Magnihasa

Tuesday, April 8, 2014

Låt oss datalagra detta nej

Datalagringsdirektivet förklarades just ogiltigt av EU-domstolen. Inga om, inga men, inga tvetydigheter. Raka rör, raka besked. Det kan inte missförstås.

Nej.

Som med så mycket annat i samtiden som inte kan missförstås, så kommer mycken energi att läggas på att få det hela att framstå som något annat. Något annat än ett nej. Kanske är det, om vi tänker på det här och det här, egentligen ett förklätt ja?

Att direktivet är ogiltigt betyder väl inte att vi inte kan, borde och ska göra det, inte sant? Vi har ju trots allt stiftat lagar om det, och visst vore det synd och skam att slösa bort all den kraft som lagts på processen?

Vi är ju trevliga killar.

Det raka och ärliga vore att riva upp direktivets lokala implementering så fort det blir möjligt, och redan nu klart kommunicera att det kommer att rivas upp så snart som möjligt. Utan tvetydigheter.

Det kommer inte att göras. Det kommer att förhalas, förnekas och förtigas, och om möjligt så kommer det förglömmas till förmån till någonting annat. Som jobben, eller någonting annat som inte är riktigt lika pinsamt så här snart inför valen.

Ett nej är inte alltid ett nej i de trevliga killarnas regim. Inte ens när det kommer från EU.

Flattr this

Sunday, April 6, 2014

Så här ser valsnack utan EU ut

Det sägs att saker och ting blir klarare om de uttrycks med bildspråk. Låt oss testa det påståendet en smula för att se om det är sant.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en cirkusartist vars främsta nummer är förmågan att stå still när allt pågår runtomkring.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en musiker som bara kan spela Wonderwall.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bilförsäljare som berättar allt om lacken, men blir besvärad när orden "motor" och "däck" nämns.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en kentlåt en solig sommardag: specifik och malplacerad.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som bara äter pappret runt en chokladbit.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en hollywoodactionfilm utan omotiverad konstant patriotism.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som någon som skriver om Melodifestivalen utan att berätta vilka som deltar.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som ett styrelsemöte med för få närvarande.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som att ha ett födelsedagskalas utan att bjuda in någon.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som en bladlös kniv utan skaft.

En svensk politiker som valkampanjar utan att nämna EU är som Sagan om Ringen utan Sauron. Och Ringen. Och Frodo. Och Tolkien.

En svensk politikerkår som valkampanjar utan att nämna EU är som tusentals röster som helt plötsligt tystas. Eftersom väljarna inte blev informerade om att det som verkligen betyder något i termer av lagstiftning sker i Bryssel numera, och de nationella valen har större betydelse som fördelare av lyxiga toppjobb till partipampar än någonting annat.

Lita inte på en politiker som försöker övertyga dig om att rösta på dem utan att nämna EU. De målar in sig i ett hörn. Bildligt talat.

Flattr this

Wednesday, April 2, 2014

Den lagstiftning riksdagen inte behöver lägga sig i

Det sägs att över 60% av all lagstiftning numera sker i EU. Det kan verka en smula abstrakt, men det är oerhört konkret. Särskilt för den som försöker förändra något, och sedermera upptäcker att det är ett större jobb än det till en början verkade.

Låt oss ta ett exempel som många stöter på i vardagen. Ni vet de där varningstexterna på cigarettpaket? En skulle kunna tro att det är en fråga riksdagen har något att säga till om, och att den som ville bli av med dem i god demokratisk ordning skulle kunna gå till sin lokale riksdagsledamot och ta upp frågan. De skulle sedan kunna ha en dialog om saken, och ledamoten skulle kunna lova att se över saken när nästa tillfälle att göra så infinner sig. Dialog och demokrati.

Problemet är att det inte är riksdagen som beslutar om sådant. Det är EU. Riksdagen kan inte bestämma att ta bort varningsetiketterna, ens om den röstar för det med 100%.

Eftersom det finns ett direktiv från EU som säger att de ska finnas.

