Nästa gång är det det vår tur

Under nattens gång har jag lyssnat till ett antal föreläsningar om Platon, mer specifikt om hens politiska filosofi, mer specifikt om Staten och dess olika delar. Dels för att det är en del av min ständiga strävan att vidareutbilda mig, men också eftersom hjärnan tenderar att vilja mota bort vissa sorters tankar genom att sysselsätta sig med någonting, vad som helst.

En skulle kunna tänka sig att Platon är rätt bra på sådant.

Medan föreläsningarna pågick så kom vi obönhörligen in på filosofkungen som begrepp, och än mer som fenomen. Som begrepp kan det summeras som tanken att ingen stat kan bli god om inte statsmännen är filosofer; som fenomen som tanken att om bara jag fick styra upp det här så skulle alla problem lösa sig över natten. om jag bara fick makten och möjligheten att göra det.

Den stora nackdelen med att ta till historien i sina försök att glömma samtiden är förstås den brutala insikten att intet är nytt under solen, och att världen var likadan redan då. Det är nära nog motsatsen till att tänka på någonting annat än samtiden.

Det är också något av en tröst, i och med att det på sätt och vis bekräftar att världen går vidare, trots allt. Saker händer, och efter ett tag är det möjligt att skratta igen. Det där mänskliga som känns så svårt i stunden kommer alltid tillbaka, och det blir ändå alltid någon slags okej till slut.

Adorno sade att ingen poesi kan skrivas efter Auschwitz. Hen hade, bevisligen, fel.

Trösten blir dock oerhört tveeggad när historien kommer och dolkstöter en i ryggen. Den inte bara säger att saker har hänt, den säger också att de hänt av en anledning och att redan de gamla grekerna tyckte det vara aningslöst att anta att samma anledningar inte är giltiga även idag. Saker blir okej, men den underliggande problematiken ligger fortfarande kvar och väntar på den ursäkt att genomgå den historiska formaliteten att faktiskt inträffa.

Eller, med brutalare ord: Anders Breivik är filosofkungen. Som fenomen.

Vi skulle kunna ignorera de gamla grekerna och säga att det var en ensam galning, Men galningar är inte systematiska, kalla, kalkylerade, utstuderade och inom rimliga budgetramar. Galningar må vara i stånd att begå hemska handlingar, men de utmärks av att sakna precis alla de karaktärsdrag som uppvisades på den där ön. Galningar vet inte vad de gör; Breivik visste precis vad hen gjorde, hade planerat det in i oroväckande detalj - och gjorde det ändå.

Begreppen "disciplin" och "beslutsamhet" har sällan tett sig så skrämmande.

Precis som andra filosofkungar genom tiderna var Breivik en man med en plan. Och precis som så många tidigare filosofkungar genom tiderna fick genomförandet av denna plan helt andra konsekvenser än de förväntade. Precis som så många gånger tidigare var denna plan en lösning på ett upplevt problem; precis som så många gånger tidigare så gjorde världen någonting annat än att reagera enligt den förväntade lösningen.
Med den skillnaden att där tidigare filosofkungar med storskaliga planer på världsförbättring, så hade inte Breivik tålamod nog att sätta staten i arbete, utan tog vapnen i egna händer.

Det riktigt läskiga här är inte att över åttio människor mördats i ytterst kallt blod, på närmast industriell skala. Det bleknar i jämförelse med två andra tankar, nämligen den att det har hänt förut och att det kommer att hända igen. Nuet blir en hemsk men ändå övergångssträcka mellan då och sen, och den fråga som håller en sömnlös är inte frågan om hur det kunde hända, utan den om när det kommer hända nästa gång.

Vissa vill ta tillfället i akt att ge polisen mer resurser i förberedelse inför denna nästa gång. Som historien visar så tenderar många av de föregående gångerna ha utförts av just polisen, många gånger åtföljt av en officiell medaljutgivarceremoni, vilket tenderar att göra nätterna ännu sömnlösare.

Nyckeln ligger i att förstå att det alltid kommer att finnas självutnämnda filosofkungar. Människor som är blint övertygade om att ack så många av världens problem kommer att lösas om bara den här enda grejen blir utförd, och som blir så fixerade vid detta att de tar världen i egna händer och utför sin masterplan. Kosta vad det kosta vill - världen må brinna medan jag räddar den.

Nyckeln för att förstå att nästa gång kan inträffa ligger i att inse att det mycket väl kan vara vi själva som utför dem. I de godaste av alla goda syften. Historien har gott om läxor av typen att det är den som tror sig vara oförmögen att göra ont som i slutänden är den som begår de största av ondskor. Och redan de gamla grekerna sade att den som inte tar lärdom av sin historia tenderar att upprepa den.

Nästa gång är det du, jag och den ärofyllda revolutionen. Må vi aldrig se den dagens ljus, ty vi kommer att bli åminda som ännu en Ozymandias i mängden.

Men må vi se historiens ljus, i det där ögonblicket då saker - som ack så många gånger tidigare - ändå blir okej igen. Även om det inte känns som det just här och nu. -


Andra på samma tema: Thomas, Kent, Mary, Yami, Annarkia, Svensson, Marcus, Trollhare, Motpol, Röda Berget, och förmodligen inte sist Cornucopia.