Magnihasa

Saturday, June 25, 2016

Två oanvändbara analyser om brexit

Så här dagen efter beskedet om brexit - tillika dagen efter midsommar - är förvirringen fortfarande stor kring vad som har hänt och vad som kommer att hända. Många bollar har kastats upp i luften, och det är oklart vilka som kommer att fångas upp och vilka som kommer att landa. Framtiden är, minst sagt, osäker.

Därför är det viktigt att närma sig framtiden med en användbar analys av situationen. Nyckelordet är användbar. Även om det är frestande att kasta sig in i apokalyptisk frenesi, så är det inte det mest användbara en kan göra. Det kanske känns bra för stunden, men den apokalyptiska stämningen till trots så går solen upp i morgon också, och hur bakfulla vi än är behöver vi vara funktionsdugliga även då.

Det finns två populära analyser som är allt annat än användbara i sammanhanget. Dessa två är att vänstern har fel i sitt EU-motstånd, och att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt.

Analysen att vänstern har fel i sitt EU-motstånd är oanvändbar av två anledningar. För det första eftersom "vänstern" som analytiskt begrepp är så ospecifikt att det utan vidare kan bytas ut mot "utomjordingar". Den som kritiserar "vänstern" kritiserar inte någonting specifikt, utan gör en svepande gest som inkluderar allt som eventuellt kan tänkas inkluderas av de ord som följer efter rent grammatiskt. Som analys betraktat är det en tautologi.

För det andra så kan denna analys enbart användas för att klumpa ihop folk som inte håller med en till en enda stor dumgrupp. "Vänstern" är dum som kritiserar EU, precis som de många nationalistiska rörelser som nu mobiliserar inför ytterligare folkomröstningar om att lämna EU. Alltså är bägge lika dumma, och följaktligen samma sak. Och således kan alla som kritiserar EU viftas undan eftersom de är dumma.

Detta är inte ett användbart sätt att se på samtiden. Om du vet med dig att du använder en sådan analys, så gör du dig dummare än du behöver. Jag har fullt förtroende till din förmåga att inse varför detta inte är någonting positivt.

Den andra populära analysen - att EU är ett ondskefullt nyliberalt ekonomiskt projekt - är oanvändbar eftersom den stannar där. Ingenting följer på konstaterandet, och all vidare diskussion om vad Storbritanniens utträde innebär avfärdas som irrelevant eftersom det är bra att de lämnat detta ondskefulla nyliberala ekonomiska projekt. Alla som eventuellt försöker sig på sådana diskussioner avfärdas av samma anledning.

Den enda denna analys kan användas till är att göra sig själv irrelevant för vidare diskussioner. Detta är förvisso selektivt användbart, men den som till äventyrs vill delta i diskussionen behöver ta till andra analyser.

Framtiden är osäker, och det är inte helt självklart vad den bär med sig. Men en sak är säker, och det är att vi kan förbättra oddsen genom att inte medvetet hänge oss åt oanvändbara analyser som inte leder någonstans. -

Flattr this

Tuesday, April 12, 2016

Bli den bästa betaversionen av dig själv

Utgår du från den bästa möjliga tillgängliga tanken när du gör det du gör?

Det är en fråga med många beståndsdelar. En av dem är att den som självsäkert svarar att JA, DET GÖR JAG, förmodligen inte förstått frågan, och svarar mer med ryggmärgen än någon annan bättre tanke de har tillgång till. Vilket är goda nyheter för alla som ser förvirrade ut och undrar vad som är i görningen. Förvirring är bättre än omotiverad dumsäkerhet.

Det första en behöver förstå när det gäller den bästa möjliga tillgängliga tanken är att denna tanke förmodligen inte är den första som ploppar upp i ens huvud när en ser någonting. Det skulle förvisso kunna vara det, men rent statistiskt är det sannolikt att någon annan redan tänkt någonting bättre om saken. Det är dessutom förmodligen också sannolikt att vi kan ta del av denna tanke, antingen genom ett snabbt besök på biblioteket eller wikipedia. Även om vi förmodligen inte kommer åt det absolut bästa som någonsin tänkts om saken efter ett sådant besök, så är det sannolikt att vi kommer över någonting bättre än vår ryggmärgsreaktion. Vad vi än gör efter detta, så gör det det utifrån en bättre tanke än du hade gjort annars.

