I den blinda fläckens ideologiska öken

Johan Westerholm bävar.

Hen bävar inför en framväxande politisk öken, där det enda som syns i alla kompassens riktningar är sand, sand och sand. Sand som inte ens bemödar sig att formera sig i intressanta formationer, utan som reducerat sig själv till en flexibel politisk yta. Ett politiskt landskap där alla riktningar är desamma, eftersom det inte längre finns någonting inom synhåll att sträva efter åt något håll alls.

Där politik reducerats till att Reinfeldt går omkring och är selektivt medial i största allmänhet.

Håll den bilden i huvudet. Jag kommer nämligen att kalla den bullshit om en kort stund.

Kent Persson bävar.

Hen bävar inför en framväxande politisk öken, där det enda som syns i alla kompassens riktningar är sand, sand och sand. Sand som inte ens bemödar sig att formera sig i intressanta formationer, utan som reducerat sig själv till en flexibel politisk yta. Ett politiskt landskap där alla riktningar är desamma, eftersom det inte längre finns någonting inom synhåll att sträva efter åt något håll alls.

Där politik reducerats till dagsaktuella ämnen, som likt Ines Uusmans slösurfande kommer att glömmas bort dagen efteråt.

Bullshit.

Bägge har, förstås, helt fel, av precis samma anledningar, från precis samma utgångspunkter och med precis samma invanda blinda fläck i synfälten.

Vanligtvis brukar det inte vara särskilt intressant att konstatera att två personer har fel på likartade sätt. Det brukar antingen vara givet eller ointressant, eller bägge. Men i just det här fallet är det svårt att inte rycka till en smula, eftersom det handlar om just precis dessa två personligheter.

Ni ser, Johan är ärkesosse och Kent är ärkemoderat. Och bägge bävar inför samma upplevda förlust av politiska dimensioner.

Deras problem är inte att den politiska dimensionen försvunnit, dock. Som Occupy-rörelsen, den nätomspännande manifestationen mot SOPA/PIPA och den närmast enhälliga solidariteten med invånarna i Syrien visar, så finns det ingen brist på vare sig politik eller politiska ställningstaganden att göra. Och alla som till vardags tar del av det överflöd av kunskap och möjligheter till social organisation som nätet erbjuder, så finns det inte heller en brist på visioner.

Nej, deras problem är att de stirrar sig blinda på varandra, och sakta men långsamt gör sig själva irrelevanta, medan världen fortsätter hända omkring dem.

Likt statyer står de, orörliga.

Men varje landskap gör sig bättre med ett par utsmyckningar, och redan de gamla grekerna visste att statyer gör sig oerhört väl på gator och torg.

Månne behöver vi klä dem i värmande textilier lite då och då. Så de inte fryser ut varandra allt för mycket.

75 glada anledningar att arbeta tills du blir 75!

Osynlige Fredde har gjort ett framträdande igen, och påpekat att det vore en fenomenalt bra idé att höja pensionsåldern till 75. Med nyckelord som valfrihet, flexibilitet och livslångt lärande, lägger hen fram tanken om en radikalt förändrad arbetsmarknad. Och för att liva upp stämningen lite, så tänkte jag ta det hela på orden och skriva 75 glada anledningar till att arbeta tills du blir 75.

Here goes.

1. Det är kul att jobba!
2. Det är stimulerande att jobba!
3. Det skapar ekonomisk tillväxt att jobba!
4. Det skapar personlig tillväxt att jobba!
5. Din kompetens tas till vara på jobbet!

6. Det är tråkigt att bara sitta hemma och dega!
7. Tänk på barnen!
8. Framtiden behöver dig!
9. Pengar!
10. Kommer du ihåg ditt första jobb? Det kan hända igen!

11. Tänk på allt du kommer att lära dig på jobbet!
12. Alla nya människor du kommer att träffa!
13. Alla kreativa utmaningar du kommer övervinna!
14. Den imponerande CV du kommer att kunna skriva!
15. De berättelser du kommer att kunna berätta för barnbarnen!

16. Nykomlingarna kommer se upp till dig!
17. Du kommer att bli en levande legend!
18. Värderad erfarenhet? - Det är du det!
19. Ingen känner territoriet bättre än du!
20. Med expertis följer privilegier!

