Om det här med demokrati

På sistone har jag allt oftare fått höra ett visst argument användas mer och mer rutinmässigt. Som ni säkert redan vet vid det här laget så lägger jag ganska exakt lika stor vikt vid hur en argumenterar för någonting som vid vad en faktiskt gör; det hör till. Argumentet det handlar om just den här gången är det att allt en demokratisk stat gör har stöd av sin befolkning, och att det är odemokratiskt att kritisera det staten gör; staten blir en slags förlängning av den folkliga viljan, och att kritisera staten blir således att kritisera folket självt.

Ni kanske ser det oroväckande i det här resonemanget på en gång. Det största problemet är förstås att staten likställs med folket, och vice versa - ett folk, en stat, en enhet. Det ungefär lika stora problemet är att folkviljan och demokratin används som argument för ett synsätt som har allt annat än folkvilja och demokrati i sinnet. (Det kanske inte lika stora problemet är att det är ett direkt dåligt argument; just denna aspekt av hur ett argument är funtat har genom historien inte direkt varit den mest centrala, dock, och det känns en aning som att vi fortfarande ännu inte kommit förbi detta stadium än.)

Now, det är förvisso i viss mening sant att en stat består av sin befolkning; det vore inte mycket till svensk stat om det bara fanns, säg, fem människor på hela Sveriges landyta. Grejen är dock att en stat är en sån där sak som uppstår när ett större antal människor befinner sig på samma plats, utan att någon enskild för den skull uttryckligen ville att den skulle uppstå - ungefär som känslan av att stå på scen inför en publik. När publiken är frånvarande så går det hur bra som helst att gå omkring och göra saker på scenen, men när den är där så blir samma saker helt plötsligt så mycket svårare och nervösare att göra. Svårigheten ligger inte i själva scenen eller rummet det befinner sig i, utan i att det finns en massa människor närvarande. Ingen enskild individ i publiken orsakar nervositeten som den som står på scen känner; det är någonting som händer av att alla individer uppgår i en enda enhet, i publiken.

På samma sätt som det inte går att ha en publik utan individer, så går det inte att ha en stat utan en befolkning. Det går däremot inte att säga att individen som sitter i publiken med nödvändighet har samma inställning till föreställningen som alla andra som sitter där; individen är fortfarande en individ, även som medlem av en publik. På samma sätt är det med statens befolkning - att vara en del av den är inte att vara identisk med varje annan del av den. Medborgarskap är en identitet, inte en identiskhet.

Ändå anförs detta som argument mot kritiker av den rådande ordningen och den lokala politiken. Staten är folkets vilja - du kritiserar staten, alltså kritiserar du folket, - alltså är du en förrädare?

Den här argumentationen blir som synes väldigt farlig väldigt fort. Än mer som det anförs av folk som säger sig - och tror sig! - vara demokratins försvarare och bästa vänner. Än farligare blir det om staten själv börjar använda denna retorik i sitt vardagliga umgänge med sina invånare. Då blir det väldigt lätt att bli en demokratins ovän - som när en, säg, med hänvisning till grundlagen anser att den lokala kommunen gjort fel i ett ärende. Eller, än värre, kräver någon slags förklaring varför den gör som den gör.

Nästa gång jag hör någon ta detta argument i sin mun i något annat tonfall än sarkastiskt eller ironiskt så kommer jag personligen att ge denne ett likvärdigt svar på tal: en örfil. Så att ingen aspekt eller nyans av den folkliga viljan går den talande förbi. -

Brott, straff och godtycke

Det finns en liten liten aspekt av brottsbegreppet som går många förbi. Denna aspekt är att brott är det som i lagen definieras som ett brott - varken mer, varken mindre. Ingenting i varats fundamentala natur säger att någonting är brottsligt; Dug har inte på ett otvetydigt sätt proklamerat att vissa handlingar utan pardon är brottsliga; ingenting i handlingarna själva säger att de är brottsliga. Det enda som skiljer en vanlig handling från en brottslig sådan är att lagen har definierat den brottsliga om just brottslig. Det är allt.

