Att rädda det oräddbara

Svpol publicerade ikväll en artikel om hela den här grejen med att ta debatten, och den har hittills rönt viss diskussion både i kommentarerna och annorstädes. Den har fått visst ros, visst ris, och en del blandad kritik.

Det är en lite smålurig artikel, då den handlar om Politiskt Inkorrekt utan att för den skull bry sig särskilt mycket om vare sig invandrare, muslimer eller någonting annat som PI gillar att prata om. Förutom PI självt, då, och deras take på hur en ansvarsfull och nyanserad nyhetsrapportering ser ut.

En övning som vi retoriker har för oss lite då och då är att tänka oss in i hur det skulle vara att argumentera för åsikter vi inte nödvändigtvis har. Detta för att på så vis förstå hur de tänker och vilka argument de kan tänkas komma med från sitt sätt att se på saken. Så jag funderade - hmm, om jag skulle vilja diskutera invandrarfrågor, vad skulle jag tänka då?

En första tanke var att - shit, PI finns, och de har lagt beslag på frågorna så hårt att jag måste arbeta som ett djur bara för att inte omedelbart sammanblandas med PI-packet. Om jag vill ha någon som helst trovärdighet i det jag säger så måste jag först lägga en fast grund som någonting annat än en sådan som gillar att läsa om hur invandrare rånar etniska svenskar minst en gång om dagen. Och än mer komma loss ur hela "muslimerna invaderar"-paketet - så fort jag ens antyder någonting om det så är allt annat jag har att säga rökt. Inte minst så här snart efter Breiviks eskapader.

Om jag vill diskutera invandrarfrågor så måste jag först baxa undan PI och deras närmast monopolliknande ställning över frågorna. Etablera mig som en vettig men oliktänkande person, och SEDAN försöka diskutera invandring utifrån mer gängse termer. Termer som inte är kulturberikare, kulturmarxist eller PK-maffia, och som därmed också går att använda utan att skriva in sig i PI:s kultursfär.

Därefter måste jag etablera att jag, utan vidare omsvep, respekterar mänskliga rättigheter även för utlänningar. Detta är mycket viktigt, eftersom jag annars kommer delegeras till den hord av vrålande näthatare som återfinns i diverse kommentarsfält överallt. Annars -

Kort sagt - om jag skulle vilja diskutera invandringsfrågor så skulle jag behöva hoppdansa något oerhört i mina texter för att inte omedvetet diskvalificera mig som ännu en PI-proselyt som upptäckt att det går att blogga gratis på det däringa internätet.

När jag gick igenom den här övningen så slog det mig plötsligt att det som håller invandringsfrågor borta från mainstreammedierna inte är en hemlig konspiration mellan de olika mediemogulerna. Det är det faktum att PI växt sig så stort och så allomfattande inom diskursen om invandring att de brandat den. Så fort någon säger "muslimer" så tänker folk omedelbart på hela PI:s paket med koordinerad och systematiskt massinvandring, och avskrivs som orealistiska just därför. Det blir omöjligt att diskutera frågan rationellt utan att behöva göra tusen ritualistiska åtbörder.

Formuleringen "jag är inte rasist, men" räknas inte till en av dem.

Om du vill diskutera invandring - mass- eller bara vanlig sådan - på ett rationellt och gångbart sätt så måste du först komma ut ur PI:s sätt att föra debatt. De är, som Svpol-artikeln visar, fast i ett destruktivt sätt att vara, och kommer fortsätta vara det så länge den kan hålla sig vid liv genom att vara det. Så länge frågan om invandring är kopplad till frågan om PI så kommer du inte att kunna diskutera det ena utan att behöva försvara det andra.

Och om du verkligen vill föra diskussionen om invandringen framåt, så skulle ditt bästa sätt vara att säga att PI har fel i sin antiintellektuella hållning. Ty det enda sätt som diskussionen om invandring ska kunna bli relevant för andra än PI-läsare är om PI försvann som ett extremt närvarande alternativ.

