Magnihasa

Wednesday, August 20, 2014

Drömvinst i drömfabriken

Det finns, tro det eller ej, en tanke bakom det som kallas "vinster i välfärden". Ibland verkar det dock som folk tror att hela konceptet är genomuselt redan på konceptstadiet, och sålunda verkar det inte bättre att det behövs ett inlägg om saken.

Låt oss, för att göra det enkelt för oss, ta ett exempel. Låt oss säga att du har en villa och vill asfaltera uppfarten. Så där som villaägare gör lite då och då. Du skulle kunna köpa allt som behövs för att asfaltera en uppfart, och lära dig allt som behövs för att göra jobbet. Det skulle få jobbet gjort, men det skulle bli aningen dyrare än till och med villaägares budgetar tillåter.

Ett alternativ är att hyra in en firma som gör jobbet åt en. De kräver förvisso betalt, men det är billigare i längden än att köpa allt själv, och du får tid över till att tänka på annat än asfaltsläggande. Plus att du inte behöver fundera på hur en parkerar en asfaltsläggarmaskin, eller komma på ursäkter för varför grannen inte får låna den.

Ungefär samma princip gäller för konceptet "vinst i välfärden". Vissa saker behöver inte ägas, bara utföras. Någon kommer förvisso behöva betalas, men det blir billigare i längden. Någon går med vinst, men det är inget hinder för att utföra effektiv förvaltning.

Problemet med läget så som det ser ut idag är inte att vinst händer. Problemet är att systemet är dåligt utformat, och att den sittande regeringen är så pass ovillig att erkänna detta att det inte kan annat än att bli sämre. Istället för att säga "okay, saker blev inte som vi tänkte oss, låt oss tillsammans tänka om", envisas den med att försvara konceptet som abstraktion, med slöa hänvisningar till att det privata alltid är effektivt av ospecificerad anledning.

För att återanvända vår uppfartsanalogi: det de gjort är att de köpt in all utrustning, givit den till random personer som råkat se entreprenöriga ut, hyrt tillbaka den för dyra pengar, och löpande betalar för utförda tjänster.

Det är inte vinst i traditionell bemärkelse, som ett resultat av näringsverksamhet. Det är vinst i den bemärkelsen att någon annan ger en pengar, helt oförhappandes. Förvisso finns det en verksamhet som behöver näring, men det bästa sättet att vinstmaximera är att se till att verksamheten kostar så lite som möjligt så att vinsten också blir så stor som möjligt. En kostnad är inte en investering; en kostnad är en utebliven vinst.

Det värsta är att det, när det kommer till skolan, inte finns någon möjlighet till vinst. Det eleverna gör i skolan är inte näringsverksamhet, och det finns inget sätt att göra deras verksamhet lönsammare utan att förfalla i barnarbete. Ingenting i det eleverna gör är en grund för vinst från verksamhet, och det enda den som motiveras av vinst kan göra för att maximera sin motivuppfyllelse är att sänka omkostnaderna.

På elevernas bekostnad.

De som driver vinstskolor behöver inte bygga ett skolväsende från grunden. Det finns redan ett, och det är väl dokumenterat hur en skola ska gå till. Lärarna vet dessutom (som den offentligt utbildade professionella yrkeskår de utgör) vad de förväntas göra, och sköter sig själva. Det enda som behövs är att gå igenom rörelserna, och vinst händer. Vinst händer vare sig det går bra eller dåligt för eleverna. Och den privata sektorn förutsätts a priori vara effektivare än den offentliga, och därmed förutsätts det att vinstskolor ger bättre resultat än alternativet. Utan vidare efterkontroll.

Vilket gör att de som motiveras av vinst kan driva skola. Utan att behöva oroa sig för sådana saker som "risk" och "investeringskostnader" och annat jobbigt. Garanterad vinst, med allt egentligt arbete outsourcat till någon annan.  Och om något går fel? Tja, en vinstskola är ett företag, och företag går i konkurs hela tiden. Och bildas hela tiden.

Det är en riskkapitalists dröm.

Skolan finns dock inte för att infylla riskkapitalisters drömmar. Den har mer med elevernas drömmar att göra. Och säga vad en vill om dagens ungdom, men det finns skäl att anta att den har större drömmar än att utgöra underlag för vinstmaximering. -

Flattr this

Thursday, August 14, 2014

Boomboxpolitik

Politik är ett sannolikheternas spel. Det handlar mer om vad någon skulle kunna säga eller sannolikt har sagt, än om vad de faktiskt säger. Än mer handlar det om vad någon kan säga framöver utan att förlora prestige.

