Magnihasa

Saturday, January 10, 2015

Jag är inte Charlie Hebdo

Jag är inte Charlie Hebdo.

Jag vill vara överdrivet övertydlig med detta. Charlie Hebdo är, i ordets alla bemärkelser, en dumtidning. En tidning för dumma; en tidning som fördummar; en tid för dumhet. Jag har inget till övers för den, och för tydlighetens skull vill jag återupprepa ordet dumtidning en sista gång.

Jag är inte Charlie Hebdo.

Som tur är så behöver saker inte gillas av mig för att få finnas. Än mer så behöver de inte gillas av mig för att omfattas av det skydd mot våld som är grunden för vårt samhälle. Faktum är att de på det stora hela inte behöver gillas av någon för att omfattas av detta skydd - det omfattar alla, vare sig vi gillar dem eller inte.

Vare sig vi gillar det eller inte.

Attacken mot Charlie Hebdo är inte, som många säger, en attack mot yttrandefriheten. Det är, på det stora hela, märkligt att göra det till en yttrandefrihetsfråga. Det är en attack, rätt och slätt, ett terrordåd. Det behöver inte vara något annat. Ett terrordåd utfört med berått mod.

Det är hemskt nog.

Problemet med att envisas med att kalla det en attack på yttrandefriheten är att så väldigt många andra saker inte kallas attacker mot yttrandefriheten. De många attackerna mot landets moskéer, exempelvis, kallas inte attacker mot yttrandefriheten, trots att de i mångt och mycket följer samma mönster. Trots att de, i allt väsentligt, är attacker mot friheten att yttra det som bäst yttras i moskéer, och trots att de som attackerar gör det i syfte att begränsa friheten att göra sådana yttranden.

Varför är en attack på en fransk dumtidning en attack mot yttrandefriheten, medan en attack på en moske inte är det?

Varför uppvärderas det ena till en symbol för yttrandefriheten som sådan, medan det andra inte gör det?

Varför anses det ena vara mer värt att skyddas mot våld än det andra?

Det är en fråga som inte har någonting med yttrandefrihet att göra, men som blir väldigt svår att leva med väldigt fort om den envist ska ställas med yttrandefriheten som grund.

Vems yttrandefrihet är värd mest?

Vem är värd mest?

Jag hoppas att det inte är Charlie Hebdo.

Flattr this

Sunday, December 28, 2014

Behövs du för demokratin?

Det nyligen inställda extravalet ställer onekligen till det. Det ställer till oreda i planeringen för de som mobiliserat inför tre månaders extra supervalande, och än mer så ställer det viktiga frågor om vår samtid.

Frågor så som: hur står det egentligen till i förhållandet mellan demokratin och republiken?

Om du känner dig förvirrad, så är det helt i sin ordning. Republiken Sverige är inte en demokrati. Och, strängt taget, så är den inte heller en republik heller. Det är som upplagt för förvirring.

Begreppen "republik" och "demokrati" har olika innebörd. De betyder olika saker. Och de betyder överlappande saker. En demokrati tar oftare än inte plats i en republik, men är inte en republik. Omvänt brukar republiker ha en ambition om att även vara demokratier, men brukar generellt (miss)lyckas i olika grad. Och, för att göra det ännu värre, så går det att ha demokrati utan republik och republik utan demokrati.

De betyder olika saker. Och överlappande saker.

Om du i det här läget vill invända att Sverige är en parlamentarisk monarki, det vill säga inte en republik, så har du helt rätt. Det, liksom Hens Majestät Konungen, förändrar dock ingenting i sak. Särskilt inte när det gäller nyvalet och de frågor dess ickeinträffande ställer.

En republik är ett statsskick. Det kännetecknas av att det med jämna rum sker allmänna val, där representanter väljs för att representera folket och/eller väljarna. Dessa val sker under ordnade former, och den representativa verksamhet som de folkvalda företar sig sker även den under ordnade former. Det är ett statsskick som kännetecknas av orden "ordnade former", och tanken är att de folkvalda under ordnade former ska representera på ett sådant sätt att de ordnade formerna representerar väljarna.

Vilket i samtiden tar sig uttryck i att Löfven inte kunde utlysa extraval helt oförhappandes. Det finns regler för sådant, och dessa måste följas. Så är republiken funtad.

Demokrati, å sin sida, kan vara ett statsskick. I de flesta länder (som inte är Schweiz) är det dock mer av en ambition. Det finns en ambition att medborgarna ska vara delaktiga, informerade och på det stora hela tillfrågade i beslutsprocessen. Det finns också ordnade former för hur delaktighet, information och tillfråganden ska ske. Alla ska med, men på rätt sätt, genom rätt kanaler.