Samma princip gäller på ett mer generellt plan. Det finns böcker, filmer och andra källor till information om de saker du gör i din vardag, och det är upp till dig att vid varje tillfälle fråga dig själv om du utgår från den bästa möjliga tanken när du gör det du gör. Möjligheten att ta del av dessa bättre tankar finns, och det är ett medvetet val att antingen ta del av dem eller inte. Vilken form dessa än må återfinnas i.

Nu finns det förstås inga garantier för att vi får tag på den absolut bästa av alla möjliga tankar, så jakten på den kan fortsätta i all oändlighet. Poängen är inte att få tag på den, utan snarare det omvända: att inte utgå från en sämre tanke än en skulle kunna ha gjort. Om ett livsavgörande misstag hade kunnat undvikas genom fem minuters läsning på wikipedia, så vore det dumt att inte ha gjort denna läsning. Att leta efter bättre tankar är ett sätt att undvika att vara dum i onödan.

Det är dessutom ett sätt att undvika att framstå som dummare än en faktiskt är. Ryggmärgen tenderar att ha många och starka åsikter om saker den råkar få syn på, och frestelsen är stark att ge uttryck för dessa åsikter i samma ögonblick som de dyker upp. Problemet med detta är förstås att detta förmodligen inte är ens bästa tankegång, och att ens uttryck inte blir det bästa en hade kunnat säga. Vilket antingen får en att framstå som dummare än en egentligen är, eller, än värre, att det sårar någon oavsiktligt.

(Nu skulle någon i och för sig kunna invända att det finns skäl att såra någon avsiktligt. Min enda förhoppning är att de med sådana avsikter tar del av de bästa möjliga tankarna tillgängliga för dem innan de skrider till verket.)

Det är som sagt omöjligt att tvärsäkert säga sig utgå från de bästa möjliga tankarna. Det är bara dumsjälvsäkert, vilket inte är särskilt bra. Men det är desto möjligare att medvetet titta på de källor som finns, och säga att, nä, jag tänker inte ta till mig dem, eller ens försöka.

Det är förvisso ett möjligt val. Förhoppningen med det här inlägget är att du ska komma på bättre tankar. -

Flattr this

Sunday, March 27, 2016

Liechtenstein anfaller! Invasionen är nära!

För ett tag sedan bytte jag twitternamn till "Liechtensteinsk DDoS". Om du inte hänger på twitter så är detta förmodligen smått obegripligt, men det är okej. Det är begripligt i sin kontext.

Om du hänger på twitter så är namnet förmodligen smått obegripligt, eftersom det är en referens till mycket specifika omständigheter. Låt oss gå in på dem.

För ett tag sedan (identiskt med taget ovan) angreps ett par stora svenska tidningar av en DDoS-attack. Omedelbart efter att detta blev känt, proklamerade folk som knappt hade hört talas om DDoS-attacker att det givetvis var ryssen som låg bakom detta, och greppade efter varje halmstrå de kunde finna för att stödja upp denna hypotes. Inte ens kombinationen av faktorerna att a) det med största sannolikhet inte var ryssarna, b) om det var det så skulle det vara omöjligt att bevisa, samt c) det ligger inom tekniskt räckhåll för en uttråkad tonåring i Stavanger att åstadkomma detta i ett missriktat försök att impa på sin sweet sixteen - bet på deras omedelbara självsäkerhet. Det var minsann ryssen, och därmed basta.

Varpå jag omedelbart svarade att det var Liechtenstein som låg bakom attacken. Det var förvisso inte de som gjorde't, och det ligger bortom rimlighetens gräns att anta att det var det. Men om någon utan ironi kan påstå med 500% självsäkerhet att det var ryssen, så kan jag lika gärna ta tillfället i akt att dra till med liechtensteinarna. Att jag garanterat har 100% fel förändrar inget, men att jag utan omvsep kan erkänna detta felskap är en kvalitativ skillnad som gör skillnad.

Grejen är förstås att detta inte bara handlar om en enda överbelastningsattack vid ett enda tillfälle. Samma 500-procentiga självsäkerhet infinner sig närhelst någon bombastiskt proklamerar att det är muslimerna som orsakar alla problem i vår värld, och att vi borde göra något åt dem. Det faktum att de har 100% fel förändrar ingenting vad gäller deras självsäkerhet, bombastiskhet eller högljuddhet. Det var muslimerna som gjorde't, och därmed basta!

