väldigt modern process. För de längsta av tider var det relativt likgiltigt vilka ord vanligt folk använde för att beskriva saker - så länge de inte gjorde allt för mycket väsen av sig kunde de ignoreras utan vidare. Det var först när nationalism och centraliserade statsmakter inträffade som det blev viktigt vem som använde vilket ord för vad - vem som pratade vilket språk med vem.

När kommunikationen mellan olika områden gick lika fort som de människor som färdades mellan dessa områden, så uppstod lokala språkliga variationer mellan dessa områden. Inte för att någon aktivt ville det, utan för att det är så språk fungerar. Ord byts ut, skiftar mening, byter nyanser och övertoner. Ordspråk förstelnas och görs till döda metaforer. Språk utvecklas, och de som använder språket märker oftast inte hur det händer förrän de träffar folk som pratar annorlunda.

Vilket de inte gjorde allt för ofta. Eftersom kommunikationerna var långsammare på den tiden.

Detta ledde till en enorm lokal språkvariation, vilket vi idag känner som dialekter. Dalmål, värmländska, östgötska, skånska - de är mer än bara skillnader i uttal. De är vad som är kvar av en lång process av språklig diversifiering, efter en modern process av språklig likriktning.

Det vi idag kallar rikssvenska är inte en universell form av svenska. Det är den version av det svenska språket som statsmakten medvetet etablerat som den universella versionen av det svenska språket. Detta genom ett antal propagandakampanjer, så som utbildning, publiceringen av ordböcker och etableringen av ett enhetligt skriftspråk.

Jag säger propagandakampanjer, eftersom det var det de var. Ett annat ord för samma process är imperialism.

Det finns inget som säger att det vi idag kallar svenska är den enda möjliga versionen av det svenska språket. Det hade kunnat vara annorlunda. Huvudstaden hade kunnat stanna i Kalmar, och vi hade kunnat ha en betydligt sydligare version av rikssvenskan. Att huvudstaden hamnade i Stockholm, och att den dialekt som pratades därikring blev riksspråk, är ett resultat av en historisk tillfällighet. Det hade kunnat vara annorlunda. Allt beror på vem som har makten.

De som har makten är därför desto mer angelägna om att driva igenom sin version av språket. Rikssvenskan blir det svenska språket, och rättstavning blir en fråga om vems språk som är legitimt. En viss dialekts stavning blir den "rätta" stavningen, och de andras blir felstavningar. Det finns en officiell version av språket, och de andra är avarter som behöver rättas till.

Efter hand försvinner dessa varianter. Den dialekt som propageras som det officiella språket konkurrerar ut de lokala dialekterna. Inte eftersom den officiella dialekten är bättre, utan för att de som förespråkar den har ett maktövertag gentemot de som inte språkar den.

Ett exempel på detta maktövertag är skolan. Det språk eleverna konfronteras med är inte deras lokala språk, utan statens språk, och den stavning de lär sig är inte deras dialektala stavning, utan den korrekta stavningen. De lär sig den officiella dialekten, läser den officiella dialekten, och när de pratar med andra så är det denna dialekt de använder och förstår. De lär sig att den officiella dialekten är Språket, med stort S, och att de som avviker gör fel.

Ett liknande exempel: efter att Skåne erövrades från Danmark etablerades Lunds universitet. Inte för att ge de lortiga danskarna en utbildning i hur krig går till, utan för att ge de lortiga skåningarna en utbildning i svenska. Svensk lagstiftning, svensk teologi, svensk administration. På svenska.

Det är en öppen fråga om de lyckats eller inte.

När moderniteten - och kommunikationen - tog fart, blev det desto viktigare med språklig renhet. Särskilt när det gällde massmedier. När röster kunde förmedlas var det viktigt att rätt röst förmedlades, rätt dialekt. Så att det inte uppstod några missförstånd rörande vad som var riksspråk och vad som var lokala avarter.

Imperialismen fortsatte även i direktsändning.

När det kommer till språk, så finns det väldigt lite som är neutralt. Det finns väldigt lite som inte är ett resultat av propaganda. Det som är normalt är inte normalt för att det skapades som ett neutralt defaultläge: det är normalt för att de som uppfattades som onormala utsattes för våld tills de gjorde som de förväntades göra. Stava rätt, prata rätt, vara rätt.

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.