21. Visst känns det nesligt att lägga ner när du är som bäst!
22. Det kommer inte bli detsamma utan dig!
23. Du behövs!
24. Vi gillar dig!
25. Det vore en skam att förlora dig!

26. Tänk på Grekland - där finns inga jobb alls!
27. Tänk på ungdomarna - de får inte heller jobba!
28. Tänk på de arbetslösa!
29. Tänk på barnbarnen!
30. Tänk på dina medarbetare, som skulle sakna dig!

31. Alla jobb behövs!
32. Vi behöver alla göra vårt för att bidra till samhället!
33. Vi har alla vår roll att fylla!
34. Du är viktigare än du tror!
35. Det finns inga meningslösa jobb!

36. Skattebetalarna kommer att tacka dig!
37. Och skolorna!
38. Och sjukhusen!
39. Och de företag vi outsourcat verksamheten till!
40. Vi tackar dig!

41. Om du orkar, vill du.
42. Om du vill, får du.
43. Om du får, måste du.
44. Om du måste, så måste du.
45. Vi måste alla göra vår del.

46. Var inte en parasit!
47. Det finns inga gratis luncher!
48. Och de luncher som finns kan inte göras billigare!
49. Även om det läggs ner mycket arbete för att försöka göra dem billigare!
50. Du kan bli en av dessa flitiga arbetare!

51. Tänk framåt!
52. Framtiden innehåller dig!
53. Framtiden ser ljus ut!
54. Framtiden är idag.
55. Arbeta framåt!

56. Det var inte bättre förr!
57. Du arbetar nu!
58. Om du slutar arbeta, så blir arbetet förflutet!
59. Det var inte bättre förr!
60. Behåll nuet så länge som möjligt!

61. Arbete är heligt!
62. Sålunda sade Luther, och vi är trots allt protestanter av en anledning.
63. Weber sade att kapitalismen baserar sig på protestantiska värderingar.
64. Vi tror på Weber.
65. Så gå inte i pension än!

66. Du har fortfarande lite kraft i dig!
67. Keep going!
68. Hälsa kollegorna!
69. Visst är det trevligt att känna sig behövd!
70. Välkommen till ännu en härlig dag på jobbet!

71. Nu kanske det börjar bli dags att varva ner.
72. Pensionsspara lite.
73. Trappa ner verksamheten, skaffa en stuga.
74. Och en lugn katt att dela stugan med.
75. ...hen skulle pensioneras nästa vecka. Tragiskt.

Liberala företrädare

Ni som spenderat tid med liberaler vet att en av deras favoritsysselsättningar är att osthyvla begreppet "liberal" till ständigt tunnare skivor. Och sedan fäster de sig till någon av de allt smalare sub-begreppen, och börjar närmast omedelbart därefter bråka med andra liberaler som av outgrundliga anledningar fäst sig vid en annan strimla av begreppet.

Vilket vore en fenomenal övning i argumentation, om det inte vore för att dessa bråk tenderar att vara av karaktären "tills döden skiljer dem åt". Vilket, onekligen, tenderar att få folk att sluta umgås med liberaler efter ett tag.

Det finns trots allt något av en smärtgräns för hur många gånger en klarar av att höra att folk inte är riktiga liberaler pga [anledningar]. Vanligtvis i termer av att vederbörande inte respekterar grundläggande liberala/demokratiska/[starkt positivt värdeord] värderingar. För det mesta även med tillhörande utbrott av ilska över oförståndet i det hela.

Nu är det här inte bara ett liberalt fenomen. Det är så att säga liberalt förekommande, rent generellt.

Grejen är förstås att vem som helst kan säga sig företräda dessa stora, positivt värdeladdade ord. Det är ingen svår konst - det är bara att använda sina kunskaper i grundläggande grammatik för att säga sig företräda någonting, och sedan har en gjort det. Instant företrädarskap.

Detta blir problematiskt när alla gör det. Och alla gör det - se bara på det glada gänget som tidigare kallade sig Politiskt Inkorrekt. Vilket innebär att vi helt plötsligt har massor av företrädare för precis allting. Och när dessa möter varandra, och börjar utbyta sina företrädarskap, så urartar situationen rätt fort.