Det enda sättet att rädda frågan om invandringen från att ghettofieras är att låta Politiskt Inkorrekt dö.

Självsäkerhetens pris

Det pågår en mindre storm i ett vattenglas hos #svpol just nu. Ni ser, livsstilsbloggen Politiskt Inkorrekt har upptäckt det inte helt diskursetiskt neutrala fenomenet att när de säger saker så gör folk det, De sade, folk gjorde. De sade att människor skulle bege sig ut på Twitter och sprida evangeliet på taggen #svpol; det hände.

Med resultatet att taggen under dagens lopp förvandlats från ett lite småstagnerande tillhåll för diverse politikjunkies av olika slag, till ett regelrätt slagfält mellan det sunda förnuftet och vänsterfascismen. Vilket är precis så märkligt och dubbeltydigt som det låter.

Det som hänt kan bäst beskrivas som att en insulär kultur med anspråk på att besitta privilegierad och av social konvention given sanning - helt plötsligt brutit sig ut ur sin ekokammare och sett dagens ljus. Och likt Platons grottinvånare så tror de inte riktigt sina ovana ögon - saker är inte så som de var i grottan, och eftersom de inte är som de förväntades vara så måste det per definition vara någonting fel på dem. Och om en bara talar om för dem att de är fel så bättrar de sig.

Svårigheten här ligger i att veta vilken sida av saker en befinner sig. Det är redan på förhand givet att de mer fanatiska migranterna från PI befinner sig på en mycket märklig plats där ingenting är som det en gång har varit; lång rundgång i de interna leden har förvrängt ordens betydelser. (Genom att säga så har jag, exempelvis, stegat långt in i kulturmarxismens träskmarker.) Men vad som inte är givet på förhand är om inte även vi själva råkar befinna oss i liknande situationer, men med andra förtecken.

Nu kan vi gräva oss ner i sociologiska teorier om sociala konstruktioner, diskursiva sammanhang och diverse andra märkligheter, men de hjälper mindre än de borde. Särskilt mot den gnagande oron att en är en ingrodd, orubblig fanatiker. Något som hjälper desto mer är den enkla frågeställningen:

Har jag verkligen så mycket på fötterna att jag kan göra självsäkra, kategoriska uttalanden om världen?

Det luriga med den frågan är att det bara går att svara "ja" om en är fanatiker. Vi andra tänker att det nog kanske finns någon bok där ute som problematiserar, någon omständighet som försvårar och minst invändning som inte blivit aktuell ännu. Och när den där tankegången väl satt sig så blir vi per automatik lite mer försiktiga med våra omdömen.

Vi må brinna och spendera större delen av vår vakna tid i syfte att åstadkomma någonting. Blotta existensen av andra som brinner och spenderar större delen att åstadkomma den direkta motsatsen till vad vi är igång med torde vara bevis nog för att saken är lite mer komplicerad än den ser ut att vara.

Nu lär inte en hänvisning till självtvivlets undervärderade dygd övertyga de mest inbitna. Det ligger i sakens natur - oftare än inte är de på flykt från just osäkerhet och självtvivel, och har för en gångs skull funnit ett socialt sammanhang där allt är självklart och entydigt. Men som ni kanske anar så är den här texten inte helt skriven för dem.

De skriver inte riktigt heller sig själva för den här sortens texter. Det är svårt att skriva för läsare som omedelbart avvisar en som [kategori].

Nåväl. #Svpol kommer vara ett stormigt vattenglas ett tag till, tills nyhetens behag avtar och de mindre entusiastiska nykomlingarna tröttnar på twitters inneboende vänsterdekadans. Under tiden kommer Svpol.se att fortsätta hålla sina dörrar öppna för nya tankar, nya intryck och nya texter.

På något plan är det ändå hoppfullt att det inte behövs en koordinerad attackplan för att erövra det fria ordet. Det är ett ideal värt att skriva under på.

