Magnihasa

Monday, April 27, 2015

Möjligheternas TTIP

En av de mer hyllade aspekterna av TTIP är det som kallas ISDS. I oförkortad version uttalas det "Investor-State Dispute Settlements", och det är som namnet antyder ett sätt att jämka dispyter som kan komma att uppstå mellan stater och investerare. Vilket låter användbart, och det är det också. Med ett sådant instrument kan investerare stämma stater som inte tillvaratar deras investeringar på ett adekvat sätt.

Tänk vad vi skulle kunna göra med ett sådant instrument. Tänk på möjligheterna!

Vi skulle kunna stämma Sverige för att de envisas med att tillåta arbetsköpare att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra i oändlighet. Detta är definitivt ett inadekvat sätt att hantera de investeringar svenska folket för i sitt humankapital, och eftersom EU:s mycket klara regler på området inte är tillräckliga så skulle TTIP vara behjälpligt.

Vi skulle också kunna stämma USA för att de under brutala former systematiskt skjuter sina egna medborgare på grundval av att de är färgade. Det är ett risktagande för oss utländska investerare att inte kunna lita till att våra investerade pengar inte går upp i rök på grund av att vår entreprenör blivit skjuten av polis på väg till snabbköpet. Det är ett inadekvat sätt att hantera våra investeringar, och när nu inte ens FN:s deklaration om mänskliga rättigheter biter på dem, så vore TTIP behjälpligt.

Vi skulle även kunna stämma EU för att de systematiskt låter tusentals potentiella konsumenter drunkna i Medelhavet. Våra växande marknader behöver konsumenter som kan finansiera investeringar i ytterligare ekonomisk tillväxt, och denna ekonomiska tillväxt undermineras av att dessa konsumenter inte bedöms vara värdiga att leva. Eftersom ingen av de miljontals etiska eller moraliska riktlinjer som formulerats under den mänskliga historiens gång biter på EU, så kan vi bara hoppas att TTIP kan göra skillnad.

Det finns många fördelar med TTIP. Det finns många möjligheter, om vi bara vågar använda dem. Låt oss använda dem fullt ut.

Så som de är tänkta att användas.

Flattr this

Thursday, April 23, 2015

Läs det här så vet du bättre sen

Ett av de tyngsta etiska besluten är att veta vad en gör och göra det ändå. Det är en sak att inte veta vad en gör; det finns gudomlig förlåtelse för sådant. Det är en helt annan sak att veta precis vad en gör men göra det ändå. Särskilt i sådana lägen då en bevisligen vet bättre.

Det finns tre sätt att läsa en text. Dessa tre sätt är som följer:

Neutral läsning. Läsningen börjar i ena änden och slutar i den andra, och läsaren försöker ta texten för vad den är.

Välvillig läsning. Läsaren försöker förstå vad texten vill säga, och förlåter den i de fall där argumentationen är svagare än den borde. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den tolkning som ger texten bäst bärkraft.

Fientlig läsning. Läsaren ger sig redan från början in i texten med avsikt att finna fel och svagheter. Om någonting är mindre än 100% självklart, sätts det i tvivel. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den sämsta tolkning som kan hittas.

Det säger sig självt att en text ter sig olika beroende på hur den läses. Det som i en välvillig läsning ses som ett misstag, ses i en fientlig läsning som ett uttryck för aktiv illvilja. I mångt och mycket bidrar läsaren med lika mycket information som texten, och beroende på vilken läsning läsaren gör så blir texten olika. Vilket inte förändras av att vi som läsare kan välja hur vi läser någonting.

Så. Det finns tre sätt att läsa en text på, och vi kan välja vilket vi använder.

Kommer du ihåg det första stycket? Det om att det finns etiska dimensioner i att veta vad en gör, och att det finns en ofrånkomlig etisk tyngd i att veta vad en gör men göra det ändå?

Från och med nu vet du ifall du konsekvent läser någons texter fientligt. Och du kommer aldrig någonsin kunna skylla på att du inte vet vad du gör. Eftersom du varje gång medvetet väljer att göra det.

Välkommen till ditt nya, mer etiska liv.