Mitt svar är att det var Liechtenstein som gjorde't. Om du får ett fripass på att vara frikopplad från verkligheten, så får jag också ett sådant.

Skillnaden mellan oss är att jag erkänner att jag har fel, medan du envist gräver dig djupare in i självsäkerhetens mörka tunnelbanehål.

Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs. Och det är liechtensteinarna som stänger dem.

Flattr this

Wednesday, February 10, 2016

Ett ideologiskt badhus nära dig

Med jämna mellanrum dyker det upp debattartiklar om badhus. Det kan tyckas vara en märklig sak för politiker att debattera om, och det kan tyckas vara en ännu märkligare sak att bli upprepat upprörd över, men det är mindre märkligt än det verkar. Inte minst om vi sätter badhus i perspektiv.

Det finns mycket att säga om badhus, men de två viktigaste sakerna är att de utgör ett återkommande inslag i mångas vardag (inte minst föräldrars, med tillhörande barn), och att de är en av de platser där det mänskliga villkoret är som tydligast. Det mänskliga villkoret varandes att vi är ömtåliga kroppar som befinner sig i fysisk och social närhet till varandra, och att denna ömtålighet behöver hanteras för att undvika att någon blir skadad.

När debatterna om badhus blossar upp, handlar de inte primärt om simmande eller andra vattenrelaterade aktiviteter. Det handlar i stället om svårigheten att finna en balans mellan den universella mänskliga sårbarheten och önskvärdheten i att upprätthålla gemensamma sociala miljöer. Vilket är en långt större fråga än det specifika sociala sammanhanget antyder, och den återaktualiserar sig överallt där människor samlas. Det är dessutom en viktig fråga, och beroende på hur en resonerar kring den så kommer en komma fram till olika svar på diverse politiska spörsmål.

Det ligger i sakens natur - ens förståelse av det mänskliga villkoret är den grundsten varpå all annan förståelse byggs. Märkligt vore det annars, och ännu märkligare vore det om debatter om detta helt plötsligt skulle upphöra. Vare sig det handlar om badhus eller någonting annat.

Att det tenderar att handla om just badhus beror främst på att det är ett återkommande och relaterbart inslag i mångas vardag, och sålunda kan användas som en begriplig konkretisering av den större frågan.

Det finns också trångsynta idioter som använder badhus som ursäkt att framföra rasistisk propaganda. Men det vore dumt att låta dem sätta tonen för framtida debatter. Onekligen.

Flattr this

Thursday, February 4, 2016

Propagandan i din vardag och vad du kan göra åt den

Ditt tänkande domineras av propaganda. Detta är inte en karaktärsbrist eller en kritik av din personlighet – det är ett ofrånkomligt faktum som följer av att leva i ett modernt samhälle. Som dominerad person kan du antingen acceptera denna dominans eller göra motstånd mot den. Något tredje alternativ finns inte.

Om du vill hålla fast vid tanken att du är en fri rationell individ opåverkad av yttre krafter, kan och bör du sluta läsa redan nu. Om du vill göra motstånd, rekommenderar nio av tio tandläkare dig att fortsätta läsa.

Du har hört den frasen förr. Den är populär. Den är långt populärare än de tandkrämer den används för att sälja. Den är ett prima exempel på propaganda i användning, och dessutom en direkt uppföljare till Edward Bernays kampanj att öka försäljningen av bacon. I stället för att kommunicera förträffligheten av bacon direkt, rådfrågades ett stort antal läkare om det var bättre att äta en stadig frukost än en energifattig dito. När dessa läkare svarade att det är bättre att äta rekorderligt än energifattigt, publicerades dessa svar i anslutning till artiklar om att bacon och ägg är en av de rekorderligaste frukostarna som finns. Försäljningen av bacon ökade markant.

Att läkarna själva tillfrågades om rekorderligare frukostar rent generellt, och inte bacon specifikt, är inte relevant. Kombinationen av ett indirekt rekommenderande och ett direkt påpekande hade önskad effekt, och Bernays kunde använda läkarnas auktoritet för att påverka människors frukostvanor. Propagandan fungerade.

Om du vill invända att det finns en skillnad mellan propaganda och marknadsföring, så kan jag göra livet enklare för dig redan nu. Bernays skrev först böcker med ordet ”propaganda” i sina titlar. När ordet hamnade i dålig dager efter andra världskriget, snabbskrev hen en bok med namnet ”Public relations”, där innehållet var identiskt med de tidigare böckerna. Den enda märkbara skillnaden mellan före och efter är vad böckerna och strategierna kallades – deras tänkande och utförande förblev desamma.

