Magnihasa

Wednesday, February 18, 2015

Vänligen sluta tjata om yttrandefrihet

Det är väldigt mycket våld i omlopp just nu. Judar attackeras för att de är judar. Muslimer attackeras för att de är muslimer. Lars Vilks attackeras för att -

Nåväl. Det är väldigt mycket våld i omlopp. Och det märkligaste är inte att det händer. Det märkligaste är att det på något vis buntas ihop med ordet "yttrandefrihet".

Om vi tar en titt på det parlamentariska läget så finns det en närmast hundraprocentig enighet om att inte upphäva den lagstadgade yttrandefrihet som råder. Det motioneras inte ens om det på låtsas. Ingen part med någon som helst färg driver frågan om yttrandefrihetens avskaffande. Tycka vad en vill om den reellt existerande yttrandefrihetens detaljbrister - den är här för att stanna.

Yttrandefriheten är inte hotad. Inte ens den senaste tidens oroligheter i Köpenhamn har mäktat med att rubba den totala parlamentariska enighet som råder.

Problemet är inte att yttrandefriheten är hotad. Problemet är att det sker en ohygglig mängd angrepp på person och egendom. Problemet är att det är väldigt mycket våld i omlopp just nu.

Nu kanske någon vill invända att en del av detta våld sker på grund av yttrande någon har gjort. gör eller kommer att göra. Vilket inte är intressant i sammanhanget. Och det är inte intressant av följande brutalt raka formulering:

Det spelar ingen roll varför någon blir attackerad. Det ska inte ske i vilket fall som helst.

Om det spelade roll, så hamnar vi i en märklig situation där det blir mer legitimt att angripa vissa än andra. De som gör fel får skylla sig själva för att de gör fel - om de bara slutade göra fel så skulle attackerna upphöra. De får skylla sig själva som envisas.

Vilket, i en annan brutal formulering, ser ut så här: om judarna och muslimerna bara slutade vara judar och muslimer, så skulle attackerna mot dem upphöra. De får skylla sig själva som envisas.

Det är inte en hållbar livssituation. Det är inte ens en hållbar argumentation.

Nu kanske någon vill invända att Lars Vilks är dum i huvudet. Må så vara. Hur dum i huvudet hen än är, så får du i alla fall inte skjuta detta dumhuvud. Inte ens en enda gång.

Det har ingenting med yttrandefrihet att göra. Alls.

Flattr this

Sunday, February 8, 2015

Patrioter! Hör mig!

Nationen är under angrepp. Den ryska propagandan väller in över oss, och det blir allt svårare att skilja fakta från fabrikation, lögn från sanning, verklighet från fiktion. Det är oklart vad som gäller och vad som händer. Vem är vem, vem gör vad och gör de rätt?

Propagandan lägger sig som ett filter mellan oss och verkligheten, och det är svårt att veta om vi gör rätt. Eller om vi ens vet vad vi vet. Vilket, i försvarspolitiska termer, är halva striden.

Som tur är, är vi inte försvarslösa. Vår beredskap är god. I många år har landets nationalistiska krafter envetet stått emot liknande propagandasatsningar, och står nu fullt rustade att genomskåda även dessa nykomlingar. De som med rak rygg och nationell stolthet proklamerat att de genomskådat PK-mediernas lögner och manipulationer, står nu lika stolta och rakryggade till nationens förfogande i dess propagandaförsvar. Deras erfarenhet är vår erfarenhet, och deras skarpa ögon är vår sköld.

Det vore landsförräderi att inte slå vakt mot ryssen.

Det är därför hög tid att dessa våra luttrade antipropagandasoldater mobiliserar sig. Dels genom att systematiskt skärskåda den propaganda som ryssen sänder mot oss och våra potentiella bundsförvanter (Finlands sak är måhända inte längre vår, men den är definitivt inte ryssens). Dels genom att omformulera sina antipropagandastrategier från PK-skärskådande till ryska förhållanden. Det som fungerar för PK-medierna är inte automatiskt användbart på ryssen, men eftersom propaganda är propaganda så följer de ändå samma principer. Erfarenheter från att genomskåda PK-propaganda är användbar när det gäller att skärskåda ryssprogaganda. Slagfältet har skiftat, men vapnen är desamma.

Men mestadels kan de vara till hjälp genom att högt och tydligt proklamera att de inte tänker lyssna till utrikisk propaganda. Nationen är en suverän enhet som inte böjer sig inför främmande lögner, och det finns ingen anledning att förneka detta. Vår beredskap är god, och kan bara bli bättre. Bättre, mer allestädes närvarande och mer otvetydigt formulerad. Med klar stämma proklamerad.

En svensk tiger inte längre. Den tiden är förbi.