Flattr this

Tuesday, April 7, 2015

Sätt fildelarna i arbete

Det sägs ibland att fildelning och fildelningsfrågor är irrelevanta för samhällsutvecklingen.

Inget kunde vara mer fel.

Tvärtom. De är en förvarning om vad som komma skall. En utveckling i miniformat som senare kommer ta plats i större format.

Det här är vad som händer i fildelningsfrågan: två klasser växer fram. De som har rättigheter, och de som inte har det. I juridiska termer: de som äger rättigheter och de som inte äger dem. Eller, för att uttrycka det lite mer detaljerat: de som har tillgång till den allt större arsenalen av civil- och straffrättsliga verktyg för att sätta dit upphovsrättsbrottslingar, och de som inte har det.

För inte allt för länge sedan krävdes någon till miljonskadestånd för att ha fildelat ett par filmer. Motiveringen för detta var en lång litania av mer eller mindre relevanta kriterier och uträkningar, som efter många om och men kom fram till att den fildelning som skett orsakat skador i miljonklassen. För enbart ett par filmer.

Mycket kan sägas om detta, men det viktigaste i sammanhanget är att varken du eller jag kommer kunna kräva någon på miljonbelopp inom den närmaste framtiden. Inte ens om våra alster faktiskt drabbats av den grövsta formen av fildelning, och inte ens om vi de facto förlorat miljoner på det. Inte heller kommer vi kunna begära husrannsakan hos slumpmässigt utvalda personer, stänga av lika slumpmässigt utvalda personer från internet eller blockera hemsidor bara för att de misstänkts dela våra alster. Du och jag har inte tillgång till dessa upphovsrättsliga verktyg.

Det finns de som äger rättigheterna, och det finns de som inte gör det. Vanliga människor som du och jag tillhör inte den ägande kategorin.

Det här är vad som händer i arbetslöshetsfrågan: två klasser växer fram. De med jobb, och de utan jobb. De med jobb är en del av samhället, och ses som fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter det för med sig. De utan jobb, däremot, ses inte som en del av samhället, utan snarare som ett problem som måste hanteras. Problem vars medborgerliga rättigheter rutinmässigt sätts ur spel i de allt mer omfattande försöken att hantera arbetslöshetsproblematiken.

Detta trots att det enligt alla objektiva kriterier inte finns jobb till alla. Det är inte den enskilde individens fel att denne inte får ett jobb när tio, femtio, hundra andra sökande söker samma jobb. Per definition kommer nio, fyrtionio respektive nittionio inte få det jobbet, hur välkvalificerade de än är.

Likväl växer klyftan mellan de som har rättigheter och de som inte har det. Att bli arbetslös blir allt mer arbetsintensivt, och kontrollmekanismerna som ser till att arbetslöshetsarbetet utförs blir allt strängare och striktare. Den arbetslöse måste finna sig i att få sin personlighet, vardag och livshistoria granskad i detalj, och de avvikelser från idealet som upptäcks bestraffas med byråkratisk grymhet. Allt inlindat i språk om att de arbetslösa tär på samhället och förstör samhällsbygget genom att bara finnas.

Det finns de som äger rättigheter, och det finns de som inte gör det. Det finns de som ses som legitima subjekt, och det finns de som inte ses som det.

Den utveckling som kan ses rörande upphovsrättsfrågor är samma som tar plats rörande arbetslöshetsfrågor. Det växer fram en allt mindre klass som tar till allt mer drastiska metoder för att behålla sina privilegier. Vare sig det rör sig om högre miljonskadestånd eller hårdare straff för den som inte inlämnar rapport i tid, så är trenden densamma. De som äger rättigheterna är goda medborgare, och de som inte äger dem är potentiellt kriminella som bör hållas så kort som möjligt.

Genom att se hur kraven på hårdare straff mot fildelning blir allt högre och allt hårdare, får vi en inblick i hur kraven om hårdare straff och mer kontroll av arbetslösa kommer att se ut framöver. Det är samma utveckling, om än i olika faser. Ibland används till och med ett identiskt språkbruk: människor ska göra rätt för sig och inte snylta på andra.

Det finns de som har rättigheter, och de som inte har dem.