Now, eftersom människor inte föds med en full och komplett kunskap om alla lagens påbud så är det nödvändigt att utbilda dem om just vad som är lagligt, och än mer vad som inte är det. Ett sätt att göra detta är att berätta för folk att vissa saker är olagliga och sedan vänligt uppmana dem att inte göra dem. Ett annat sätt är att med brutalt våld omhänderta och frihetsberöva de som råkar bryta mot lagen och sedan högljutt proklamera att detta kommer att drabba ALLA dom gör någonting liknande. Det förra sätter är diskursetiskt riktigt; det senare är statlig praxis sedan före Ninevehs tid.

Anledningen till att folk spärras in när de bryter mot lagen är dels för att straffa dem, så att de inte får för sig att göra det igen. Det är också, ifall det är uppenbart att personen skulle få för sig att göra det igen, så att denne inte ska KUNNA göra det igen (det är nog rimligt att anta att 'det', vad det än är, borde vara relativt svårt att göra medan en är inspärrad). En tredje och viktigare anledning är dock för att statuera exempel för de som inte utfört brottet, att påminna alla som råkar vara på plats att lagen fortfarande gäller och att det fortfarande finns vissa konsekvenser att bryta mot den. Denna tredje anledning kallas vanligtvis brottspreventiv; preventiv som i preventivmedel.

Som ni alla vet så har våra ömma lagstiftare bestämt sig för att kriminalisera fildelning, Inte bara illegal fildelning, utan fildelning som sådan; jag vet inte riktigt vad tanken med det är, men de gjorde det i alla fall. Detta samtidigt som vi med allra största säkerhet vet att en ganska stor andel av dagens ungdom fildelat i sitt liv, och dessutom gör det på mer eller mindre vardaglig basis. Vi har alltså en situation där någonting som ungdomar gör till vardags har gjorts till någonting brottsligt.

Tanken med att spärra in folk är som sagt att genom avskräckande exempel förhindra att folk bryter mot lagen. Denna logik fungerar någorlunda när det rör sig om brott som sker undantagsvis; även om vi kanske känner ett akut och överväldigande behov av att mörda våra grannar så kanske vi inte vill sitta inspärrade de närmaste femton åren, och därför står vi ut med dem ett tag till. När det gäller brott som en har utfört dagligen under lång tid, och som dessutom utförts av större delen av ens kamrater i samma omfattning, så blir straffets effekt annorlunda.

Att staten ingriper mot en rånare eller en mördare in action är en sak; det finns en klar anledning och orsak till ingripandet, och det går att förutsäga att polisen kommer att vara smått brutal när de kommer inom räckhåll. När det gäller sådant som fildelning blir det lite värre, dock. En vet att en själv har gjort det, och att alla andra också har gjort det, men en vet inte om eller när staten kommer att ingripa. En vet inte om eller när polisen kommer att knacka på ens dörr; en vet inte om ens dator kommer att vara beslagtagen eller inte när en kommer hem. Sannolikheten är inte helt stor att det ska hända den här gången heller, men det är fortfarande en reell möjlighet, och denna möjlighet är en brutal känsla till oro. Kommer de att komma idag, eller i morgon? I övermorgon?

Denna ovisshet får statens ingripanden att framstå som godtyckliga - den drabbar vissa människor, men inte andra. Den drabbar vissa brottslingar med lagens långa räckvidd, men låter deras medbrottslingar gå fria för precis samma brott. För tilliten och tilltron till staten och rättsväsendet är det här ingenting annat än ett sammanbrott - rättsväsendet är inte längre någonting som upprätthåller Lag, Ordning och Moral, utan mer en monolit av godtycke som eventuellt kommer att drabba dig och alla du känner med ett omotiverat hårt straff för en harmlöshet du utförde förra året. Lägg även till att en enligt formuleringarna i IPRED faktiskt inte ens måste ha utfört harmlösheten i fråga så blir det ännu värre.

