Magnihasa

Friday, December 19, 2014

Medborgare, länd mig era öron!

Medborgarskap är i ropet i dagarna. Det talas vitt och brett om grunden för ett medborgarskap, och om vilka som bör inkluderas och exkluderas i ett modernt medborgarskap. Och, än mer, på vilka grunder detta ska ske.

En första ståndpunkt är att medborgarskap är ett juridiskt begrepp, och att det ska förstås som ett sådant. En medborgare är någon som, enligt lagens alla regler, blivit accepterad som sådan. Hur reglerna än ser ut, och hur en än levt upp till dem: genom födsel, invandring, hedersutnämning etc. En medborgare är en medborgare om lagen säger så, och alla medborgare är lika inför lagen. Inga om, inga men.

Detta borde inte vara en kontroversiell eller svårbegriplig ståndpunkt. En medborgare är en medborgare.

En andra ståndpunkt är att medborgarskap är ett socialt/demokratiskt begrepp. Det utgår i viss mån från det föregående, i och med att det förutsätter en juridisk apparat för att skilja medborgare från ickemedborgare, men det går längre än så. Det räcker inte med att vara formell inkluderad i den demokratiska ordningen - en behöver delta i den också. Och för att kunna delta behöver en ha tillgång till de verktyg som krävs för att kunna informera sig om vad som sker - läskunnighet, en fri press som passar denna läskunnighet, ett civilt samhälle som organiserar medborgarna, etc etc.

Deltagande är huvudfokus. I val såväl som i debatter som i lokala beslutsfattande processer. En medborgare är engagerad.

En tredje ståndpunkt är att medborgarskap är någonting genetiskt. Det vill säga att det finns ett land för varje folk, och att detta folk hör hemma där. Var de än föds, var de än bor, var de än känner sig hemma - blodet förenar, och blodet är viktigare än allt. Den som är av rätt blod är medborgare, och den som är av fel blod är på sin höjd invånare.

Det finns en variant av detta, som säger ungefär samma sak men byter ut blod/genetik mot kultur. Vilket, om en skrapar på ytan, visar sig vara samma sak, eftersom kulturbegreppet används synonymt med genetiken. Det finns ett land för varje folk, och det folket hör hemma där eftersom det är där deras kultur/gener bor.

Den första ståndpunkten är rent formell, dvs medborgarskapet följer lagen. Den andra ställer krav på staten att tillhandahålla de medel som behövs för demokratiskt deltagande, i form av allmän skolgång, pressfrihet och liknande. Den tredje snävar in både den första och den andra. Det ska förvisso finnas en juridisk struktur för medborgarskapet, men den ska inte vara blint formalistisk. Och på samma sätt ska de eventuella ytterligare insatser för medborgardemokrati riktas till de som är av rätt sort - blod före ord, så att säga.

Det har skett en lång och ingående debatt mellan ståndpunkt ett och två. Det är, för att förenkla något, den stora debatten mellan höger och vänster, mellan liberalism och socialism. Å ena sidan friheten att göra vad en vill inom ett stabilt juridiskt ramverk som tillförsäkrar en diverse rättigheter. Å andra sidan byggandet av möjligheter att realisera dessa friheter, i form av olika sociala institutioner. Det är en lång och intrikat debatt, som tagit sig olika uttryck i olika länder, där Sverige är ett intressant exempel bland andra.

Nuförtiden tenderar debatten att ske mellan den tredje ståndpunkten och den tredje ståndpunkten. De andra två har kapitulerat och övergett skepp, och lämnat fritt spelrum åt den tredje att appropriera deras språk och (än värre) institutioner. Vilket märks inte minst när yttrandefriheten kommer på tal, vilket den gör med spektakulär precision: när rasisterna vill uttala sig har de yttrandefrihet, när någon annan gör det har de identitetspolitik.

Vissa medborgare är tydligen mer värda än andra. Och ingen säger emot.

Såvida vi inte tar oss i kragen, sätter ner foten och tar bladet från munnen. Tiden för att göra sig hörd är nu. Medborgare, länd mig era öron! Och era röster!

Flattr this

Wednesday, December 10, 2014

Den buktande signalpolitiken

Ni har förmodligen hört att the Pirate Bay blivit utsatt för en razzia igen. Och om ni är inne i svängen så har ni förmodligen också hört om de speglar och okynnesbuktar som återuppstått sedan razzian. Och om du läser detta i framtiden, så kommer detta med största sannolikhet vara ännu ett delmoment i den långa historien om hur TPB går ner, upp, ner, upp, ner, upp.