Flattr this

Thursday, October 2, 2014

Jag tyar inte detta Pippispråk!

Om du använt en internetansluten mackapär de senaste dagarna, så har du förmodligen nåtts av nyheten att Pippi Långstrump blivit redigerad. Inte enormt, utan mestadels för att rensa bort vissa kvarvarande rasistiska språkligheter som gick för sig för några årtionden sedan. Det är inte helt självklart att använda ord som "negerkung" längre, och det är inte heller helt självklart att dagens unga ska behöva lära sådana ord när de läser om subversiva unga flickor.

Det går trots allt utmärkt att sätta sig upp mot den rådande ordningen utan att för den skull vara rasist.

Reaktionerna på denna redigering lät inte vänta på sig. Det svenska kulturarvet är hotat, hävdas det. Kulturrelativismen har gått för långt, hävdas det också. Viktiga kulturella värden står på spel, dristar sig vissa att påstå. Helt plötsligt blir väldigt många väldigt engagerade i att bevara dessa sagor i någon slags originalform, för att bevara Sverige svenskt. Förändringen hotar oss alla, åtminstone alla oss svenskar.

Denna plötsliga vurm för kulturarvet är väldigt spontan och selektiv. Dels är detta en av de få gånger den faktiskt tar sig uttryck, och dels så har det varit väldigt tyst på den konserverande fronten i övrigt. (Förutom möjligen när det gäller negerbollar.) Det är inte utan att en undrar var dessa värderingar hade varit om Pippi inte redigerats.

För att ta ett exempel på när kulturarvets bevarande varit en ickefråga, så kan vi ta fenomenet att många ort- och platsnamn är brutalt obegripliga för samtiden. "Likstammen", exempelvis, läses av moderna svenskar som de två orden "lik" och "stam" i en något makaber kombination, och spekulationer om vem som dog vid vilket träd låter inte vänta på sig.

Att namnet är en kombination av orden "likst" (bäst) och stam (sjö) är svårt att utläsa retroaktivt. Dels för att det inte alltid är uppenbart varför just denna sjö är den bästa av sjöar, men än mer för att de dialekter som använder ordet "likst" är nästintill utdöda och odokumenterade.

Detsamma gäller för andra obegripliga ortsnamn. När de namngavs användes den lokala dialekt som pratades i området, och när det svenska språket standardiserades behölls namnen. Vilket innebar att namnen över tid blev mer och mer obegripliga, allt eftersom rikssvenskan trängde ut de ord som en gång var namngivande.

Det skulle kunna tänkas att de som nu vurmar för att bevara kulturarvet och de viktiga kulturella värderingar som hör därtill skulle vara engagerade i att bevara och dokumentera de dialekter som ännu finns kvar. Det kan nämligen fortfarande göras, eftersom många dialekter ännu pratas av äldre människor. Det enda som behövs är resurser för att dokumentera de ord, ordspråk och andra språkligheter som dokumenteras kan. Kulturarvet är helt möjligt att bevara, såvida det inte tillåts dö en naturlig död.

Det skulle kunna tänkas. Men Pippi är viktigare. Negerkungar och negerbollar ges prioritet. Det är där det spontana och selektiva vurmandet för kulturarvet finner sitt utlopp.

 Dagens ungdom får onekligen lära sig de märkligaste ting vad gäller vårt kulturarv. -

Flattr this

Sunday, September 28, 2014

När den som har något att dölja inte har någonting att frukta

Det sägs att det är svårt att mobilisera opinion kring FRA och massövervakningen. Att det är abstrakta frågor som inte berör folk i vardagen. Att det tar allt för stora kommunikativa resurser i anspråk för att kunna förmedlas i vardagen. Att det inte är omedelbart nog för den vanlige medborgaren.

Det sägs många saker.

Grejen är att det inte är svårt alls. Det skulle inte krävas allt för stora ändringar i användningen av den data som samlas in kring oss för att en omedelbar folkstorm skulle mobiliseras. Det skulle krävas en liten liten kursändring för att alla helt omedelbart skulle vara fullt införstådda med både omfattning och  problembeskrivning.

Det skulle krävas att en man blev fälld för misshandel av sin fru i hemmet, på bevisning insamlad av massövervakningens rutiner.