Uttrycket om att måla in sig i sitt hörn är både välbekant och aktuellt.

Det kan låta avancerat, men det är inte mer komplicerat än att en politiker inte kan säga att det vore en bra idé att utrota alla sälar och bränna deras späck i en stor festivalmajbrasa. Någonstans mellan sälbränningen och konstaterandet att kattungar är söta finns en gräns för vad som är propert, och det gäller att hålla sig på rätt sida av denna gräns.

Något annat som sätter gränser är vad en har sagt tidigare. Om ens tidigare ståndpunkt i hundra år varit att sänkt skatt är det bästa sedan politik uppfanns, så går det inte att förespråka höjd skatt hur som helst. Det finns vissa förväntningar som måste uppfyllas. Att vara konsekvent är en av dem.

Mellan det som är propert att säga och det som är förväntat att sägas, finns det som är möjligt att säga. En måste vara konsekvent med sig själv, och en måste hålla sig på rätt sida säldöden.

Detta är ett väldigt smalt område. Det går att förutsäga på tre ungefär vad som kommer sägas, och det tar tid att bredda det fält av möjligheter som finns. Vilket är bra både för väljarna (de vet vad de får på tre ungefär när de röstar), och för arbetsmiljön (det är ett himla gissel att komma på saker att säga ur tomma intet, och manus underlättar allt). Kontinuitet är förutsägbarhet.

Men.

Detta område av möjliga saker att säga innehåller även saker som en egentligen inte vill säga. De är konsekventa med det en sagt tidigare, de handlar inte om systematiskt sälmord, men de är obekväma. Eftersom det är någonting en skulle kunna säga. Och det är svårt att säga emot dem, eftersom en mycket väl skulle kunna ha sagt dem.

The Yes Men är mästare på att exploatera detta. De utger sig för att vara stora organisationer med ett rykte om sig att vara mindre än medmänskliga i sitt agerande, och gör uttalanden som dessa organisationer aldrig skulle göra. Men skulle kunna göra. Och som det därmed blir oerhört svårt att backa från när det väl är sagt.

Så som när de utgav sig för att vara Dow Chemical (ansvariga för Bhopal-läckan), och helt utan vidare sade att de skulle ge omfattande hjälp till de hundratusentals människor som drabbats av deras handlingar. Vilket mottogs med stor glädje av de som hörde dem, och en ännu större bestörtning när Dow därefter sade att de inte alls tänkte ge någon hjälp till någon.

Politik handlar mer om vad som är möjligt att säga än om vad som faktiskt sägs.

Vilket för oss till det egentliga ämnet för det här inlägget. Det senaste, mesta och högsta budet från Moderaterna i det rådande supervalet. Där inget krut sparats och inga ess undangömts. Allt på en gång, i en enda stor

BOOM

Det är genialiskt. De har breddat sitt potentiella yttrandeutrymme enormt. Det finns närmast inget de inte kan säga efter detta som inte är konsekvent med vad de redan sagt. Det enda de behöver säga är

BOOM

följt av närmast vilka andra ord som helst. Vad det än handlar om. Var de än råkar vara. Närhelst det råkar vara dags att säga någonting.

Men de kan inte säga precis allting. Det blir, exempelvis, svårt att fortsätta prata om regeringsduglighet och liknande efter detta. De gamla paradgrenarna är omintetgjorda av denna boom, och likt Dow är det svårt att backa med ett "öh, vi bara skojade".

Men. Som den pirat jag är så kan jag inte annat än att hjälpa dem på traven. Sålunda kommer här en mycket inspirerad bild, som enbart och endast är möjlig eftersom de skapade möjligheten:




Flattr this

Saturday, August 9, 2014

Bokslut över arbetspolitiken

Bäva! Amazonerna kommer! Eller, rättare, amazonen. Det finns bara en, och den är så välkänd att den inte ens har något namn. Den är sin kategori, utan vidare utveckling eller särskiljning.

Amazon.

Likt en naturkraft står den i beredskap att drabba oss alla. Genom att brutalt utnyttja stordriftens och de globala distributionsgångarnas kraft, kommer den att pressa priset på böcker. Konsumenterna kommer att kunna välja mellan två alternativ: å ena sidan Amazon-böcker, som levereras oroväckande snabbt och lika billigt. Å andra sidan -

Å andra sidan alla andra.