Res er, patrioter! Er tid är nu! Er erfarenhet är landets försvar, och er insats dess sköld. Låt inte nationen stå oförsvarad mot det ryska hotet!

Flattr this

Wednesday, February 4, 2015

Norskt trä

Det är en gammal sägen att som en bäddar får en ligga, och det är inte utan att det ligger någonting i detta. Den generella andemeningen i det hela är att en får den respons en förtjänar, och på det hela förtjänat den respons en får.

Det är ett väldigt dialektiskt talesätt, med ytterst många intressanta ideologiska undertoner. Men vi kommer inte gå in på dem här och nu. I stället kommer vi, naturligtvis, att prata om världens centrum i stället.

Norge.

Den norska regeringen har uttryckt en vilja att eventuellt lägga fram ett lagförslag om att kriminalisera båda sidorna av tiggerirelationer. Det vill säga både handlingen att tigga, och handlingen att agera i respons på detta, i form av att ge mynt eller tillgodose något annat behov som åskådliggörs i sammanhanget. Så som att, exempelvis, ge mat, husrum, kläder eller någonting annat humanitärt som sedan tid urminnes kallats "välgörenhet".

Som en bäddar får en ligga. Och i det här fallet är det solklart hur vi borde svara:

Ingen norsk medborgare som befinner sig på svenskt territorium skall ges någonting gratis. Inga fria övernattningar, inget kaffe på maten, inget vatten på konferensen. Inget. Nada. Zip. Noll. Ingen välgörenhet för den som förbjuder välgörenhet.

För att förhindra att de ändå skor sig på oss indirekt, så behöver vi även införa en speciell norrskatt på allt de köper. En avgift, moms eller skatt på mellanskillnaden mellan svenska och norska priser. Det är inte mer än rätt att de gör rätt för sig, trots allt.

Som en bäddar får en ligga.

Bring it, Norge. Kjempegodt.

Flattr this

Saturday, January 10, 2015

Jag är inte Charlie Hebdo

Jag är inte Charlie Hebdo.

Jag vill vara överdrivet övertydlig med detta. Charlie Hebdo är, i ordets alla bemärkelser, en dumtidning. En tidning för dumma; en tidning som fördummar; en tid för dumhet. Jag har inget till övers för den, och för tydlighetens skull vill jag återupprepa ordet dumtidning en sista gång.

Jag är inte Charlie Hebdo.

Som tur är så behöver saker inte gillas av mig för att få finnas. Än mer så behöver de inte gillas av mig för att omfattas av det skydd mot våld som är grunden för vårt samhälle. Faktum är att de på det stora hela inte behöver gillas av någon för att omfattas av detta skydd - det omfattar alla, vare sig vi gillar dem eller inte.

Vare sig vi gillar det eller inte.

Attacken mot Charlie Hebdo är inte, som många säger, en attack mot yttrandefriheten. Det är, på det stora hela, märkligt att göra det till en yttrandefrihetsfråga. Det är en attack, rätt och slätt, ett terrordåd. Det behöver inte vara något annat. Ett terrordåd utfört med berått mod.

Det är hemskt nog.

Problemet med att envisas med att kalla det en attack på yttrandefriheten är att så väldigt många andra saker inte kallas attacker mot yttrandefriheten. De många attackerna mot landets moskéer, exempelvis, kallas inte attacker mot yttrandefriheten, trots att de i mångt och mycket följer samma mönster. Trots att de, i allt väsentligt, är attacker mot friheten att yttra det som bäst yttras i moskéer, och trots att de som attackerar gör det i syfte att begränsa friheten att göra sådana yttranden.

Varför är en attack på en fransk dumtidning en attack mot yttrandefriheten, medan en attack på en moske inte är det?

Varför uppvärderas det ena till en symbol för yttrandefriheten som sådan, medan det andra inte gör det?

Varför anses det ena vara mer värt att skyddas mot våld än det andra?

Det är en fråga som inte har någonting med yttrandefrihet att göra, men som blir väldigt svår att leva med väldigt fort om den envist ska ställas med yttrandefriheten som grund.

Vems yttrandefrihet är värd mest?

Vem är värd mest?

Jag hoppas att det inte är Charlie Hebdo.

Flattr this

Sunday, December 28, 2014

Behövs du för demokratin?

Det nyligen inställda extravalet ställer onekligen till det. Det ställer till oreda i planeringen för de som mobiliserat inför tre månaders extra supervalande, och än mer så ställer det viktiga frågor om vår samtid.

Frågor så som: hur står det egentligen till i förhållandet mellan demokratin och republiken?

Om du känner dig förvirrad, så är det helt i sin ordning. Republiken Sverige är inte en demokrati. Och, strängt taget, så är den inte heller en republik heller. Det är som upplagt för förvirring.