Det faktum att läkares åsikter kan kidnappas för att sälja bacon är onekligen oroväckande. Om det kan göras en gång, så kan det göras fler gånger. Om välutbildade människor så som läkare kan koopteras på det här viset, så finns det stor risk att även andra grupper kan får att rekommendera de mest slumpvisa saker. Nio av tio tandläkare rekommenderar att människors och folks vilja respekteras.

Just folkets vilja är en av de mest kidnappade viljorna. Dels för att det är populärt för sittande regeringar att hävda att de har makten eftersom folket vill det, och dels för att det är precis lika populärt för stående icke-regeringar att hävda att folket vill att saker ska förändras. Det är inte en slump att folket alltid vill samma sak som den som talar om folkets vilja säger att folket vill – det är en medveten strategi. Om alla andra vill något är det svårt att säga emot, och de som representerar folkets vilja har onekligen ett bra case för att fortsätta göra det de gör.

Det största problemet med att folkets vilja kidnappas hit och dit är inte att den kidnappas. Det största problemet är att den inte finns. ”Folket” är inte en homogen mängd kloner som alla vill samma sak, utan en komplex heterogen sammansättning av olika sociala sammanhang som befinner sig i geografisk, politisk och ekonomisk närhet till varandra. Både statsministern och stadens hemlösa är förvisso medborgare i samma samhälle, men deras åsikter (och vardagar) om saker tenderar att vara radikalt olika. ”Folket” är en artificiell konstruktion som enbart finns när den omtalas, och så fort talet om folkets vilja tystnar så försvinner folkviljan likt den illusion den är. ”Folket” finns bara för att legitimera den argumentation som förs för tillfället, och upplöses sedan till de olika individer som befolkar våra städer och byar.

Detta har onekligen besvärliga konsekvenser för teorier som hävdar att politisk legitimitet kommer ur folkets acceptans och medgivande. Om folket inte finns – vem är det då som legitimerar den rådande ordningen genom att godkänna den?

Konsekvenserna för propagandisten är uppenbara. Att övertyga ”folket” är meningslöst, eftersom folket inte finns. Det är fruktbarare att övertyga och påverka specifika målgrupper i stället, eftersom de faktiskt finns, och därmed kan påverkas. Vare sig det handlar om statsministern eller stadens hemlösa, är det lättare att skrida till verket att propagera när målgruppen är fastställd. Även om det förmodligen är långt billigare att rikta sig till de senare snarare än den förre.

Varje målgrupp är en grupp. Det vill säga en samling människor med gemensamma värderingar, verksamheter och världsbilder. Den som vill påverka dessa grupper – vilka de än må vara – behöver identifiera dessa verksamheter, värderingar och världsbilder, och därefter agera utifrån dessa. Ju relevantare ens agerande är för gruppen, desto effektivare är det – eftersom det per definition är relevant för de människor som ingår i dessa grupper.

Detta ställer krav på propagandisten. Människor är sociala och meningsskapande varelser, och grupper av människor tenderar att skapa mening tillsammans. Det propagandisten gör tolkas utifrån gruppens delade meningar. För att uppnå önskad effekt måste propagandisten därmed förstå dessa meningar, och agera på ett sådant sätt att tolkningsarbetet eventuellt leder fram till det avsedda målet. Vilket är precis lika omständligt och indirekt som det låter.

För att uttrycka det i andra termer: människor har vanor, och tenderar att göra samma saker upprepade gånger. Dessa upprepade aktiviteter kan förutsägas, och om de kan förutsägas så kan de även förändras. Om de kan förändras på ett förutsägbart sätt, så är det bra nyheter för propagandisten. Det enda propagandisten behöver göra är att införa de förändringar som leder fram till det önskade förutsägbara resultatet.

Detta är propagandans kärna.

När Bernays frågade läkarna om deras åsikt om rekorderliga frukostar, var hen inte intresserad av deras åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa. Hen var intresserad av att vanliga människor tenderar att respektera läkares åsikter om lämpliga dieter för att upprätthålla långsiktig hälsa, och att en rekommendation från en läkare (verklig eller inbillad) väger långt tyngre än en slumpmässig dussinreklamannons. När en läkare säger att någonting är en bra idé, så tenderar det att vara en bra idé. När väldigt många läkare säger samma sak, så tenderar det att vara en väldigt bra idé; de är trots allt experter på ämnet, och om de säger att bacon är en bra frukost, så är det förmodligen en bra frukost.