Låt oss undvika missförstånd. Låt oss vara tydliga. Amazon är stor skala. Deras affärsidé är stor skala. Stor skala är vad de gör. Genom att pressa stordriften på allt som pressas kan, blir priserna därefter: pressade. Vilket för konsumenternas del innebär lägre priser. Substantiellt lägre priser. Inte för att böckerna eller deras innehåll skiljer sig åt, utan för att omkostnaderna är pressade så pass att konkurrenterna blir utpressade.

Konkurrenterna är, i det här fallet, alla andra. De lokala aktörerna. Boklådorna. Överenskommelserna mellan förlag och författare. Distributionskedjorna som växt fram under årens lopp. Allt bokrelaterat som inte är Amazon.

De bävar.

Inte för att det Amazon gör är främmande och nytt för dem. Tvärtom. De har själva försökt eftersträva stordriftens fördelar genom åren, vilket inte minst märkts genom att böcker på sistone är någonting som köps online. Eftersom det är billigare att underhålla ett lager och en hemsida, jämfört med att underhålla ett lager, en hemsida och en affär. Skär bort affärsledet, och kostnaden för affären kan skäras bort från bokpriset. Press.

Örebro har ett universitet. Staden hade en gång i tiden en affär som sålde kurslitteratur. Den lades ned, eftersom den inte var lönsam nog. Studenterna fortsätter att köpa kurslitteratur ändå.

Press.

Det som gör att Amazon ter sig så skrämmande är att det är omöjligt för lokala aktörer att konkurrera på en sådan skala. Det finns inget kvar att pressa. Marknadsekonomins effektivitet har nått sin slutpunkt: det här är det billigaste och snabbaste alternativet. Konkurrens är inte ett alternativ.

Det är utpressat.

Det intressanta i den här historien är inte Amazon. Amazon är bara ett symptom på en större trend. På hur det går när effektiviseringen och prispressen dras till sin spets. Det leder förvisso till att saker blir billigare. Men det leder också till att det rationella valet för lokala aktörer är att pressa bort sig själva ur processen. Det är för dyrt att konkurrera. Det är för dyrt att delta.

Om det här bara handlade om böcker så vore det en sällsam berättelse. Men det handlar inte bara om böcker. Det handlar om alla affärsverksamheter. Alla försöker bli effektivare, billigare, större, stordriftigare. De har försökt i hundratals år. Och de har lyckats.

Varje bransch har sin Amazon. Alla städer har affärer som lagts ned eftersom kommersen inte längre behöver dem. Allt som kan pressas bort har pressats.

Det har lett till att saker blivit billigare. Men det har också lett till att människor blivit dyrare, och att det rationella valet för alla branscher är att prispressa bort dem. Det är billigare och effektivare så.

Det skulle kunna hävdas att arbetslösheten beror på kärva ekonomiska tider. Det skulle också kunna argumenteras att arbetslösheten är ett resultat av att ekonomin fungerar precis så som det är tänkt att den ska fungera.

Månne är det effektivast och rationellast att som politiker tala om småföretagens dygder. -

Flattr this

Saturday, July 12, 2014

Trots propagandan så finns det inga vinster i den här välfärden

En av de stora lockelserna med uppdelningen höger/vänster är att det finns en närliggande historisk strid att relatera den till. En enorm, episk strid mellan två klart definierade aktörer, som var för sig förkroppsligade den ena eller den andra sidan.

Kalla kriget.

Det är inte helt svårt att förstå varför. På ena sidan har vi USA, kapitalismens och frihetens försvarare. På andra sidan har vi Sovjet, kommunismens och arbetarnas förkämpe. Mellan dem ett kallt krig. Det krävs inte ett överdrivet långt mentalt hopp för att se det som en kamp mellan höger och vänster.

Problemet med att se saker i ljuset av nittonhundratalspropaganda är att det inte riktigt leder framåt. Särskilt inte som verkligheten är väldigt mycket mer komplicerad än den glatt förenklade bilden av en kamp mellan gott och ont, och kombattanterna efter hand kom att likna varandra mer och mer.

Det blir lätt så, när två sidor av samma mynt försöker bestämma sig för vilken sida som är fram och bak.

Kalla kriget var i mångt och mycket modernitetens strid med sig själv.