Begreppen "republik" och "demokrati" har olika innebörd. De betyder olika saker. Och de betyder överlappande saker. En demokrati tar oftare än inte plats i en republik, men är inte en republik. Omvänt brukar republiker ha en ambition om att även vara demokratier, men brukar generellt (miss)lyckas i olika grad. Och, för att göra det ännu värre, så går det att ha demokrati utan republik och republik utan demokrati.

De betyder olika saker. Och överlappande saker.

Om du i det här läget vill invända att Sverige är en parlamentarisk monarki, det vill säga inte en republik, så har du helt rätt. Det, liksom Hens Majestät Konungen, förändrar dock ingenting i sak. Särskilt inte när det gäller nyvalet och de frågor dess ickeinträffande ställer.

En republik är ett statsskick. Det kännetecknas av att det med jämna rum sker allmänna val, där representanter väljs för att representera folket och/eller väljarna. Dessa val sker under ordnade former, och den representativa verksamhet som de folkvalda företar sig sker även den under ordnade former. Det är ett statsskick som kännetecknas av orden "ordnade former", och tanken är att de folkvalda under ordnade former ska representera på ett sådant sätt att de ordnade formerna representerar väljarna.

Vilket i samtiden tar sig uttryck i att Löfven inte kunde utlysa extraval helt oförhappandes. Det finns regler för sådant, och dessa måste följas. Så är republiken funtad.

Demokrati, å sin sida, kan vara ett statsskick. I de flesta länder (som inte är Schweiz) är det dock mer av en ambition. Det finns en ambition att medborgarna ska vara delaktiga, informerade och på det stora hela tillfrågade i beslutsprocessen. Det finns också ordnade former för hur delaktighet, information och tillfråganden ska ske. Alla ska med, men på rätt sätt, genom rätt kanaler.

Dessa ordningar är som regel inte nödvändiga för att republiken ska kunna göra det den gör. Medborgarnas input behövs inte i beslutsprocessen, och om den eventuellt skulle utebli så uteblir inte beslutsfattandet. Reglerna är redan lagda, processerna utstakade, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen för att få saker gjorda. Med eller utan medborgarinflytande. Beslutet fattas även om ingen remissinstans svarar.

Vilket, onekligen, är fallet i det uteblivna extravalet och decemberöverenskommelsen. Reglerna har följts, processen har respekterats, statsskicket är bevarat. Republiken lever vidare.

Men hur är det nu med relationen mellan republiken och demokratin? Mellan det formellt konstitutionella och den konstituerande befolkningen?

En republik är inte en demokrati. En demokrati är inte en republik. Att prata om nyval är inte nödvändigtvis demokratiskt. Inte heller att faktiskt utlysa ett sådant. Eller att, som Löfven, inte utlysa det. Eller, än mer, att använda det som hot och förevändning att få republiken att göra som hen vill.

Frågan är om det gynnar republiken, demokratin eller förhållandet dem emellan.

Det är som upplagt för att förvirra.

Flattr this

Friday, December 19, 2014

Medborgare, länd mig era öron!

Medborgarskap är i ropet i dagarna. Det talas vitt och brett om grunden för ett medborgarskap, och om vilka som bör inkluderas och exkluderas i ett modernt medborgarskap. Och, än mer, på vilka grunder detta ska ske.

En första ståndpunkt är att medborgarskap är ett juridiskt begrepp, och att det ska förstås som ett sådant. En medborgare är någon som, enligt lagens alla regler, blivit accepterad som sådan. Hur reglerna än ser ut, och hur en än levt upp till dem: genom födsel, invandring, hedersutnämning etc. En medborgare är en medborgare om lagen säger så, och alla medborgare är lika inför lagen. Inga om, inga men.

Detta borde inte vara en kontroversiell eller svårbegriplig ståndpunkt. En medborgare är en medborgare.

En andra ståndpunkt är att medborgarskap är ett socialt/demokratiskt begrepp. Det utgår i viss mån från det föregående, i och med att det förutsätter en juridisk apparat för att skilja medborgare från ickemedborgare, men det går längre än så. Det räcker inte med att vara formell inkluderad i den demokratiska ordningen - en behöver delta i den också. Och för att kunna delta behöver en ha tillgång till de verktyg som krävs för att kunna informera sig om vad som sker - läskunnighet, en fri press som passar denna läskunnighet, ett civilt samhälle som organiserar medborgarna, etc etc.

Deltagande är huvudfokus. I val såväl som i debatter som i lokala beslutsfattande processer. En medborgare är engagerad.

En tredje ståndpunkt är att medborgarskap är någonting genetiskt. Det vill säga att det finns ett land för varje folk, och att detta folk hör hemma där. Var de än föds, var de än bor, var de än känner sig hemma - blodet förenar, och blodet är viktigare än allt. Den som är av rätt blod är medborgare, och den som är av fel blod är på sin höjd invånare.

