Ibland brukar jag svara genom att säga ungefär så här: javisst, diskursen ÄR i behov av en lite mer deliberativ karaktär, där retoriska sublimiteter och entymem förskjuts till förmån för ett mer logosbaserat utbyte av aspekter och nyanser. A priori metadiskursiva utbyten med ett telos att detronisera upplevelsen av pistis är sällan vare sig mål eller medel, och när form går före innehåll så uppstår - precis som du säger - status quo.
Vilket, på sätt och vis, är ett rätt elakt sätt att svara, i och med att mottagaren inte förstår det. Det är också ett ineffektivt sätt att svara, i och med att mottagaren inte förstår det. Men det sätter ändå någon slags finger på problematiken - de som höjer rösterna mest känner inte igen lösningen när de uppfattar sig vara förolämpade av den.Eller, som så många sagt före mig: be that change, please.
För att göra livet lite lättare för dig tänker jag nu beskriva två sätt att se på en (retorisk) situation. Så att du, när höjarandan faller på, kan välja vilket av dessa tu synsätt som känns användbarast just där och då.
Det ena är att situationen är fix, färdig och oföränderlig, och att det enda möjliga är att anpassa sig till den. Situationen ställer upp ett antal regler som måste följas, och dina diskussionspartners kommer inte att vika en tum av någonting du gör. Alls. Det gäller sålunda att anpassa sig, spela spelet och hoppas att läget förbättras av sig själv pga yttre faktorer.
Det andra är att situationen är ett kontinuerligt resultat av sina deltagares ständigt pågående interaktion med varandra, och att det därför är möjligt att förändra saker genom en egen insats. Genom att göra ett konstruktivt bidrag till diskussionen, så kommer diskussionen också att bli konstruktivare (dvs höjas) genom att andra reagerar på det du gör.
Eller, som så många sagt före mig: be that change, please.
Du väljer förstås själv hur du vill se det nuvarande läget. Vilket läge det än må vara. Men jag skulle tippa på att du mår lite bättre som politisk aktör och opinionsbildare om du lite då och då sneglar lite mer på det andra sättet än det första. Inte minst de dagar då det känns trögare än annars och det faktiskt verkar omöjligt att förändra saker.
Närhelst det känns som att förändring bara är möjlig om någon annan gör den - kom ihåg att du är någon annan för alla andra i hela världen. Du är debatthöjaren.
Jag hejar på dig. Nu kör vi.
Posts
När det gäller tvära deklarativa, dogmatiska påståenden är upphovsrättslobbyn oöverträffade. Hur artiga och skenbart tillmötesgående de än uppträder, viker de aldrig en millimeter i sak. Till och med rent hypotetiska resonemang vägrar de delta i.
ReplyDeleteDeras världsbild gäller - punkt slut, resten av samhället har bara att underkasta sig, ovillkorligt.
Det skrämmande är att denna närmast religiösa övertygelse får stort genomslag bland politiker och statstjänstemän.
Om den ena parten är absolut rigid, måste varje rörelse innebära en ren förlust för den kompromissvilliga parten.
Historiskt exempel: Den resonerande, kompromissvilliga protestantismen var chanslös mot den katolska inkvisitionen och jesuiterna.
Att protestantismen överlevt och att vi har religionsfrihet idag beror på de militanta protestanternas reaktion. De svarade med doktrin mot doktrin.
Jean Calvin drev protestanternas "Nova Doctrina" till en punkt som omöjliggjorde alla kompromisser med katolska kyrkan. Resultatet blev en massiv mobilisering av franska, holländska och engelska kalvinister som blev politiskt och militärt tillräckligt starka för att stoppa motreformationen.
Den oförsonliga konflikten mellan religionerna tvingade på sikt den världsliga makten i Europa att inta en alltmer neutral position beträffande religion. Dvs religionen eliminerades från lagstiftningen och blev en privat angelägenhet (samvetsfrihet).
Kanske internet behöver en "Nova Doctrina" som ställer sig i total motsatsställning till upphovsrätten?
Eller kan flexibilitet och resonerande bryta rigida positioner?
Jag har blivit hök, men jag hade gärna varit duva om jag såg någon möjlighet...
Som Peter Sloterdijk sade i "Kritik av det cyniska förnuftet": när motparten är tyst får en ibland tala åt denne.
ReplyDeleteDet finns duvstrategier även för hur en dialog kan gå till även när motparten är en hök. Det gäller bara att komma ihåg att det inte är dem vi vill övertyga, utan lyssnarna. Publiken.
Och än så länge har de inte en stående arme av legoknektar som väntar på att avrätta oliktänkande. Argument fungerar.
Jag begriper inte din definition, men du lyckas med att definiera hur du önskar dig diskursen, för den som begriper i alla fall.
ReplyDeleteMen det är just det - det går (om än komplicerat) att definiera det önskade. Men att definiera det oönskade tillräckligt väl för att kunna förbjuda det...
(Vilket inte hindrar att många känner sig kallade att göra det. Sen får "nån annan" ta hand om kollateralskadorna.)
En fråga: Ett bidrag kan vara konstruktivt för diskussionen inom en själv. Räcker det för att vara konstruktivt utåt?
Jag begriper inte riktigt allt av det du jamar om - men jag gillar kattbilden! Klappa kisse från mig!
ReplyDeleteRef till ditt nick's betydelse - jag jobbar också på att förändra världen. Katt-världen och f f a kattvärden!
TassKram Wikki
Publiken är extremt viktig. Lobbyn koncentrerar sig på den mäktigaste publiken. Inflytelserika politiker och statstjänstemän, som punktmarkeras oerhört effektivt och framgångsrikt. I princip har lobbyn tagit över folkförsamlingarna i Australien och Nya Zeeland beträffande upphovsrättsfrågor.
ReplyDeleteJag tror vi kan vinna, men uppgiften är gigantisk. Ett stort problem är lobbyns nästan oändliga resurser. Bara Ifpi har en miljard i sin propagandakassa varje år.
Men vi har flera hundra miljoner fildelare över hela världen :-) Det är vår chans - men de måste mobiliseras. Vi måste hitta en retorisk strategi för det (bland annat). Det var det kalvinisterna gjorde.