Nio av tio tandläkare rekommenderar att du äter bacon till frukost, lunch, middag och kvällsmacka.

Ett mer närliggande exempel är ordet ”fredagsmys”. Det utgår från den delade erfarenheten att arbetsveckan tar slut på fredagar, och att fredagskvällar är en tid att umgås med familjen under avslappnade former. Genom att skapa ett begrepp för att beskriva dessa avslappnade former – fredagsmys – skapas även förväntningar kring detta. Därmed går det även att antyda att ens produkter har en positiv effekt på dessa situationer, och att införskaffandet av dessa är både önskvärt och förväntat. Det går ju trots allt inte för sig att anordna ett halvdant fredagsmys.

Det finns en paradox i propagandistens arbete, i det att denne behöver både respektera och underminera sina mottagares autonomi för att vara effektiv. Å ena sidan måste propagandaarbetet utgå från gruppens delade meningar och värderingar för att vara effektivt, och dessa skapas av gruppen själva; å andra sidan leder skickligt propagerande till resultat som gruppen själv inte valt. Målgruppen må vara autonom, men målbilden är det inte.

Å tredje sidan går det att få vissa antifeminister att tro nästan vad som helst genom att hävda att en feminist sagt eller gjort något. Vad det än handlar om, tycker de helst plötsligt tvärtom. Huruvida det finns någon autonomi att respektera eller underminera är en öppen fråga.

Allt detta pekar åt ett och samma håll: sanningen är socialt irrelevant. Eller, rättare, de sanningar som inte kan göras socialt relevanta räknas inte. De görs inte till föremål för diskussion, och de utgör således inte underlag för gemensamt fattade beslut. Det som inte syns finns inte, och det som inte omtalas syns definitivt inte.

Sett i det här ljuset är det fullt förståeligt att symbolfrågor är viktigare än så kallade ”riktiga frågor”. Det ena är socialt relevant, det andra är ett icke-ämne. Syns inte, finns inte, är omöjliga att föra på tal.

Det är i det här ljuset vi behöver se vad som sker och sägs ske i samtiden. Det finns människor ibland oss vars världsbild är så inskränkt av propaganda att de knappt är socialt funktionsdugliga längre. Ge dem chokladbollar, och de börjar orera om negerbollens vara eller inte vara. Prata om hur Anne Frank flydde från nazisterna, och de ämnesbyter omgående till att flyktingarna håller på att ta över landet. Fråga dem om när påsken inträffar, och de lyckas på något vis tolka det som en uppmaning att prata om hur onda muslimer är. Hela deras vardag definieras av hotbilder någon annan har pressat in i deras allt ont anande hjärnor, och allt de gör sker i skuggan av det påhittade hot som gömmer sig bakom vardagens bedrägliga fasader.

Det är inte en slump att dessa människor ofta hänvisar till ”folket”. Särskilt när de stöter på individer som vågar tycka och tänka någonting annat än vad de gör.

Det kommer en punkt i dessa människors liv när de blir så avgränsade från sina medmänniskor att de ställs inför ett brutalt val. De har att välja mellan att fortsätta umgås med sina medmänniskor, eller de värderingar som de kommit att omhulda. Det är valet mellan att bli radikaliserad och att inte blir det – mellan att bestämma sig för att ens vänner och familj har betydelse, eller att de är underordnade kampen mot Fienden. Det ena valet är det första steget på en lång och svår process att försöka återintegrera sig till samhället igen – det andra valet leder till att en klär sig i helsvart och beger sig ut på stadens gator nattetid för att spöa upp människor som ser fientliga ut.

När landet är ockuperat är väpnat motstånd det enda logiska.

Det mest skrämmande med den subkultur som växer fram kring detta sätt att tänka är att det har blivit en kulturell identitet, med egna vanor, värderingar och pålitliga informationskällor. Människor formas av de personer de omges av, och det är fullt möjligt att omge sig helt och hållet av personer som delar denna kulturella identitet. De läser texter som bekräftar deras världsbild, läser kommentarer under dessa texter som bekräftar att andra delar denna, och röstar på partier som medvetet producerar både texterna och kommentarerna. Den gamla devisen om att någonting blir sant om det bara upprepas tillräckligt många gånger gäller fortfarande, och budskapet att landet är hotat har upprepats till satirens gräns. Propagandabubblan blir en självförstärkande social identitet, och det är oerhört svårt att komma ur den när all annan kommunikation definierats som fientliga försök att hjärntvätta folket.