Nu kanske du inte bryr dig särskilt mycket om varningsetiketter på cigarettpaket. Men det är ett exempel på vad som menas med att över 60% av all lagstiftning sker i EU. Det finns bokstavligen tusentals andra saker som följer samma modell - riksdagen kan inte rösta bort dem ens om den verkligen verkligen vill. Eftersom de kommer från EU.

Det är i det här ljuset vi ska förstå EU-valet. Det vi röstar om är inte om vilka personer riksdagen klarar sig utan, utan om vilka frågor riksdagen klarar sig utan.

Det blir inte konkretare än så.

Flattr this

Monday, March 31, 2014

Den här demokratin är tyvärr inte till för dig

Många frågor reses av den senare tidens tumult kring SDUs besök på diverse skolor. En sådan fråga är: borde inte någonting som kräver riktade insatser från SÄPO automatiskt ringa i alla varningsklockor som finns? Borde inte själva det faktum att polis behöver tillkallas i förebyggande syfte vara någon slags signal om att det är en dålig idé? Borde det inte, med hänvisning till elevernas säkerhet och arbetsmiljö, finnas utrymme i regelverk och praxis att helt enkelt säga nej?

Rektorer och lärare är inte, Björklunds ambitioner till trots, regelstyrda automatoner som följer programmeringen till punkt och pricka. De har egna tankar och viljor, och de har dessutom ett ansvar för att hålla eleverna säkra under deras skolvistelse. Om någonting som inte är centralt för undervisningen, men som medför allvarliga förhinder för undervisningens utförande, dyker upp - så har de både möjligheten och skyldigheten att se till att detta någonting inte stör verksamheten. Helst att det inte dyker upp alls, om möjligt.

Det handlar inte om SDU. Det handlar om att (kunna) göra sin jobb, både som lärare och elev. Oavsett orsak så är det svårt att skapa studiero och förutsättningar för lärande när skolan tillfälligt förvandlas till ett högriskområde. Detta oavsett vem som utsätts för risken - eller, annorlunda formulerat, vem som ska skyddas från vem.

Ur ett säkerhetsperspektiv är det motiverat att säga nej. Även om motiveringen (för säkerhets skull) borde skickas upp i byråkratin, för att skapa klarhet inför framtida situationer.

Nu kanske någon vill invända. Förmodligen med motiveringen "men SD sitter ju i riksdagen!". Vilket, om vi tänker närmare på saken, inte är en invändning så mycket som en frågeställning. En problematisering. Inte av skolan (även om det också behövs ), utan av den reellt existerande demokratin.

Vad innebär det för den reellt existerande demokratin att dess representanter inte kan besöka skolor utan att det utgör en säkerhetsrisk?

Vad innebär det för den reellt existerande demokratins legitimitet att den behöver speciell polisbevakning för att kunna finnas bland befolkningen även i övrigt?

Vad innebär det för den reellt existerande demokratin att systemets representation sätts framför de medborgare det sägs representera?

Vad innebär det för den reellt existerande demokratin att de som försöker använda demokratiska medel för att protestera mot den reellt existerande demokratin framställs som direkt antidemokratiska?

Det är frågor och invändningar som heter duga.

Jag uppmanar er. Ta den debatten.

Flattr this

Monday, March 24, 2014

Ett rättviseargument för basinkomst

Rättvisa är ett märkligt ting. Det är svårt att finna någon som är aktivt avog till rättvisa, och varje orättvist system sedan tid urminnes har rättfärdigat sig självt med rättvisan som argument. Till och med slavägarna sade sig vara för rättvisa - det var trots allt bara rätt och propert att respektera den ordning gud instiftat i världen..

Alla säger sig vara för rättvisa. Men ändå manifesterar sig orättvisor på olika vis, i praktiken.

