Skrivande och bloggande, del IV

När en bloggat ett tag så börjar en tänka i termer av inlägg en skulle kunna skriva. Ibland blir det inlägg av sådana tankar, för det mesta inte. Fråga vilken erfaren bloggare som helst och de kommer förmodligen att berätta om något inlägg de funderar på att skriva. (Fråga vilken erfaren bloggare som helst om bloggande, btw - de älskar att tala om bloggande.) Det blir något av en vana efter ett tag - en ser någonting och tänker mer eller mindre omedelbart att, aha, det här kan översättas till bloggformat!

Sedan beror de inlägg som faktiskt genomgår formaliteten att skrivas oerhört mycket på hur alienerad en är till texten som kommunikationsform. De med ett mer omedelbart förhållande kanske ser någonting och genast skrider till verket med att skriva sina första tankar kring det hela. De med ett lite mindre omedelbart förhållande kanske får en generell tanke, mediterar lite över den och sedan skriver utifrån den. De med ett väldigt fördröjt förhållande kanske får en tanke, mediterar över den och sedan skriver utifrån ambitionen att framkalla samma tanke hos eventuella läsare.

Och så förstås ett otal av mellanlägen och dagsformer och omständigheter som placerar en på olika avstånd från saker och ting.

Det intressanta är att ens erfarenhet som bloggare inte nödvändigtvis gör en mer distanserad från det en skriver. Ingenting hindrar en från att använda sin blogg som en omedelbar förlängning av sina känsloimpulser - dvs att så fort en ser någonting en inte gillar så dyker en in på bloggen och skriver "jag gillar inte det här [länk]". Inlägg behöver inte vara överdrivet långa, och bloggande och skrivande är (som tidigare inlägg i serien påpekat) inte riktigt samma sak.

Ändå är det så att de som varit med länge börjar tänka i termer av inlägg en skulle kunna skriva. Det blir ett habitus, en vana - eller en ovana. Beroende på vem en frågar.

(Foto: Azizuan)

Beroende på vem en frågar så får en också olika svar på vilka slags inlägg de tänker sig skulla kunna skriva. Frågar en mig så kanske jag nämner det där utkastet om varför aristokratfamiljedraman är exceptionellt lämpade att skriva romaner om (det kommer dyka upp ett sådant inlägg vilket år som helst nu på BBB, vänta bara). Ni anar kanske att ambitionen där inte riktigt är att hamra in en retorisk poäng, utan att förmedla en lite mer nyanserad syn på vad text och narrativ egentligen är; ett inlägg som har mer med skrivande än med bloggande att göra.

Alla inlägg har någon slags ambition - även om den mest minimala ambitionen kan vara att ha sagt någonting om ett visst ämne som är hett för stunden. Ens distans till språket avgör hur väl en lyckas uppnå densamma. Att skriva ett inlägg om att en är arg kanske eller kanske inte lyckas få läsaren att känna sig lika arg, eller arg av samma anledningar; det utgör en omedelbar och ärlig rapportering av ens känsloliv, men den retoriska effekten är inte helt garanterad.

Med lite avstånd blir ambitionen snarare att få läsaren att bli arg än att berätta för densamme att en själv är det. Det senare kräver bara att en skriver att en är arg, medan det förra kräver en helt annan text. En måste förklara situationen och ge anledningar till varför det är läge att plocka fram ilskan - kort sagt, övertyga om att ilska är rätt inställning till frågan i fråga. Att uttrycka en känsla och att framkalla densamma är inte riktigt samma sak.

Ni anar förstås vad detta har med ens hypotetiska och potentiella inlägg att göra. Att ha en generell idé om att skriva någonting om någonting är en sak; att ha en specifik ambition att lämna läsaren med ett visst specifikt intryck en annan.

Och ständigt dyker samma fråga upp om och om igen: vad ska nästa inlägg handla om?

Läs gärna del ett, två och tre i denna någorlunda sammanhängande serie om förhållandet mellan de olika aktiviteterna att skriva och att blogga.