PK-media ljuger. Bara den egna sidan vågar göra motstånd och säga sanningen.

Det är oerhört svårt att övertyga någon som tänker så här med hjälp av fakta och argument. De utgår inte längre från de utgångspunkter som gör det möjligt att nå dem på den vägen, och varje försök att göra det kommer försvåras av att de ständigt insisterar på att få dig att gå med på dessa utgångspunkter innan diskussionen går vidare. Om du inte går med på att muslimerna konspirerar att ta över landet inifrån med hjälp av aningslösa lakejer i medierna och myndigheterna, så kommer de vägra tala om någonting annat tills du gör det. Detta är deras a priori utgångspunkt, och de ser dig som dum i huvudet som inte ser denna uppenbara sanning för vad den är. Sann.

Å andra sidan är det desto lättare att påverka dem. Det enda som krävs är att en argumentation spelar på de värderingar denna subkultur omhuldar, och de sväljer det med hull och hår. Håll stilen och skriv inom genremarkörerna, och läsarna kommer flockas om att hylla den nya sanningssägaren. Efter ett tag kan den skicklige propagandisten sätta sin alldeles egna personliga prägel på den rasistiska rörelsen. Det enda som krävs är trots allt att en känner sin målgrupp. Och den grupp som baserar sin identitet på genomskinligt propagandaarbete är väldigt lätt att känna indeed.

Nackdelen med detta (förutom att ens själ svärtas ned av det) är att det länder ytterligare en röst till subkulturen, och ger dess medlemmar ytterligare ammunition att använda i deras kamp. Det finns dessutom en risk att råka bli allt för övertygande, och locka med sina vänner i dumheten. Propaganda behöver inte vara sann, utan bara tillräckligt rimlig och sammanhängande för att kunna vara sannolik. Eller, annorlunda uttryckt: den behöver bara kunna uttryckas med tillräckligt mycket självförtroende för att bli trodd. Sanningen är socialt irrelevant.

Det första steget i att agera mot propagandan är att se den för vad den är. Propaganda i stor skala. Det handlar inte om ensamma galningar eller fria individer som oberoende av varandra råkar tänka precis samma sak vid precis samma tillfälle. Det finns ingen anledning att kalla det någonting annat än vad det är, och det finns ingen anledning att behandla det som någonting annat än vad det är. En spade är en spade, även om den har använts för att skyffla dynga.

Det andra steget beror på. Målet är inte att omintetgöra de människor som blivit offer för propagandan, utan att återintegrera dem i de sociala miljöer de brukade umgås i. Vägleda dem tillbaka till en fungerande karta av verkligheten och ge dem de verktyg de behöver för att kunna navigera vardagen igen. Det är väldigt personligt och väldigt arbetsintensivt, men det är det enda sättet att återupprätta den sociala relevansen.

Om du till äventyrs är påverkad av denna propaganda, så vill jag passa på att påminna om det som sades ovan om hur lätt det är att påverka någon som är påverkad av propaganda. Vem som helst kan dyka upp i ditt liv och tuta i dig vilka dumheter som helst, och du kommer att tro på det eftersom de använder rätt ord och anspelar till rätt hotbild. Oavsett om du tror muslimerna håller på att ta över eller ej, så borde denna möjlighet oroa dig tillräckligt mycket för att förtjäna åtminstone en stunds eftertanke. Du har ett direkt intresse av att ha kontroll över vad du tänker. Nio av tio tandläkare uppmanar dig att vara en tänkande och självständig individ.

Än är det inte för sent.

Flattr this

Saturday, January 30, 2016

Så här kan Förintelsen hända igen

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dödades i den. Det är förvisso skrämmande i sig självt - allt som lämnar miljontals döda efter sig förtjänas att fruktas - men vad som är än mer skrämmande är det vapen som användes för att döda. Och den brutala effektivitet detta vapen hade när det applicerades på industriell skala.