Flattr this

Thursday, March 26, 2015

Renoverade brottslingar

Just nu går det att se samma fenomen utspela sig från två olika håll samtidigt, och det är intressant att beskåda skillnaderna beroende på från vilket håll en ser det.

Å ena sidan planeras en höjning av priset på SLs månadskort. 950 kronor ska det kosta, och för den som är snabb på matte så går det fort att räkna ut att det blir 11400 kronor om året. Vilket är en summa som skulle kunna vara en månadslön efter skatt och avgifter. Eller, med andra ord: det kommer bli objektivt dyrt att åka kollektivt framöver.

Det fattas inte invändningar mot denna höjning. En sådan invändning är att det kommer bli ännu fler plankare framöver, eftersom kollektivtrafiken är en nödvändighet för stadens invånare, och de kommer att åka vare sig de har råd eller inte. När de ställs inför valet mellan nödvändigheterna att äta och att resa kollektivt, så kommer de rationellt nog att äta innan de plankar till jobbet.

Svaret på denna invändning har inte låtit vänta på sig. Buset ska sättas dit, folk ska göra rätt för sig, ordningen ska upprätthållas. Svaret är ökade kontroller, hårdare straff och mer resurserför att upprätthålla ordningen. Kosta vad det kosta vill - låt inte brottslingarna komma undan!

Å andra sidan, samtidigt, pågår en debatt om huruvida ROT-avdraget ska sänkas eller inte. Det är precis samma debatt, men med olika förtecken. De som argumenterar mot en sänkning argumenterar att det kommer att leda till ökat svartjobb. När det blir dyrare att göra något, så kommer fler personer att välja det billigare alternativet. Även om det är kriminellt.

Det är onekligen intressant att betänka den brutala frånvaron av önskemål om ökade kontroller, hårdare straff och mer resurser för att upprätthålla ordningen. Den logik som åberopas i det ena fallet - att buset ska sättas dit och att folk ska göra rätt för sig - är frånvarande i det andra. Trots att det rimligtvis kan sägas röra sig om samma sak.

Vadan detta? Varför görs denna skillnad på brottslingar och brottslingar?

Flattr this

Sunday, March 22, 2015

Postmodernism utan postmodernister

Någonting mycket märkligt är i görningen. Postmodernisterna har återvänt, och de har återvänt med full kraft. De har återvänt med sådan brutal effektivitet att det skrivs mängder av ledartexter och debattartiklar och politiska bloggtexter om dem. Med allt jämnare mellanrum dyker de upp i ens flöden, vare sig en vill det eller inte, och allt som oftast ackompanjeras de av förgrymmade uttalanden om postmodernisternas förfärlighet. Indignationen är enorm.

Det märkligaste med dessa postmodernister är att de enbart och endast förekommer i dessa ledare och blogginlägg. Det är också det mest postmoderna med dem. De finns nämligen inte längre. Men det ständiga återupprepandet av deras framfart konstruerar dem som ett socialt objekt, och som sådant står det vem som helst fritt att skriva om dem. Alla vet vilka de är, alla vet vad som avses när de nämns, och alla kan nicka instämmande med de förgrymmande uttalandena om dem.

Det faktum att de inte finns längre är inte relevant. Tomten finns inte heller, men det går att skriva ledare och debattare om hens årliga eskapader ändå. Budskapet går hem i vilket fall.

Now, det fanns postmodernister en gång i tiden. I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var postmodernismen den nya heta grejen inom den akademiska världen, och ett ohemult stort antal texter skrevs om det hela. Och böcker. Och föreläsningar. Och kurser. Och fler böcker. Och texter. Och så vidare. Allt kunde ifrågasättas, och allt ifrågasattes. Både en och tretton gånger. Allt och alla skulle med. Allt var postmodernt.

I slutet av nittiotalet började dock den akademiska världen tröttna på det hela. Dels för att det är ett gissel med studenter som börjar ifrågasätta sina (samtida och framtida) arbetsvillkor, och dels för att det började gå tomgång på det hela. Det är svårt att vara kritisk mot samtiden och bryta mot tidigare genrer när alla andra kommer fram till samma kritik och begår samma genrebrott som en själv. Efter hand slutade postmodernismen vara den heta nya grejen, och förpassades till (den förvisso väldigt stora) historiedelen av läroböckerna. Postmodernismen stannade av, och akademin fortsatte göra sin grej.

