Blodiga ord

Jag läser Ola Larsmos text om hur språket kan göra massmord till en socialt görbar aktivitet, och kan inte annat än att tänka på tre olika saker. Det ena är inte helt överraskande begreppet diskursetik - sällan har en text gjort begreppet mer rättvisa. Det andra är en annan text om språk, som visar hur metaforen om ett "krig mot terrorismen" i sig själv inbjuder till precis vilka övergrepp som helst mot medborgarna från statens sida. Det tredje är en liten bagatell om hur språket är en autonom agent som ständigt envisas med att säga mer än vi försöker mena med det.

Ett begrepp, en metafor, en bagatell. En kan begå mirakel med mindre.

Den korta versionen av Larsmos text är att språket är ett vapen som måste hanteras långt försiktigare än vi egentligen vill. Att vi till vardags går omkring och använder det som en gammal vana, och att det utan att vi egentligen tänker på det - för att vi egentligen inte tänker på det - kan mutera ords betydelser så pass att det inte längre går att lita till ordboken. Eller, för den delen, de som använder orden; de försöker säga någonting men lyckas kommunicera någonting helt annat.

Låt oss säga att ett antal poliser en dag uppenbarar sig i ett bostadsområde. De gör allt för att se avspända, rutinmässiga och vardagliga ut, och misslyckas på ack så många subtila sätt. De gör till en början inte så mycket annat än att befinna sig, och prata med eventuella lokala människor som också råkar befinna sig. Efter ett tag får en av dem en bekräftelse från högre ort, berättar för de andra och mobilisering sker. Fem minuter senare har de brutit sig in i en lägenhet, skjutit fyra män, tre kvinnor och fem barn, och tio minuter senare är de borta.

Dagen efter säger premiärministern till medierna att vi alla måste göra våra uppoffringar i kampen och kriget mot terrorismen.

Det finns en gräns mellan att göra en uppoffring och att få halva släkten avrättad av beväpnade personer i uniform. Men i kriget mot terrorism blir de tu ett och detsamma, och på precis samma sätt kan språket användas för att legitimera de hemskaste av dåd.

Massmorden i Rwanda initierades inte med att någon sade: "okay, jag hoppas att ni har vapnen till hands, för mördandet sätter igång nu". Det var lite subtilare än så. Någon sade:"det är dags att hugga ner det höga gräset".

En skulle kunna tro att det vore ett gott, uppfordrande råd till mindre ambitiösa villaägare.

Paradoxalt nog finns det hopp i det att språket är en autonom agent som tenderar att göra sin egen grej. Det möjliggör att den så ofta föreslagna antidoten mot Youtubekommenterares beteende faktiskt kan fungera - att en syntetisk röst läser upp det som just skrivits och tvingar en att konfrontera sina egna ord. Och inse att - whoa, var jag nästan på väg att säga det där?

För samhällets del behövs det någon som träder in för denna syntetiska röst, och med vänliga och bestämda ordalag påminner om var gränsen mellan rätt och fel går. Och, än mer, flyttar tillbaka den när det börjar verka som en bra idé att göra någonting åt de kulturberikade kulturmarxisterna, avdankade gråsossarna eller uppmärksamhetskåta modebloggarna.

För du trodde väl inte att det bara handlade om våld, mord och död, det här med att tänka på vad de där orden betyder. Eller?