Magnihasa

Tuesday, June 23, 2015

Hej kommunister! Hej kapitalister!

Ibland händer det att kommunism och kapitalism diskuteras. Eller, okej, det händer rätt ofta. Upprepade gånger. Många gånger. Så pass ofta och så pass många gånger att det är något av en genre. Jämt och ständigt. Det är omöjligt att undfly det. Det diskuteras överallt.

Ständigt.

Det märkligaste är inte att det diskuteras. Kapitalismen definierar större delen av ditt liv (så som, säg, huruvida du sitter på jobbet eller inte denna förmiddag när detta publiceras), och det finns poänger i att ha koll på sådant. Sätta sin livssituation i perspektiv, få kontext på tillvaron, förstå varför saker är som de är. Det finns ett inneboende behov av sådant. Gör't.

Nej, det märkligaste är att det diskuteras som om det handlade om två fotbollslag. Som om du inte vare sig kan eller får hava någon gud jämte ditt favoritlag, och ditt val av lag definierar allt du har att säga. Om du hejar på team kapitalism, så är kommunister onda varelser som vill utplåna individualitet och göra alla till kloner av varandra. Om du hejar på team kommunism, däremot, så är alla kapitalister giriga exploatörer vars uttalade ambition är att förbruka världens alla resurser för att gå med vinst även denna månad. Något tredje gives ej.

Detta är ett fenomenalt dumt sätt att förstå sin samtid. Det kommer inte hjälpa dig särskilt mycket framöver. Faktum är att det kommer att göra motsatsen till att hjälpa dig.

Om du vill tänka kring kapitalism och kommunism på ett sätt som hjälper dig, så behöver du se dem som två möjliga utvecklingsvägar av samma tendens. Det vill säga att det finns väldigt många likheter mellan dem, och att dessa likheter är långt större än de skillnader som finns.

(Om du nu drabbas av en impuls att skrika DE ÄR INTE ALLS LIKA!!! mot skärmen, så är det en uppmaning till eftertanke. Ta den tid du behöver.)

Både kapitalismen och kommunismen behöver vissa grundpelare för att kunna vara sig själva. Bägge kräver en viss grad av teknologisk utveckling. Bägge förutsätter att det finns ett etablerat juridiskt system som kan upprätthålla dess lagar och genomföra dess påbud. Bägge förutsätter att individen lösgjorts från tidigare sociala ordningar och inordnats i medborgarskapets logik. Bägge behöver ett enormt byråkratiskt maskineri som håller reda på vem som är vem och vad som är vad. Bägge lägger tonvikten på system framför individer. Utan dessa ting faller både kommunismen och kapitalismen, och utan dessa kan de inte uppstå.

Det intressanta i sammanhanget - och det som kommer hjälpa dig mest när det gäller att förstå din plats i sammanhanget - är att se hur dessa grundpelare påverkar dig. Hur moderniteten format det liv du lever nu.

Om du läser detta i Sverige så har du en självklar utgångspunkt, i och med att den svenska modellen är en väldigt distinkt möjlig utvecklingsväg. Det hade kunnat bli annorlunda, men blev inte det. Förutsättningarna fanns för att en renodlat kommunistisk stat skulle ha vuxit fram, men det hände inte. Omvänt kunde en renodlat kapitalistisk ordning ha vuxit fram. Möjligheterna och förutsättningarna fanns. Men i stället hände någonting annat.

Att ta reda på hur, varför och vad det betyder är långt intressantare än att vråla om att det andra laget är ondskan personifierat.

Flattr this

Monday, June 1, 2015

Dygdig trollhantering

De gamla grekerna lade mycket möda på att försöka besvara frågan om det goda livet. Vad är det, hur uppnår vi det, är det lunch snart? Viktiga frågor som har bäring än idag.

Eftersom de var gamla greker, så blev svaret oftast att det goda livet är synonymt med vad gamla greker gjorde. Det vill säga att filosofera, odla sina dygder och på det stora hela vara fria själar.

En viktig följdfråga som följer på detta är den om vad som ska göras med de som inte lever det goda livet. Och än mer vad som ska göras med de som inte ens försöker leva det goda livet.

De gamla grekernas svar var att sätta kvinnor och slavar i arbete, så att de fria själarna kunde få tid över att odla sina dygder. Vilket inte riktigt duger som svar för oss mer moderna människor, och vi står därmed kvar med den urgamla frågan:

Vad ska vi göra med människor som är dumma i huvudet?

Eller, för att formulera det aningen modernare: vad är rätt sätt att hantera aggressiva troll, som bortom varje rimligt tvivel kommunicerat att de aldrig någonsin kommer ta reson, inte kommer att idka dialog, och på det stora hela medvetet beter sig som om de vore akut dumma i huvudet?