Jag vill understryka hur uttalad denna trötthet var. Om du följer Zygmunt Baumans skriverier genom årtiondena, så var de väldigt explicit postmoderna under de postmoderna åren (boktitlar så som Postmodern etik är något av en giveaway). När trenden bedarrade försvann ordet "postmodern", och det finns många intervjuer där hen uttryckligen säger att det postmoderna projektet kom, hade sin tid, och därefter sjönk undan. Det är inte en subtil övergång. Förorden till eftertidens böcker är inte fulla av fraser så som "det var bättre förr".

Så här tio-femton år senare verkar det dock som om postmodernismens välskrivna lik grävts upp och försetts med nytt liv. Det finns förvisso inga postmodernister, men likväl - de behöver inte finnas för att det ska kunna skapas politisk enighet gentemot deras existens. Alla kan enas om vetenskapens solida förträfflighet gentemot den postmoderna relativismen. Det är en enkel politisk poäng att göra. Det finns ju trots allt ingen som säger emot. Längre.

Det är inte utan att jag ställer mig frågande till vem som vill göra denna poäng. Och varför.

Flattr this

Tuesday, March 17, 2015

För övrigt anser jag att den svenska filmindustrin bör förgöras

Jag noterar att det är trendigt att försöka sätta dit sådana som mig (dvs folk under 30) i dyra civilrättsliga mål igen. Dyrt som i miljontals kronor i skadestånd, dvs dyrt som i mer pengar än jag och min familj sett under flera generationers tid.

Det är onekligen trevligt att bli bekräftad. Det är inte varje dag en blir påmind om att en kan ruinera en hel bransch genom att glömma bort att stänga av datorn ibland. Högeffektiv slacktivism är min favoritaktivism.

Denna gång använder de en intressant fras. Denna fras är "skada på filmens anseende". Vilket, onekligen, är en ordalydelse som öppnar för många läsningar. En sådan är att det inte går att kontrollera kvaliteten på filerna som fildelas och skärmarna som fildelar, och att det därmed i teorin är möjligt att spela upp en högupplöst film på en lågupplöst skärm. Vilket på något sätt skadar filmens anseende.

Det är inte en intressant läsning, eftersom ingen skulle säga att Citizen Kane är en dålig film bara för att den råkar finnas inspelad på en kass VHS-kassett någonstans. Gott anseende och god filmkvalitet finns bortom det enstaka exemplaret.

En mycket intressantare läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande av filmens anseende att över huvud taget se filmen, och inse att den är (för att uttrycka det milt) motsatsen till Citizen Kane. Det vill säga en film som vare sig behöver ses om eller på något annat vis engageras i, vare sig emotionellt eller ekonomiskt.

En annan intressant läsning är att det skulle kunna anses vara kränkande med en väl(ut)bildad befolkning som kan se skillnad på kvalitet och massproducerad dussinvara. Särskilt om den ekonomiska grunden för ens massproducerade dussinfilmer är att folk inte kan se skillnad på kvalitet och dussinvara, och en bildad kritik av filmerna i fråga ger vid handen att det är just dussinvaror vi har att göra med. Det vore, utan vidare, ett bakslag för anseendet. Och det framtida seendet.

I övrigt ställer jag mig frågande till hur de som eventuellt fälls för fildelning ska kunna lägga pengar på film igen. Det tog min familj åtskilliga generationer att nå upp ens till den första miljonen, och det är inte orimligt att anta att det finns ett begränsat antal miljonärer i landet. Om allt fler blir dömda till miljonskadestånd, så finns det i längden allt färre som kan lägga pengar på film, vilket underminerar marknaden för nya aktörer.

Särskilt om dessa aktörer själva blir dömda till miljonskadestånd i sina försök att skaffa sig en välrundad allmänbildning genom att se så många filmer som möjligt.

