När karaktären krackelerar

Ibland tar jag mig tid att läsa igenom mina gamla inlägg. Efter helgens händelser tog jag mig för att leta efter saker jag skrivit om terrorism, för att se ifall det fanns något som var värt att tänka närmare på en extra gång. Det fanns. Ett antal av dem, som jag nu tänker citera för att till sist komma fram till en poäng. Med början med en formulering från ett inlägg som skrevs för inte mindre än två veckor sedan, som ser ut så här:

Vore det inte coolt om det faktiskt fanns en sådan [muslimsk] konspiration? Tänk på saken. Om den fanns så skulle helt plötsligt alla andra problem i vardagen vara fenomenalt sekundära. Oviktiga. Det är ju ett krig i luften, ett krig vi måste förbereda oss på! Glöm alla de där skitproblemen som du dras med i vardagen - de är oviktiga, de behöver inte skötas, de är irrelevanta, när kriget kommer är det ingen som vare sig kan eller vill minnas dem.

Orden ter sig inte riktigt likadant nu som när jag skrev dem, för att uttrycka det milt. De är, dessutom, på sätt och vis ett återanvändande av andra ord i ett annat inlägg:

Nyckeln till anomibegreppet ligger i att tänka sig att föräldrarna lyckats göra någonting annat än att lära barnen använda och hantera de leksaker som lämnats kvar. I stället tvingas de lära sig på egen hand hur saker och ting fungerar, utan vare sig positiva utrop eller negativa avrådanden vid bra eller dåliga handlingar. Efter hand blir både bra och dåligt, gott och ont, likgiltiga fenomen, omöjliga att skilja åt. Och eftersom de inte betyder någonting så är det ena lika görbart som det andra. [...]

Poängen är inte att vi alla - i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse - är våra samhällens barn, utan den ensamhet som vi moderna människor har en tendens att hamna i lite då och då.

Den största boten mot ensamhet är förstås meningsfullt umgänge med andra. Barn vet detta, men på något sätt glöms det bort med åren; en börjar tänka på sitt liv som om det saknar någonting annat än andra människor. På något vis försvinner den där känslan av ensamhet, och byts ut mot någonting annat - mot ett allomfattande livsmål, mot en stor berättelse om gott mot ont, mot vad som helst som bringar ordning i det ensamma kaos som uppstår i brist på andra människor.

Anomi är ett hemskt tillstånd att hamna i. Det är också ett förvånansvärt vanligt sådant - ytterst få av oss är inte någon grad av anomiska, om än på mindre extrema sätt. Och vi känner alla, ibland, en viss längtan efter att bli extrema. För att stjäla en formulering från ett annat inlägg:

Det finns dagar då jag bara vill utropa ett mindre eufemiserat "fuck this", spränga en mindre viktig staty någonstans och använda social spin för att få in budskapet "vid införandet av nästa övervakningstendens så använder vi större leksaker". Och sedan, när nästa steg mot övervakningsstaten väl tas, spränga någonting halvviktigt i luften, med ett ännu bestämdare efterbudskap. Och därefter fortsätta trappa upp.

Vi har alla våra extremistiska dagar. Sådana ingår.

Som tur är så har de flesta av oss sociala skyddsnät som gör sådana tankar överflödiga. Människor som trollar bort anomin genom att bara finnas, och som påminner oss om varför vi gör det där vi gör till vardags. Men tendensen är ändå att hamna där lite då och då, och det ingår som sagt i det här med att leva. Och den kan hanteras - så som jag gjorde (på ett bakvänt vis) när jag skrev det här inlägget:

Om jag vore en terrorist så skulle inte jag hålla på och larva mig genom att spränga saker eller kapa flygplan eller sprida socialistisk propaganda eller annat strunt. Bomber har väldigt begränsad sprängkraft, att försöka kapa ett flygplan i dagsläget känns onödigt när det är lättare (men förvisso dyrare) att bara köpa ett, och det är på det stora hela mer besvär än vad det egentligen är värt. I stället skulle jag använda andra metoder för att uppnå mina diaboliska mål och syften.

Som ni ser så finns det något av en tendens här. En tendens som på något vis när en slutsats i en formulering från det senaste inlägget:

Nyckeln ligger i att förstå att det alltid kommer att finnas självutnämnda filosofkungar. Människor som är blint övertygade om att ack så många av världens problem kommer att lösas om bara den här enda grejen blir utförd, och som blir så fixerade vid detta att de tar världen i egna händer och utför sin masterplan. Kosta vad det kosta vill - världen må brinna medan jag räddar den.

En enkel lösning på ett svårt problem. En enkel lösning som fixar både problemet och meningslösheten - tills den inte gör det.

Syftet med den här samlingen citat är dels att visa hur viktigt det är att ta sig tid att bekräfta sina medmänniskor - om än så genom de minsta av gester. Men också att visa att vi alla tänker extremistiskt lite då och då, och att det har en orsak. När världen är stor, obegriplig och ensam greppar människor tag i förklaringar som gör den enkel och hanterbar. Enkla sammanhang är mat för en hungrig själ, och om det dessutom finns sällskap vid matbordet så är det inte svårt att förstå varför en inbjudan blir desto mer inbjudande.

Vi är alla samhällets barn. Detta stora, obegripliga och på många vis ensamma samhälle som är så effektivt på att skapa anomi.

Det är lätt att känna sig liten och futtig i vardagen. Som om den inte har betydelse. Men paradoxalt nog så är det i vardagen som de viktiga sakerna händer - och det är där du, jag och alla vi känner kan skapa en värld av betydelse och fösa bort både anomin och terrorismen ur våra liv. Genom meningsskapande och förståelse. Genom att vara de där medmänniskorna som skapar ett bättre sammanhang än extremismens och terrorismens.

Om du någonsin undrat hur kramar räddar liv, så är det så här det händer.