Vi skulle kunna försöka vara förstående och möta dem halvvägs. Vara en välvillig medsjäl i ett gemensamt sökande efter det goda livet. Vilket är en god grundambition i alla former av mänskligt bemötande, men det faller på att det är ett gemensamt projekt som kräver medhjälp från medmänniskan. När detta uteblir, står vi kvar med den ursprungliga frågan: hur bevarar vi anständigheten vid mötet med dumheten?

Vi skulle kunna gå till frontalangrepp mot dem. Det är trots allt deras primära sätt att kommunicera, och det finns ett gammalt talesätt om att bönder bör tilltalas på bönders vis. Om de inte förstår någonting annat, så borde de väl förstå sig själva? Vilket de borde. Men denna ambition faller på grundpremissen att de medvetet beter sig som om de vore dumma i huvudet. Det som är dåligt när en person gör det blir sällan bättre när två personer gör det, och du vinner ingenting på att göra dig dummare än vad du är.

Vi skulle kunna be dem ta sitt förnuft till fånga. Påminna dem om att upplysningen har varit en grej i några århundraden, och att det finns gott om självhjälpstexter på temat. Återigen faller allt dock på grundpremissen, att detta är precis det de inte kommer att göra.

Vi skulle kunna se dem som vädret, det vill säga någonting som händer vare sig någon vill det eller inte, och prata om det när det passar den sociala situationen. Vilket förvisso fråntar dem deras status som mänskliga subjekt, och är aningen moraliskt suspekt om du lyssnar på Kant. Men eftersom de medvetet agerar som om de vore dumma i huvudet, så finns det ingen direkt anledning att agera som om de vore rationella aktörer. Inte heller finns det någon anledning att se deras utspel som mer meningsfulla än vädrets nycker, eller någon anledning att låta bli att prata om dem när andra diskussionsämnen tryter.

Vi kan inte göra mycket åt att vissa aktivt väljer att avsäga sig det goda livet och dess dygder. Sorgligt nog. Men vi kan låta bli att avsäga dem för egen del. Bevara anständigheten när vi konfronteras med dumheten.

Mot dumheten kämpar själva gudarna. Förgäves.

Flattr this

Friday, May 29, 2015

Den brutalaste värdegrunden

Någonting märkligt är i görningen. Någonting som till och med är märkligare än postmodernisterna.

Värdegrunder.

På något vis har detta till synes så neutrala ord, värdegrund, utvecklats till ett rött skynke i vissa kretsar. Historien bakom detta är mig helt outgrundlig, men likväl hände det. Det blev ett fult ord, med en hederplats strax bredvid "hen".

Lika mystiskt som denna utvecklings historia är dess samtid. Och dess anhängare. Inte minst som de hänger sig ytterst entusiastiskt åt att säga emot sig själva. Vilket kan demonstreras genom följande påstående:

Personligen tycker jag att alla som aktivt rödskynkas av värdegrunder bör avrättas omgående.

Om du till äventyrs är en sådan person, så utmanar jag dig härmed att säga emot påståendet ovan utan att hänvisa till någon form av värdegrund. Exempel på sådana värdegrunder är "demokratiska och civiliserade samhällen avrättar inte sina medborgare", "medborgare ska kunna tycka vad de vill utan att drabbas av repressalier" och "vissa saker är så dumma i huvudet att jag inte bryr mig om dem".

Jag har fullt förtroende för dina förmågor. Bring it.

Flattr this

Monday, April 27, 2015

Möjligheternas TTIP

En av de mer hyllade aspekterna av TTIP är det som kallas ISDS. I oförkortad version uttalas det "Investor-State Dispute Settlements", och det är som namnet antyder ett sätt att jämka dispyter som kan komma att uppstå mellan stater och investerare. Vilket låter användbart, och det är det också. Med ett sådant instrument kan investerare stämma stater som inte tillvaratar deras investeringar på ett adekvat sätt.

Tänk vad vi skulle kunna göra med ett sådant instrument. Tänk på möjligheterna!

Vi skulle kunna stämma Sverige för att de envisas med att tillåta arbetsköpare att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra i oändlighet. Detta är definitivt ett inadekvat sätt att hantera de investeringar svenska folket för i sitt humankapital, och eftersom EU:s mycket klara regler på området inte är tillräckliga så skulle TTIP vara behjälpligt.