Månne finns det intressanta läsningar av orden "skada på den svenska filmindustrins anseende" inbakade i detta. -

Flattr this

Bygg din egen filterbubbla i åtta enkla steg

1. Skapa din egen sociala verklighet. Skär ner kontaktytorna mellan bubblans invånare och resten av världen, och gör det på ett sådant sätt att den huvudsakliga sociala kontakten sker mellan invånarna. Ge dessutom invånarna ett eget språk och en egen världsbild att diskutera utifrån. Ju säregnare detta språk och denna världsbild är, desto bättre.

2. Skapa en in- och en utgrupp. Påminn invånarna om att de besitter en speciell kunskap som ingen annan besitter, och att denna kunskap förpliktigar dem att agera på ett visst specifikt sätt. Skapa starka normer som utesluter de som avviker från detta sätt, och därmed förstärker fortsatt önskat agerande. Uppställ avvikare och icke-invånare som okunniga och oönskade, och ta varje tillfälle i akt att påminna om ingruppens dygd och utgruppens vanart.

3. Ställ succesivt högre krav på invånarnas deltagande. Börja smått, och öka sedan sakta men säkert. Alla är villiga att göra någonting litet för den goda sakens skull, och när de väl gjort det är steget inte stort att göra det igen. Eller någonting lite större. En sak leder till en annan, och innan någon vet ordet av så är invånarnas vardag uppfylld av att göra saker för den goda sakens skull. Små saker leder till stora saker, och när den ackumulerade mängden investerad tid och energi (och eventuellt pengar) är tillräckligt stor, är det svårt att backa ur.

4. Skapa en mytologi kring ledarskapet. De som är tongivande inom bubblan är inte bara tongivande. De är tongivande av en anledning. Skapa berättelser om deras dygder, bedrifter och tidigare erfarenheter. Befäst deras tonvikt och legitimitet. Låt invånarna berätta dessa berättelser för varandra, och hindra dem inte från att kontinuerligt förbättra berättelserna under berättandets gång.

5. Sänd ut initierade invånare att konvertera massorna. Låt dem predika den speciella kunskap som finns i bubblan. Låt dem utstå det spott och spe som följer från att försöka kommunicera med icke-initierade med den initierade vokabulären. Förstärk den egna sociala verkligheten genom kontinuerliga negativa möten med en oförstående omvärld. Stärk ingruppen genom att låta den utgöra stödgrupp efter starka negativa händelser - det är gruppen mot världen. Ju negativare omvärlden reagerar, desto starkare blir bubblan.

6. Distrahera invånarna från oönskade tankar. Håll dem sysselsatta med ständiga aktiviteter, ständiga konflikter, ständigt ständigt. Genom att säkerställa att det alltid är någonting i görningen, någonting nytt att sätta sig in i, någonting som är både på gång och i behov av omedelbar reaktion, hålls oönskade tankegångar och kritiska röster borta. Distrahera länge nog, och bubblan blir ett evigt nu, där varje nästkommande steg är en naturlig fortsättning av det föregående.

7. Påminn ständigt om en stundande ljus framtid. Allting kan bli bättre, men bara om aktiviteten fortgår. Vi rör oss ständigt mot framtiden. Framtiden är inom räckhåll. Allt vi behöver är en lite större bubbla, lite mer pengar, lite mer oomph. Vi kan om vi vill! Framåt!

8. Påminn ständigt om en stundande mörk framtid. Allting kan bli värre. Hotet är ständigt närvarande. Det närmar sig med obeveklig obönhörlighet. Enbart ingruppens speciella kunskaper och aktiviteter kan förhindra mörkrets ankomst. Vi måste, alltså kan vi! Vi kan, alltså måste vi! Fortsätt!

-----

Det är inte helt svårt att bygga sig en egen filterbubbla. Det är dessutom inte helt nytt. De åtta enkla stegen ovan är hämtade från en bok publicerad 1992, vars exempel och material är hämtade från tidigare årtionden och bokstavligen årtusenden. Det fenomen som getts det nya namnet "filterbubbla" har diskuterats flitigt genom åren, och den som vågar släppa hypen kommer hitta mycket matnyttigt i äldre tiders visdom.

Boken i fråga är Age of propaganda, skriven av Anthony Pratkanis och Elliot Aaronson. Kapitlet detta inlägg baserar sig på har rubriken How to become a cult leader.

Det manar onekligen till eftertanke.

Flattr this