Moderniteten är, enkelt uttryckt, den utvecklingstendens samtiden följer och har följt de senaste hundra åren. En utveckling mot större centralisering, mer standardisering, allt mer långtgående byråkratisering, brutalare rationalisering och på det stora hela mot större system. En utveckling som kan tyckas abstrakt, men som blir uppenbar när en gör historiska jämförelser mellan nu och då.

För inte allt för länge sedan var in/utvandring inte en komplicerad fråga. Det fanns inga centrala register som höll reda på vem som var medborgare eller inte, och om du begav dig tillräckligt långt bort så fanns det inte heller någon som orkade följa efter dig för att fösa tillbaka dig. Om du lyckades ta dig någonstans och etablera en vardag, så var det där du bodde - oavsett om det var en socken eller en kontinent bort. Så länge du kunde ta dig någonstans så kunde du migrera dit - det var bara en fråga om att stanna kvar. Om lokalsamhället accepterade dig, vill säga.

Nuförtiden är det desto svårare att ta sitt pick och pack och dra. Inte bara för att en behöver visa pass vid gränskontrollen, utan även för att platsen en lämnar förföljer en. Hyran behöver betalas vare sig du är i närheten av bostaden eller inte, och skulden kommer att drivas in så länge den består, och växa för varje månad kontraktet inte sagts upp. Platsen du eventuellt lyckas ta dig till kommer dessutom vilja veta var du kommer ifrån, och den kommer att samköra sina register för att se ifall du verkligen är den du säger dig vara. Om du har tur och/eller ett ansikte som ser bra ut i passform, så kan du eventuellt få din närvaro accepterad av en avlönad byråkrat vars enda målsättning är att se till att reglerna följs.

Skillnaden mellan de två föregående styckena är, i all korthet, moderniteten. Med all den centralisering, standardisering, byråkratisering och systematisering som hör därtill.

Både USA och Sovjet anammade dessa tendenser. Inte minst i uppbyggandet och upprätthållandet av enorma arméer. Det räcker trots allt inte med att ge folk vapen och säga åt dem att vara redo för strid dagen då kriget kommer - det behövs ett system av byråkrati och logistik för att hålla igång maskineriet. Byråkrater måste administrera löner, inköp, fastigheter, lager, distributionskanaler, byggnadsprojekt, - listan är längre än Berlinmuren. Vare sig soldater, order, ammunition eller rationer tar sig till fronten på egen hand, och de system som ser till så att de kan ta sig dit med någon som helst jämna mellanrum är både komplicerade och specialiserade.

Över tid blev dessa system desto mer komplicerade och specialiserade. Allt fler uppgifter blev avgränsade till personer med en viss specifik kompetens, och detta byråkratiserades efter hand till krav på att ha genomgått en speciell utbildning. Att administrera logistikkedjor kräver en utbildning, att reparera tankmotorer en annan, att bygga broar som håller för militära ändamål en tredje.

Du anar vartåt det barkar. Centralisering, byråkrati, standardisering. Systemen växer.

USA och Sovjet var förvisso väldigt olika. Men i grunden var de två olika utvecklingslinjer hos samma tendens, två sidor av samma mynt. Vilket syns även idag - inte minst i hur NSA gör anspråk på att vara den mest centraliserade och specialiserade organisation som finns. Bokstavligen hela världen bokförs i deras byråkrati. Moderniteten vann kalla kriget.

Det finns en stor lockelse i att hänföra skillnaden höger/vänster till de två sidorna i kalla kriget. Det är en enkel bild att förstå, och det är därför den är så populär i propagandasyfte.

Dagens höger och vänster förhåller sig bägge till moderniteten. Skiljelinjen mellan dem ligger i vad de ska göra med den.

Högern förespråkar att göra systemen så effektiva som möjligt, för att på så sätt kunna åtnjuta dess fördelar. Anpassa utbildningen efter arbetsmarknaden, strömlinjeforma arbetsplatserna till bristningsgränsen, undanröj faktorer som saktar ner flödet av kapital - se till att systemet blir så snabbgående och effektivt som möjligt, och använd det överskott som genereras för att uppfylla eventuella politiska mål.

I de fall där mål utöver vidare effektivisering över huvud taget finns.