Och helt plötsligt så börjar folk upptäcka att ungefär alla de pratar med, och som inte håller med om saker, är odemokratiska, oliberala eller what have you.

Om du känner igen dig i den här beskrivningen - grattis. Om jag vore elak skulle jag säga att den enda konstanten i alla dina möten med oförståndiga människor är du. Men det vore som sagt elakt, och som företrädare för snällheten så låter jag bli.

Men om du konstant finner dig i situationer där du upptäcker att de fundamentala demokratiska, liberala värderingarna inte delas av överdrivet många - så skulle det helt enkelt kunna vara så att det inte är världen som behöver göras om.

Kom gärna ihåg det glada liberala credot om att all förändring börjar på individnivå.

(:~~~~~~

K23: Att vara en turist i vardagen

Jag är många saker till vardags. Jag är bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst, hest, - listan är lång, och kan göras längre utan vidare ansträngning.

Jag har också en position inom det komplexa system som är klassgeografin. Den är aningen svårdeterminerad, i och med att fördelningen av kulturellt, socialt och digitalt kapital inte är helt i par med dess ekonomiska motsvarighet, men jag befinner mig på kartan. Bourdieu skulle kunna placera ut mig utan vidare bekymmer.

Precis som jag har en plats i klassgeografin, så har också platser sina platser. Var sak har sin plats i den övergripande ordningen, och genom att röra oss genom det fysiska rummet så kan vi studera hur olika platser relaterar till varandra och sina invånare.

Om du inte beter dig på samma sätt på baren som på universitetsbiblioteket, så är du redan en mästare på att agera på den här kunskapen.

Du behöver inte ha läst kulturgeografi för att upptäcka att saker inte är desamma i miljonprogrammen som i villamattorna. Det räcker trots allt med att gå omkring i dessa områden - och ibland även med att försöka ta sig till dem.

Villamattor har något av en tendens att segregera ut sig till områden långt bortom kollektivtrafikens räckvidd, vilket gör bilinnehav till något av ett krav för den som vill besöka dem. För att inte tala om bo i dem.

Inte för att kollektivtrafik är någonting att ta för givet - SL har redan lagt priset för ett månadskort på en nivå som ligger över hälften av min månadshyra, trots allt.

Vilket, onekligen, sätter den berömda överklassafarin i perspektiv. På många olika sätt.

Vi skulle i och för sig kunna tala om det på samma sätt som den gode Wolodarski, som på något vis lyckas göra det hela till en fråga om psykologi och direkta relationer mellan människor. Det handlar om individer, trots allt, och om vi begår synden att tala om klass i stället för om konkreta människor så lede det omedelbart till att vi dehumaniserat både safarifirarna och de safariserade personligheterna. Reducerat dem till sina kategorier, as it were.

Som en individuell bloggare, kopimist, student, pirat, fattig, cyklist, örebroare, medborgare, hyresgäst och hest finner jag det oerhört svårt att ta detta perspektiv som allenarådande. Jag skulle nog tillstå att det här med det individuella varat fungerar utmärkt, kategorierna och placeringen på den socioekonomiska kartan till trots.

Grejen med kategorier är ju, trots allt, inte att en bara har en enda av dem, och sedan slaviskt måste följa dess imperativ tills antingen den eller en dör. Att jag har en position inom klassgeografin innebär inte att jag helt plötsligt är en automatisk förkämpe för en klassposition-för-sig, och än mindre att det faktiskt finns en sådan klass-för-sig.

Det som är utmärkande för den framväxande underklassen är ju trots allt att de är fragmenterade i sina ensamma vardagar, bärandes sina kors i osynlig individualitet.

Just där kan jag nog ge Wolodarski en poäng. Om än bakvänt.

Nu är förstås grejen med den berömda överklassafarin inte att folk åkte buss till platser som av hävd, marknadskrafter och generell social tröghet kodats som just överklass. Folk åker buss både till och från området mest hela tiden, och det skulle se ytterst märkligt ut om någon gjorde en stor sak av dessa vardagsresenärers generella tillstånd.

Fråga bara planka.nu.

