Magnihasa

Wednesday, July 20, 2016

De radikaliserade bloggarna mitt ibland oss

Samtiden är speciell, i den mening att allt vi gör lämnar elektroniska spår efter sig. Det är i och för sig inte en speciellt intressant observation, men den leder till desto intressantare observationer när det väl är nämnd och introducerad.

Det finns ett allt större antal bloggare som över årens lopp närmat sig de invandrarfientliga propagandaorganens ämnesval och argumentation. De läsare som följt dem under årens lopp har förmodligen inte märkt av det, upptagna som de är av vardagens stilla lunk. De som läst ett tag, tagit en paus under några månaders (eller års) tid och sedan återvänt, däremot, kan se en klar skillnad mellan före och efter.

Före förändringen var de sig själva. Det vill säga, de gjorde sin grej och använde sin egen röst för att uttrycka sina egna åsikter. Efteråt är det som att de blivit väldigt mycket mindre av sig själva och mer av en förlängning av propagandaorganen. De har samma talepunkter, samma åsikter, samma ämnesval och på det stora hela samma förutsägbarhet.

Det är sorgligt. Men det är förståeligt.

Nu säger jag inte "förståeligt" i någon slags empatisk bemärkelse, utan utifrån ett vetenskapligt metodologiskt perspektiv. Eftersom vi har alla bloggposter som skrivits före, under och efter förändringen, så kan vi rent principiellt läsa oss till vad som hänt, och varför. Radikaliseringsprocessen är så att säga självdokumenterad, och behöver bara studeras systematiskt för att klarläggas.

Förståelsen ligger inom räckhåll. Det enda som behövs är den disciplinerade viljan att greppa den.

Flattr this

Wednesday, June 29, 2016

Skillnaden mellan social kompetens och politisk kompetens

Det skulle kunna tänkas att social kompetens och politisk kompetens går hand i hand. Att förstå sociala processer och deras subtila förändringar är ju trots allt något av en nyckelkomponent när det gäller att hamna i någon slags ledarroll. Den ena kompetensen leder till den andra, så att säga.

Men. Det finns en skillnad. Och den är allt annat än subtil.

Det enklaste sättet att förklara denna skillnad är genom ett konkret exempel: sextusendollarbrödrosten.

För ett tag sedan var en australiensisk politiker lite mindre smidig på tungan än hen borde ha varit, och råkade säga att sextusendollarsbrödrostar på något vis var ett positivt inslag i arbetspolitiken. Det var inte helt klart hur hen menade, och efter hand så blev dessa dyra brödrostar en mem. Sex tusen dollar är trots allt väldigt mycket pengar (även om de är australiensiska pengar), och det är svårt att tänka sig en brödrost som lyckats med konststycket att uppnå en sådan astronomisk prisnivå.

Den som är socialt kompetent förstår väldigt snabbt att det inte handlar om en liten fjuttbrödrost som värmer två brödskivor, utan snarare om någon slags restaurangverktyg som kan värma arton bröd, steka pannkakor och vispa våffelsmet samtidigt. Det vill säga någon slags specialiserad köksutrustning som är användbar för den som till äventyrs vill öppna en restaurang. Det finns en rimlig tolkning, och den som besitter social kompetens kan förstå sig fram till denna tolkning utifrån kontexten.

Den som är politiskt kompetent, däremot, gör allt hen kan för att absolut aldrig någonsin kommunicera en sådan förståelse. Om ens politiska motståndare säger fel, så ger det ett intryck av att de inte vet vad de gör, vilket är en fördel för det egna laget. Det kompetenta att göra som politiker är därför att förstora upp misstaget så mycket som möjligt för att maximera den egna vinsten av situationen. Att det finns en rimlig tolkning är irrelevant - än värre, det är direkt kontraproduktivt.

Du märker att skillnaden inte är överdrivet subtil.

Anledningen till att detta politiska förfarande fungerar är att de sociala omständigheter som låter rimliga personer göra rimliga tolkningar inte kommuniceras i medierna. Det enda vi som inte var där har att gå på är vad som rapporteras därifrån, och om det som kommuniceras är "motståndarna vet inte ens vad en brödrost kostar, lol", så är det en förlust för nämnda motståndare. Det enda vi vet om vad som hände var att de sade någonting dumt, och av naturliga skäl kan vi bara utgå från vad vi vet när vi bildar uppfattningar om saker och ting.