Syftet med kriminaliseringen är förstås att minsta fildelandet. Syftet med att minska fildelandet är, troligtvis, att en ska köpa fler 'original'. Problemet med kriminaliserandet är att folk blir rädda för att helt utan förvarning drabbas av ett ingripande från statens sida, och att de sedan lever med denna rädsla i bakhuvudet under större delen av sin vardag. Och rädda människor går inte på bio, rädda människor köper inte skivor, rädda människor headbangar inte på konserter, rädda människor köper inte t-shirts med sina favoritmusikers motiv, rädda människor är inte med i fan clubs, rädda människor drar inte med sina bästa vänner på festivaler, - rädda människor konsumerar inte; rädda människor är rädda.

Och rädda människor gömmer sig. Eller, om de inte kan gömma sig, så tvingas de eventuellt in i ett hörn och angriper den upplevda orsaken till sin rädsla. Med våld, om så tycks vara den enda utvägen.

Syftet med kriminaliseringen är att eliminera ett vardagligt beteende. Dess effekt är dock att inkorporera en ständig och konstant rädsla i vardagen. Inte en rädsla för brottslingar, inte en rädsla för terrorister, utan från den institution som sedan tiden före mannaminne utgjort det enda skyddet från dessa.

Vem ringer en när det är polisen en är rädd för?

Spontan analys

Jag börjar känna att jag kanske, eventuellt, läst lite för mycket retorik. Via HAX snubblade jag in på den här debattartikelsaken, och rent spontant så gjorde jag mig en mindre analys av den, på ren ryggmärgsreflex. Eller, tja, jag läste kommentarerna och blev lite förskräckt av nivån på det hela. Så där som jag blir. Så jag skrev mig en egen. [Analysen börjar i nästa stycke. Det är valfritt om en vill läsa analysen eller själva texten först; den andra färgas en smula av att en läser den ena först, så att säga.]

Det första en märker med den här artikeln är att den är väldigt logos-baserad. Eller, rättare, författarna försöker få den att verka logosbaserad. De refererar till inte mindre än fem olika studier i den relativt lilla textmassan, vilket med största sannolikhet är ett medvetet försök att få det hela att framstå som väl underbyggt. Och, än mer, så får det författarna själva att framstå i ett bättre ljus - vi har här att göra med personer som tar sin research på allvar, och grundligt undersöker all kontemporär och relevant forskning som pågår på området. Ethosbygge de luxe.

Som akademiker har jag dock utvecklat även en annan ryggmärgsreflex, och den stavas r e f e r e n s e r. Att bara påstå att det finns studier som visar x och y kanske kan fungera som grammatisk utfyllnad, men för att det ska vara övertygande på ett mer vetenskapligt vis så måste dessa studier namnges. Kanske inte nödvändigtvis hela paketet med årtal, förlag, ortsnamn och så vidare, men väl det lilla minimum som författare och titel utgör. Dessutom så är en enstaka studie om någonting inte ett tillräckligt underlag för att dra några större slutsatser om detta någonting, och än mindre fyra enstaka studier om fyra enstaka ting. Det är bara när ett större urval av varandra oberoende studier börjar påvisa samma mönster som slutsatserna med viss försiktighet kan börja dras.

Försiktighet är dock motsatsen till vad författarna föreslår med den här texten. Det skulle krävas en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte för att genomföra det hela, och som vi vet från Kuhn, Popper, Feyerabend och de andra vetenskapsteoretikerna att det ibland är lättare att flytta en mindre bruksort än att rubba en väl ingrodd föreställning.

Men. Nu är det förstås viktigt att komma ihåg var vi befinner oss, och inte glömma den retoriska situationen. Det är en debattartikel i Expressen vi talar om, och den genomsnittlige läsaren av Expressen tänker vanligen inte i termer av att alla källor är refererade och relevanta; författarna vet och/eller utgår förstås från detta, och de kan med viss trygghet utgå från att det räcker med att antyda studiernas existens för att frammana förnimmelsen av goda argument vilandes på en solid grund och uttalade med en lugn och trovärdig röst.

