Wikileaks och samtidsnostalgin

Vi lever i intressanta tider. Wikileaks släpper dokument efter dokument, som vart och ett visar upp en verklighet som är mer och mer Bismarck än vi egentligen vill veta. Som med allting som är intressant så finns det minst två sätt att se på saken, så jag tänker lägga fram precis två sätt att se på dagsläget.

Det ena sättet är att dagsläget är en politisk mardröm. USA beter sig allt öppnare och skamlösare som en totalitärparanoid stat som är villig att göra precis vad som helst för att uppnå sina mål, och erkänner allt färre och färre gränser för vad både medel och ändamål kan tänkas bestå i. Det är inte bara politiskt möjligt att kräva Assanges huvud på ett silverfat, och då helst kryddat med massor av salt kring de såriga regionerna - det applåderas till och med både av befolkningen och (än värre) andra politiker. Den urgamla principen om att dödsstraff är någonting som enbart och endast ska användas gentemot dömda brottslingar under extrema förhållanden är som bortblåst - liksom respekten för mänskligt liv, terroriststämplat eller ej.

Än mer börjar det anamma uttalat korporativa dimensioner, där företag efter företag direkt beordras att göra livet svårt för Wikileaks. Paypal, Amazon, Mastercard har redan sagt upp alla kontakter med Wikileaks (jag anar att avtalsjuristerna redan börjat reda ut huruvida ett WL-släpp räknas som force majoure eller inte), och det lär inte komma som någon förvåning ifall fler företag hänger på den fria marknadens planekonomiska kommandon.

Detta förutom så har dessutom det rent geopolitiska läget komplicerats något oerhört. Den ekonomiska krisen var den värsta sedan tid urminnes, det har fortfarande inte riktigt utarbetats något givet status quo efter det kalla kriget,  Irak är fortfarande instabilare än ett korthus som brinner i ena änden, EU vet inte om att det har två händer (och än mindre vad den andra gör) och saker och ting är rent generellt väldigt oklara. Informationsunderskott råder (paradoxalt nog) hos alla inblandade, och den metafor av instabil internationell konsensus som rådde slogs effektivt sönder av de ännu ganska selektiva kablar som läckts ut hittills.

Det allra värsta måste vara att de nu också börjat bege sig på själva den infrastruktur som det fria ordet generellt - och internet specifikt - bygger på. Dels genom att på olika sätt försöka göra Wikileaks.com (eller co.uk, se, nu, ch eller vilka andra ändelser som helst) oåtkomligt, men också genom att aktivt även ge sig på organisationer som öpet och officiellt stödjer WL. De attacker som vi i Piratpartiet har fått stå ut med mot våra servrar på sistone är - enligt alla definitioner av och i internationell rätt, - att jämställas med att utländska trupper tagit sig in i landet och kapat strömmen till Rosenbad, och utgör enligt den gamla världens sätt att se på saken en regelrätt krigsförklaring.

Nu slutade i och för sig USA förklara krig för länge sedan. Ända sedan den berömda förklaringen att landet helt sonika "befann" sig i krig mot Tyskland i inledningen av andra världskriget så har de inte behövt det längre - och det än mer med kriget som terrorism som retoriskt råmaterial att motivera sin statsterror med.

Det är en politisk och diplomatisk mardröm. Det är också den ena sidan av myntet.

(Foto: Pietro Naj-Oleari)

Den andra sidan är att det som nu pågår är motsvarigheten till julafton för de mer aktiverade hackeraktivisterna. Helt plötsligt inträffade det där anfallet en förberett sig så länge på; helt plötsligt kommer alla "tänk om"-planer i användning; helt plötsligt så exploderar internetaktiviteten på dedikerade forum och twitter; helt plötsligt skriver tidningarna massor om ens intresseområden; helt plötsligt finns det en verkligt påtaglig efterfrågan efter precis de intresseområden som i vanliga fall betraktas som nördflum av den högsta sorten.

Helt plötsligt är världen uppochner - på ett bra sätt.

Det sägs ibland att det råder ett första internetkrig. Det som kännetecknar krig är att normala regler inte gäller längre. Det som i normala fall ses som direkt farligt och bemöts med social uteslutning, ses i krig som någonting både naturligt och heroiskt. I fysiska krig är det inte bara tillåtet utan uppmuntrat och snudd på obligatoriskt att döda andra människor; det ligger i sakens natur att detsamma gäller även i det digitala krigets situation. Att ta till metoder som i vanliga fall skulle klassa en som en fara för andra användare blir helt plötsligt fruktansvärt legitimt - både i liten och stor skala.

I liten skala i form av Anonymous som gör sina svärmkoordinerade ddos-attacker mot, tja, vad som helst som råkar vara inom det kollektiva synfältet; i stor skala i form av tanken att gå till direkt motangrepp mot den grupp som genom sitt agerande klassar sig själva som "fienden". Vilka de än må vara - Paypal, Amazon och Mastercard nämndes ovan, och att fler namn lär läggas till kommer nog inte heller orsaka någon förvåning.

Krig är förstås inte bara offensiva; det är precis lika viktigt att kunna hålla ställningarna som att kunna röra sig framåt, och även de som inte känner sig manade att agera förstörare har gott om möjligheter att agera bevarande. När nu allt bevisligen är tillåtet så kommer väldigt mycket av allt att inträffa, och för den som vill upprätthålla någon slags ordning så dyker otaliga utmaningar upp.

Det ligger också i sakens natur att det är helt naturligt att prata med allt och alla om det hela; när allt är tillåtet så har väldigt många väldigt mycket erfarenhet av detta, och att tala om erfarenheter är en stor del av vad internet går ut på.

Kort sagt - en idealisk miljö att applicera pedagogisk egoism i. Learning by doing - väldigt bokstavligen.

Den enes mardröm, den andres julafton.

(Foto: Caroline)

Jag tar tillbaka det där om att vi lever i intressanta tider. Vi lever i historiska tider, och det känns väldigt mycket som att just här, just nu, just vi kommer att gå till historien som de som var med om att utforma den lite mer stabila formen av framtid.

Beroende på vad som händer nu så kommer saker och ting utveckla sig åt olika håll. Den rena geopolitiken sätter ramarna för ett mycket komplicerat drama, där aktörerna kanske eller kanske inte vet vad de gör, men likväl har eller kan ha effekt. Den rena socialiteten smular sönder gamla ramar och älskar drama för dramatikens skull - för effekt snarare än effektivitet. Och, som vi ser i nyheterna så väldigt mycket numera, så möts de tu på väldigt regelbunden basis.

Att förutsäga framtiden är både svårt och omöjligt. Mina försök brukar bestå i att applicera sociologisk visdom om hur människor brukar fungera på den generella tendens som saker och ting tycks visa upp. Vi vet hur människor reagerar på att vara (eller känna sig) övervakade rent generellt; att påstå att människor kommer att reagera så även när övervakningen tar sig nya konkreta former är inte den vildaste av gissningar. När det gäller dynamiken mellan myntets ena och andra sida - tja.

Även den mest konservativa av gissningar är vild i det här fallet.

Som sagt. Historiska tider.

Frågan är om det inte redan nu är värt att börja bygga upp en förebyggande nostalgi. -