Såvida vi inte vet vad de gör, och de vet att du vet.

Så. Om du märker att någon i din närhet har mer politisk kompetens än sunt förnuft, länka dem till det här inlägget och be dem tänka över sitt odygdiga leverne. Vem vet. Kanske kommer de veta bättre framöver. -

Flattr this

Saturday, June 25, 2016

Två oanvändbara analyser om brexit

Så här dagen efter beskedet om brexit - tillika dagen efter midsommar - är förvirringen fortfarande stor kring vad som har hänt och vad som kommer att hända. Många bollar har kastats upp i luften, och det är oklart vilka som kommer att fångas upp och vilka som kommer att landa. Framtiden är, minst sagt, osäker.

Därför är det viktigt att närma sig framtiden med en användbar analys av situationen. Nyckelordet är användbar. Även om det är frestande att kasta sig in i apokalyptisk frenesi, så är det inte det mest användbara en kan göra. Det kanske känns bra för stunden, men den apokalyptiska stämningen till trots så går solen upp i morgon också, och hur bakfulla vi än är behöver vi vara funktionsdugliga även då.

Det finns två populära analyser som är allt annat än användbara i sammanhanget. Dessa två är att vänstern har fel i sitt EU-motstånd, och att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt.

Analysen att vänstern har fel i sitt EU-motstånd är oanvändbar av två anledningar. För det första eftersom "vänstern" som analytiskt begrepp är så ospecifikt att det utan vidare kan bytas ut mot "utomjordingar". Den som kritiserar "vänstern" kritiserar inte någonting specifikt, utan gör en svepande gest som inkluderar allt som eventuellt kan tänkas inkluderas av de ord som följer efter rent grammatiskt. Som analys betraktat är det en tautologi.

För det andra så kan denna analys enbart användas för att klumpa ihop folk som inte håller med en till en enda stor dumgrupp. "Vänstern" är dum som kritiserar EU, precis som de många nationalistiska rörelser som nu mobiliserar inför ytterligare folkomröstningar om att lämna EU. Alltså är bägge lika dumma, och följaktligen samma sak. Och således kan alla som kritiserar EU viftas undan eftersom de är dumma.

Detta är inte ett användbart sätt att se på samtiden. Om du vet med dig att du använder en sådan analys, så gör du dig dummare än du behöver. Jag har fullt förtroende till din förmåga att inse varför detta inte är någonting positivt.

Den andra populära analysen - att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt - är oanvändbar eftersom den stannar där. Ingenting följer på konstaterandet, och all vidare diskussion om vad Storbritanniens utträde innebär avfärdas som irrelevant eftersom det är bra att de lämnat detta ondskefulla nyliberala ekonomiska projekt. Alla som eventuellt försöker sig på sådana diskussioner avfärdas av samma anledning.

Den enda denna analys kan användas till är att göra sig själv irrelevant för vidare diskussioner. Detta är förvisso selektivt användbart, men den som till äventyrs vill delta i diskussionen behöver ta till andra analyser.

Framtiden är osäker, och det är inte helt självklart vad den bär med sig. Men en sak är säker, och det är att vi kan förbättra oddsen genom att inte medvetet hänge oss åt oanvändbara analyser som inte leder någonstans. -

Flattr this

Tuesday, April 12, 2016

Bli den bästa betaversionen av dig själv

Utgår du från den bästa möjliga tillgängliga tanken när du gör det du gör?

Det är en fråga med många beståndsdelar. En av dem är att den som självsäkert svarar att JA, DET GÖR JAG, förmodligen inte förstått frågan, och svarar mer med ryggmärgen än någon annan bättre tanke de har tillgång till. Vilket är goda nyheter för alla som ser förvirrade ut och undrar vad som är i görningen. Förvirring är bättre än omotiverad dumsäkerhet.

Det första en behöver förstå när det gäller den bästa möjliga tillgängliga tanken är att denna tanke förmodligen inte är den första som ploppar upp i ens huvud när en ser någonting. Det skulle förvisso kunna vara det, men rent statistiskt är det sannolikt att någon annan redan tänkt någonting bättre om saken. Det är dessutom förmodligen också sannolikt att vi kan ta del av denna tanke, antingen genom ett snabbt besök på biblioteket eller wikipedia. Även om vi förmodligen inte kommer åt det absolut bästa som någonsin tänkts om saken efter ett sådant besök, så är det sannolikt att vi kommer över någonting bättre än vår ryggmärgsreaktion. Vad vi än gör efter detta, så gör det det utifrån en bättre tanke än du hade gjort annars.