Jag, för min del, har svårt att bry mig mindre.

Missförstå mig rätt nu. Det är ett mycket nyanserat ickebry, den typen som allt för ofta går förlorad i uppskruvade politiska samtal och snabbskrivna nyhetsartiklar.

Jag bryr mig inte om ifall Pirate Bay lever eller inte. Det är bara en hemsida, och en överlastad reklamfylld sådan till på köpet. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och som dessutom har mer av samma sak. Många fler, mycket mer. Det är inte så att fildelningen som fenomen står och faller med TPB, och om något så skulle fildelningen uppleva något av en boost om TPB försvann.

Men.

Jag bryr mig att det varit en razzia. Och det på grund av vad jag just sagt om TPB. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och om razziorna är tänkta att ha någon effekt så kommer de behöva bli både långt snabbare och långt fler.

Om de vill ha effekt.

Problemet med denna upptrappning i kriget mot fildelning är att det, liksom alla krig, kommer att drabba oskyldiga som råkar befinna sig i närheten. Folk som råkar ha en server i närheten av en piratserver riskerar att få denna beslagtagen av bara farten. Oskyldiga kommer att pekas ut och få sina hem och/eller serverhallar invaderade på lösa grunder. Och, för att verkligen göra saken värre, så kommer de polisresurser som läggs ned på att utföra allt detta inte att läggas på att stoppa annan brottslighet.

Det är en märklig ordning när en stulen mp3-fil värderas högre än en större cykel. Det skickar signaler.

Samtidigt kommer ingenting förändras av att en eller två eller ens femton sidor går ner. Det är lika lätt att sätta upp en ny piratsida som det är att starta en blogg, och filerna slutar inte finnas på internet bara för att en viss piratsida gör det. Det kommer att bli väldigt mycket ståhej och insparkade dörrar för ingen nytta.

Så.

TPB är nere. Det är okey. Det som inte är okey är att resurser slösas på åtgärder som bevisligen inte fungerar, som rent teoretiskt inte kan fungera och som rent praktiskt enbart leder till att oskyldiga medborgare drabbas i onödan.

Det finns bättre saker att göra. Onekligen.

Flattr this

Saturday, December 6, 2014

Den plötsliga identitetspoliltiken

Det är väldigt inne att argumentera mot identitetspolitik nuförtiden. Vilket är intressant, precis som det alltid är intressant att vissa frågor har en tendens att dyka upp vid vissa tidpunkter snarare än annars. Och det är inte utan att en ställer sig frågan: varför just nu, och varför med en sådan oväntat intensitet?

Dessa frågor kommer inte att besvaras i detta inlägg. I stället kommer det att utgå från en väldigt liberal utgångspunkt, helt oförhappandes.

En liberal grundbult är att alla är lika inför lagen. En medborgare är likvärdig med alla andra medborgare, och ingen har större rättigheter än någon annan. Det finns inga stånd (så som i gamla tider, med bönder, präster, borgare och adel), och inte heller några klasser. Det vill säga, det finns en lag som gäller för alla, och lagen tillämpas lika på alla. Brott leder till samma straffsatser oavsett vem som utför dådet, skatter tas in i samma mängd oavsett vem som beskattas, kontakter med statliga myndigheter sker på ett förutsägbart och standardiserat vis - och så vidare och så vidare. Alla är lika inför lagen.

Alla. Inga undantag.

Nu kanske någon invänder att det här inte stämmer. En invändning jag vill besvara med både ett jo och ett nej: jo, det stämmer att likheten inför lagen är en liberal grundbult, och nej, detta stämmer inte överens med vår vardagliga erfarenhet. Det skulle inte vara svårt att finna exempel på där medborgare behandlats olika inför lagen, vare sig det beror på klass, kön, etnicitet, handikapp eller någonting annat. Tvärtom - det skulle vara långt enklare än det borde.

Om vi, rent hypotetiskt, skulle samla ihop tillräckligt många sådana exempel för att kunna konstatera att det finns en systematisk olikhet inför lagen, och att en viss specifik grupp medborgare (vilken som helst) är och har blivit konsekvent diskriminerad över en längre tid - vad skulle då hända om denna grupp slöt sig samman i någon slags förening och började kräva sina medborgerliga rättigheter? Att, i sann liberal anda, bli behandlade som fullvärdiga medborgare?