Helt plötsligt skulle tiotusentals uppjagade kvinnomisshandlare gå man ur huse för att protestera att deras vardag påverkas. Det skulle inte finnas några tvivel om hur, var och när massövervakningens effekter är verksamma. Situationen skulle vara glasklar, och opinionen skulle vara mobiliserad.

Problemet med den här bilden är förstås att massövervakningen aldrig kommer att användas för att lösa sociala problem. Den verksamhet som försiggår hos FRA kommer inte att påverka kvinnomisshandelsstatistiken. Alls. Den data som samlas in och som visar att medborgare far illa kommer inte att användas för att åtgärda situationen. Förbättring är inte ett alternativ.

Statsmakten vet. Men gör aktivt ingenting åt saken. Vissa medborgare är inte värda att skyddas av de åtgärder som motiveras just med argumentet att medborgarna behöver skyddas.

Frågan är: vem ska egentligen skyddas av massövervakningen?

Än finns det opinion att bilda.

Flattr this

Friday, September 26, 2014

Vad ska du bli när du blir stor?

En av de vanligaste frågorna en ung person drabbas av är frågan om vad de ska bli när de blir stora.

Det finns ett antal outtalade premisser i denna fråga.

En av detta är att det finns ett visst antal kategorier en kan "bli" när storhet inträffat. Kategorier så som polis, brandman, försäkringsagent, marknadsanalytiker eller strategisk samordnare av kommunikation i sociala medier.

En annan är att tiden innan storheten bör användas som förberedelse för att träda in i någon av dessa kategorier. Vanligtvis genom utbildning, men också genom övning och andra framåtblickande aktiviteter. Det ska börjas i tid, som uttrycket lyder.

Redan här finns det anledning att börja oroa sig. Tänk om vi inte börjat i tid? Vilka kategorier kan vi inte ingå i?

Utan att vara elak kan jag nog säga att de allra flesta som läser detta inte kommer att vinna OS-medalj. Inte för att de saknar vilja och fysisk spänst, utan för att de inte började i tid. Kraven för att kunna tävla i de högre nivåerna är sådana att det i princip är nödvändigt att börja träna kring fem års ålder, och sedan aldrig sluta träna. De som börjar senare kommer inte att kunna komma ikapp, på grund av den brutala konkurrensen.

Samma sak gäller för många andra kategorier. När vi väl kommer på tanken att ingå i dem, är det för sent för oss att börja förbereda förberedelserna. Inträdesprovet hade stängt dörrarna redan innan vi kom dit.

Nu kan de flesta av oss leva med att inte bli elitidrottare, balettdansare eller någonting annat hyperspecialiserat. Och att vi inte blir läkare eller någonting annat mellansvårt är ett resignerat faktum vid det här laget. Även om vi ingår i en av dessa mellansvåra kategorier - det finns väldigt många andra kategorier vi inte ingår i, och aldrig kommer att ingå i.

Sådan är specialiseringens natur.

Det vi inte bör resignera inför är tanken att även de mindre specialiserade kategorierna kräver livslånga förberedelser att träda in i. Att livet redan från dag ett är ett långt förberedande gatlopp för att hinna med allt som behöver hinnas innan det är för sent. Att den som inte börjat i tid inte kommer att kunna ingå i någon kategori, permanent kategorilös. Att den som misslyckas en gång mister alla chanser att återhämta sig och komma ikapp. Att det inte finns några andra chanser.

Detta en olidlig tankevärld att växa upp i. Det är också en väldigt tydlig signal om vad en människa och den mänskliga erfarenheten är värd.

Vad ska du bli när du blir stor?

Värdefull eller värdelös?

Flattr this

Friday, September 19, 2014

En vettigare demokrati, du vet

Den samtida förvirringen över regeringsfrågan tjänar som ett intressant exempel på en större trend i samtiden. En motsättning mellan två tendenser som är närvarande även när det gäller mindre frågor, men som blir desto mer synlig i de större sammanhangen.

Å ena sidan finns det en ständigt närvarande tanke om ökad demokrati och deltagande. Medborgaren ska ges allt större inflytande över sin vardag, och möjlighet att ta del av och (helst) delta i de beslut som fattas i dennes i dennes närhet. Vilket ibland tar sig uttryck i tvånget att välja ett av många till synes identiska elbolag, men mer demokratiskt tar sig uttryck i att alla större förändringar i ett områdes översiktsplaner måste offentliggöras och diskuteras innan de genomförs.