Samma princip gäller på ett mer generellt plan. Det finns böcker, filmer och andra källor till information om de saker du gör i din vardag, och det är upp till dig att vid varje tillfälle fråga dig själv om du utgår från den bästa möjliga tanken när du gör det du gör. Möjligheten att ta del av dessa bättre tankar finns, och det är ett medvetet val att antingen ta del av dem eller inte. Vilken form dessa än må återfinnas i.

Nu finns det förstås inga garantier för att vi får tag på den absolut bästa av alla möjliga tankar, så jakten på den kan fortsätta i all oändlighet. Poängen är inte att få tag på den, utan snarare det omvända: att inte utgå från en sämre tanke än en skulle kunna ha gjort. Om ett livsavgörande misstag hade kunnat undvikas genom fem minuters läsning på wikipedia, så vore det dumt att inte ha gjort denna läsning. Att leta efter bättre tankar är ett sätt att undvika att vara dum i onödan.

Det är dessutom ett sätt att undvika att framstå som dummare än en faktiskt är. Ryggmärgen tenderar att ha många och starka åsikter om saker den råkar få syn på, och frestelsen är stark att ge uttryck för dessa åsikter i samma ögonblick som de dyker upp. Problemet med detta är förstås att detta förmodligen inte är ens bästa tankegång, och att ens uttryck inte blir det bästa en hade kunnat säga. Vilket antingen får en att framstå som dummare än en egentligen är, eller, än värre, att det sårar någon oavsiktligt.

(Nu skulle någon i och för sig kunna invända att det finns skäl att såra någon avsiktligt. Min enda förhoppning är att de med sådana avsikter tar del av de bästa möjliga tankarna tillgängliga för dem innan de skrider till verket.)

Det är som sagt omöjligt att tvärsäkert säga sig utgå från de bästa möjliga tankarna. Det är bara dumsjälvsäkert, vilket inte är särskilt bra. Men det är desto möjligare att medvetet titta på de källor som finns, och säga att, nä, jag tänker inte ta till mig dem, eller ens försöka.

Det är förvisso ett möjligt val. Förhoppningen med det här inlägget är att du ska komma på bättre tankar. -

Flattr this

Sunday, March 27, 2016

Liechtenstein anfaller! Invasionen är nära!

För ett tag sedan bytte jag twitternamn till "Liechtensteinsk DDoS". Om du inte hänger på twitter så är detta förmodligen smått obegripligt, men det är okej. Det är begripligt i sin kontext.

Om du hänger på twitter så är namnet förmodligen smått obegripligt, eftersom det är en referens till mycket specifika omständigheter. Låt oss gå in på dem.

För ett tag sedan (identiskt med taget ovan) angreps ett par stora svenska tidningar av en DDoS-attack. Omedelbart efter att detta blev känt, proklamerade folk som knappt hade hört talas om DDoS-attacker att det givetvis var ryssen som låg bakom detta, och greppade efter varje halmstrå de kunde finna för att stödja upp denna hypotes. Inte ens kombinationen av faktorerna att a) det med största sannolikhet inte var ryssarna, b) om det var det så skulle det vara omöjligt att bevisa, samt c) det ligger inom tekniskt räckhåll för en uttråkad tonåring i Stavanger att åstadkomma detta i ett missriktat försök att impa på sin sweet sixteen - bet på deras omedelbara självsäkerhet. Det var minsann ryssen, och därmed basta.

Varpå jag omedelbart svarade att det var Liechtenstein som låg bakom attacken. Det var förvisso inte de som gjorde't, och det ligger bortom rimlighetens gräns att anta att det var det. Men om någon utan ironi kan påstå med 500% självsäkerhet att det var ryssen, så kan jag lika gärna ta tillfället i akt att dra till med liechtensteinarna. Att jag garanterat har 100% fel förändrar inget, men att jag utan omvsep kan erkänna detta felskap är en kvalitativ skillnad som gör skillnad.