Förändring = engagemang = förändring

Jag är inblandad i ett bra projekt just nu. Det finns en bombsäker metrik för att mäta ett projekts brahet, och det är hur många bra frågor en ställer sig själv när en är inblandad i det. Ju fler, desto bättre.

Give or take.

Just det här projektet får mig att ställa frågor om vad som krävs för att skapa social förändring, och än mer social handling. På den gamla onda tiden var det ett himla projekt, i och med att kommunikationsgångarna utanför de ytterst snäva massmedierna var fenomenalt energikrävande. För att nå ut till, säg, hundra människor var en tvungen att först fysiskt trycka upp hundra flyblad, därefter dela ut dem och sedan oroa sig över ifall de blev lästa eller inte. Det, eller inta torget med en megafon och göra väsen av sig tills uppmärksamhet hände. Vilket den kanske eller kanske inte gjorde.

Nuförtiden krävs det fem personer, en blogg och någon slags kombination av uthållighet och tålamod. Case in point: Alliansfritt Sverige eller Kulturbloggen.

Vi skulle kunna säga att barriärerna sänkts en smula, till förmån för barrikaderna.

 Svårigheten ligger inte i uthålligheten eller tålamodet. När saker är roliga tenderar uthålligheten att följa automagiskt, och tiden har en tendens att gå av sig självt när en är upptagen med saker och ting. Nej, svårigheten ligger i att komma igång, och än mer övertyga sina medmänniskor om att idag är den dag vi om tre år kommer att se tillbaka på och tänka "shit, tänk om vi hade gjort någonting annat än att komma igång den där dagen". Folk har en tendens att undervärdera sin egen insats, och än mer sin förmåga, vilket resulterar att de inte riktigt tar sin förmåga till förändring på det allvar den förtjänar.

För att påminna folk om denna latenta förmåga kan en göra två saker. En kan antingen ge dem möjligheten att använda den när andan faller på, så som Svpol gör (hint: du kan känna andan när du vill, om du bara sätter igång.) Eller leka Ice Climbers och banka dem i huvudet (om än ack så subtilt) tills de börjar få saker gjorda av ren självbevarelsedrift

Ett tredje sätt är förstås att berätta för folk att, EY, barrikaderna är handikappanpassade numera, det finns gratis buffé här uppe, filosoferna bryter arm över fikabordet, vi har just uppgraderat dansgolvet och det har på det stora hela aldrig varit så enkelt och så roligt att förändra samhället som det är nu. Alla får plats, och alla kan vara med. Det enda du behöver göra är att stänga av teven och glömma bort den där känslan av att du inte kan.

Det svåra är som sagt inte att vara uthållig eller tålmodig. Det svåra är att komma igång.

Idag är en fenomenal dag att göra det på. Framtiden har redan börjat, trots allt.

Artiklar vs inlägg

Ibland händer det att jag diskuterar Svpol med folk. Av förståeliga skäl. Ibland händer det också att samma folk reagerar på ett ordval jag gör - jag kallar de texter som vi publicerar för artiklar snarare än inlägg. Vilket är lite mindre förståeligt, eftersom jag som utbildad personlighet gjort det till en självklarhet att se skillnad på olika slags texter, och därmed är lite småblind inför fenomenet att se en text som en text utan vidare.

Omedvetet applicerad elitism in action, månne.

Hursom. Skillnaden mellan en artikel och ett inlägg är både mer och mindre komplicerad än en tror. Bägge är förstås diskreta diskursiva enheter, men det är inte att de utgör enskilda texter som är det viktiga. Det viktiga är - och jag tror inte att detta är särskilt förvånande - innehållet.

En artikel har en början, en mitt och ett slut. Den håller sig (i bästa fall) till en tes och ett par nyckelpunkter kring denna, och utgör ett självtillräckligt sammanhang i sig självt. Texten utgör en helhet, och det är den där sammanhängande kvaliteten som är det definierande draget.