Vad genomsnittliga läsare av Expressen däremot är känsliga för - vilket inte minst syns i kommentarerna - är frågan om invandring. Att tala om invandring är närmast ett garanterat sätt att få publiken att börja tänka på någonting annat än det en säger, och när snöbollen väl börjat rulla i den riktningen så är den svår att få tyst på. Det hade förmodligen varit framkomligare att fokusera mer på den ekonomiska än den etniska aspekten av de föreslagna områdena, och göra det till en fråga om pengar snarare än om en fråga om invandring. De logosargument de anför försvinner all världens väg när de känslor invandrarfrågan frambringar har frambringats, och med det försvinner även det ethos författarna försökt bygga upp i inledningen.

Jag är inte helt osympatisk till förslaget som sådant, och än mindre till tanken om social förändring som ligger till grund för det, men det hela hade kunnat läggas fram bättre. Vi har onekligen ett visst behov av en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte i dagsläget, men jag är rädd att den här texten snarare bränner broar än bygger dem.

Likväl vill jag uppmana andra som har liknande tankar att formulera och dela med sig av dem - den värsta bron som kan brännas är den som tvingar in oss på en utvecklingsväg där folk inte vågar ta ordet av rädsla för att göra bort sig. Det enda sättet att garantera att en aldrig gör bort sig när en talar är att ha talat så mycket att en redan har gjort sig alla bort en över huvud taget kan göra, och vet hur ofarligt det egentligen är. Författarna i det här fallet hade kunnat göra ett bättre jobb just den här gången; men till nästa gång har de den här erfarenheten att bygga vidare på.

Jag ser fram emot deras nästa inlägg i det offentliga samtalet.

Vänner!

Vänner! Jag har mig ett bekymmer, ett dilemma. Ni ser, de har ställt in min kurs i pedagogik till i vår, så jag måste läsa någonting annat. Jag hade tänkt parallelläsa den med MKV, men nu går inte det, så jag får parallelläsa den med någonting annat.

Att det är ett dilemma innebär att jag har två och enbart två kandidater till posten som tredjeämne. Den ena kandidaten är statskunskap, vilket ni läsare säkert anar att jag har en gnutta intresse i. Den andra kandidaten är genusvetenskap, lite för att Miku blir helt lyrisk när hen tänker tillbaka på sin tid som genusstudent, lite mer för att jag använder ordet "hen" på ett systematiskt sätt.

Soe. Har ni några förslag eller preferenser angående dessa mina två val? Eller tycker ni att mitt dilemma är falskt, och att jag egentligen borde läsa ett tredje (fjärde?) ämne?

Jag har tills i morgon när jag går till studievägledaren och får terminens andra parallellansökansblankett ifylld, stämplad och godkänd. So - om du vill utöva ett reellt inflytande på min framtida utbildning, så är det nu eller aldrig!

Ekologi och dåliga ursäkter

Jag blir alltid lite smått förgrymmad när politiker och/eller beslutsfattare hänvisar till att vi av ekonomiska skäl inte har råd att ekologisera vår verksamhet. Det spelar ingen större roll vad som gömmer sig bakom "vår" eller "verksamhet" - det är själva ursäkten som är grejen. Jag menar, visst, det ekonomiska är viktigt, och om en är någon annan än Piratpartiet så kanske en har ohyggliga problem med att få folk att engagerat och helhjärtat jobba häcken av sig för ens skull, men själva ursäkten att det inte finns pengar är rakt igenom dålig. Den må vara sann i en ytterst snäv bemärkelse, men så fort en börjar tänka på saken en mula så inser en att denna snäva sanning inte direkt är ideal som utgångspunkt när det gäller att bygga förtroende hos sina åhörare.