Grejen är förstås att detta inte bara handlar om en enda överbelastningsattack vid ett enda tillfälle. Samma 500-procentiga självsäkerhet infinner sig närhelst någon bombastiskt proklamerar att det är muslimerna som orsakar alla problem i vår värld, och att vi borde göra något åt dem. Det faktum att de har 100% fel förändrar ingenting vad gäller deras självsäkerhet, bombastiskhet eller högljuddhet. Det var muslimerna som gjorde't, och därmed basta!

Mitt svar är att det var Liechtenstein som gjorde't. Om du får ett fripass på att vara frikopplad från verkligheten, så får jag också ett sådant.

Skillnaden mellan oss är att jag erkänner att jag har fel, medan du envist gräver dig djupare in i självsäkerhetens mörka tunnelbanehål.

Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs. Och det är liechtensteinarna som stänger dem.

Flattr this

Wednesday, February 10, 2016

Ett ideologiskt badhus nära dig

Med jämna mellanrum dyker det upp debattartiklar om badhus. Det kan tyckas vara en märklig sak för politiker att debattera om, och det kan tyckas vara en ännu märkligare sak att bli upprepat upprörd över, men det är mindre märkligt än det verkar. Inte minst om vi sätter badhus i perspektiv.

Det finns mycket att säga om badhus, men de två viktigaste sakerna är att de utgör ett återkommande inslag i mångas vardag (inte minst föräldrars, med tillhörande barn), och att de är en av de platser där det mänskliga villkoret är som tydligast. Det mänskliga villkoret varandes att vi är ömtåliga kroppar som befinner sig i fysisk och social närhet till varandra, och att denna ömtålighet behöver hanteras för att undvika att någon blir skadad.

När debatterna om badhus blossar upp, handlar de inte primärt om simmande eller andra vattenrelaterade aktiviteter. Det handlar i stället om svårigheten att finna en balans mellan den universella mänskliga sårbarheten och önskvärdheten i att upprätthålla gemensamma sociala miljöer. Vilket är en långt större fråga än det specifika sociala sammanhanget antyder, och den återaktualiserar sig överallt där människor samlas. Det är dessutom en viktig fråga, och beroende på hur en resonerar kring den så kommer en komma fram till olika svar på diverse politiska spörsmål.

Det ligger i sakens natur - ens förståelse av det mänskliga villkoret är den grundsten varpå all annan förståelse byggs. Märkligt vore det annars, och ännu märkligare vore det om debatter om detta helt plötsligt skulle upphöra. Vare sig det handlar om badhus eller någonting annat.

Att det tenderar att handla om just badhus beror främst på att det är ett återkommande och relaterbart inslag i mångas vardag, och sålunda kan användas som en begriplig konkretisering av den större frågan.

Det finns också trångsynta idioter som använder badhus som ursäkt att framföra rasistisk propaganda. Men det vore dumt att låta dem sätta tonen för framtida debatter. Onekligen.

Flattr this

Thursday, February 4, 2016

Propagandan i din vardag och vad du kan göra åt den

Ditt tänkande domineras av propaganda. Detta är inte en karaktärsbrist eller en kritik av din personlighet – det är ett ofrånkomligt faktum som följer av att leva i ett modernt samhälle. Som dominerad person kan du antingen acceptera denna dominans eller göra motstånd mot den. Något tredje alternativ finns inte.

Om du vill hålla fast vid tanken att du är en fri rationell individ opåverkad av yttre krafter, kan och bör du sluta läsa redan nu. Om du vill göra motstånd, rekommenderar nio av tio tandläkare dig att fortsätta läsa.

Du har hört den frasen förr. Den är populär. Den är långt populärare än de tandkrämer den används för att sälja. Den är ett prima exempel på propaganda i användning, och dessutom en direkt uppföljare till Edward Bernays kampanj att öka försäljningen av bacon. I stället för att kommunicera förträffligheten av bacon direkt, rådfrågades ett stort antal läkare om det var bättre att äta en stadig frukost än en energifattig dito. När dessa läkare svarade att det är bättre att äta rekorderligt än energifattigt, publicerades dessa svar i anslutning till artiklar om att bacon och ägg är en av de rekorderligaste frukostarna som finns. Försäljningen av bacon ökade markant.

Att läkarna själva tillfrågades om rekorderligare frukostar rent generellt, och inte bacon specifikt, är inte relevant. Kombinationen av ett indirekt rekommenderande och ett direkt påpekande hade önskad effekt, och Bernays kunde använda läkarnas auktoritet för att påverka människors frukostvanor. Propagandan fungerade.