Vänstern förespråkar olika grader av motstånd mot moderniteten. Inte i termer av att montera ner den, men väl i att använda den för 'ineffektiva' ändamål, eller att lindra de sidoeffekter en allt för brutal effektivitet har. Arbetsmiljöregler, exempelvis, tvingar arbetsplatser att vidta åtgärder som inte omedelbart leder till ökad vinst, men som gör att arbetarna kan överleva arbetslivet med livet i behåll. Samma princip gäller även i de större sammanhangen: de byråkratiska och ekonomiska systemen finns för människorna, inte tvärtom.

I de fall där ineffektivitet inte ses som ett självändamål.

Detta är en desto svårare bild att göra propaganda av. Både högern och vänstern vill använda frukterna av en byråkratiserad, standardiserad statsapparat för att uppnå sina politiska mål. Både högern och vänstern förhåller sig till moderniteten. Ingendera kan göra propaganda av att den andre är ond, eftersom bägge använder samma verktyg.

Vilket gör att det kalla kriget fortsätter leva som politisk referensram. Högern kan fortsätta ställa den irrelevanta frågan om motståndaren vill ha det som i Sovjet, och vänstern kan framhäva den svenska modellen som ett väldigt icke-sovjetiskt alternativ som minsann och bevisligen lärt av historien. Som om det var där skiljelinjen låg.

Tydligen är det supervalår i år. Låt oss se hur det kalla propagandakriget fortsätter.

Flattr this

Wednesday, July 9, 2014

Ett anspråkslöst inlägg om integritet

Det här är ett enkelt inlägg. Det kommer att förolämpa din intelligens med sin enkelhet.

Jag ber om ursäkt redan nu, i förebyggande syfte.

I dagarna har det talats mycket om Piratpartiets kärnfrågor. Om vikten av att hålla fast vid dem, förstå dem och kommunicera dem. Med olika betoningar på de olika orden.

Det här inlägget kommer i all enkelhet att betona ordet "förstå".

En av kärnfrågorna är integritet. Övervakning är en integritetsfråga. Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Jag vill nu betona ordet "förstå".

Kvinnors kroppar är det mest hårdbevakade som finns. Vart de än går, hur de än står, så blir de bevakade och bedömda.

Att bli konstant övervakad är en kränkning av en persons integritet.

Piratpartiet är emot integritetskränkningar. Det är en kärnfråga.

Det här är ett enkelt inlägg. Det är så pass enkelt att du förmodligen undrar vad poängen är.

Eller så är det så pass enkelt att du i ren förtvivlan försöker finna sätt att enkelt formulera Piratpartiets kärnfrågor på ett sätt som inte inkluderar övervakningen av kvinnors kroppar. Eftersom det inte är en fråga du prioriterar. Eller ens är en tanke du delar med partiet.

Kärnfrågor.

Det är inte enkelt när det är svårt.

Flattr this

Wednesday, June 25, 2014

Med tillräckligt många arbetsläger försvinner all arbetslöshet

Moderaterna säger att det snabbaste sättet att bli integrerad i samhället är att ha ett jobb.

De har en poäng.

Sverigedemokraterna säger att jobben kommer att försvinna om vi tar in fler invandrare.

De har också en poäng.

Problemet med SDs poäng är förstås att jobben kommer att försvinna oavsett om vi avskaffar gränserna eller blir Nordkorea 2.0. Det är lite som att förutsäga att solen kommer att gå upp om vi gör vissa saker - den kommer förvisso gå upp, men det har väldigt lite med vad vi gör att göra.

Problemet med moderaternas poäng är att den stämmer. Så som samhället ser ut idag så är det oerhört stigmatiserande att vara omotiverat jobblös. Tillfällig jobblöshet mellan anställningar är en sak, men att ofrivilligt vara utan anställning en längre period ses som ett personligt misslyckande. Att frivilligt vara utan anställning är något det närmaste vi har till att synda.

Syndare har sällan en accepterad plats i samhället.

Om vi kombinerar dessa två problem, så drabbas vi av ett samhällsproblem. Allt fler konkurrerar om allt färre jobb, Allt fler står utan anställning, allt oftare och allt längre. Allt längre bort från att vara integrerade, legitima medborgare i samhället. Allt fler misslyckade människor.

Vissa av dem är invandrare. Andra inte.

Det blir allt fler av dem. Och de kommer hunsas allt mer, både av arbetsförmedlingar som tvingar dem till allt meningslösare åtgärder, och av medmänniskor som ser dem som ovärdiga misslyckanden.