Å andra sidan pågår en evig effektivisering och specialisering av förvaltningens väsen. Det krävs allt mer kunskap för att veta var beslut fattas, vilka dokument dessa beslut grundas på, vilka instanser som fattar dessa beslut och den procedur som leder till att beslut fattas. Förvaltning är antingen ett yrke eller ett specialintresse, och den som inte vigt sitt liv åt att förstå dess mysterier lämnas oftast utanför processen. Eller, än värre, kallas både det ena och det andra för att hen vågar lägga sig i saker hen inte vet någonting om.

Båda dessa tendenser är verksamma samtidigt. De kommer ytterst sällan överens.

I den samtida förvirringen rörande regeringsfrågan, så är det många som stilla frågar sig: hur blir en regering ens till? Vad är processen? Vem bestämmer?

Det är inte frågor vanliga människor behöver ställa sig överdrivet ofta.

Likt de flesta större beslut, så kommer beskedet om dess tagande via media. Processen som leder fram till beslutet är oftast osynligt i sina detaljer. Ofta är de dessutom så pass komplicerade att den oaktsamme får svindel när hen får syn på dem. Kombinationen av osynlighet och obegriplighet skapar, så som i många andra frågor, inställningen att de som kan sånt förmodligen har koll på att allt går rätt till. Och om något går fel så finns det någon på plats som kan slå larm om detta innan det gått för långt.

Om detta verkar osynligt och komplicerat, tänk då på de många maskiner vi använder till vardags. Den som kliver ombord på ett tunnelbanetåg vet oftast inte vad som får det att fungera, men litar till att de som vet har gett tummen upp för att det kommer fungera även idag. Och skulle ge tummen ner om det visade sig att det finns fel någonstans.

Å ena sidan finns det en ambition om att göra demokratiska medborgare delaktiga, så som kunniga och ansvarstagande individer som kan sätta sig in i sakfrågor och beslut kring dem. Å andra sidan är beslutsfattandet en så pass specialiserad och svårbegriplig process att de flesta, på rationella grunder, litar till att det fungerar som det ska.

Kommer vi att få en ny regering?

Kommer vi att kunna lita på den?

Flattr this

Tuesday, September 16, 2014

Två tankar om valresultatet

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet så här efter valet. En vanlig fras som upprepas är "tretton procent", och förvåningen är enorm att denna procent blivit så hög som den är. Alla förvåningar efter förklaringar, och så även i det här fallet. What gives?

Jag vill i all stillsamhet föreslå två premisser att utgå ifrån i detta sökande. Dessa är som följer:
1. Väljare är i allmänhet mindre radikala än de partier de röstar på
2. Det är dumt att anamma sina motståndares verklighetsberättelse

Vilket är ett annat sätt att säga att folk vanligtvis inte håller med partier till 100%, men kan tänka sig att kompromissa med vissa saker för att försona sig med den övergripande tendensen med partiet i fråga. Sund skepsis är sund, och någonstans måste alla väljare försona sig med tanken att val handlar om det alternativ som är bättre än alternativen.

Vilket gör tanken om att 13% av befolkningen är fascister en smula missvisande. Att de röstat som de röstat är som det är, men det betyder inte att de håller med partiet till 100%. Det betyder bara att de tycker att det är bättre än alternativen.

Onekligen en inte helt bekväm tanke. Men siffran är som sagt som den är.

Vad vi inte vill göra är att falla i fällan att anamma motståndarnas världsbild. Det vill säga, vi vill inte utmåla landet så som bestående av 13% oföränderliga fascister vars livsmål är att återupprepa historien. Vi vill inte heller utmåla de resterande 87% som den goda majoriteten vars livsmål är att förhindra att den skadliga minoriteten får ett allt för starkt fotfäste i det goda men bräckliga samhället.

Det finns, för att uttrycka det milt, vissa likheter. Och det duger inte att bli fascister för att förhindra fascism - vi behöver inte bomba byn för att kunna rädda den.

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet. Förklaringar sökes. Jag kan bara hoppas att vi söker dem på rätt ställe. För att anspela på ett annat uttryck: den fulle mannen letade efter sina nycklar under gatlampan, inte för att det var där nycklarna tappades, utan för att det är där ljuset är. -

Flattr this