Några tydligare ord om patriarkatet

Jag har hamnat i något av en debatt med folket borta på Genusdebatten, med anledning av mitt tydliga inlägg om patriarkatet. De har skrivit ett inlägg, och det är min tur att svara. Och det har varit det i över en vecka, vilket är något av en långsam svarstid. Men men. Omständigheter och så vidare.

Det enda sättet att kompensera denna långsamhet är att vrida upp tydligheten en smula. Med början i en mycket tydlig premiss.

Premiss: vårt samhälle är baserat på våld.

Det här är inte en kontroversiell sak att säga. Det finns mer litteratur om begreppet "våldsmonopol" än någon orkar läsa, och större delen av det liberala projektet baserar sig på denna premiss. Land ska med lag byggas, och lagar upprätthålls av beväpnade personer i uniform som står redo att bruka våld mot den som begår lagbrott. Eller mot de som på något annat vis bryter mot den sociala ordningen.

För den som eventuellt vill ha empiri på området, rekommenderas experimentet att inte betala räkningarna i några månader. Empiri kommer att infinna sig.

En invändning som  brukar infinna sig när detta experiment föreslås är "men är du dum i huvudet heller, det är klart saker händer när räkningarna inte betalas!". Vilket är poängen.

Saker händer.

De händer dock inte slumpmässigt. Det finns en systematik i vem som drabbas, och ett system av rättfärdiganden för varför det är rätt att just dessa personer drabbas. När det gäller personer som inte betalar räkningarna så kan det röra sig om allt från att "lata parasitära jävlar ska inte kunna komma undan med att inte göra rätt för sig" till "pacta sunt servanda". Motiveringarna skiftar, men slutresultatet är alltid detsamma. Och vissa drabbas ofta än andra.

Detta är förstås inte begränsat till lagens väktare. Det finns gott om personer som gärna gör samhället en tjänst genom att spöa upp bögjävlar. De har ingen brist på motiveringar för varför det är rätt och riktigt att göra just detta, och de kommer att göra det igen. Och förmodligen komma undan med det.

Systematiken i detta är ingen hemlighet för någon. Det går att förutsäga vem som kommer att drabbas med större sannolikhet än andra. Vi har alla gått på högstadiet, och vet precis vilka det är som stannar hemma för att de vet att de kommer att drabbas av minst någon form av kränkning under skoldagens gång.

Den största av dem alla är det ständigt närvarande underförstådda budskapet att de skulle slippa eländet om de bara var lite bättre. Om de bara var lite smalare, lite snyggare, lite mindre homosexuella, lite mindre etniska, lite normalare -

Lite mindre en sådan person som förtjänar spö, spott och spe för att de är så fel.

De kommer förstås aldrig att bli sådana. Det finns alltid någonting mer att anmärka på, någonting som inte gjorts tillräckligt, någon aspekt av en nyans som är otillräcklig. Eftersom poängen inte är att dessa personer ska anpassa sig till ett ideal och sedan inkluderas i innegruppen - poängen är att hålla dessa personer i ett ständigt utanförskap genom att tvinga dem att försöka leva upp till ouppnåeliga ideal. En ständig underordning.

Så länge de inte anpassar sig så är de fel. Och så länge de är fel, så händer saker. På ett systematiskt förutsägbart vis.

Patriarkatet är ingen enskild händelse i denna systematik. Det är systematiken som sådan. Det är den samling omständigheter som gör att dessa personer kommer att anses vara förtjänta av spö, spott och spe i morgon också.

Och i övermorgon. Och nästa vecka. Och så vidare.

Det här är inget undantagstillstånd. Det är inget uttryck för ett tillfälligt avbrott i arbetet. Detta är det som händer när ingenting händer. Defaultläget. Vardagen.

De som gillar sina vardagar har förstås ett intresse av att framställa läget som att det är fel på individerna. Som om de faktiskt förtjänade det spö, spott och spe som drabbar dem, och bara behövde anpassa sig lite bättre till den goda ordning som råder. I stället för att bråka och ställa till bekymmer.