Om du vill invända att det finns en skillnad mellan propaganda och marknadsföring, så kan jag göra livet enklare för dig redan nu. Bernays skrev först böcker med ordet ”propaganda” i sina titlar. När ordet hamnade i dålig dager efter andra världskriget, snabbskrev hen en bok med namnet ”Public relations”, där innehållet var identiskt med de tidigare böckerna. Den enda märkbara skillnaden mellan före och efter är vad böckerna och strategierna kallades – deras tänkande och utförande förblev desamma.

Det faktum att läkares åsikter kan kidnappas för att sälja bacon är onekligen oroväckande. Om det kan göras en gång, så kan det göras fler gånger. Om välutbildade människor så som läkare kan koopteras på det här viset, så finns det stor risk att även andra grupper kan får att rekommendera de mest slumpvisa saker. Nio av tio tandläkare rekommenderar att människors och folks vilja respekteras.

Just folkets vilja är en av de mest kidnappade viljorna. Dels för att det är populärt för sittande regeringar att hävda att de har makten eftersom folket vill det, och dels för att det är precis lika populärt för stående icke-regeringar att hävda att folket vill att saker ska förändras. Det är inte en slump att folket alltid vill samma sak som den som talar om folkets vilja säger att folket vill – det är en medveten strategi. Om alla andra vill något är det svårt att säga emot, och de som representerar folkets vilja har onekligen ett bra case för att fortsätta göra det de gör.

Det största problemet med att folkets vilja kidnappas hit och dit är inte att den kidnappas. Det största problemet är att den inte finns. ”Folket” är inte en homogen mängd kloner som alla vill samma sak, utan en komplex heterogen sammansättning av olika sociala sammanhang som befinner sig i geografisk, politisk och ekonomisk närhet till varandra. Både statsministern och stadens hemlösa är förvisso medborgare i samma samhälle, men deras åsikter (och vardagar) om saker tenderar att vara radikalt olika. ”Folket” är en artificiell konstruktion som enbart finns när den omtalas, och så fort talet om folkets vilja tystnar så försvinner folkviljan likt den illusion den är. ”Folket” finns bara för att legitimera den argumentation som förs för tillfället, och upplöses sedan till de olika individer som befolkar våra städer och byar.

Detta har onekligen besvärliga konsekvenser för teorier som hävdar att politisk legitimitet kommer ur folkets acceptans och medgivande. Om folket inte finns – vem är det då som legitimerar den rådande ordningen genom att godkänna den?

Konsekvenserna för propagandisten är uppenbara. Att övertyga ”folket” är meningslöst, eftersom folket inte finns. Det är fruktbarare att övertyga och påverka specifika målgrupper i stället, eftersom de faktiskt finns, och därmed kan påverkas. Vare sig det handlar om statsministern eller stadens hemlösa, är det lättare att skrida till verket att propagera när målgruppen är fastställd. Även om det förmodligen är långt billigare att rikta sig till de senare snarare än den förre.

Varje målgrupp är en grupp. Det vill säga en samling människor med gemensamma värderingar, verksamheter och världsbilder. Den som vill påverka dessa grupper – vilka de än må vara – behöver identifiera dessa verksamheter, värderingar och världsbilder, och därefter agera utifrån dessa. Ju relevantare ens agerande är för gruppen, desto effektivare är det – eftersom det per definition är relevant för de människor som ingår i dessa grupper.

Detta ställer krav på propagandisten. Människor är sociala och meningsskapande varelser, och grupper av människor tenderar att skapa mening tillsammans. Det propagandisten gör tolkas utifrån gruppens delade meningar. För att uppnå önskad effekt måste propagandisten därmed förstå dessa meningar, och agera på ett sådant sätt att tolkningsarbetet eventuellt leder fram till det avsedda målet. Vilket är precis lika omständligt och indirekt som det låter.

För att uttrycka det i andra termer: människor har vanor, och tenderar att göra samma saker upprepade gånger. Dessa upprepade aktiviteter kan förutsägas, och om de kan förutsägas så kan de även förändras. Om de kan förändras på ett förutsägbart sätt, så är det bra nyheter för propagandisten. Det enda propagandisten behöver göra är att införa de förändringar som leder fram till det önskade förutsägbara resultatet.