Även i teorin finns det bekymmer med att nagla fast begreppet. Ett minimum till en definition skulle kunna vara en negativ sådan, dvs en definition av vad det inte är: det är inte rättvisa att dra ner alla till samma nivå av misär. Ingen har förvisso mer än någon annan, men att aktivt försämra allt är inte rättvisa - det är bara ren dumhet.

Den minimala definitionen är, som namnet antyder, minimal. Men det är en början.

Med det sagt, så kan vi röra oss ut på en global nivå. Vi behöver inte röra oss så långt för att stöta på orättvisor. Hur vi än vrider och vänder på saken, så kan det inte framställas som rättvist att vissa tvingas slita under slavliknande förhållanden i underutvecklade länder, medan Storbritanniens fem rikaste familjer är värda mer än 20% av befolkningen. Hur vi än vrider och vänder på saken, så stirrar orättvisan oss i ansiktet.

Den omedelbara reaktionen hos dig som läsare torde vara någonting i stil med "någonting behöver göras åt detta". Oavsett om tanken börjar med hos de rikaste familjerna eller hos den fattigaste miljarden, så dyker tanken om att en viss utjämning är nödvändig. Höj golvet, sänk taket - ren anständighet kräver att förändring sker.

Den näst mest omedelbara reaktionen torde vara att stilla undra vad som görs för att få till stånd denna förändring. Det borde vara rätt mycket vid det här laget, inte sant? Det är inte som att det här är några nyheter, eller hur? Redan de gamla grekerna och så vidare?

Njae.

Grejen är ju att vi rika människor gynnas av denna orättvisa. Även om vi tillhör den fattiga delen av den rika världen - som det klassiska uttrycket lyder, det är bättre att vara hemlös i en rik stad än i en fattig. Även om vi inte kan jämföra oss med de stora plånböckerna, så gynnas vi ändå av tillgången på billiga importerade varor från länder där orden "arbetsmiljö" och "facklig organisering" saknar juridisk definition utanför straffrätten.

Det hävdas ibland att Kongo är ointegrerat i den kapitalistiska ordningen, och att det skulle bli bättre om de blev bättre integrerade. Problemet är att de redan i dagsläget är fullvärdiga medlemmar i systemet - flödet av varor därifrån fungerar precis som det ska, och köparna är fullt medvetna om att de produceras under förhållanden som är så pass slavliknande att enbart juridiskt hårklyveri förhindrar oss från att importera dem. Och från att tjäna pengar på dem. Kongo är inte ett undantag från normen - deras slit gör det möjligt för oss att leva det goda livet. Utan att vi behöver oroa oss för vad de kostar, ekonomiskt eller socialt.

Utan deras arbete till självdöds, skulle vår vardag vara sämre. Inte för att de självmant offrar sig för vår skull, utan för att den globala orättvisan tvingar dem.

Med vårt goda minne.

Vi vet precis vad som händer. Vi har vetat länge.  Tillräckligt länge för att en klar strategi för att hantera orättvisan utmejslats i våra organisationers praxis: acceptera, profitera och exploatera. Det finns vinst och bekvämlighet att hämta. Och om vi inte gör det så gör någon annan det - var det än sker i världen.

Det verkar med andra ord som att den globala rättvisan inte kommer buktas inom den närmaste framtiden. Inte när vi står på den sida som gynnas.

Som uppmärksam läsare har du för länge sedan noterat att ordet 'basinkomst' förekommer i rubriken. Nu kommer ämnet på tal. Med hänvisning till någonting annat du reda noterat: den negativa definitionen av rättvisa ovan. Den som säger att det inte är rättvisa att tvinga all att leva i samma misär, utan bara gammal hederlig dumhet.

Om nu världen är orättvis, och vi har accepterat detta genom konkludent handlande, och det är ren dumhet att tvinga folk till misär i onödan - varför tvingar vi då arbetslösa till ren misär när vi redan i dagsläget exploaterar tredje världen så till den grad att vi inte behöver arbeta? Varför är vår hantering av det faktum att vår exploatering gjort lokalt arbete direkt onödigt (vad beror annars arbetslösheten på?) att aktivt försöka göra saker sämre än de behöver vara?