För vi vet ju alla vad som händer med bråkstakar.

Fuck debatten - när debatten är fucked

Det har varit mycket tal om tagande och otagande av debatter de senaste dagarna. För att illustrativt exemplifiera att det finns debatter som inte bör tas, så tänker jag härmed lista ett antal debatter som inte bör tas.

Är din mamma verkligen så ful som alla säger?

Har det dröjt för lång tid innan återinförandet av slaveriet?

Hur länge kan vi vänta innan vi avlivar judekräken?

Vilken är den korrekta metoden för att göra de fattiga fattigare?

Hur mycket pengar kan vi egentligen lägga på de värdelösa handikappade?

Har den äckliga homosexualiteten gått för långt?

...och så vidare.

Jag tror poängen är förmedlad. Vissa debatter varken kan, bör eller ska tas.

Hur mycket Björklund tål Sverige?

Det är på sätt och vis synd att tanken om att upprätthålla ett gott namn inte är en större grej än vad det är idag. Ty namnet Björklund ligger inom utbildningsväsendet nuförtiden väldigt nära den status en svordom har, och det tycks som att det finns något av en ambition att göra mer av det som redan gjorts.

Det får mig att fundera - när blir ett namn så impopulärt och så illegitimt att det blir påkallat att helt enkelt strunta i det och agera efter eget huvud?

Eller, med andra ord: när blir kraven från minister Björklund och tillhörande departement så pass ohållbara att det enda rätta är att strunta i dessa krav och börja syssla med utbildning i stället?

Kort sagt: när är det dags för en skolrevolution?

Nu kanske någon invänder att utbildningen är för viktig för att utsättas för revolutionära impulser. Att fostrandet av framtida generationer är för viktigt för att åsidosättas. Att det finns ett samhällsintresse i att utbildningen fortsätter.

Precis.

När når vi gränsen för hur mycket extra pappersarbete, extra katedernonsens och extra allt som inte är praktisk undervisning skolväsendet tål? När är det dags att välta skrivbordet, befria kunskapen och börja undervisa eleverna snarare än disciplinera dem?

När blir Björklund för mycket för allas bästa? Hur mycket Björklund tål Sverige?

Det är en fråga väl värd att ställas.

Några tydliga ord om patriarkatet

Ibland blir jag kritiserad för att jag är otydlig. Därför ska jag nu vara extremt tydlig, utan vidare omsvep.

Om du inte tror på patriarkatet så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde -

Tydligheten glöder nu lika hett som dina kinder. Gott.

Ungefär nu brukar ordet "men" dyka upp. Men är bra. Förutom när det är dåligt använt. Vilket det brukar vara när patriarkatet kommer på tal. Och när jag nu ändå har din oförblommerade uppmärksamhet, så finns både tid och tillfälle att gå igenom ett mindre antal av dessa men. I förebyggande syfte.

Ett favoritmen är "Men männen då!". Till vilket det bara finns ett svar: grattis, du har upptäckt att patriarkatet är ett skitsystem som drabbar både män och kvinnor. Sorgligt nog tycks din märg vara för ärrad för att komma förbi tanken om allas kamp mot dig. Vilket är synd, eftersom det enda sättet att få bukt på eländet är gemensam aktion och långsiktigt samarbete.

Ett annat men är att försöka reducera diskussionen till en specifik aspekt av någonting. Vilket kan vara kul i sig, men efter den femtioelfte gången en generell kritik av patriarkatet kommit att handla om arkana aspekter av föräldraförsäkringens mer mytomspunna delar, så uppstår en viss trötthet på fenomenet. Men uppstår. Grejen är dock att om ens analys av samtiden stannar vid specifika fragment, utan ens en antydan till att försöka sig på en lite vidare utblick, så är vi tillbaka i inledningen igen.

Det värsta är när ambitionen tycks vara att stanna där. Att för evigt förneka sig själv möjligheten att delta i diskussionen, men ändå envisas med att vara en del av varje meningsutbyte. Det är en tragisk syn.