Ett inlägg, däremot, behöver inte vara överdrivet självtillräckligt, eller ens hålla sig till ett centralt tema. Det är fullt möjligt att skriva inlägg som helt och fullt utgör juxtapositionerade kommentarer på andras texter, och som bara utgör ett sammanhang genom att saker befinner sig på samma plats samtidigt. Eller samma url, för att göra det enkelt för oss..

Jag tror ni anar den generella tendensen.

När jag säger att Svpol publicerar artiklar snarare än inlägg, så är det inte bara ett stycke applicerat snobberi från redaktionens sida. Det är - dessutom! - ett sätt att markera att vi publicerar en viss slags texter. Inte nödvändigtvis att vi är helsnobbiga och bara publicerar en viss slags skribenter, men väl en viss slags texter.

Det är en liten skillnad, men en viktig sådan.

Hur gör du när du skriver? Skriver du inlägg eller artiklar - eller bägge två samtidigt?

Lite poetisk rättvisa

Damn Informationsbyrån. Går och gör det igen. Tar en enkel form och fyller den med innehåll på ett sådant sätt att det blir omöjligt att inte hamna i en hermeneutisk spiral, och sedan lämna en däri tills en är redo att kravla sig upp på egen hand. De nämner till och med form och innehåll i första stycket. Bara för att påvisa att de vet vad de gör.

Dagens ungdom, I say.

För de av er som inte orkar er på poesi - och ja, de nämner poesi också, bara för att irritera och/eller roa de mer initierade av läsare (ännu mer) - så är nyckeln till att förstå vad de gör att de använder samma form hela tiden. De två första raderna i varje segment är alltid samma, förutom de två sista ordet, och den sjunde raden är alltid "min". Tricket ligger i att bara läsa de där sista orden - tillsammans. Det är ingen slump att de kommer i den ordning de gör.

Teve, bil, jobb, skulder, tid, rösträtt, garderob, lycka, intressen - bollhav, poesi.

De första nio orden beskriver, om jag får vara lite fri i tolkningen, modernitetens järnbur. De använder till och med ordet "järnbur", för att uppmuntra det sociologiska tankespåret. Eller, om vi vill slippa snobbspråket, den stereotypa bilden av vad en vanlig människa behöver införskaffa och anpassa sig till för att vara just vanlig.

Teve, bil, jobb - när du är hemma tittar du på teve, när du inte är hemma är du på jobbet, i eventuella mellanlägen färdas du i bil. Skulder, tid, rösträtt - för att ha råd med hus, bil och teve har du skulder, som sedan tvingar dig att arbeta, vilket begränsar din inblandning i det politiska till en röst vart fjärde år. Garderob, lycka, intressen - ve den som klär sig avvikande, lycka är att vara normal, snäva in dina intressen tills du kan klä dig i lyckans normala uniform.

Det går att vara kreativ och koppla ihop orden lite hur en vill. Det viktiga kommer inte förrän ordet bollhav, som åtföljs av följande käftsmäll:

"Du har inget bollhav."

Och därefter väl valda ord om poesi:

"Omständligt, komplicerat, tungrott, onödigt."

Vi är fortfarande kvar i järnburen, i stereotypen. Mellan jobbet, skulderna och lyckan så är det den sista som får stryka på foten - du har inget bollhav, och alla försök att ge uttryck för din saknad möts av ett antipoetiskt "orka". Det du vill är inte viktigt. Du får inte ens ge utryck för det, eftersom du förväntas göra allt det där andra.

För att ge svar på vem som förväntar så använder de ett Heideggerianskt ord, "mannet" (das Man). Mannet är "dom" i meningen "dom säger", eller "alla" i "alla gör det". "Man" måste ha ett jobb, en bil - mannet beordrar dig. Mannet vill att du gör en hel del saker, och genom att använda nio ord sätter författarna fokus på vad det vill.

Mannet vill inte bollhavet, dock. Det passar inte in i bilden. "Man" har inte ett bollhav.