Nej, grejen är att de hade som uttalad agenda att beskåda den främmande lokalbefolkningens besynnerliga seder och bruk. Se de ädla vildarna i aktion, i deras naturliga hemvist, befriade från den mer hemvana civilisationens alla dekadenta laster. Förundras över att saker och ting inte tycks vara som de är till vardags, och att det på något vis är möjligt att leva utan att behöva tänka på det moderna livets alla bekymmer, sorger och besvär.

Egentligen hade det varit mer provocerande att formulera agendan enbart i dessa termer, och undvika ordet "klasshat" helt och hållet. Men månne hade det inte slagit lika slint i lika många huvuden då - det finns alltid en avvägning att göra mellan provokation och uppmärksamhet, trots allt.

Det är inte varje dag så väldigt många får för sig att skriva så mycket om en enkel sightseeingresa. Inte ens när de innehåller äggkastning.

Och om vi ska komma tillbaka till geografin, så är det där skon klämmer. Helt plötsligt befinner sig fel människor på fel plats, och det av fel anledning. Den naturliga ordningen är störd, kategorierna upprörda - helt plötsligt är inte var sak på sin plats, och ännu plötsligare börjar tanken om att var sak kanske inte vet sin plats att dyka upp.

Tänk så mycket som kan åstadkommas med en enkel bussresa. Utan att någon av de inblandade egentligen gör någonting annat än att vara sig själva.

Visst är det märkligt hur klass fungerar?

I tystnaden efteråt

Efter att ha skrivit inlägget om digitala arkiv och vikten av att bevara det förgångna genom att sprida det givmilt världen över innan det försvinner, så kom jag att osökt tänka på de backupskivor jag har liggandes här i hemmet.

Ja, skivor, De är från den tiden när Windows 98 och modem var orden för dagen, och hotet om total men omgående krasch var aningen brutalare än vad det är idag. Så för att undvika att saker gick förlorade, så lade jag allt som var värt att bevara på skivor, lade dem på hög och gick vidare med livet.

De har kommit till användning ett antal gånger sedan dess. Nu senast i natt.

Som med så mycket annat jag gör så gjorde jag det till ett socialt event. Världen behövde veta vad jag tänkte under inmatandets gång, och således fick Twitter reda på det.

Samtidigt som jag i all enskildhet twittrade om mina återblickar till en tid som flytt, så pågick två andra saker i twitterflödet. Det ena var Superb Owl, eller Superbowl som vissa kallar det - någonting som antingen kan ignoreras eller drivas med.

Det andra var de desperata ropen på hjälp från Syriens gator, där militären beskjuter civila med ungefär allt de har. Bokstavligen.

Det är desto svårare att hantera.

Hur kan en sitta och mata arkiv när rapporter om att folk dör droppar in, live? Hela tiden?

Hur kan en göra någonting alls, för den delen?

Det är baksidan till att hela världen kan se vad som pågår. Det pågår så väldigt mycket i den, och en del av det är av en sådan natur att det är omöjligt att inte bli berörd av det. Särskilt inte när det når en i ett så personligt tilltal att det går rakt in i hjärtat.

Det finns konton jag följer som aldrig kommer att twittra igen efter inatt.

Samtidigt fortsätter världen, livet. Saker måste fortfarande göras, deadlines fortfarande hållas. Samtidigt som världen är tillräckligt stor för att innehålla mer elände än någon rättvisa förtjänat, så är den ändå på något vis för liten för att innehålla tid för sorgearbete.

Så jag fortsätter att mata skivor. Fortsätter twittra. Fortsätter med allt det där som måste göras, och som inte blir gjort om inte jag gör dem.

Det är det en kan göra. Fortsätta.

Stay strong.

Hur bloggsamtal äger rum

Bloggar är ett märkligt medium. Å ena sidan så kan vem som helst sätta sig ner, ta lite tid från sin eftermiddag och en stund senare ha berättat för världen vad en tycker och tänker om någonting. Det är lättare än någonsin att bli en del av det pågående samtalet. Å andra sida pågår nämnda samtal även utan ens insats, och ibland även trots ens insats.

Samtalet finner så att säga vägar runt det en gör, även (och/eller särskilt) när en inte gör någonting särskilt.