Det absolut första denna ursäkt gör är att utmåla en som snål. Now, det kanske är så att det hela egentligen är en slutsats som en kommit till efter att med stor nogrannhet och tillsammans med alla berörda parter gått igenom verksamhetes budget och genom en deliberation där alla kommit till tals och delgett sina åsikter kommit fram till att verksamheten, faktiskt, balanserar på knivens egg när det gäller att överleva ekonomiskt, och att alla därför är införstådda med att det, utan pardon, inte finns några pengar att lägga på någonting alls utöver det absoluta minimum. Allt detta spelar ingen roll - en framstår ändå som en sniken snåljåp när en tar till ingapengarursäkten. Det finns inga ursäkter för att använda den, förutom dåliga.

Det andra en tänker på är att om det enda som behövs för att ekologisera en verksamhet är att spendera pengar på någonting så borde detta spenderande ha skett för femton år sedan, och att detta ännu inte inträffat är näst intill en grekisk omöjlighet. Om du säger att det enda som hindrar dig är pengar så framhäver du omedelbums en bild av att pengar finns, men att du av outgrundlig anledning aktivt går omkring och inte använder dem till just detta. Vilket är en imageförlust du inte riktigt behöver.

Det tredje en tänker på är att, hmm, om det enda som behövs är pengar så kanske det vore en idé att sätta skattepengarna i arbete på det hela. Staten har pengar, med en årlig budget på cirka 1000 miljarder kronor. Now, vad du än vill göra så borde tusen miljarder kronor vara ungefär tillräckligt mycket för att uppnå detta. Och än en gång faller argumentationen tillbaka på att alla ursäkter för att inte ekologisera verksamheten inte kan annat än att falla på sin egen dålighet - den enda skillnaden gentemot den andra tanken är att statens image drabbas i stället för din. Vilket staten inte gillar, eftersom den helst av allt vill sabba sin image på egen hand, thank you very mycket.

Så. Genom att använda "inga pengar"-ursäkten så har du etablerat dig som snåljåp, sabbat vilken image du än råkade ha innan du officiellt blev den lokala Snåljåpen, och _dessutom_ gjort dig till ofrivillig konkurrent till både Socialdemokraterna OCH Moderaterna när det gäller att mörda förtroendet för statens kompetens att lyckas med någonting alls. Och allt detta i sekunden du tar pengaursäkten i din ack så breda mun.

Now, om det faktiskt ÄR så att anledningen till att din verksamhet inte har råd att ekologisera sig är att det faen inte finns några pengar alls, hur mycket du och revisorerna vrider, vänder och våndas över det hela, och allting skulla rasa samman om någon så mycket som köpte en Toblerone för mycket, så låt ÄNDÅ bli att använda det som officiellt argument i något som helst sammanhang där folk utanför den inre kretsen hör dig. Ta vilken annan ursäkt som helst - utredning pågår fortfarande; vi fick just en spännande rapport om ett lyckat projekt inom just det här området från vår filial/konkurrent i [plats långt borta]; vi anställde just en konsult för att se över precis just den delen av vår verksamhet - VAD SOM HELST som inte är den genomuselt dåliga och för alla parter destruktiva ursäkten att det inte finns pengar.

Retorisk rant slut.

Studenter är grova och förhärdade brottslingar

Det är ett av världens minst kända statistiska fenomen, men det är likväl sant. Taget över lag så är studenter (gymnasielever av definitionsmässiga skäl inte medräknade) ett av de mest fredliga och skötsamma segmenten av befolkningen som någonsin funnits. Alla kategorier. (Utom möjligtvis plagiat och tentafusk). När stadsplanerare väljer var de ska placera polisstationer så väljer de ytterst sällan att förlägga dem till universitetsområdet - det är inte där det gör mest nytta. Studenter är, by and large, brutalt tråkiga när det gäller att begå spektakulära brott som kräver omedelbara polisiära ingripanden.