Som synes - form och innehåll. Och för att göra saker ännu lurigare så skriver de in en kritik av större delen av den stereotypa vanlighetens sätt att leva efter varje ord. Teven är inte större än sin yta, bilen är ett fängelse i rörelse, och så vidare. Genom att skriva i en form som inte är helt självklar, lyckas de leverera en käftsmäll till det oreflekterade livet i nio serveringar.

Det är inte utan att jag som redaktör är lite småstolt över att ha så överambitiösa skribenter. De håller mig på mattan, och ger mina läsare mer att bita i än vad de förmodligen bett om.

Now, anledningen till att du ser det här inlägget är inte för att jag vill skryta om hur smarta skribenterna borta på Svpol är. Det behövs inte - de skriver för sig själva, trots allt. Nej, anledningen till att du ser det här är den här responsen jag fick från en, ah, engagerad läsare (allcaps borttaget av förståeliga skäl):

"Varför? Varför publicerar ni sån skit? Dynga! Är ni helt från vettet?"

Det pågick ett tag efter det, men jag anar att det generella sentimentet framgår. Och eftersom jag nu förklarat storheten i "dyngan" i fråga så kan jag svara:

"Ärade läsare. Redaktionens övergripande mål är att skapa ett debattforum som, över tid, kommer att sparka den politiska diskussionen i form. Om det sker i form av gästskribenter som skriver saker som förmodligen kommer att kunna hålla en sysselsatt i några år framöver - so be it."

När målet är att höja nivån - bli inte förvånad när nivån höjs en smula.

Du får gärna skriva av dig angående poesi som ett omständligt, komplicerat, tungrott och onödigt sätt att skriva, men bli inte förvånad om responsen kommer att bli att du därmed bekräftar allt de säger mellan raderna.

Nu återgår jag till redaktionsarbetet, och en dag i taget kommer vi att höja ambitionsnivån i den politiska samtiden en smula. I samarbete med Informationsbyrån, och alla andra som känner för att ta politik på det allvar det förtjänar att tas.

Bollhavet väntar.

Att komma till tals

Jag börjar få in vissa irriterade (icke att förväxla med irriterande) reaktioner på att Svpol domineras av, well, mig och mina konservativa tyckanden om saker och ting. Vilket är begripligt, eftersom jag i viss mån delar irritationen rörande min överrepresentation. Det jag inte begriper är dock den reaktion som mitt standardsvar ger. Mitt standardsvar är att det bästa sättet att få mig att sluta hålla låda är att knuffa ner mig från den, och att ett snabbt mejl kan åtgärda problematiken i ett redaktionellt svep.

Standardsvaret är någon version av att - ehm, alltså, ärs, ömh, due, det var inget.

Antingen så har jag gjort det till en vana att klubba folk i huvudet med en inkluderande praxis, eller så gillar människor att ge uttryck för missnöje mer än att ge uttryck för sina politiska bevekelsegrunder. Eller så försöker de artigt säga att de inte har tid att skriva saker.

Det senare är fullt begripligt. Vardagen är någonting av en bitch, och tillåter en inte att stanna upp för att beskriva exakt hur mycket av en bitch den är. För att inte tala om att få till en knorr på slutet om varför. Upptagenheten är en arvedel och/eller en livsnödvändighet.

Vilket är anledningen till att vi numera tar emot texter i form av redan publicerade blogginlägg. Det kan tyckas märkligt, men tänk så här - det finns tusentals bloggare där ute, som alla förmodligen skrivit minst ett inlägg som de går omkring och är stolta över. Och som, förmodligen, inte får fler än ett par läsningar i veckan från ihärdiga googlespindlar.

Det är något av en underexponering av nämnda inlägg. Särskilt som de förmodligen innehåller visdomar som folk skulle må desto bättre av att läsa än idag.

Kombinationen förväntansfull publik och underexponerade texter borde kunna användas på något sätt, inte sant?

Jag skulle på rak arm kunna börja peka ut folk - typ Gun, Joshen, Livbåten, Tianmi, Trollhare, Mary, Amanda eller varför inte halva Netroots - som utan problem kan leta i sina samlade verk efter en text som kan putsas upp och stå pall för ytterligare en läsning. Det finns gott om goda bloggare där ute, och det vore bortom mig att vilja rangordna dem.