Skulle det bli identitetspolitik då?

Det är, även det, en fråga som inte kommer att bli besvarad i detta inlägg.

Flattr this

Friday, December 5, 2014

Var hälsad, valrörelse!

Det blir nyval. Extra val. Superval. Superduperval. Det finns många varianter på temat, men i alla lägen står vi inför ett etablerat faktum:

Den tjugoandra mars är det val igen. Och innan dess är det valrörelse. Igen.

Sålunda finns det anledning att återvända till grunderna. Till den mest grundläggande av alla frågor. Till den fråga som obönhörligt borde banka varje valdeltagare och valaktivist i samvetet:

Varför har vi val?

Det kan verka vara en enkel fråga, men alla försök att besvara den med något annat än "det är klart vi ska ha val" blir aningen besvärliga. Och besvärande. Att göra något för att vi alltid har gjort något är inte en bra motivering när det gäller att utforma ett statsskick, och än mindre en bra motivering för den som tappat tilltron till den rådande ordningen.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

En av demokratins grundbultar är att makten behöver motivera sig inför folket, snarare än tvärtom. Detta sker dels genom en transparant administration, där var och en kan ta del av de beslut som påverkar deras liv. Det sker också, ytterst konkret, i de val som sker med ämna mellanrum. Makten, och de som aspirerar till att besitta den, behöver motivera sina maktanspråk. Det finns inget som säger att någon som haft makt kommer att fortsätta ha det - det är inbyggt i grundvalarna att valen kan resultera i ett maktskifte.

Igen: Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

Med detta i bakhuvudet, är det intressant att se valmaskineriet marschera igång igen. Motiverar partierna sina maktanspråk, eller gör de något annat? Vad annat gör de i sådana fall?

Vi har val (och valrörelser) i syfte att tvinga makten att göra sig relevant och förståelig för medborgarna. Vad händer när den inte gör det?

Tja.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet. Och liksom allt annat faller den sönder om den inte underhålls med jämna mellanrum.

Vi tittar på dig, valrörelsen. Motivera din existens.

Flattr this

Sunday, November 23, 2014

Hur dum kan man bli? Du kan inte tro vem jag lurade härnäst!

Det finns en grupp i samhället som är mer lättlurad än andra grupper. Det går att lura i dem exakt vad som helst, och de sväljer det med både hull och hår. De märker inte ens att de är lurade, utan fortsätter med gott mod tro att de är både vett och sanning på spåret även när lämmlar över första bästa luriga stup.

Jag talar förstås om antifeminister.

Nu kanske du tänker att jag överdriver. Men det är mindre komplicerad än du tror, och långt enklare än det borde vara. Säg bara att någon feminist sagt eller gjort någonting dumt, och de kommer att tro allt du säger. Det spelar ingen roll vad du säger (och nästan inte ens hur du säger det) - de kommer att bli eld och lågor. Och vad du än säger efter det, så kommer de att vara så pass emotionellt upprymda att de accepterar det av bara farten.

Det är supereffektivt.

Det blir ännu effektivare av att dessa personer anser sig vara kritiskt tänkande. All den energi som skulle kunna gå åt till att analysera det du säger går nämligen åt till att vara kritisk till de feminister du pekar på. Med iver och entusiasm skrider de till verket, och när de avverkat sig själva så är det bara att yttra några väl valda ord i deras mottagliga öron.

Det här är ju fantastiskt! kanske du tänker nu. Följt av tanken att användningsområdet för detta begränsas av att du inte känner till så många feminister, och därmed inte har så mycket att peka på. Det är en rimlig tanke. Grejen är dock att antifeministerna inte heller känner till så många feminister, och att du därmed i stort sett kan hitta på att någon feminist sagt något. Det spelar ingen roll ifall de verkligen sagt så eller inte (eller ens ifall dessa feminister överhuvudtaget finns) - det genererar samma respons. Och eftersom deras kritiska tänkande är upptaget -

Ah, du förstår vartåt det barkar. Bra.

Jag ser nu att du är ivrig att testa denna retoriska superkraft, så jag ska inte uppehålla dig längre. Jag vill dock avsluta med några väl valda ord från en feminist:

Med stor makt kommer stort ansvar, och det är därför män så fort tappar förståndet när de konfronteras med en kvinna.

Lycka till!