Vi kommer inte sluta exploatera tredje världen inom någon som helst framtid. Samtiden har kommunicerat detta klart och tydligt. Varför är vi då så envetet envisa på att göra livet sämre för folk i onödan? Varför tvinga folk till ångest, usla arbetsvillkor och meningslösa arbetsmarknadsåtgärder?

Vi har råd att låta människor gå arbetslösa. Vi har råd eftersom vi outsourcat arbetet till tredje världen, och kan leva rikt av frukterna som fraktas tillbaka. Vi har objektivt råd att införa basinkomst. Utan krusiduller, omsvep eller några som helst andra argument än rå, brutal ekonomi.

Världen är orättvis. Till vår fördel. Vi kan antingen slösa bort det i ren dumhet, eller acceptera världens orättvisa och använda den till någonting konstruktivt. Ty vad är värst - att världen är orättvis, eller att den är det i onödan?

I en värld av överflöd finns det ingen anledning att aktivt dra ner alla till samma nivå av misär. Och även om vi i praktiken accepterar världens orättvisa, så finns det ytterst få anledningar att samtidigt acceptera upplyst idioti. Bortsett, förstås, från gammalt hederligt förakt för de som har det sämre. Och den rena illviljan som får oss att vilja göra det sämre för dem.

Rättvisa är ett märkligt ting. Men försök inte motivera arbetslinjen med det. Den är, liksom slaveriet, på fel sida av historien.

Flattr this

Tuesday, March 18, 2014

Piratpartiet är lösningen på Sverigedemokraterna

Det oroas och ojas väldigt mycket om Sverigedemokraterna nuförtiden. Eller, rättare, det har oroats och ojats ett bra tag nu. De är på frammarsch, de är överallt, de är ostoppbara. Hur ska vi göra för att hantera denna veritabla uppföljare till den mongoliska horden? Hur hejda deras framfart?

Otaliga diskussioner förs på temat. Otaliga seminarier. Oändliga nätgräl. Oändligt oändliga ostrukturerade ostrategiska strategiska möten. Ännu fler tidningslöp. Och -köp.

Trots omfattningen, så verkar det inte leda någon vart. Annat än till att oändligt mycket energi gått till spillo. Vilket skulle kunna vara oroande, om det inte vore för att en mycket enkel lösning finns inom räckhåll.

Behandla Sverigedemokraterna som om de vore Piratpartiet.

Problem löst. Energi frigjord. Sverigedemokraterna bortglömda.

Ungefär nu förväntar jag mig att minst någon kommer att invända. Det är bra. Men jag vill redan nu autosvara alla invändningar med motfrågan: om det nu fungerar/är tillåtet/propert/tillrådligt gentemot Piratpartiet, varför då inte mot Sverigedemokraterna?

För, vet ni. Att behandla Piratpartiet som Piratpartiet fungerar ju. Det är tillåtet. Vissa säger till och med att det är propert och tillrådligt. Vari ligger skillnaden? Varför skulle det inte vara effektivt, tillåtet, propert och tillrådligt mot det ena men inte det andra?

Svaren på dessa frågor är högst intressanta. De säger någonting om hur våra prioriteringar ligger. Inte hur vi tror att de ligger, utan hur de de facto ligger, i praktisk handling.

Visste du exempelvis att det finns över trettio registrerade piratpartier världen över (med fler på ingång), och att om du får tillfälle att fråga dina EU-parlamentariker vilket parti som har haft mest effekt per parlamentariker, så kommer de flesta utan omsvep att svara Piratpartiet?

Inte?

Jag vill inte vara krass, men det skulle kunna vara så att anledningen till detta stavas ungefär så här:

SCHAAAAALAAA JÄRNRÖR, SCHAAAALALALALA!

Prioriteringar. I praktiken.

Månne är det helt enkelt inte prioriterat att lösa det där problemet alla lägger ner så mycket tid på. Egentligen.