Lösningen på detta är inte att försöka skapa jobb till alla. Det fungerar inte. Lösningen är inte heller att sätta in hårdare tag mot de arbetslösa. Att aktivt försämra livet för folk är motsatsen till både utveckling och framsteg. Lösningen är definitivt inte att hålla fast vid tanken om att enbart arbetande människor är fullvärdiga medborgare.

Ordspråket att den som inte arbetar inte heller ska äta är förlegat i ett samhälle präglat av överproduktion. Vi har mer bröd än vi kan äta, och efter finanskrisen har vi mer bröd än världen kan köpa.

Lösningen är att helt enkelt acceptera en permanent arbetslöshet. En allt större del av befolkningen kommer att vara arbetslös allt längre, och det kommer inte att gå över om fem år. Eller tio år. Eller ens tjugo. Och om vi fortsätter att aktivt nedvärdera de som står utan anställning - frivilligt eller ofrivilligt - så kommer vi att behöva finna oss i att nedvärdera en allt större del av samhället.

En politik vars främsta ambition är att göra livet sämre för människor är inte värdigt ett modernt samhälle. Ren anständighet kräver att vi gör bättre.

Flattr this

Tuesday, June 24, 2014

Sök jobbet som statsminister!

Det är sommar. Det är semestertider. Det är nästan till och med varmt väder.

För de som nu äntligen kan se fram emot en lugn stund är det goda tider. Efter många månaders slit och släp finns det nu, äntligen, marginal för någonting så mytomspunnet som en sovmorgon. En slö eftermiddag. En kväll som inte jagas av morgondagens åtaganden.

Det är den tiden på året. För de arbetande.

För den arbetslöse är det dock ingen större skillnad mellan den här tiden på året och alla andra tider på året. Semester definieras trots allt som en motsats till arbetstid, och precis som alla motsatspar så blir det väldigt meningslöst att bara ha en pol. Utan arbetstid ingen semestertid, och utan semestertid ingen arbetstid.

Det finns bara arbetslöshetstid.

I en ambition att ge alla möjligheten att gå på semester, så uppmanas arbetslösa att söka jobb. Gärna många jobb, för att öka chanserna. Helst så många jobb som möjligt, av samma anledning.

Vilket är logiskt på en individnivå. En person som söker ett jobb har hälften så stora chanser som en som söker två jobb, och än mindre jämfört med någon som sökt tre. Det blir dock märkligt när väldigt många anammar samma strategi, eftersom det inte uppstår fler jobb av att fler söker. På en övergripande nivå blir det bara mer pappersarbete för de redan anställda innan den där arbetsplatsen blir tillsatt, och paradoxalt nog mer arbete för den arbetslöse. Ju fler som söker jobb de rent aritmetiskt inte kan få, desto fler bortslösade timmar på ansökningar som ingen läser och som inte har någon effekt.

Vilket är slöseri med energi för alla inblandade.

Om du nu tittar upp på rubriken och leende förstår vartåt det här inlägget barkar, så är du en slug lobbyist. Det är onödigt att slösa energi i onödan, trots allt, och det är ännu onödigare att skriva ansökningar till någon som inte läser dem. Rent generellt är det bättre att göra saker som har effekt än saker som inte har det, och det är dit jag vill komma.

Sök jobbet som statsminister. En gång i veckan.

Nu kanske någon invänder att det är omöjligt att få jobbet som statsminister, eftersom det inte tillsätts enligt ett traditionellt anställningsförfarande, och tillgången till de sociala sfärer varur statsministerkandidater väljs är väldigt begränsad. Det är helt sant. Men vi behöver återigen tänka större än individen. En person som söker statsministerjobbet en gång gör varken till eller från. Men om många gör det många gånger, så blir blotta mängden ansökningar ett budskap som är svårt att missa. Vare sig någon läser de enskilda ansökningarna eller inte.

Vilket är en väldigt större effekt än av att skriva en ansökan till ett annat jobb som är precis lika omöjligt att få.

Så om du inte har semester i år, och befinner dig i den paradoxala situationen att du lägger ner arbetstid på att vara arbetslös - sök då jobbet som statsminister. En gång, två gånger, tre gånger - så länge du uppmanas skriva så många ansökningar som möjligt.

Det har ju trots allt aldrig skadat att visa initiativ, framåtanda och nytänkande, eller hur?

Flattr this