De kritiska kommentarerna tycks vara väldigt insnöade på motsatsparet alla-ingen. Om alla får pengar så kommer ingen att arbeta; alla kan inte leva "kreativt", för då skulle ingen göra "skitjobben"; alla är lika värda, alltså måste alla arbeta för att ingen ska förfördelas; alla måste dra sitt strå till stacken, det finns ingen plats för parasiter. Det finns en väldigt stark ovilja längre än att tänka längre än detta motsatspar - för att inte tala om längre än den enskilda individen.
Om en tänker på saken i termer av metodologisk individualism - dvs att allting utgår från individen, och att samhället är lika stort som summan av dess individuella beståndsdelar - så är denna ovilja förståelig. Den ingår i själva perspektivet. I och med att det inte tänks större än individen (som i och för sig tänks ganska stor) så finns det inte heller någon anledning att tänka sig bort från motsatsparet alla-ingen. Alla är ju som sagt en förlängning av den suveräne individen (de råkar bara befinna sig i samma samhälle av en kosmisk slump), och om någonting inträffar som förändrar livsvillkoren för den suveräne individen så förändras även livsvillkoren för det motvilliga kollektiv som är "alla". När individen blir alltings mått blir också individen allt.
Kort sagt - om det uppstår en situation där individen inte behöver arbeta, så innebär det per automatik att ingen individ kommer att arbeta. Delen är detsamma som helheten i den superindividualistiska samhällsanalysen.
Med ett sådant perspektiv blir medborgarlön en direkt styggelse - det kan inte ges vare sig tillräckliga eller nödvändiga skäl för att en individ ska göra någonting alls, och sålunda kommer ingen att göra någonting alls.
Alla, ingen.
(Foto: Stephen L Harlow)
Svarsartikeln baserar sig på samma individualistiska kortsynthet. Den avslutar på temat att "vi" som politiskt subjekt inte finns, och att hela medborgarlönstanken är en orealistisk börda som tvingar vissa att slava hårdare för att andra ska kunna leva sina parasitära liv. Återigen är samhället bara en samling motvilligt juxtapositionerade individer - och det som gäller för den enskilde gäller således för alla.Denna syn ser arbete som någonting som är jämt fördelat över samtliga individer - ett nollsummespel. Om någon gör mer så kan någon annan göra mindre, och om någon gör mindre så måste någon annan göra mer. Återigen blir medborgarlön en styggelse - det blir en massiv dos av individer som gör mindre, med resultatet att många andra måste göra mer.
Det som gör denna syn på saken problematisk är att människor i samverkan är långt effektivare än människor i ensam sådan, och att de fördelar som ekonomisk stordrift producerar mer än väl räcker för att kunna tillfredsställa allas behov utan allas medverkan. Ekonomer känner igen den här tanken från Adam Smith - funktionell arbetsdelning leder till att färre kan producera mer, och än mer till att alla inte behöver göra allt. Med arbetsdelning kommer specialisering, och med specialisering kommer effektivisering.
Kombinera specialisering, effektivisering och teknologiska framsteg och du kommer förr eller senare till en punkt där den totala summan utfört arbete överskrider vad det egentligen finns rimlig efterfrågan efter. Det ligger i sakens natur - utvecklingen att allt färre specialister kan få allt mer gjort leder vid någon punkt till att det behövs färre människor än de som råkar finnas för stunden för att göra allt det där som behöver göras. Resultatet blir arbetslöshet.
Problematiken ligger i att de kollektiva effekterna - i sammanhanget då främst arbetslöshet - förstås i individuella termer. Medborgarlön är en kollektiv lösning på ett kollektivt problem, men i individuella termer framstår det som ett sätt att belöna latmaskar och bestraffa de hårt slitande hederliga arbetarna. Motsatsparet alla-ingen säger att alla kommer att sluta jobba när ingen behöver det; synen på samhället som mer än summan av sina individuella beståndsdelar säger att när vi bevisligen har mer än alla tillsammans behöver så är det dumt att insistera på att vi ska tvinga människor att arbeta fram ännu mer.
Metodologisk individualism har sin plats - den beskriver mycket väl hur barn och sagor fungerar. När det gäller att tänka på samhället behöver vi dock tänka lite längre än vad en viss given persons näsa sträcker sig - för inte ens den längsta av näsor klarar av att förklara massarbetslöshet som ett individuellt problem.
