Förändring = engagemang = förändring

Jag är inblandad i ett bra projekt just nu. Det finns en bombsäker metrik för att mäta ett projekts brahet, och det är hur många bra frågor en ställer sig själv när en är inblandad i det. Ju fler, desto bättre.

Give or take.

Just det här projektet får mig att ställa frågor om vad som krävs för att skapa social förändring, och än mer social handling. På den gamla onda tiden var det ett himla projekt, i och med att kommunikationsgångarna utanför de ytterst snäva massmedierna var fenomenalt energikrävande. För att nå ut till, säg, hundra människor var en tvungen att först fysiskt trycka upp hundra flyblad, därefter dela ut dem och sedan oroa sig över ifall de blev lästa eller inte. Det, eller inta torget med en megafon och göra väsen av sig tills uppmärksamhet hände. Vilket den kanske eller kanske inte gjorde.

Nuförtiden krävs det fem personer, en blogg och någon slags kombination av uthållighet och tålamod. Case in point: Alliansfritt Sverige eller Kulturbloggen.

Vi skulle kunna säga att barriärerna sänkts en smula, till förmån för barrikaderna.

 Svårigheten ligger inte i uthålligheten eller tålamodet. När saker är roliga tenderar uthålligheten att följa automagiskt, och tiden har en tendens att gå av sig självt när en är upptagen med saker och ting. Nej, svårigheten ligger i att komma igång, och än mer övertyga sina medmänniskor om att idag är den dag vi om tre år kommer att se tillbaka på och tänka "shit, tänk om vi hade gjort någonting annat än att komma igång den där dagen". Folk har en tendens att undervärdera sin egen insats, och än mer sin förmåga, vilket resulterar att de inte riktigt tar sin förmåga till förändring på det allvar den förtjänar.

För att påminna folk om denna latenta förmåga kan en göra två saker. En kan antingen ge dem möjligheten att använda den när andan faller på, så som Svpol gör (hint: du kan känna andan när du vill, om du bara sätter igång.) Eller leka Ice Climbers och banka dem i huvudet (om än ack så subtilt) tills de börjar få saker gjorda av ren självbevarelsedrift

Ett tredje sätt är förstås att berätta för folk att, EY, barrikaderna är handikappanpassade numera, det finns gratis buffé här uppe, filosoferna bryter arm över fikabordet, vi har just uppgraderat dansgolvet och det har på det stora hela aldrig varit så enkelt och så roligt att förändra samhället som det är nu. Alla får plats, och alla kan vara med. Det enda du behöver göra är att stänga av teven och glömma bort den där känslan av att du inte kan.

Det svåra är som sagt inte att vara uthållig eller tålmodig. Det svåra är att komma igång.

Idag är en fenomenal dag att göra det på. Framtiden har redan börjat, trots allt.