Dessa ordningar är som regel inte nödvändiga för att republiken ska kunna göra det den gör. Medborgarnas input behövs inte i beslutsprocessen, och om den eventuellt skulle utebli så uteblir inte beslutsfattandet. Reglerna är redan lagda, processerna utstakade, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen för att få saker gjorda. Med eller utan medborgarinflytande. Beslutet fattas även om ingen remissinstans svarar.

Vilket, onekligen, är fallet i det uteblivna extravalet och decemberöverenskommelsen. Reglerna har följts, processen har respekterats, statsskicket är bevarat. Republiken lever vidare.

Men hur är det nu med relationen mellan republiken och demokratin? Mellan det formellt konstitutionella och den konstituerande befolkningen?

En republik är inte en demokrati. En demokrati är inte en republik. Att prata om nyval är inte nödvändigtvis demokratiskt. Inte heller att faktiskt utlysa ett sådant. Eller att, som Löfven, inte utlysa det. Eller, än mer, att använda det som hot och förevändning att få republiken att göra som hen vill.

Frågan är om det gynnar republiken, demokratin eller förhållandet dem emellan.

Det är som upplagt för att förvirra.

Flattr this

Friday, December 19, 2014

Medborgare, länd mig era öron!

Medborgarskap är i ropet i dagarna. Det talas vitt och brett om grunden för ett medborgarskap, och om vilka som bör inkluderas och exkluderas i ett modernt medborgarskap. Och, än mer, på vilka grunder detta ska ske.

En första ståndpunkt är att medborgarskap är ett juridiskt begrepp, och att det ska förstås som ett sådant. En medborgare är någon som, enligt lagens alla regler, blivit accepterad som sådan. Hur reglerna än ser ut, och hur en än levt upp till dem: genom födsel, invandring, hedersutnämning etc. En medborgare är en medborgare om lagen säger så, och alla medborgare är lika inför lagen. Inga om, inga men.

Detta borde inte vara en kontroversiell eller svårbegriplig ståndpunkt. En medborgare är en medborgare.

En andra ståndpunkt är att medborgarskap är ett socialt/demokratiskt begrepp. Det utgår i viss mån från det föregående, i och med att det förutsätter en juridisk apparat för att skilja medborgare från ickemedborgare, men det går längre än så. Det räcker inte med att vara formell inkluderad i den demokratiska ordningen - en behöver delta i den också. Och för att kunna delta behöver en ha tillgång till de verktyg som krävs för att kunna informera sig om vad som sker - läskunnighet, en fri press som passar denna läskunnighet, ett civilt samhälle som organiserar medborgarna, etc etc.

Deltagande är huvudfokus. I val såväl som i debatter som i lokala beslutsfattande processer. En medborgare är engagerad.

En tredje ståndpunkt är att medborgarskap är någonting genetiskt. Det vill säga att det finns ett land för varje folk, och att detta folk hör hemma där. Var de än föds, var de än bor, var de än känner sig hemma - blodet förenar, och blodet är viktigare än allt. Den som är av rätt blod är medborgare, och den som är av fel blod är på sin höjd invånare.

Det finns en variant av detta, som säger ungefär samma sak men byter ut blod/genetik mot kultur. Vilket, om en skrapar på ytan, visar sig vara samma sak, eftersom kulturbegreppet används synonymt med genetiken. Det finns ett land för varje folk, och det folket hör hemma där eftersom det är där deras kultur/gener bor.

Den första ståndpunkten är rent formell, dvs medborgarskapet följer lagen. Den andra ställer krav på staten att tillhandahålla de medel som behövs för demokratiskt deltagande, i form av allmän skolgång, pressfrihet och liknande. Den tredje snävar in både den första och den andra. Det ska förvisso finnas en juridisk struktur för medborgarskapet, men den ska inte vara blint formalistisk. Och på samma sätt ska de eventuella ytterligare insatser för medborgardemokrati riktas till de som är av rätt sort - blod före ord, så att säga.

Det har skett en lång och ingående debatt mellan ståndpunkt ett och två. Det är, för att förenkla något, den stora debatten mellan höger och vänster, mellan liberalism och socialism. Å ena sidan friheten att göra vad en vill inom ett stabilt juridiskt ramverk som tillförsäkrar en diverse rättigheter. Å andra sidan byggandet av möjligheter att realisera dessa friheter, i form av olika sociala institutioner. Det är en lång och intrikat debatt, som tagit sig olika uttryck i olika länder, där Sverige är ett intressant exempel bland andra.

Nuförtiden tenderar debatten att ske mellan den tredje ståndpunkten och den tredje ståndpunkten. De andra två har kapitulerat och övergett skepp, och lämnat fritt spelrum åt den tredje att appropriera deras språk och (än värre) institutioner. Vilket märks inte minst när yttrandefriheten kommer på tal, vilket den gör med spektakulär precision: när rasisterna vill uttala sig har de yttrandefrihet, när någon annan gör det har de identitetspolitik.