Ett tredje men är "Men det är väl inte så farligt!". Till vilket jag svarar: med den klädseln har du ingen rätt att uttala dig, ingen rätt att bli trodd och ingen rätt att inte bli våldtagen. Genom att agera på det slampmässiga vis du i all din horighet nu beter dig på har du enilgt det sociala kontraktet förklarat dig själv och din kropp vara allmän egendom, och det är från och med nu fritt fram för alla att göra precis vad de vill med dig.

Det är precis så farligt. Det är också vardag.

"Men kvinnor har fördelar i samhället så som det ser ut idag!". Om du med 'fördelar' menar 'en mycket klart och tydligt definierad könsroll som definierar samtliga aspekter av ens liv, där varje avvikelse från denna könsroll innebär att det finns utrymme för sanktion och bestraffning', så ja. Kvinnor som håller sig inom madonna-ramen betraktas (på nåder) som anständiga människor. De slampor, slynor, horor och generellt fula varelser som inte lever upp till dessa könlösa könsliga ideal har däremot mestadels nackdelar. Särskilt om de har mage att inte skämmas för att de är sig själva snarare än den tillgjorda yta patriarkatet kräver att de ska vara.

Kul grej: män är också definierade av könsroller, och de blir också misshandlade om de bryter mot dem. Varje gång.

"Men feminismen säger att män är djur!". Nej, det klarar patriarkatet av helt på egen hand. Faktum är att hela djurdelen är en del av det män förväntas vara inom ramen av den mansroll som finns. Som man förväntas du inte ha kontroll över dina djuriska lustar, och så fort en kvinna med ens det minstaste av utmanande kläder uppenbarar sig så är allt tal om människans inneboende rationalitet som bortblåst - det kan bara finnas en påve åt gången, och det kan bara finnas ett tänkande huvud åt gången.

Det är en av 'fördelarna' som kommer med att vara man i patriarkatet, så att säga.

"Men, men, men - om det här stämmer så måste jag tänka över mitt liv, mina tankar och min självidentitet!" Ja. Grattis. Livslångt lärande. Det börjar nu.

Vad säger dina tweets om dig?

Enligt ryktet så går det något av en storm kring en person vid namn Omar Mustafa. Jag kan utan vidare medge att namnet inte betyder någonting för mig, och att hela stormen mestadels framstår som ett fall av en synd som straffar sig själv.

Det vill säga att det är så det går när en helt oförhappandes gör ogrundade stadgeändringar mitt under pågående årsmöte. Även för en social demokrati.

Detta är inte intressant i sig. Det intressanta börjar i en bildtext hos Expressen, som antyder att de gått igenom Omars samtliga tweets. För att citera:

Expressen har gått igenom S-politikern Omar Mustafas samtliga inlägg på Twitter och kan visa att han på flera sätt går emot partiets linje.

Slående ord. Ord som får en att fundera. Fundera i banor så som: samtliga tweets, huh? Det lär ha tagit ett tag. Jag undrar om de skulle vara lik ambitiösa när det gäller mina tweets om jag hamnade i en liknande situation. Och vad i hela friden de skulle göra av dessa.

För att illustrera:

Bandit enters the room. Everyone watches in awe as the 665th tweet is written, and then deleted to the sound of #WeirdTwitterCon crying.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

Är detta i linje med partiets uppfattning? Är det i linje med något partis uppfattning om någonting? Är det ens ett uttryck för en åsikt? I vilken kontext är det ens ett begripligt uttalande? Vad är det som händer? Är de döda? Är jag?

Och, än viktigare: vad betyder det i termer av en tidningsredaktion som aktivt letar efter material att placera under rubriken "NYA KONTROVERSER SOM DU VILL LÄSA ALLT OM"?