Foto: Thomas WensingDet är värt att påpeka att Förintelsen inte var ett infall hos ett par överinspirerade galningar med överdrivna ambitioner. Sådan inspiration och sådana ambitioner finns i överflöd hos fler människor än det borde, men de flesta kommer till insikt innan de kommer till skott. Och även de som väl kommer till skott lyckas inte skjuta särskilt många i jämförelse - även om varje död är en tragedi, så blir till och med den största masskjutning en marginalanteckning i dödssiffrorna. Det går inte att skjuta miljontals människor, hur stora ens vanföreställningar än är.

Nazisterna försökte till en början utföra förintelsen med skjutvapen. Rada upp judarna och skjut dem. Pang. Ett skott, en död jude. Enkel matematik, kan tyckas. Efter ett tag upptäckte de att detta medförde oväntade problem i form av dålig PR och dålig arbetsmiljö. Det är svårt att hålla en befolkning lugn när delar av den rutinmässigt förs iväg till ett närliggande fält och avrättas, och hanteringen av lik blir i längden ett väldigt synligt logistiskt problem. Det är ännu svårare att upprätthålla skjutandet i längden, eftersom de som utförde avrättningarna gick sönder psykologiskt och behövde bytas ut. Att se massdöd är förödande för psyket även på frontlinjerna, och det är än mer förödande när det sker hemma i vardagen. Om den slutgiltiga lösningen skulle hålla i längden, behövdes effektivare vapen.

De hittade ett effektivare vapen. De använde det med brutal systematik och omfattande detaljplaner. De mobiliserade enorma resurser i syfte att finna ännu effektivare sätt att använda detta vapen, och skred till verket lika obönhörligt som måndagsmorgonens antågande.

Detta vapen var den vanliga arbetsdagen, och vanliga arbetare som levde vanliga, dygdiga arbetsliv.

Det är oerhört svårt att ge ett vapen till en civilperson och be dem skjuta en obeväpnad person som är oförmögen att göra motstånd. De flesta har en inbyggd moral som skriker att detta är det mest felaktiga de över huvud taget kan göra, och även soldater behöver genomgå träning för att kunna skjuta tillbaka mot fiender som aktivt skjuter mot dem. Instinkten att inte döda är en fundamental del av det mänskliga psyket, och de som vill utrota ett stort antal människor behöver ta detta i beaktande om de ska kunna lyckas med sina ambitioner. Det krävdes en mer rationell arbetsdelning för att få jobbet gjort.

Med detta i åtanke åtskilde nazisterna sina offer från det samhälle de skulle utrotas från. Dels i form av ghetton, och dels i form av koncentrationsläger. När offren väl var borta från de platser där civilbefolkningen levde sina liv, kunde de dödas med brutal effektivitet utan att det skapade vare sig PR-bekymmer eller arbetsmiljöproblem. Det gamla uttrycket "syns inte, finns inte" får en morbid underton när det som inte syns är det rutinartade dödande av miljontals människor.

Foto: Chris BecketRutinen var huvudingridiensen i Förintelsen. Det tar tid att läsa miljontals namn (om du börjar nu och läser relativt fort så är du klar om en vecka eller två, beroende på om du behöver sova eller inte), och det tar ännu längre tid att omsätta dessa namn i praktisk handling. Det går inte att göra som en impulsiv spontanhandling, och det måste planeras. Det måste administreras, Tågen måste hållas rullande, löner måste betalas ut, budgetar måste upprättas - en lång rad aktiviteter måste utföras som i sig själva inte är vare sig särskilt intressanta eller dödsbringande.

Förintelsens största vapen var att rekrytera stora delar av civilbefolkningen att utföra små delar av den, en liten delaktig bit i taget. Att reparera tåg kan tyckas vara ett moraliskt neutralt jobb, men när dessa tåg har destination Auschwitz framstår saken i annat ljus. Att sitta på ett kvavt kontorsrum och administrera lönerullor kan tyckas vara det minst mordlystna yrke som finns, men även SS-soldater är avlönade. Budgetar är något av det tråkigaste som finns, men när statens utgifter innehåller posten koncentrationsläger är det mer än bara dödligt tråkigt.

Detta är bara tre exempel på ett stort antal sysslor som behövde utföras för att Förintelsen skulle kunna hända. De allra flesta av dem krävde inte mer av de som utförde dem än att de utfördes med halvdan entusiasm och medioker effektivitet. De krävde ingen speciell ideologisk övertygelse, och så länge de utfördes kunde dödandet fortsätta. Så länge vanliga människor fortsatte utföra sina vanliga jobb under vanliga arbetsformer, kunde Förintelsen lägga in ännu en arbetsdag till sin resultaträkning.