Det här beror ju förstås på att studenter vanligtvis har saker att göra om dagarna (så kallade "studier") och dessutom vanligtvis har sitt dagliga bröd tryggat (genom så kallat "studiemedel"). Incitamenten att förfalla ner i ett liv av seriell brottslighet och yrkeskriminalitet är påfallande frånvarande, och vardagens fokus ligger mer på att försöka förbereda sig inför nästa tenta än att planera nästa stora värdetransportrån. Om de lämnas ensamma så kommer saker och ting att rulla på som de brukar, och de kommer dessutom efter ett tag att lämna universitetsvärlden och bli goda och rakryggade medborgare med produktiva och skattegenererande arbeten.

Det är därför förvånande att statsmakten och de moraliska makterna gör sitt bästa för att förvandla studentdemografin till en samling grovt förhärdade brottslingar vars kriminella karriär sträcker sig över flera år och som borde skickas till fängelset direkt, utan att passera vare sig gå eller, helst, domstol. Ett sätt är genom att klassa marijuana som en Farlig och Olaglig drog, som ger böter och/eller fängelse om en så bara råkar hålla i det. För ens akademiska karriär är det dock farligare att få böter eller hamna i fängelse än att röka på lite mellan föreläsningen och seminariet - faktum är att om en är på gott humör på det senare så kan en bidra med mer och fler konstruktiva inlägg i diskussionen, vilket är ett stort plus rent studentmässigt sett.

Ett annat sätt som the powers that be försöker förvandla samhällsbefrämjande studenter till yrkeskriminella ligister är via lagstiftningen kring fildelning. Now, det må vara så att studenter har studiemedel, men detta räcker inte hur långt som helst, och när hyran och kurslitteraturen är betald så finns det en liten, liten, liten summa kvar till den utgiftspost som i vardagsmun kallas "mat". Studenter kan dock inte leva på mat och kurslitteratur allena, utan mår bra av att någon gång lite då och då koppla av genom att titta på en film i stället för en ordbehandlare på sin ömma datorskärm. Om denna laddats hem från Demonoid eller någon annan stans leder inte detta till någon utebliven inkomst för någon, eftersom studenter de facto inte har några pengar kvar till övriga inköp när månadens utgifter är betalda. Uteblivna skatteinkomster från den karriär som avbröts på grund av att studierna övergavs efter böter och/eller fängelse grundade i fildelningsbrott är, däremot, långt mer kännbara för samhällets del.

Ett tredje sätt som de samhälleliga makterna försöker sätta dit studenterna är genom det beryktade förslaget om tittförbud. Det spelar ingen direkt roll om en faktiskt avsåg att titta eller inte; sett är sett och kan aldrig oses, och om det är förbjudet att ha sett så blir det därmed förbjudet att vara. Now, det må te sig som så att studenter lever lite i sin egen värld, men likt andra människor så har de den egenskapen att de existerar - de är och kommer att vara - och om varat som sådant är kriminaliserat så är det bloody svårt att ta sig igenom universitetsåren utan att förvandlas från laglydig medborgare till förhärdad medbrottsling.

Med andra ord - studenter är ett av de mer skötsamma segmenten av befolkningen, och samtidigt ett av de mest kriminella. Inte för att studenter helt plötsligt övergått till att bli mer traditionellt brottsliga än innan, utan för att lagstiftningen vidgats så pass kraftigt att även vardagligt och/eller ofrivilligt beteende blir olagligt. Beteenden som, om det lämnas ensamt, inte kommer att orsaka någon som helst skada, men som däremot kommer att bli skadligt för alla inblandade om det helt plötsligt är belagt med höga straff att ha dem. Studenter har inte blivit brottsliga, men de har blivit brottslingar.

Studenter är grova och förhärdade brottslingar. Vi har våra kära och ömsinta lagstiftare att tacka för denna utveckling. Det är betryggande att kunna känna att de har vårt bästa för ögonen.

I all korthet

Det är lite småkul att jag numera bor i samma korridorskollektiv som min gode partikollega Mattias Andersson. Bara så där. Av en ren slump.

Världen är mindre än de fyra tusen mil av omkrets den sägs ha. Ibland.