Det är långt ifrån ett originellt påstående att påstå att vi har större tillgång på information om och av varandra numera. Den mesta av denna information tenderar dock att vara ganska irrelevant för vad som pågår i dagsläget. Folk lär sig nya saker, glömmer gamla saker, mognar och växer, och är på det hela taget ganska mentalt rörliga av sig. Det som sägs nu har kanske eller kanske inte någonting att göra med det som sades för ett år sedan, och det kan mycket väl vara så att det som sades för ett år sedan sades i en kortvarig fas av märklighet, Eller som ett resultat av ett missförstånd, som löstes som ett resultat av de diskussioner som uppstod efter att det sagda var sagt -

Detta är lättare förstått än sagt.

För redaktionens del så finns dock all information - alla tweets, blogginlägg, debattartiklar och allting - tillgängliga samtidigt. Den som aktivt letar efter någonting som potentiellt sett skulle  kunna säga emot någonting som sagts idag har gott om saker att gräva upp, förstora, vinkla och på det hela taget vara kreativt remixiga med. Oavsett kontext, förändrade omständigheter eller förtjänade erfarenhetspoäng.

För den som verkligen vill, så är det lätt att hitta saker. Utan att ens hitta på någonting. Det är bara att citera rätt tweet, trots allt. Någon gång lär minst alla ha sagt någonting värt att göra en rubrik av, och med tillräckligt mycket sensationslystnad -

The thingage thinged the thing. In itself, this was not a big thing.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

...och sen så finns ju twitterflöden som inte är relevanta för den svenska kontexten över huvud taget. Men det är en annan historia.

Poängen här är inte att vi lever i nya tider. Alla tider är nya framtider. Snarare är poängen att kommunikation är multimodal numera, och att detta för med sig märkliga konsekvenser för ganska precis alla. Politiker får sin gärning recenserad utifrån deras twitterflöden, medmänniskor får sina vardagar avslöjade av deras facebookgöranden, och på det stora hela så sker väldigt mycket mer kommunikation mellan formaten än förr. Alla databaser läcker; alla konversationer läcker också. Till sist finns det bara en enda, massiv brontokonversation där alla deltar samtidigt, utan att någon för den skull riktigt vet vad de säger. Om de nu ens säger någonting vid det tillfälle då de säger det de säger -

Det är här det riktigt intressanta börjar.

And grammar. And contextual knowledge. And social implications within a discursive setting. And author functions. And endless recursivity. A
— Johanna Drott (@sargoth) April 8, 2013

#upk13

Idag sparkar Ung Pirats årliga kongress igång. Likt varje åt så är det en händelse att förbereda sig för, och likt varje år är det garanterat att bli en händelse att minnas.

För er som inte varit på en dylik kongress, kan jag rapportera att det är en blandning mellan en fest, en högtid och en tid för hårt politiskt slit. Alla tre samtidigt.

Det är festligt i och med att alla är där - alla interna skämt fungerar, alla stående referenser förstås, alla pågående diskussioner äger rum. All den där latenta kommunikationen som pågår till vardags, mellan och under förbundsarbetet, händer ännu mer än vanligt. Särskilt för de nyare i sammanhanget, som helt okynnes upptäcker att de är både initierade, invigda och inblandade.

Det kommer bli särskilt festligt att åter träffa alla som gått igenom den beryktade introduktionsutbildningen. Inte minst som jag alltid brukar bli överraskad av hur mycket de haft för sig sedan jag träffat dem senast.

Många känner även en känsla av högtid inför och under kongressen. Det är någonting särskilt med att vara en beslutande församling som är församlad för att besluta om hur framtiden ska ta form. Det är ett förtroende som bör vårdas ömt och tas på precis det allvar det förtjänar.

Denna omvårdnad tar sig form i att förbereda, presentera och argumentera för de motioner som ska behandlas under mötet. I år är det 43 motioner, som var och en behöver gås igenom, diskuteras, omdiskuteras, sättas under luppen och processas genom det politiska maskineri som är demokratins väsen.

Kort sagt - fest, högtid och en himla massa hårt arbete, allt på en gång.

Låt det börja. Låt oss ha kul. Låt oss remixa världen till en ny framtid.

Vem vinner egentligen på att tala om vinster i välfärden?