Detta är propagandans kärna.

När Bernays frågade läkarna om deras åsikt om rekorderliga frukostar, var hen inte intresserad av deras åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa. Hen var intresserad av att vanliga människor tenderar att respektera läkares åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa, och att en rekommendation från en läkare (verklig eller inbillad) väger långt tyngre än en slumpmässig dussinreklamannons. När en läkare säger att någonting är en bra idé, så tenderar det att vara en bra idé. När väldigt många läkare säger samma sak, så tenderar det att vara en väldigt bra idé; de är trots allt experter på ämnet, och om de säger att bacon är en bra frukost, så är det förmodligen en bra frukost.

Nio av tio tandläkare rekommenderar att du äter bacon till frukost, lunch, middag och kvällsmacka.

Ett mer närliggande exempel är ordet ”fredagsmys”. Det utgår från den delade erfarenheten att arbetsveckan tar slut på fredagar, och att fredagskvällar är en tid att umgås med familjen under avslappnade former. Genom att skapa ett begrepp för att beskriva dessa avslappnade former – fredagsmys – skapas även förväntningar kring detta. Därmed går det även att antyda att ens produkter har en positiv effekt på dessa situationer, och att införskaffandet av dessa är både önskvärt och förväntat. Det går ju trots allt inte för sig att anordna ett halvdant fredagsmys.

Det finns en paradox i propagandistens arbete, i det att denne behöver både respektera och underminera sina mottagares autonomi för att vara effektiv. Å ena sidan måste propagandaarbetet utgå från gruppens delade meningar och värderingar för att vara effektivt, och dessa skapas av gruppen själva; å andra sidan leder skickligt propagerande till resultat som gruppen själv inte valt. Målgruppen må vara autonom, men målbilden är det inte.

Å tredje sidan går det att få vissa antifeminister att tro nästan vad som helst genom att hävda att en feminist sagt eller gjort något. Vad det än handlar om, tycker de helst plötsligt tvärtom. Huruvida det finns någon autonomi att respektera eller underminera är en öppen fråga.

Allt detta pekar åt ett och samma håll: sanningen är socialt irrelevant. Eller, rättare, de sanningar som inte kan göras socialt relevanta räknas inte. De görs inte till föremål för diskussion, och de utgör således inte underlag för gemensamt fattade beslut. Det som inte syns finns inte, och det som inte omtalas syns definitivt inte.

Sett i det här ljuset är det fullt förståeligt att symbolfrågor är viktigare än så kallade ”riktiga frågor”. Det ena är socialt relevant, det andra är ett icke-ämne. Syns inte, finns inte, är omöjliga att föra på tal.

Det är i det här ljuset vi behöver se vad som sker och sägs ske i samtiden. Det finns människor ibland oss vars världsbild är så inskränkt av propaganda att de knappt är socialt funktionsdugliga längre. Ge dem chokladbollar, och de börjar orera om negerbollens vara eller inte vara. Prata om hur Anne Frank flydde från nazisterna, och de ämnesbyter omgående till att flyktingarna håller på att ta över landet. Fråga dem om när påsken inträffar, och de lyckas på något vis tolka det som en uppmaning att prata om hur onda muslimer är. Hela deras vardag definieras av hotbilder någon annan har pressat in i deras allt ont anande hjärnor, och allt de gör sker i skuggan av det påhittade hot som gömmer sig bakom vardagens bedrägliga fasader.

Det är inte en slump att dessa människor ofta hänvisar till ”folket”. Särskilt när de stöter på individer som vågar tycka och tänka någonting annat än vad de gör.

Det kommer en punkt i dessa människors liv när de blir så avgränsade från sina medmänniskor att de ställs inför ett brutalt val. De har att välja mellan att fortsätta umgås med sina medmänniskor, eller de värderingar som de kommit att omhulda. Det är valet mellan att bli radikaliserad och att inte blir det – mellan att bestämma sig för att ens vänner och familj har betydelse, eller att de är underordnade kampen mot Fienden. Det ena valet är det första steget på en lång och svår process att försöka återintegrera sig till samhället igen – det andra valet leder till att en klär sig i helsvart och beger sig ut på stadens gator nattetid för att spöa upp människor som ser fientliga ut.

När landet är ockuperat är väpnat motstånd det enda logiska.