Däremot ligger det närmare att bjuda in dem. Det enda som behövs är självförtroende, trots allt.

Första veckan med #Svpol - funderingar och förhoppningar

Det har varit en smått hektisk vecka. Libyen brinner fortfarande, Juholt dominerar än idag vissa segment av bloggosfären, Japan återupplivar aktivt alla försoffade kärnkraftsmotståndare genom att rocka loss, go nuclear och - nu senast - explodera vulkaniskt. Det ligger inte långt bort att börja tänka i termer av att Godzilla faktiskt finns ändå, om än i metaforisk form.

Oh, och rätt låt tycks ha vunnit melodifestivalen. På något vis.

Kort sagt inte den mest optimala av veckor att sparka igång en ny debattsida. Bloggarna - dessa ultrakänsliga känselspröt mot samtidens nyfunna nyanser och aspekter - har redan fullt upp, och intresset för att öka från "fullt upp" till "ännu mer fullt upp" är svagt. Både som generell livsprincip och som mer specifik situationsanalys.

Vi kunde onekligen haft bättre timing med lanseringen av Svpol.se, med andra ord.

Fast å andra sidan - när saker och ting lugnar ner sig och ämnesvalet för nästa inlägg inte är lika givet så kommer det att finnas en hel veckas backlogg att antingen inspireras av eller såga sönder. Beroende på tycke och smak.

För min del anser jag att första veckans skörd har varit god. Ämnesvalen har varit spridda - från konservatismens plats i samtiden, till legalitetsprincipens förhållande till moralen, till riksdagsledamöters ansvarstagande, till Informationsbyråns både komplexa och enkla lägesbeskrivning av dagens ungdom.  Det sätter tonen för framtiden, och det sätter också standarden inför vad som komma skall.

Det sista jag vill se är ännu en plats där varje enskild nyhet förvandlas till ett slagträ i ett evigt skyttegravskrig mellan olika parter som inte har något som helst intresse av att hitta gemensamma nämnare. Världen har redan både Alliansfritt och Kent, trots allt.

Vilket, onekligen, sätter artikeln om hur vi pirater "kapade" namnet "Svpol" i ett intressant ljus. Dels för att det hela är ett privat initiativ, snarare än ett officiellt partiorgan. Och än mer - vem annars hade kunnat göra det med någon slags tyngd bakom ambitionen att låta både höger och vänster komma till tals? Sverigedemokraterna hade blivit nobbade rakt av, utan vidare pardon; Feministerna hade gått ut stenhårt mot patriarkatet och alienerat både vänstermän och högerkvinnor just därför; högerblocket hade mötts av extrem misstro av både Netroots och resten av vänstern, och mutatis mutandis vänstertrion.

Now, det kan förvisso hävdas att pirater inte är neutrala de heller, och att både höger och vänster dängats till rätt från pirathåll rejält under de senaste åren. Vilket är både sant och ofrånkomligt, men lika sant och ofrånkomligt är att bägge blivit tilldängade om precis samma saker, av precis samma anledningar. Det är svårt komma närmare opartiskhet utan att börja tänka i termer av direkt ointresse i politik över huvud taget.

När läget polariseras mellan två huvudspelare är den som inte föredrar endera ett paradigm av neutralitet.

Hursom. Sidans existens är ett fait accompli, och det finns fortfarande platser kvar för både fler redaktörer och fler skribenter. Till det senare är inbjudan stående, och det enda kravet vi ställer är i all enkelhet att kunna skriva sammanhängande om en sakfråga utan att göra en huvudpoäng av hur dumma i huvudet motståndarlaget är.

Vi tror det kan göras.

Nu bygger vi framtiden. Och förhoppningsvis håller ni inte med om hur, så att vi kan ta debatten till den nivå den förtjänar att ligga på. -