Socialdemokraterna gillar att prata om vinster i välfärden. Mer specifikt om hur hemska de är. Fokus borde ligga på att producera väl utfärdad välfärd för medborgarna, snarare än på att producera vinst för enskilda marknadsaktörer.

Det är en giltig politisk ståndpunkt. Socialdemokraterna tycks vilja ha den. Men de lyckas vara oerhört selektiva i hur de agerar på denna ståndpunkt. Många gånger verkar det nästan som att de mentalt klassar denna ståndpunkt som en ren sjukvårdspolitisk fråga, och kopplar bort den helt och hållet när det är dags att diskutera andra frågor. Som om det inte gick att frikoppla principen om välfärd före vinst från det specifika sammanhang den tenderar att nämnas i.

Det går att applicera denna princip mer generellt. Exempelvis på produktionen av kunskap.

Det är ingen hemlighet att akademiker skriver. Det är det akademiker gör - skriver. En akademiker som inte skriver är antingen adjunkt eller defunkt, och den som känner det inre livet på de akademiska institutionerna vet att det mest prestigefyllda som finns är att bli publicerad.

Det märkliga är att de skriver i en social miljö där det förväntas av dem att de ska skriva gratis. Eller, rättare, att de under sina skattefinansierade arbetsformer ska skriva texter som blir publicerade under stängda former, där enbart de som betalar dyra pengar till privata aktörer har tillgång till dessa allmänt välfärdade texter.

Det säger sig självt att principen om vinster i välfärden går att applicera på det här.

Om vi stannar kvar på universiteten, så pågår väldigt mycket forskning där. Delvis för att ge akademikerna någonting att skriva om, men mestvis för att bidra till det gemensamma kunskapande som över tid kommer att ge alla bättre förutsättningar att göra det de gör.

Det märkliga med denna forskning är att den i Sverige är till tre fjärdedelar (ibland mer) skattefinansierad, men att patenten från denna forskning tenderar att hamna i privata företags händer.  Gemensamma resurser läggs ner för att gynna det allmänna, men tycks ändå systematiskt primärt gynna enskilda privata marknadsaktörer -

Jag behöver inte lägga ut texten för hur detta hör ihop med det tidigare sagda.

Det går, över lag, att applicera tanken om välfärd framför vinst på kunskapandet som sådant. Det är ju trots allt ingen hemlighet att kunskapande bygger på användande, återanvändande och på det stora hela ett stort imiterande av det som finns till hands. Vanligtvis i den gemensamma kulturskatt som delas av den befolkning en råkar befinna sig i - i form av böcker, filmer, sånger, berättelser, allt det där som i Moderaternas nedskärningsplaner benämns som "kultur".

Det märkliga med denna gemensamma kulturskatt är att den i allt större utsträckning kommit att bli privat egendom. Det är inte tillåtet att hur som helst citera en diktstrof, återge en berättelse eller remixa en låt - risken är övervägande att någon slags upphovsrätt inkräktas, och att det som borde vara en allmängiltig självklarhet blir en lönsam affär för de enskilda aktörer på marknaden som lyckas monopolisera vårt kulturarv.

Upphovsrätten gäller idag i sjuttio år. Från och med skaparens död. För att få en referenspunkt i hur länge detta är, betänk att den här texten kommer bli public domain cirka år 2150, plus/minus hur hälsosamt jag lever. Ja, 2150, två ett fem noll, ungefär etthundrafyrtio år framåt i tiden.

Det är väldigt lång tid för gemensamma kulturskatter att vara inlåsta i privata vinstskapande omständigheter. Det skulle kunnat skapas väldigt mycket gemensam väl utfärdad kultur under den tiden.

Det märkliga med Socialdemokraternas tal om att välfärdens kvalitet ska premieras framför privata vinster är att de skulle bli väldigt lika Piratpartiet, om de bara tog sig tid nog att verkligen ta det på allvar.

De är förstås ytterst välkomna att piratkopiera detta tänkande. Ju mer desto bättre. För alla inblandade.