Vissa medborgare är tydligen mer värda än andra. Och ingen säger emot.

Såvida vi inte tar oss i kragen, sätter ner foten och tar bladet från munnen. Tiden för att göra sig hörd är nu. Medborgare, länd mig era öron! Och era röster!

Flattr this

Wednesday, December 10, 2014

Den buktande signalpolitiken

Ni har förmodligen hört att the Pirate Bay blivit utsatt för en razzia igen. Och om ni är inne i svängen så har ni förmodligen också hört om de speglar och okynnesbuktar som återuppstått sedan razzian. Och om du läser detta i framtiden, så kommer detta med största sannolikhet vara ännu ett delmoment i den långa historien om hur TPB går ner, upp, ner, upp, ner, upp.

Jag, för min del, har svårt att bry mig mindre.

Missförstå mig rätt nu. Det är ett mycket nyanserat ickebry, den typen som allt för ofta går förlorad i uppskruvade politiska samtal och snabbskrivna nyhetsartiklar.

Jag bryr mig inte om ifall Pirate Bay lever eller inte. Det är bara en hemsida, och en överlastad reklamfylld sådan till på köpet. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och som dessutom har mer av samma sak. Många fler, mycket mer. Det är inte så att fildelningen som fenomen står och faller med TPB, och om något så skulle fildelningen uppleva något av en boost om TPB försvann.

Men.

Jag bryr mig att det varit en razzia. Och det på grund av vad jag just sagt om TPB. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och om razziorna är tänkta att ha någon effekt så kommer de behöva bli både långt snabbare och långt fler.

Om de vill ha effekt.

Problemet med denna upptrappning i kriget mot fildelning är att det, liksom alla krig, kommer att drabba oskyldiga som råkar befinna sig i närheten. Folk som råkar ha en server i närheten av en piratserver riskerar att få denna beslagtagen av bara farten. Oskyldiga kommer att pekas ut och få sina hem och/eller serverhallar invaderade på lösa grunder. Och, för att verkligen göra saken värre, så kommer de polisresurser som läggs ned på att utföra allt detta inte att läggas på att stoppa annan brottslighet.

Det är en märklig ordning när en stulen mp3-fil värderas högre än en större cykel. Det skickar signaler.

Samtidigt kommer ingenting förändras av att en eller två eller ens femton sidor går ner. Det är lika lätt att sätta upp en ny piratsida som det är att starta en blogg, och filerna slutar inte finnas på internet bara för att en viss piratsida gör det. Det kommer att bli väldigt mycket ståhej och insparkade dörrar för ingen nytta.

Så.

TPB är nere. Det är okey. Det som inte är okey är att resurser slösas på åtgärder som bevisligen inte fungerar, som rent teoretiskt inte kan fungera och som rent praktiskt enbart leder till att oskyldiga medborgare drabbas i onödan.

Det finns bättre saker att göra. Onekligen.

Flattr this

Saturday, December 6, 2014

Den plötsliga identitetspoliltiken

Det är väldigt inne att argumentera mot identitetspolitik nuförtiden. Vilket är intressant, precis som det alltid är intressant att vissa frågor har en tendens att dyka upp vid vissa tidpunkter snarare än annars. Och det är inte utan att en ställer sig frågan: varför just nu, och varför med en sådan oväntat intensitet?

Dessa frågor kommer inte att besvaras i detta inlägg. I stället kommer det att utgå från en väldigt liberal utgångspunkt, helt oförhappandes.

En liberal grundbult är att alla är lika inför lagen. En medborgare är likvärdig med alla andra medborgare, och ingen har större rättigheter än någon annan. Det finns inga stånd (så som i gamla tider, med bönder, präster, borgare och adel), och inte heller några klasser. Det vill säga, det finns en lag som gäller för alla, och lagen tillämpas lika på alla. Brott leder till samma straffsatser oavsett vem som utför dådet, skatter tas in i samma mängd oavsett vem som beskattas, kontakter med statliga myndigheter sker på ett förutsägbart och standardiserat vis - och så vidare och så vidare. Alla är lika inför lagen.

Alla. Inga undantag.

Nu kanske någon invänder att det här inte stämmer. En invändning jag vill besvara med både ett jo och ett nej: jo, det stämmer att likheten inför lagen är en liberal grundbult, och nej, detta stämmer inte överens med vår vardagliga erfarenhet. Det skulle inte vara svårt att finna exempel på där medborgare behandlats olika inför lagen, vare sig det beror på klass, kön, etnicitet, handikapp eller någonting annat. Tvärtom - det skulle vara långt enklare än det borde.