Under dessa förhållanden kunde massdödandet pågå i skymundan, alltmedan civilbefolkningen fortsatte leva sina liv så gott det gick i skuggan av kriget. Vanliga människor kunde fortsätta gå till jobbet, gå på bio och leva så gott de kunde, utan att ens tänka på att judar fortfarande fanns (annat än som ännu ett obegripligt inslag i propagandan). De hade annat för sig, och när de efter krigets slut sade sig inte veta vad som pågick, sade de förmodligen detta eftersom de faktiskt inte visste. Det var inte en del av deras vardag, och det som inte syns finns inte.

Det mest skrämmande med Förintelsen är inte att miljontals människor dog i den. Det mest skrämmande är att helt samhälle under rutinartade former ställdes om till att massproducera dessa människors död, och att massproduktionen bestod av varje arbetande medborgares individuella ansträngningar. En tråkig arbetsdag i taget.

Det blir än mer skrämmande om vi kommer ihåg att "ett hederligt dagsverke" fortfarande är ett positivt laddat begrepp än idag. Att gå till jobbet, göra sin plikt och förtjäna sitt uppehälle framställs som positiva målsättningar, och vi har haft regeringar vars uttryckliga mål är att sätta fler människor i arbete. Arbeit macht frei.

När det sägs att Förintelsen kan hända igen, så ska det inte förstås i termer av att hat mot judar och andra folkgrupper fortfarande finns kvar. Det ska förstås i termer av att vanliga, dygdiga människors vardagsarbeten kan användas för att utföra massmord på industriell skala utan att någon märker det, och att de eventuella whistleblowers som påpekar det drunknar i den absurda mängd andra hemskheter som pågår i världen just nu.

Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att goda människor inte gör någonting särskilt.

Du kan börja ha ångest nu.

Flattr this

Monday, January 25, 2016

Öresundsbron - en hyperlänk för mycket?

Att kunna göra jämförelser och dra paralleller är en svår men givande konst. Det sätter saker i perspektiv, gör det lättare att överföra lärdomar om det ena till det andra, och ger möjlighet att låta bli att upprepa förutsägbara misstag. Det är på alla sätt och vis en nyttig förmåga.

Låt oss skrida till verket att använda denna förmåga, genom att jämföra åtgärderna mot piratkopiering med ID-kontrollerna vid gränsen mellan Sverige och Danmark.

Båda har det gemensamt att de utgör halvdana åtgärder på problem som skulle kunna omintetgöras helt och hållet. Det är möjligt att helt och hållet stoppa piratkopieringen, och det är precis lika möjligt att förhindra att någon flykting någonsin tar sig från Danmark till Sverige. Lösningen är lika möjlig som enkel, och i bägge fall är det lika oönskvärt.


När det gäller flyktingarna är lösningen att riva Öresundsbron och förklara all trafik över sundet vara samhällsomstörtande aktivitet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser på båda sidor av sundet, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler flyktingar, inga fler dyra kontroller. Problem löst.

När det gäller piratkopieringen är lösningen att riva ner internet. Det skulle förvisso skapa förödande ekonomiska konsekvenser för alla samhällets sektorer, och det skulle skapa en internationell kris Sverige svårligen skulle klara sig ur med någon som helst gott rykte i behåll, men det skulle lösa uppgiften. Inga fler piratkopior, inga fler nedladdningar. Problem löst.

Som synes så finns det en slående likhet, och det är att det kostar alldeles för mycket i både pengar och prestige att faktiskt lösa problemet. I stället införs krångliga åtgärder som gör det onödigt besvärligt (och dyrt) för alla inblandade utan att egentligen lösa någonting alls. Den som vill korsa sundet kan fortfarande lifta eller ta en taxi; den som vill piratkopiera kan fortfarande googla utan större besvär.

Den enda skillnaden är att det i piratkopieringens fall finns de som på fullaste allvar föreslår åtgärder som skulle riva ner det internet vi känner idag, och förvandla det till någonting annat. Om vi ska hålla oss till jämförelsen med Öresundsbron, så ligger det förslag på bordet om att tvinga alla att använda just den specifika bron när de ska in i landet - även om de ska färdas mellan Haparanda och Torneå. Trots att det bevisligen finns snabbare, effektivare och billigare vägar.

Det gäller att sätta saker i perspektiv.

Flattr this