Flattr this

Thursday, November 20, 2014

En hyllning till åsiktskorridoren

Ett begrepp som använts allt oftare på sistone är "åsiktskorridoren". Det används för att beskriva det smala fält av åsikter som får uttryckas, och det bredare fält av åsikter som (per automatik) inte får uttryckas. Ju smalare åsiktskorridoren är, desto bredare är fältet av åsikter som inte är inkluderade i den. Per definition.

I vissa fall är åsiktskorridoren närmast att likna vid en partikelaccelerator. Om ni tillåter att jag spinner vidare på metaforen.

Det går att göra intressanta saker med detta begrepp. En sådan sak är att försöka finna dess gränser. Vilket kan göras på två sätt, eller rättare två riktningar. En kan börja med en åsikt som är så pass vedertagen att den kan uttryckas praktiskt taget överallt, och sedan gradvis avvika tills en börjar närma sig gränslandet. Börja med sådant som att himlen är blå, gräset är grönt, planeterna snurrar kring solen - det absolut minst kontroversiella som över huvud taget finns. Lägg sedan på ett uns kontrovers i taget, och efter hand så har vi en ritning över bygget.

En kan också närma sig från andra hållet, det vill säga från en utgångspunkt som är så pass brutalt utesluten och från början dödfödd att den aldrig någonsin skulle kunna uttryckas. Följ sedan samma procedur som ovan: ta bort ett uns kontrovers i taget, och se vad som händer, och när.

En möjlig startpunkt är denna: att staten ska tvångsomhänderta alla nyfödda av alla arter (inklusive människor), utsätta dem för godtyckliga tester, avliva de som inte lyckas leva upp till kraven, mala ned resterna till pulver och använda detta till att bygga ett enormt monument till statens ära, för att därefter kontinuerligt bränna ned och återuppbygga detta monument vart tredje år.

Det finns ingen risk att detta någonsin skulle inkluderas i åsiktskorridoren. Om du är en sund läsare så ryggar du tillbaka vid blotta tanken.

Ett problem med att börja i den här änden (förutom mardrömmar om att iscensätta mardrömsscenarier i allmänt accepterade system) är att det åskådliggör en problematik i att använda begreppet "åsiktskorridor" som kritik av samtiden. Det är ju ändå så att, vilka åsikter vi än må ha, så finns det saker vi är oändligt tacksamma över att inte behöva diskutera om och om igen. Det finns ett egenvärde i att inte konstant behöva diskutera det ritualistiska slaktandet av en stor del av landets samlade biomassa, och det finns än mer ett egenvärde i att aldrig någonsin behöva tänka tanken.

Det offentliga samtalet mår oerhört mycket bättre av att detta aldrig någonsin är ett ämne som kommer på tal.

Det behöver inte sägas att det finns mildare åsikter vars frånvaro inte utgör en förlust. Så som diskussioner om hur vi snabbast och effektivast kan slutföra tredje rikets slutliga lösning inom ramarna för vårt existerande institutionella ekosystem. Både tidningarnas ledarkolumner och statens utredningstjänst kan göra sina jobb bättre i trygg förvissning om att denna diskussion och tillhörande åsikter är för evigt utestängda från maktens korridorer.

Länge leve åsiktskorridoren.

Flattr this

Wednesday, November 12, 2014

Effektiva åtgärder mot piratkopieringen

Helt plötsligt dyker det upp försök att bukt the Pirate Bay. Helt plötsligt blir det åter aktuellt att försöka stoppa dessa ligister innan de förstör all mänsklig kultur för all framtid.

Det är åter dags att stoppa det fenomen som de senaste fyra decennierna aktivt misslyckats med att förstöra all mänsklig kultur för all framtid, trots att dess teknologiska kapacitet mångfaldigats sedan blandbandens dagar.

Piratkopieringen.

Det behöver nog inte sägas att kulturen inte dött riktigt än. Och att det eventuella sambandet mellan kulturdöd och piratkopiering har, för att uttrycka det milt, klent empiriskt stöd.

Men. Kampen mot piratkopieringen går vidare. Och visar inga tendenser på att inte fortsätta gå vidare. Så låt oss gå vidare med ett tankeexperiment.

Låt oss experimentera med tanken att vi vill få bukt på piratkopieringen. På riktigt. Inte bara i marginalen som hittills, utan på bred front. Effektiva åtgärder, utan pardon eller enkla sätt att ta sig förbi dem. Effektiva åtgärder som gör det svårt för vanligt folk - konsumenter - att fortsätta piratkopiera. The real deal.