Det finns en variant av detta, som säger ungefär samma sak men byter ut blod/genetik mot kultur. Vilket, om en skrapar på ytan, visar sig vara samma sak, eftersom kulturbegreppet används synonymt med genetiken. Det finns ett land för varje folk, och det folket hör hemma där eftersom det är där deras kultur/gener bor.

Den första ståndpunkten är rent formell, dvs medborgarskapet följer lagen. Den andra ställer krav på staten att tillhandahålla de medel som behövs för demokratiskt deltagande, i form av allmän skolgång, pressfrihet och liknande. Den tredje snävar in både den första och den andra. Det ska förvisso finnas en juridisk struktur för medborgarskapet, men den ska inte vara blint formalistisk. Och på samma sätt ska de eventuella ytterligare insatser för medborgardemokrati riktas till de som är av rätt sort - blod före ord, så att säga.

Det har skett en lång och ingående debatt mellan ståndpunkt ett och två. Det är, för att förenkla något, den stora debatten mellan höger och vänster, mellan liberalism och socialism. Å ena sidan friheten att göra vad en vill inom ett stabilt juridiskt ramverk som tillförsäkrar en diverse rättigheter. Å andra sidan byggandet av möjligheter att realisera dessa friheter, i form av olika sociala institutioner. Det är en lång och intrikat debatt, som tagit sig olika uttryck i olika länder, där Sverige är ett intressant exempel bland andra.

Nuförtiden tenderar debatten att ske mellan den tredje ståndpunkten och den tredje ståndpunkten. De andra två har kapitulerat och övergett skepp, och lämnat fritt spelrum åt den tredje att appropriera deras språk och (än värre) institutioner. Vilket märks inte minst när yttrandefriheten kommer på tal, vilket den gör med spektakulär precision: när rasisterna vill uttala sig har de yttrandefrihet, när någon annan gör det har de identitetspolitik.

Vissa medborgare är tydligen mer värda än andra. Och ingen säger emot.

Såvida vi inte tar oss i kragen, sätter ner foten och tar bladet från munnen. Tiden för att göra sig hörd är nu. Medborgare, länd mig era öron! Och era röster!

Flattr this

Wednesday, December 10, 2014

Den buktande signalpolitiken

Ni har förmodligen hört att the Pirate Bay blivit utsatt för en razzia igen. Och om ni är inne i svängen så har ni förmodligen också hört om de speglar och okynnesbuktar som återuppstått sedan razzian. Och om du läser detta i framtiden, så kommer detta med största sannolikhet vara ännu ett delmoment i den långa historien om hur TPB går ner, upp, ner, upp, ner, upp.

Jag, för min del, har svårt att bry mig mindre.

Missförstå mig rätt nu. Det är ett mycket nyanserat ickebry, den typen som allt för ofta går förlorad i uppskruvade politiska samtal och snabbskrivna nyhetsartiklar.

Jag bryr mig inte om ifall Pirate Bay lever eller inte. Det är bara en hemsida, och en överlastad reklamfylld sådan till på köpet. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och som dessutom har mer av samma sak. Många fler, mycket mer. Det är inte så att fildelningen som fenomen står och faller med TPB, och om något så skulle fildelningen uppleva något av en boost om TPB försvann.

Men.

Jag bryr mig att det varit en razzia. Och det på grund av vad jag just sagt om TPB. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och om razziorna är tänkta att ha någon effekt så kommer de behöva bli både långt snabbare och långt fler.

Om de vill ha effekt.

Problemet med denna upptrappning i kriget mot fildelning är att det, liksom alla krig, kommer att drabba oskyldiga som råkar befinna sig i närheten. Folk som råkar ha en server i närheten av en piratserver riskerar att få denna beslagtagen av bara farten. Oskyldiga kommer att pekas ut och få sina hem och/eller serverhallar invaderade på lösa grunder. Och, för att verkligen göra saken värre, så kommer de polisresurser som läggs ned på att utföra allt detta inte att läggas på att stoppa annan brottslighet.

Det är en märklig ordning när en stulen mp3-fil värderas högre än en större cykel. Det skickar signaler.

Samtidigt kommer ingenting förändras av att en eller två eller ens femton sidor går ner. Det är lika lätt att sätta upp en ny piratsida som det är att starta en blogg, och filerna slutar inte finnas på internet bara för att en viss piratsida gör det. Det kommer att bli väldigt mycket ståhej och insparkade dörrar för ingen nytta.

Så.

TPB är nere. Det är okey. Det som inte är okey är att resurser slösas på åtgärder som bevisligen inte fungerar, som rent teoretiskt inte kan fungera och som rent praktiskt enbart leder till att oskyldiga medborgare drabbas i onödan.

Det finns bättre saker att göra. Onekligen.

Flattr this