Posts
Vad är skillnaden mellan medborgarlön och socialbidrag (Om man också likställer lite högre skatt för en höginkomsttagare med ett uteblivet bidrag)?
ReplyDeleteJag tror (liksom Tommie Gran i sin utmärkta svarsartikel) att lön utan motprestation med logisk säkerhet minskar värdet av denna lön till i närheten av denna prestation, mao. ger mycket kraftig inflation.
Socialbidrag är behovs-, inkomst- och förmögenhetsprövat, och kräver därmed en aktiv byråkrati för att verkställas. Medborgarlön är, som namnet antyder, en medborgerlig fråga, och gäller alla per default. Skillnaden ligger dels i de minskade kringkostnaderba, och än mer i borttagandet av det stigma som uppbärandet av socialbidrag innebär.
ReplyDeleteDen gode Gran missar - och som jag försöker förklara ovan - att samhället är större än summan av sina individuella beståndsdelar, och att synergieffekten av de miljontals människor som arbetar tillammans innebär att det helt enkelt inte finns några lönearbeten kvar att utföra för den enorma mängd människor som är arbetslösa i dagsläget. Tillgång, efterfrågan och produktivitetsökningar har den effekten - fråga vilken ekonom som helst.
Det handlar inte om psykologi, utan om sociologi. Med andra ord. Det blir oerhört missvisande att betrakta det hela som en fråga om moral och karaktär - eller för den delen individuell lathet.
Vad jag menar med jämförelsen med socialbidrag är att alla omöjligt kan få en nettoinomst av staten, det är bara de med ingen eller ovanligt låg inokmst som får ett betydande tillskott av en medborgarlön som ger lika mycket till alla. (Alla med vid tillfället medelinkomst eller över, räknat även över icke arbetande, betalar mer för systemet än de får ut.) Medborgarlönen är alltså för folk utan eller med låg inkomst att jämföra med socialbidrag, med de med omkring medelinkomst (vilket för arbetande innebär en bit under medelllön) är den meningslös, för höginkomsttagare är den en kostnad i stil med högre skattenivåer av andra skäl.
ReplyDeleteFör socialbidrag tillkommer naturligtvis en kostnad för byråkrati om man ska avgöra vilka som "behöver" en del pengar, men jag tror pengarna som faktiskt betalas ut är av dominerande betydelse. Jag kan dock tycka det är olyckligt att socialbidraget är förmögenhetsprövat. På vilket sätt är stigmat mot socialbidragstagare olämpligt?
Att säga att arbetena tar slut i takt med stora effektiviseringar är att säga att många människor omöjligt kan erbjuda något av värde åt andra människor (åtminstone som de är villiga att betala för). Sedan ökar ju skatter och övriga anställningshinder avståndet mellan arbetsgivare och arbetstagare, hämmar sunda betalningsströmmar och skapar därmed arbetslöshet.
Vad tror du om inflationsargumentet?
Nettovinster kommer i form av synergieffekter - minskat behov av kontrollinstanser, minskat svartarbete, mindre osäkerhet i vardagen, lägre incitament att begå ekonomisk brottslighet för att få samma varag att gå ihop, högre incitament att ta sig till högre utbildning när studielån inte längre avskräcker, - och så vidare. Återigen: tänk större än individuella skillnader.
ReplyDeleteAtt säga att arbete kan ta slut är grundat i väldigt konkreta faktorer. En människa kan bara äta ett visst antal saker per dag, titta på ett visst antal filmer, göra ett visst antal saker och på det stora hela bara leva 24 timmar om dygnet. Det finns därmed en väldigt påtaglig gräns för hur stor efterfrågan på, tja, allt kan bli, och således även en gräns för hur mycket som är både nödvändigt och lönsamt att göra.
Angående problematiken med stigmatisering - well, låt oss låtsas att jag kallade dig för ett tillmäle, och att du sedan måste leva med känslan att bli kallad det ett helt år. Ty det är det ett stigma är.
Jag har noterat att du skriver i din presentation av dig själv att du har hela 293 högskolepoäng. Omvandlat i tid blir detta (iaf enligt det sätt att räkna som CSN hade när jag själv studerade; 1 poäng = 1 vecka) drygt 7 år(!). Lärare blir man väl i normalfallet på typ 4 år och ingenjör eller ekonom kanske på 4.5-5 år. En skattejurist jag känner pluggade 5 år för att bli "färdig".