Flattr this

Thursday, March 13, 2014

Tro inte att du läser allt i tidningen

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Eller, rättare, det är inte sanningen. Eller, ännu rättare, det är inte vad du behöver läsa för att förstå vad du behöver förstå om vad som sker i världen.

Det är onekligen lättare att hålla sig till den första meningen än den tredje. Vilket är precis varför det du läser i medierna inte är sant: det finns inte utrymme nog att rapportera sanningen. Den plats som finns måste prioriteras, och större prioritet ges till det som effektivt kan dra många ögon än till det som till äventyrs är sant. Till det som kan uttryckas definitivt, snarare än till det som behöver kontextuell metadata. Det komplicerade och situationsbundna.

Verkligheten kommuniceras inte i massmedierna. Verkligheten kommuniceras i det icke-offentliga. I den interna kommunikationen, i de informella samtalen på arbetsplatsen, i telefonsamtal mellan yrkesroller, i dokumentarkiv utan läsare. Det som verkligen händer, händer bortom det du läser när du öppnar en tidning. Det du läser är inte vad som har hänt, utan vad redaktionen tror har hänt, avskalat till minsta gemensamma nämnare så att även den som inte förstår kan följa skeendet.

Det är långt mellan Ukraina och Flens lokaltidning.

 I avståndet mellan det som verkligen händer, det som verkligen kommuniceras och det du läser i tidningen, finns propagandan. Dess förutsättning är att du inte har någon aning om vad som pågår, inte har tillgång till de kanaler som skulle kunna ge dig insikt i det som pågår (så som, exempelvis, kommunikationen mellan de ryska generalerna), och kontinuerligt vänder dig till en och samma källa för att få reda på vad som pågår. Det som händer i verkligheten och med de som sysslar med den är få förunnat att veta, men det påverkar inte dig - det som påverkar dig är de ord som når dig som sägs ha någonting med saken att göra.

De har sällan något med saken att göra. Du vet för lite om saken för att kunna tänka effektivt om den.

Propagandans uppgift är att ge dig intrycket att du kan tänka effektivt om saken. Att du vet tillräckligt mycket om läget för att kunna sluta tänka på saken. Att allt som behöver sägas är sagt, och att det enda rätta är att gå vidare med det sagda.

För att ta exempel från Ukraina-skeendet: att den nya regeringen skulle vara ohämmat nazistisk och att den därmed med omedelbar nödvändighet måste bekämpas - är en praktisk plats att sluta tänka på. Om propagandan kan få tänkandet att stanna upp kring den punkten, faller andra saker på plats: ryssarna får en god ursäkt att göra det de gör, invånarna på Krim får en god ursäkt att rösta för att bli ryssar, väst får en utmärkt ursäkt att inte bli allt för upprörda över att ryssarna visar tänderna. Nazister är trots allt nazister, och om den tanken tänks tillräckligt länge, finns det inget mer att säga om saken. Det enda rätta är att agera på det sagda.

Är de nazister? Det är svårt att säga, härifrån. Men i praktiken - för resten av världen - spelar det mindre roll än huruvida vi tror dem vara det eller inte. Historikerna kan lappa ihop sanningen efteråt - just nu avgörs striden av vad vi tror händer och tror skulle kunna hända. Och vi har inte tillgång till det vi behöver veta för att kunna tro vare sig det ena eller det andra med någon som helst säkerhet.

Målet med propaganda är inte att förvanska sanningen. Målet är att ge dig den input du behöver i stunden för att tänka att du inte behöver tänka mer på saken. Att få dig att känna att du hört tillräckligt, och att du har bestämt dig för din åsikt.

Massmedierna följer sin logik. Propagandisterna känner denna logik väl, och räknar med den när de producerar sina soundbites. De små bitar av information som, bland alla andra små bitar av information, utgör det underlag som du baserar din världsbild på.

Det finns en sanning i media, och det är denna: det du läser i media är inte sant. Tro inte att du läser allt i tidningen. -

Flattr this