Vi skulle också kunna stämma USA för att de under brutala former systematiskt skjuter sina egna medborgare på grundval av att de är färgade. Det är ett risktagande för oss utländska investerare att inte kunna lita till att våra investerade pengar inte går upp i rök på grund av att vår entreprenör blivit skjuten av polis på väg till snabbköpet. Det är ett inadekvat sätt att hantera våra investeringar, och när nu inte ens FN:s deklaration om mänskliga rättigheter biter på dem, så vore TTIP behjälpligt.

Vi skulle även kunna stämma EU för att de systematiskt låter tusentals potentiella konsumenter drunkna i Medelhavet. Våra växande marknader behöver konsumenter som kan finansiera investeringar i ytterligare ekonomisk tillväxt, och denna ekonomiska tillväxt undermineras av att dessa konsumenter inte bedöms vara värdiga att leva. Eftersom ingen av de miljontals etiska eller moraliska riktlinjer som formulerats under den mänskliga historiens gång biter på EU, så kan vi bara hoppas att TTIP kan göra skillnad.

Det finns många fördelar med TTIP. Det finns många möjligheter, om vi bara vågar använda dem. Låt oss använda dem fullt ut.

Så som de är tänkta att användas.

Flattr this

Thursday, April 23, 2015

Läs det här så vet du bättre sen

Ett av de tyngsta etiska besluten är att veta vad en gör och göra det ändå. Det är en sak att inte veta vad en gör; det finns gudomlig förlåtelse för sådant. Det är en helt annan sak att veta precis vad en gör men göra det ändå. Särskilt i sådana lägen då en bevisligen vet bättre.

Det finns tre sätt att läsa en text. Dessa tre sätt är som följer:

Neutral läsning. Läsningen börjar i ena änden och slutar i den andra, och läsaren försöker ta texten för vad den är.

Välvillig läsning. Läsaren försöker förstå vad texten vill säga, och förlåter den i de fall där argumentationen är svagare än den borde. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den tolkning som ger texten bäst bärkraft.

Fientlig läsning. Läsaren ger sig redan från början in i texten med avsikt att finna fel och svagheter. Om någonting är mindre än 100% självklart, sätts det i tvivel. Om något kan tolkas på olika sätt, väljs den sämsta tolkning som kan hittas.

Det säger sig självt att en text ter sig olika beroende på hur den läses. Det som i en välvillig läsning ses som ett misstag, ses i en fientlig läsning som ett uttryck för aktiv illvilja. I mångt och mycket bidrar läsaren med lika mycket information som texten, och beroende på vilken läsning läsaren gör så blir texten olika. Vilket inte förändras av att vi som läsare kan välja hur vi läser någonting.

Så. Det finns tre sätt att läsa en text på, och vi kan välja vilket vi använder.

Kommer du ihåg det första stycket? Det om att det finns etiska dimensioner i att veta vad en gör, och att det finns en ofrånkomlig etisk tyngd i att veta vad en gör men göra det ändå?

Från och med nu vet du ifall du konsekvent läser någons texter fientligt. Och du kommer aldrig någonsin kunna skylla på att du inte vet vad du gör. Eftersom du varje gång medvetet väljer att göra det.

Välkommen till ditt nya, mer etiska liv.

Flattr this

Tuesday, April 7, 2015

Sätt fildelarna i arbete

Det sägs ibland att fildelning och fildelningsfrågor är irrelevanta för samhällsutvecklingen.

Inget kunde vara mer fel.

Tvärtom. De är en förvarning om vad som komma skall. En utveckling i miniformat som senare kommer ta plats i större format.

Det här är vad som händer i fildelningsfrågan: två klasser växer fram. De som har rättigheter, och de som inte har det. I juridiska termer: de som äger rättigheter och de som inte äger dem. Eller, för att uttrycka det lite mer detaljerat: de som har tillgång till den allt större arsenalen av civil- och straffrättsliga verktyg för att sätta dit upphovsrättsbrottslingar, och de som inte har det.

För inte allt för länge sedan krävdes någon till miljonskadestånd för att ha fildelat ett par filmer. Motiveringen för detta var en lång litania av mer eller mindre relevanta kriterier och uträkningar, som efter många om och men kom fram till att den fildelning som skett orsakat skador i miljonklassen. För enbart ett par filmer.

Mycket kan sägas om detta, men det viktigaste i sammanhanget är att varken du eller jag kommer kunna kräva någon på miljonbelopp inom den närmaste framtiden. Inte ens om våra alster faktiskt drabbats av den grövsta formen av fildelning, och inte ens om vi de facto förlorat miljoner på det. Inte heller kommer vi kunna begära husrannsakan hos slumpmässigt utvalda personer, stänga av lika slumpmässigt utvalda personer från internet eller blockera hemsidor bara för att de misstänkts dela våra alster. Du och jag har inte tillgång till dessa upphovsrättsliga verktyg.