Det mest skrämmande med den subkultur som växer fram kring detta sätt att tänka är att det har blivit en kulturell identitet, med egna vanor, värderingar och pålitliga informationskällor. Människor formas av de personer de omges av, och det är fullt möjligt att omge sig helt och hållet av personer som delar denna kulturella identitet. De läser texter som bekräftar deras världsbild, läser kommentarer under dessa texter som bekräftar att andra delar denna, och röstar på partier som medvetet producerar både texterna och kommentarerna. Den gamla devisen om att någonting blir sant om det bara upprepas tillräckligt många gånger gäller fortfarande, och budskapet att landet är hotat har upprepats till satirens gräns. Propagandabubblan blir en självförstärkande social identitet, och det är oerhört svårt att komma ur den när all annan kommunikation definierats som fientliga försök att hjärntvätta folket.

PK-media ljuger. Bara den egna sidan vågar göra motstånd och säga sanningen.

Det är oerhört svårt att övertyga någon som tänker så här med hjälp av fakta och argument. De utgår inte längre från de utgångspunkter som gör det möjligt att nå dem på den vägen, och varje försök att göra det kommer försvåras av att de ständigt insisterar på att få dig att gå med på dessa utgångspunkter innan diskussionen går vidare. Om du inte går med på att muslimerna konspirerar att ta över landet inifrån med hjälp av aningslösa lakejer i medierna och myndigheterna, så kommer de vägra tala om någonting annat tills du gör det. Detta är deras a priori utgångspunkt, och de ser dig som dum i huvudet som inte ser denna uppenbara sanning för vad den är. Sann.

Å andra sidan är det desto lättare att påverka dem. Det enda som krävs är att en argumentation spelar på de värderingar denna subkultur omhuldar, och de sväljer det med hull och hår. Håll stilen och skriv inom genremarkörerna, och läsarna kommer flockas om att hylla den nya sanningssägaren. Efter ett tag kan den skicklige propagandisten sätta sin alldeles egna personliga prägel på den rasistiska rörelsen. Det enda som krävs är trots allt att en känner sin målgrupp. Och den grupp som baserar sin identitet på genomskinligt propagandaarbete är väldigt lätt att känna indeed.

Nackdelen med detta (förutom att ens själ svärtas ned av det) är att det länder ytterligare en röst till subkulturen, och ger dess medlemmar ytterligare ammunition att använda i deras kamp. Det finns dessutom en risk att råka bli allt för övertygande, och locka med sina vänner i dumheten. Propaganda behöver inte vara sann, utan bara tillräckligt rimlig och sammanhängande för att kunna vara sannolik. Eller, annorlunda uttryckt: den behöver bara kunna uttryckas med tillräckligt mycket självförtroende för att bli trodd. Sanningen är socialt irrelevant.

Det första steget i att agera mot propagandan är att se den för vad den är. Propaganda i stor skala. Det handlar inte om ensamma galningar eller fria individer som oberoende av varandra råkar tänka precis samma sak vid precis samma tillfälle. Det finns ingen anledning att kalla det någonting annat än vad det är, och det finns ingen anledning att behandla det som någonting annat än vad det är. En spade är en spade, även om den har använts för att skyffla dynga.

Det andra steget beror på. Målet är inte att omintetgöra de människor som blivit offer för propagandan, utan att återintegrera dem i de sociala miljöer de brukade umgås i. Vägleda dem tillbaka till en fungerande karta av verkligheten och ge dem de verktyg de behöver för att kunna navigera vardagen igen. Det är väldigt personligt och väldigt arbetsintensivt, men det är det enda sättet att återupprätta den sociala relevansen.

Om du till äventyrs är påverkad av denna propaganda, så vill jag passa på att påminna om det som sades ovan om hur lätt det är att påverka någon som är påverkad av propaganda. Vem som helst kan dyka upp i ditt liv och tuta i dig vilka dumheter som helst, och du kommer att tro på det eftersom de använder rätt ord och anspelar till rätt hotbild. Oavsett om du tror muslimerna håller på att ta över eller ej, så borde denna möjlighet oroa dig tillräckligt mycket för att förtjäna åtminstone en stunds eftertanke. Du har ett direkt intresse av att ha kontroll över vad du tänker. Nio av tio tandläkare uppmanar dig att vara en tänkande och självständig individ.

Än är det inte för sent.

Flattr this