Sju nyanser av text

Jag fick en liten kärleksförklaring från den gode Widham igår, och eftersom ingen god intention bör lämnas onämnd så nämner jag den här. I denna förklaring fanns en förundran över hur mycket text som produceras från min sida, och om hur det går till. Vilket onekligen är en fråga jag får lite då och då, om än inte lika ofta som frågan om varför jag envisas med att ha förton bloggar på gång samtidigt. Så nu när ämnet ändå är på tal så har jag en fenomenal ursäkt att skriva om det en stund.

Ibland nämner jag principen om diskursproduktion i förbigående, men jag tror inte riktigt jag lyckas understryka hur viktig den är. Det enklaste sättet att beskriva denna är att det går att peka på vad som helst - bokstavligen vad som helst - på måfå, och därefter omedelbart börja skriva om det som pekats på. Vi gör det på sätt och vis automagiskt, i och med att vi tänker på det påpekade.

Det kan tyckas självklart, men så fort någon påpekar att det går att skriva om vad som helst så förändras ens sätt att tänka på text. Det blir inte någonting som planeras, utan någonting som ligger latent i världen. Allting är text, och kan översättas till det - det enda som behövs är impulsen att göra det, och som de av er som skriver för hand vet så hjälper det att ha ett gott pekfinger.

Vi skulle kunna summera det som ett "peka och klicka"-förhållande till text.

Det bästa med principen om diskursproduktion är att den är motsatsen till elitistisk. Alla kan lära sig den - de två viktigaste momenten (att peka och tänka) finns redan på förhand - och det enda som behövs är impulsen att kombinera dessa tu moment. Allt annat kommer med övning.

Om du någonsin undrar varför jag petar folk på näsan med pekfingret närhelst de frågar om var jag får allt ifrån, så vet du nu varför.

Frågan om varför jag envisas med alla dessa olika bloggar har lite med samma princip att göra, men det är lättare att förklara det genom att använda färgen blå än genom någonting annat.

Now, "blå" är inte en enda färg. Det är snarare en samling färger, som är tillräckligt lika varandra för att fortfarande vara blå mer samtidigt tillräckligt olika för att inte vara likadana som varandra. De som sysslar med färg dagarna i ända har massvis av ord för blå saker - marinblå, azur, kornblå, indigo, ultramarin, ftaloblå, himmelsblå, babyblå, dunkelblå, mörkblå - och för oss som behöver använda google för att ens komma upp i fem nyanser är det ibland lite småsvårt att prata med sådana personer.

Samma sak gäller med texter. Det finns inte bara en slags text, utan många olika nyanser av dem. Om än något färre ord för samma nyanser.

Ni har förmodligen märkt att även bloggar har olika nyanser. Beelzes har en, Emmas en annan, Emils en tredje, Olofs en fjärde, Klaras en femte och Hax en distinkt egen sådan. Min medkänsla säger att Troberg kommer att upptäcka det i full effekt när hela grejen med att vara tvåbloggsmamma blir vardag.

När nu världen består av potentiella texter, blir det en aning begränsande att bara hålla till på en blogg. Den har sin egen nyans, och ibland ger pekandet uppslag till en text vars nyans skär sig med bloggens, vilket innebär att en antingen måste förändra det ena eller det andra. Vilket i längden innebär att skrivandet efter hand blir ett nyansanpassande, och därigenom lite mindre kul än det hade kunnat vara. Det blir inte kreativt eller stimulerande, utan mer någonting som bara måste göras. (Vilket, för övrigt, är den absolut vanligaste anledningen som listas i "därför slutar jag blogga"-inlägg.)

Ni förstår säkert vart jag är på väg. Olika nyanser av texter, olika nyanser av bloggar. Och precis som med outfits så gäller det att ha olika för olika tillfällen.

På det stora hela handlar det, som den gode Widham säger, att göra det lätt för sig. Text finns överallt, och bara väntar på att någon ska våga sig på att skriva ner den. Och om en viss översättning från möjlighet till verklighet inte passar i en viss form, så är det lättare att lägga den i en annan sådan än att göra en helt ny översättning.

Så som här, eller på Tankefel, eller Nyoptimism, eller BBB, eller Fotoredaktionen, eller Musiktext, eller Svpol.

Tankefel och Svpol söker för övrigt fortfarande nya medförfattare. Månne är det värt ett försök, med tanke på det du just läst?