Om vi, rent hypotetiskt, skulle samla ihop tillräckligt många sådana exempel för att kunna konstatera att det finns en systematisk olikhet inför lagen, och att en viss specifik grupp medborgare (vilken som helst) är och har blivit konsekvent diskriminerad över en längre tid - vad skulle då hända om denna grupp slöt sig samman i någon slags förening och började kräva sina medborgerliga rättigheter? Att, i sann liberal anda, bli behandlade som fullvärdiga medborgare?

Skulle det bli identitetspolitik då?

Det är, även det, en fråga som inte kommer att bli besvarad i detta inlägg.

Flattr this

Friday, December 5, 2014

Var hälsad, valrörelse!

Det blir nyval. Extra val. Superval. Superduperval. Det finns många varianter på temat, men i alla lägen står vi inför ett etablerat faktum:

Den tjugoandra mars är det val igen. Och innan dess är det valrörelse. Igen.

Sålunda finns det anledning att återvända till grunderna. Till den mest grundläggande av alla frågor. Till den fråga som obönhörligt borde banka varje valdeltagare och valaktivist i samvetet:

Varför har vi val?

Det kan verka vara en enkel fråga, men alla försök att besvara den med något annat än "det är klart vi ska ha val" blir aningen besvärliga. Och besvärande. Att göra något för att vi alltid har gjort något är inte en bra motivering när det gäller att utforma ett statsskick, och än mindre en bra motivering för den som tappat tilltron till den rådande ordningen.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

En av demokratins grundbultar är att makten behöver motivera sig inför folket, snarare än tvärtom. Detta sker dels genom en transparant administration, där var och en kan ta del av de beslut som påverkar deras liv. Det sker också, ytterst konkret, i de val som sker med ämna mellanrum. Makten, och de som aspirerar till att besitta den, behöver motivera sina maktanspråk. Det finns inget som säger att någon som haft makt kommer att fortsätta ha det - det är inbyggt i grundvalarna att valen kan resultera i ett maktskifte.

Igen: Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

Med detta i bakhuvudet, är det intressant att se valmaskineriet marschera igång igen. Motiverar partierna sina maktanspråk, eller gör de något annat? Vad annat gör de i sådana fall?

Vi har val (och valrörelser) i syfte att tvinga makten att göra sig relevant och förståelig för medborgarna. Vad händer när den inte gör det?

Tja.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet. Och liksom allt annat faller den sönder om den inte underhålls med jämna mellanrum.

Vi tittar på dig, valrörelsen. Motivera din existens.

Flattr this

Sunday, November 23, 2014

Hur dum kan man bli? Du kan inte tro vem jag lurade härnäst!

Det finns en grupp i samhället som är mer lättlurad än andra grupper. Det går att lura i dem exakt vad som helst, och de sväljer det med både hull och hår. De märker inte ens att de är lurade, utan fortsätter med gott mod tro att de är både vett och sanning på spåret även när lämmlar över första bästa luriga stup.

Jag talar förstås om antifeminister.

Nu kanske du tänker att jag överdriver. Men det är mindre komplicerad än du tror, och långt enklare än det borde vara. Säg bara att någon feminist sagt eller gjort någonting dumt, och de kommer att tro allt du säger. Det spelar ingen roll vad du säger (och nästan inte ens hur du säger det) - de kommer att bli eld och lågor. Och vad du än säger efter det, så kommer de att vara så pass emotionellt upprymda att de accepterar det av bara farten.

Det är supereffektivt.

Det blir ännu effektivare av att dessa personer anser sig vara kritiskt tänkande. All den energi som skulle kunna gå åt till att analysera det du säger går nämligen åt till att vara kritisk till de feminister du pekar på. Med iver och entusiasm skrider de till verket, och när de avverkat sig själva så är det bara att yttra några väl valda ord i deras mottagliga öron.

Det här är ju fantastiskt! kanske du tänker nu. Följt av tanken att användningsområdet för detta begränsas av att du inte känner till så många feminister, och därmed inte har så mycket att peka på. Det är en rimlig tanke. Grejen är dock att antifeministerna inte heller känner till så många feminister, och att du därmed i stort sett kan hitta på att någon feminist sagt något. Det spelar ingen roll ifall de verkligen sagt så eller inte (eller ens ifall dessa feminister överhuvudtaget finns) - det genererar samma respons. Och eftersom deras kritiska tänkande är upptaget -

Ah, du förstår vartåt det barkar. Bra.

Jag ser nu att du är ivrig att testa denna retoriska superkraft, så jag ska inte uppehålla dig längre. Jag vill dock avsluta med några väl valda ord från en feminist:

Med stor makt kommer stort ansvar, och det är därför män så fort tappar förståndet när de konfronteras med en kvinna.

Lycka till!

Flattr this