Så som har skett med den gode Linander, som alldeles nyligen publicerade en Q&A rörande Acta. Vilket, onekligen, är ett aktuellt ämne, och som därför drog en del läsare.

Vilka, för några ögonblick, prompt struntade i att kategorin "läsare" inte skriver, tog sig för att skriva ett par kommentarer till det de läste.

Now, det som hände var att de skrev sina kommentarer, och sedan möttes av den tystnad som uppstår när kommentarsmodereringen tar längre än några minuter. Och eftersom de inte orkade vänta på att den gode Linander skulle göra deras tankar läsbara, så gjorde de det på egen hand i stället.

Dvs det här och det här inlägget. Och det här och det här.

Omedelbums uppstod diskussioner under bägge dessa inlägg, och samtalet fann en väg runt Linanders tystnad. Samtalet fann, som synes, en väg.

Det finns många saker att säga om detta. Många har dessutom redan sagts - och håller på att sägas inom ramarna för projektet #95teser. Och om jag vore elakt så skulle jag peka på en vis specifik tes och säga att just denna är mer exemplarisk än de andra.

 I stället vill jag hälsa Linander välkommen till samtalet, och lite diskret inflika att jag väntar spänt på fortsättningen.

(:~~~~~~

När minnet sviker

Ni har säkert märkt att jag ibland får arkivarieryck, och helt okynnes bestämmer mig för att dokumentera en taggs existens. Innan den försvinner i det eviga internskämtets brutala glömska.

Jag tittar på dig, #ac4e.

Grejen är förstås att om jag inte gör det så gör ingen annan det, vilket är något av ett övertygande argument när det gäller att få saker gjorda. Jag eller döden - utan pardon.

Ni är förstås välkomna att haka på i bevarandet av dessa tillfälliga kultur

Det hemska är förstås att det lilla går igen i det stora. Varje dag försvinner ett otal texter, låtar eller andra kulturella verk för evigt, när den sista kopian av dem på något vis går sönder. Vanligtvis genom att tidens tand börjat göra sin grej så till den grad att det medium verket råkar ligga på blir oläsligt.

Det hjälper förstås inte att verken i fråga många gånger är halvt oläsliga till att börja med. Per design. Vilket är precis vad DRM (även känt som antikopieringsskydd) är - olika sätt att göra saker oläsliga, förutom under vissa specifika villkor. Som kanske eller kanske inte kan uppfyllas när arkivarien väl får tag på kopian i fråga (eller ens under verkets "livstid").

Det hjälper inte heller att skyddstiden på många verk fortfarande gäller, och att det därmed är förenat med obönhörlig juridisk fara att kopiera det. Det må vara det sista bevarade exemplaret, och rättighetsinnehavaren kanske inte ens kommer ihåg att det finns, men blotta risken för att en stämning större än arkivets budget ska dyka upp är hot nog för att låta bli att kopiera.

Vilket då leder till att tusen och åter tusen kulturella minnen går förlorade, varje dag. Oåterkalleligt. Utan pardon.

Den där tryckaren du dansade till '68, och som du inte riktigt kommer ihåg namnet på? Borta. Likt en odokumenterad tagg på Twitter.

Det finns två sätt att komma tillrätta med detta. Det ena är att reformera rådande lagstiftning, så att det blir olagligt att sälja trasiga varor till folk även när det gäller kulturkopior. Och, än mer, att förkorta skyddstiden på desamma, så att arkivarier kan kopiera saker utan att riskera hela deras verksamhet på kuppen.

Det duger inte att vårt kulturarv går förlorat på grund av rädsla.

De andra är mer omedelbart. Det handlar nämligen om att piratkopiera. Massor. Omgående. Non stop - alla gamla filmer, texter, låtar eller vad som helst som är ohemult svårt att få tag på. Kopiera, dela, distribuera, - gör det till en torrent och sprid den vind för våg. Se till så att den som söker faktiskt skall finna, och dessutom kan ta del av det återfunna.

Ni är förstås mer än välkomna att börja redan idag. När valet står mellan evig glömska och evig hågkomst - så kommer framtida generationer att tacka er för att ni gjorde rätt val.

Kopiera och sprid.