ReplyDeleteMin poäng: Jag ser ett mönster i att det ofta är samma personer som inte förvärvsarbetar som också förespråkar medborgarlön. Inte sällan är de beroende av välfärdssystemet (bidrag eller statligt subventionerade studielån) för sin försörjning eller också har de av någon anledning aldrig kunnat förmå sig själva att lämna universitetsvärlden. Ironiskt nog förespråkar dessa människor inte sällan även en helt fri neoliberal marknadsekonomi; ett system som de själva inte skulle klara sig en vecka i då de inte är "lönsamma" i enlighet med ordets nuvarande betydelse.
Missförstå mig nu rätt! Personligen håller jag med er om att det vore fantastiskt om vi kunde ha en icke behovsbaserad "lön" från samhället. Jag tycker definitivt att den som är hågad borde få studera så länge han eller hon vill. I synnerhet nu när det sedan informationssamhällets intåg faktiskt råder arbetsbrist: Lögnen om att vi skulle jobba för lite i dagens Sverige är seglivad och hålls igång av det marknadsekonomiska systemet. Anledningen till att vi behöver jobba mer hela tiden är för att tillfredsställa det aldrig mättade behovet av vinster till aktieknösarna.
Innan vi vridit om samhällsekonomin till att handla om mänskliga behov istället för ökade vinster till kapitalister så förblir medborgarlönen något helt orimligt. Tanken med medborgarlönen tar nämligen sin utgångspunkt i att livet handlar om mer än att lägga materiell rikedom på hög.
Så länge ackumulation av materiell rikedom är det som styr samhället så förblir medborgarlönen en dröm!
Det går inflation även i akademiska poäng, så 1 gammalt = 1.5 nytt. De bytte inför HT07, och i och med att jag började läsa HT06 så har jag ett par gamla poäng också. ;)
ReplyDeleteMed det sagt - vore det inte en sjuhelsikes vridning åt rätt håll att göra materiell rikedom till någonting överflödigt? Jag lever aksetiskt på ackumulerat kapital, och har valt år på universitetet i stället för att ta körkort eller införskaffa andra dyra onödigheter. Det finns ett antal personer i en liknande situation där ute - och om vi bara gör oss tillräckligt högljudda så kommer den vridning du efterlyser att framstå som långt mer politisk möjlig än vi kanske anar.
Fast jag skulle iofs kunna köpa ett hus i stället. Det är också en politisk handling. ;)
Jan-Erik, för närvarande - efter att ha levt och från och till ha läst och funderat i 78 år - så tror jag att inflationen beror på bankernas lånebaserade riskkapitaliska ökning av penningmängden, utan att dessa nya pengar hamnar i en bibehållbar recirkulation på varu- och tjänstemarknaden. Dvs. om alla dessa nya pengar vid varje omsättningsvarv växelvis passerar som "lön" hos de lokala konsumenterna och omsättning hos de lokala producenterna så kan det inte uppstå någon inflation. Problemen uppstår kanske bl.a. när klåfingriga regelbeslutande rikspolitiker - för att vinna röster i nästa val, och via skatteintag för transfereringar och omfördelning, göra att väljarna känner sig beroende, ställer till oreda på marknadsarenan.
ReplyDeleteFick jag medborgarlön skulle jag dra till Thailand och definitivt inte stanna och arbeta i Sverige.
ReplyDeleteMedborgarlönen förbli en dröm eftersom ni måste övertyga oss heltidsarbetande människor om att det är en bra idé att ta ännu mer av våra löner i beslag och dela ut pengarna till människor som inte egentligen behöver (eller inte borde behöva) vår hjälp.
ReplyDeleteMia: senast jag kollade så fanns det fortfarande rika människor i Sverige. Sådana som aldrig någonsin behöver jobba igen, men som ändå både stannar och jobbar. Märkligt, det där.
ReplyDeleteAnna: om det bara är en retorisk utmaning så har jag fullt förtroende för att "vi" (som om det vore en tävling mellan olika lag, snarare än en öppen politisk diskussion) kommer att lyckas. Om det bara är en retorisk utmaning så är det bara att sätta ett par PR-firmor och lobbygrupper på det hela, och vips så är saken biff. Större skiftningar i den allmänna opinionen har hänt.
Vad anser du för övrigt om resonemanget arbetsdelningens produktivitetsökande effekter? Håller det, eller har jag missförstått nationalekonomins fader? ;)