Om jag vore terrorist

Om jag vore en terrorist så skulle inte jag hålla på och larva mig genom att spränga saker eller kapa flygplan eller sprida socialistisk propaganda eller annat strunt. Bomber har väldigt begränsad sprängkraft, att försöka kapa ett flygplan i dagsläget känns onödigt när det är lättare (men förvisso dyrare) att bara köpa ett, och det är på det stora hela mer besvär än vad det egentligen är värt. I stället skulle jag använda andra metoder för att uppnå mina diaboliska mål och syften.

Det första jag skulle göra vore att angripa både infrastrukturen och de underhållningssystem som håller igång den. Så här års så ligger det nära till hands att sabotera snöröjarfordon, och under resten av året så finns det gott om möjligheter att göra livet svårt för människor att kommunicera och transporteras. Att systematiskt klippa av telefonledningar, kortsluta elskåp, punktera bussar, plantera betongväghinder på motorvägar, svetsa bort viktiga delar av tågrälser och på tusen olika andra sätt sabotera den faktiska infrastrukturen kommer att göra livet tjurigt för människor. Kombinera detta med lika systematiska försvåranden att reparera den myriad av problem som uppstår och effekten blir större än en vill tro.

Det andra jag skulle göra vore att instifta en anda av skräck i befolkningen - terror, ni vet. Först genom ryktesspridning, så som exempelvis genom att plantera tillräckligt många historier om kvinnor som blir våldstagna när de är ute och rör sig för att det ska bli allmän "kännedom" att det är farligt för kvinnor att befinna sig utomhus efter mörkrets inbrott. Sedan mer handgripligt, exempelvis genom Malmömetoden - att helt enkelt skjuta random människor lite då och då. Detta återigen tills det blir allmän kännedom att det är farligt att bege sig utomhus. Ute farligt, hemma bäst.

Det tredje jag skulle göra - håll i er nu - vore att med alla till buds stående medel stötta och uppmuntra människor som förespråkar åsikten att vi behöver ta i med hårdare tag mot problemen, och vid varje tillfälle få dem att föreslå upptrappningar i polisiära (och/eller militära, beroende på nationella omständigheter) insatser mot detsamma. Hårdare tag, mer polisnärvaro, större befogenheter åt lagens väktare, starkare lagar - allt som ger staten en anledning att beväpna sina vardagliga rutinärenden.

Efter det? Fait accompli.

(Foto: Therese Carfagno)

När befolkningen lamslås av vad de anser vara en befogad rädsla, när det inte längre går att lita på vardagen och när staten börjar anamma en paranoid hållning gentemot sina medborgare så är målet att terrorisera uppnått. Rädda människor tar inga initiativ, konsumerar mindre, är mindre benägna att tänka långsiktigt och spenderar generellt mindre tid åt att hålla de socioekonomiska hjulen rullande.

När vardagen är opålitlig så uppstår otaliga ineffektiviteter, som ibland är godartade och innebär att en kommer för sent till saker och ting, men som lika gärna kan leda till att fabriker stannar upp och det lokala ekonomiska livet blir ett enormt vågspel för alla inblandade - även för väletablerade aktörer som funnits sedan tid urminnes. Jag vill inte peka finger åt SJ eller Trafikverket, men effekterna av de senaste dagarnas tågkaos är exempel nog på denna tendens.

När staten blir mer och mer beväpnad och benägen att inta en paranoid hållning så leder detta till att den blir allt sannolikare att vidta det som vanligtvis eufemiseras som "säkerhetsåtgärder". Säkerhetscirkusen på flygplatser är ett exempel på detta, men det kan lika gärna röra sig om vägspärrar, godtyckliga förfrågningar efter identitetspapper, kameraövervakning, censur eller något annat ingrepp i vardagen på samma tema. Varje litet enskilt ingrepp kanske är förståeligt och försvarligt i sig självt just där och då, men sammantagna leder de till att det generellt blir jobbigare och jobbigare för medborgarna att göra saker.

Och med dessa tre effekter samarbetandes mot mina diaboliska mål så kan jag som terrorist luta mig tillbaka och njuta av att se spektaklet fortskrida av sig självt. Den minskade ekonomiska aktiviteten leder till ökad brottslighet, den upptrissade staten svarar på denna ökning genom att använda sina nya leksaker, med ett omedelbart gensvar från befolkningen, och när allt är sagt och gjort så är det öppna och demokratiska samhället någonting att försöka utvandra till.

Kvar blir social misär, en statsmakt som saknar folkets förtroende och ett ekonomiskt klimat som knappast uppmuntrar till nya investeringar.

Som sagt. Fait accompli.