Hur skulle sådana åtgärder se ut?

Låt oss börja detta experiment med att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att kriminalisera fenomenet har inte avskräckt det stora flertalet, inte heller att dela ut dryga böter, eller ens att sätta personer i fängelse. De straffrättsliga åtgärder som står till buds idag är inte effektiva. Inte heller torde de vara effektiva om straffen blir hårdare: skadestånden är redan idag på en sådan nivå att en vanlig konsument inte kan betala av dem under sin livstid. Månne kan det argumenteras att även fängelsestraffet borde vara livstid, i stället för de max två år som i dagsläget. Och som det parlamentariska läget ser ut idag, så är dödsstraff en helt annan diskussion.

Med det konstaterat, låt oss gå vidare till civilrättsliga åtgärder.

De åtgärder som nu föreslås handlar om att tvinga bredbandsleverantörer att blockera hemsidor, så som the Pirate Bay. En lösning som försökts i flera länder, och som i praktiken inneburit att hemsidorna fortsatt varit tillgängliga med minimal ansträngning för den som verkligen vill komma åt dem. (Om du kan komma in på den här hemsidan, så har du all teknisk kunskap du behöver för att komma runt en blockering av den typ de pratar om. Din hacker.) Vilket, för att återigen använda ett milt uttryck, är motsatsen till effektivt.

För att inte tala om besvärligt för de bredbandsleverantörer som drabbas av dessa åtgärder - dels är civilrättsliga mål ett gissel för alla inblandade, och dels tar det resurser från effektiva åtgärder.

Målet var dock hitta effektiva åtgärder.

För att få bukt med problemet på riktigt, och inte bara på låtsas, skulle vi kunna sätta in tekniska åtgärder. Det vill säga inte straffrättsliga eller civilrättsliga åtgärder, utan åtgärder som gör det svårt att piratkopiera rent tekniskt.

Vilket, återigen, tvingar oss att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att göra skivor svårlästa och kräva mycket specifika hårdvaruuppsättningar för att spela upp dem har inte varit effektivt; att göra mjukvara svårläst och kräva mycket specifik hårdvara har inte heller fungerat. Det har följt samma mönster som de blockeringar som nämnts ovan: mycket besvär till liten effekt. Inte bara har pirater kunnat ta del av skivorna och mjukvaran med enkelhet - de konsumenter som betalat har drabbats av diverse buggar som gör att deras upplevelse blivit sämre.

Att piratkopian är en bättre upplevelse än originalet är även det motsatsen till effektivt.

Vi börjar närma oss någon slags slutsats. Högre straffsatser är inte lösningen. Civilrättsligt trassel är inte lösningen. Tekniska lösningar skapar fler problem än de löser.

Det finns bara en sak att göra:

Filtrera internet i realtid.

Analysera den datatrafik som konstant färdas på informationsmotorvägarna, se ifall den är laglig eller inte, och stoppa det som inte uppfyller kriterierna för laglighet. Om någonting är en piratkopia - pow! Stoppa det innan det når sin mottagare. Övervaka allt, stoppa det som är suspekt, och håll ett vakande öga på allt som inte är det. Låt ingen dataström vara fri från algoritmernas vakande analys, och låt ingen pirat komma undan med sin vedervärdiga verksamhet!

Det är måhända en öppen fråga om detta ska kombineras med dagens skadeståndsnivåer och fängelsetid. Jag lämnar det osagt.

Nu kanske du tänker att detta är att gå lite för långt. Att det finns någon slags gräns som passerats när all kommunikation övervakas - inklusive personlig kommunikation mellan medborgare - för att komma åt piratkopieringen. Att medlet måhända inte är proportionellt med målet. Särskilt inte när övervakningen måste ske under administration av privata aktörer, det vill säga rättighetsinnehavarna. Inte folket, inte polisen, inte artisterna. Rättighetsinnehavarna.

Tja.

Det är vad som krävs. I alla fall om ambitionen att få bukt med piratkopieringen är menad på allvar. Åtgärder som är av mindre skala än total övervakning är inte effektiva - vilket bevisas inte minst av att de hittills inte fungerat i någon som helst utsträckning. Om vi vill vidta effektiva åtgärder, så är detta vad som krävs.

Vill vi vidta effektiva åtgärder? Vill vi verkligen gå så långt?

Vad är vårt demokratiska kulturarv värt i sammanhanget?

Flattr this