Det finns de som äger rättigheterna, och det finns de som inte gör det. Vanliga människor som du och jag tillhör inte den ägande kategorin.

Det här är vad som händer i arbetslöshetsfrågan: två klasser växer fram. De med jobb, och de utan jobb. De med jobb är en del av samhället, och ses som fullvärdiga medborgare med alla de rättigheter det för med sig. De utan jobb, däremot, ses inte som en del av samhället, utan snarare som ett problem som måste hanteras. Problem vars medborgerliga rättigheter rutinmässigt sätts ur spel i de allt mer omfattande försöken att hantera arbetslöshetsproblematiken.

Detta trots att det enligt alla objektiva kriterier inte finns jobb till alla. Det är inte den enskilde individens fel att denne inte får ett jobb när tio, femtio, hundra andra sökande söker samma jobb. Per definition kommer nio, fyrtionio respektive nittionio inte få det jobbet, hur välkvalificerade de än är.

Likväl växer klyftan mellan de som har rättigheter och de som inte har det. Att bli arbetslös blir allt mer arbetsintensivt, och kontrollmekanismerna som ser till att arbetslöshetsarbetet utförs blir allt strängare och striktare. Den arbetslöse måste finna sig i att få sin personlighet, vardag och livshistoria granskad i detalj, och de avvikelser från idealet som upptäcks bestraffas med byråkratisk grymhet. Allt inlindat i språk om att de arbetslösa tär på samhället och förstör samhällsbygget genom att bara finnas.

Det finns de som äger rättigheter, och det finns de som inte gör det. Det finns de som ses som legitima subjekt, och det finns de som inte ses som det.

Den utveckling som kan ses rörande upphovsrättsfrågor är samma som tar plats rörande arbetslöshetsfrågor. Det växer fram en allt mindre klass som tar till allt mer drastiska metoder för att behålla sina privilegier. Vare sig det rör sig om högre miljonskadestånd eller hårdare straff för den som inte inlämnar rapport i tid, så är trenden densamma. De som äger rättigheterna är goda medborgare, och de som inte äger dem är potentiellt kriminella som bör hållas så kort som möjligt.

Genom att se hur kraven på hårdare straff mot fildelning blir allt högre och allt hårdare, får vi en inblick i hur kraven om hårdare straff och mer kontroll av arbetslösa kommer att se ut framöver. Det är samma utveckling, om än i olika faser. Ibland används till och med ett identiskt språkbruk: människor ska göra rätt för sig och inte snylta på andra.

Det finns de som har rättigheter, och de som inte har dem.

Flattr this

Thursday, March 26, 2015

Renoverade brottslingar

Just nu går det att se samma fenomen utspela sig från två olika håll samtidigt, och det är intressant att beskåda skillnaderna beroende på från vilket håll en ser det.

Å ena sidan planeras en höjning av priset på SLs månadskort. 950 kronor ska det kosta, och för den som är snabb på matte så går det fort att räkna ut att det blir 11400 kronor om året. Vilket är en summa som skulle kunna vara en månadslön efter skatt och avgifter. Eller, med andra ord: det kommer bli objektivt dyrt att åka kollektivt framöver.

Det fattas inte invändningar mot denna höjning. En sådan invändning är att det kommer bli ännu fler plankare framöver, eftersom kollektivtrafiken är en nödvändighet för stadens invånare, och de kommer att åka vare sig de har råd eller inte. När de ställs inför valet mellan nödvändigheterna att äta och att resa kollektivt, så kommer de rationellt nog att äta innan de plankar till jobbet.

Svaret på denna invändning har inte låtit vänta på sig. Buset ska sättas dit, folk ska göra rätt för sig, ordningen ska upprätthållas. Svaret är ökade kontroller, hårdare straff och mer resurserför att upprätthålla ordningen. Kosta vad det kosta vill - låt inte brottslingarna komma undan!

Å andra sidan, samtidigt, pågår en debatt om huruvida ROT-avdraget ska sänkas eller inte. Det är precis samma debatt, men med olika förtecken. De som argumenterar mot en sänkning argumenterar att det kommer att leda till ökat svartjobb. När det blir dyrare att göra något, så kommer fler personer att välja det billigare alternativet. Även om det är kriminellt.

Det är onekligen intressant att betänka den brutala frånvaron av önskemål om ökade kontroller, hårdare straff och mer resurser för att upprätthålla ordningen. Den logik som åberopas i det ena fallet - att buset ska sättas dit och att folk ska göra rätt för sig - är frånvarande i det andra. Trots att det rimligtvis kan sägas röra sig om samma sak.

Vadan detta? Varför görs denna skillnad på brottslingar och brottslingar?

Flattr this